Print Friendly

Tomas Larsson; Att vinna rikedomens gudinna

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

en
c
.._
Q)
C/)
ro
..c
o
(.!J
Att vinna
rikedomens
gudinna
Har handelspolitik och ett indiskt epos
något gemensamt? Mer än man kan tro,
faktiskt. Många utvecklingsländer knackar
nu på dörren till världsekonomin, men de
rika är rädda om sitt. För att vinna rikedomens gudinna, fick Phra Ram kämpa mot
jättarnas kung. Jättarna har ännu inte fallit,
rapporterar TOMAs LARssoN från ett Unctad-möte i Bangkok.
[l J svenskTidskrift l2ooo,nr2-3J
D
ET ÄR I MITTEN AV FEBRUARI. United
Nations Conference on Trade and Development skall sammanträda i Bangkok.
Under invigningsceremoni uppträder en
thailändsk danstrupp. De framför ett
stycke ur ett klassiskt indiskt epos, Ramayana. Phra Ram
kämpar mot Thotsakan, jättarnas kung, för att vinna
tillbaka sin hustru, Sita, som är en reinkarnation av
Lakshmi, rikedomens gudinna.
I publiken sitter flera hundra handelspolitiker och
handelsdiplomater från världens alla hörn. De har mer
gemensamt med de maskförsedda dansarna på scenen
än de flesta av dem någonsin kan ana.
J
AG KOMMER MED DÅLIGA NYHETER till ministern. Morgonens nyhetssökning på Internet hade resulterat i en
ensam rubrik:
Kuwait 20, Bhutan O
Lyonpo Khandu Wangchuk gör en grimas. Lyonpo
betyder minister på dzongkha, det officiella språket i
Bhutan. Ministern tar nyheten hårdare än jag kunnat
tro.
Det visar sig att Khandu Wangchuk inte bara är handels- och industriminister i regeringen i Thimpu, huvudstaden i det minimala kungariket i Himalaya. Han är
också ordförande i Bhutans fotbollsförbund.
Ministern vill veta mer, pumpar mig på detaljer. Jag
förmedlar den enda detalj jag minns. Associated Press
hade rapporterat att 20-0 ”troligtvis var den största brakförlusten någonsin i en landskamp”.
När ministern återvänder till Thimpu kommer han
att mötas av gliringar. Försmädliga blickar. Anklagelser.
”De säger: ‘Hur kan du skämma ut vårt land så?’ Jag
svarar alltid att det är genom sådan skam som vi kommer
att förbättra oss. Om vi inte är med och tävlar, kan vi
aldrig bli bättre. Vi behöver exponeringen. Om vi inte
börjar någonstans, kan vi inte förbättra oss”, säger ministern, en kompakt snaggad man byggd som en boxare
snarare än en fotbollsspelare.
Förnedrande förluster- ren utklassning- är måhända det oundvikliga resultatet när Bhutan öppnar sig, efter
århundraden av självvald isolering. Men det är i så fall ett
pris som ministern är beredd att betala.
Bhutans äventyr i den asiatiska fotbollscupen är inte
isolerade. Ministern har två stora ambitioner. Dels att
Bhutan blir medlem i den asiatiska fotbollsfederationen
och i det internationella fotbollsförbundet FIFA. Dels
att Bhutan blir medlem i världshandelsorganisationen
WTO. Det var på grund av det senare som ministern
deltog i WTO:s ministermöte i Seattle i slutet av förra
året, och i den tionde Unctad-konferensen i Bangkok i
februari.
”Att rygga tillbaka för globaliseringen för bara med
sig nackdelar. Om vi inte ansluter oss till huvudfåran
kommer vi att fortsätta att marginaliseras”, säger Khandu Wangchuk.
”Allt som är beroende av protektionism får svårt att
överleva i vår tidsålder. Vi måste befrämja våra entreprenörer.”
”Nationernas öden är i så hög grad sammankopplade. Vi kan inte glömma resten av världen, och hålla oss
för oss själva”, menar han.
”Givetvis har alla länder bekymmer med globaliseringen. Men vi måste finna lösningar tillsammans, det
betyder inte att man håller sig borta.”
Bhutan kryper ur sitt skal. Förra året lyfte man förbudet på televisionsapparater och genomförde en informationsrevolution. Den 2 juni, som markerade silverjubileet
sedan kung Jigme Singye Wangchuks kröning, började
Bhutans statstelevision att sända och Druknet, landets första Internetbolag, kom online. Sedan dess kan man t o m
läsa landets enda tidning, Kuensel, på Internet.
Sedan mitten av förra året har regeringen i Thimpu
vidtagit en rad åtgärder som reflekterar en önskan om att
delta i livet i den globala byn. I oktober ansökte man om
inträde i WTO. Och man håller som bäst på med att dra
upp policy och lagar för att reglera utländska direktinvesteringar.
Allt detta – TV-tittandet, Internetsurfandet, WTOlobbyingen, fotbollsspelandet, flirten med utländskt
kapital- kan betraktas som något av en kraftsamling för
att i 1900-talets sista minuter föra Bhutan in i den
moderna tidsåldern, 1900-talet självt. Det markerar en
vattendelare i detta extremt konservativa kungadömes
historia.
Bhutan beskriver sig officiellt som ”den enda demokratiska teokratin i världen” och det är det enda landet
i världen där den tantriska formen av Mahayanabuddhism är statsreligion.
Bhutan är ett pyttelitet land- med bara 600 000 invå-
nare- inklämt mellan jättarna Kina och Indien. Det är
ett land som haft goda skäl att känna oro för sin överlevnadsförmåga som självständig stat. Bhutans tendens
att söka säkerhet i isolering är fullt förståelig. Men i och
med att Bhutan nu försöker bli en full medlem av den
internationella gemenskapen, finns det knappast ett land
kvar som fortfarande försöker stoppa det globala flödet
av varor, kapital och information vid gränsen.
Lakshmis gunst vinner endast den som vågar ge sig in
i närkamp med världsmarknadens jättar.
J
AG INTERVJUADE DEN BHUTANESISKE ministern i samband med Unctad-mötet i Bangkok. Konferensen
samlade över 3000 delegater, varav den överväldigande
majoriteten bestod av diplomater och handels- och
(j)
o
er
OJ
Ul
ro
……
lSvensk Tidskrift lzooo, nr 2-311!J
O’l
c:
~
Q)
(j’)
ro
..c
o
{.!)
Det är lätt att vara motståndare till globalisering om man ser det som sin
uppgift att föra en handelspolitik som ”glorifierar de odödliga bedrifter
som utförts av den store ledaren kamrat Kim Il Sung i det socialistiska
ekonomiska bygget”. Annars är det svårt.
industripolitiker från u-länderna. För 30 år sedan hade
ett sådant sällskap varit svårt att övertyga om frihandelns välsignelser.
På 1970-talet var ännu den så kallade beroendeskolan förhärskande i de flesta u-länder – och i Unctad:s
korridorer. Beroendeterorin sade att de fattiga länderna
-varav många alldeles nyligen blivit självständiga stater
– endast kunde åstadkomma ekonomisk utveckling om
de isolerade sig från de gamla kolonialmakterna. Unctad:s dödfödda uppgift var att bana väg för denna ”nya
ekonomiska världsordning”.
Mycket har hänt sedan dess. Som Mark Malloch
Brown, chefen för FN:s utvecklingsorgan UNDP, konstaterade vid en paneldebatt: ”We are all globalizers now.”
Numera är alla ”globaliserare”. Ingen förespråkar isolering. Alla vill bli medlemmar i WTO. Alla vill exportera. Alla villlocka till sig utländska investeringar.
Globofobin – skräcken för globaliseringen- som så
spektakulärt kom att prägla WTO-mötet i Seattle och
därefter World Economic Forums möte i Davos, lyste
nästan helt med sin frånvaro i Bangkok. Jag säger nästan, för den nordkoreanske utrikeshandelsministern Kang
Jong Mos tal till Unctad var starkt inspirerat av de västerländska globaliseringskritikerna. Han propagerade
fortfarande för en ny ekonomisk världsordning.
Det är lätt att vara motståndare till globalisering om
man ser det som sin uppgift att föra en handelspolitik
som ”glorifierar de odödliga bedrifter som utförts av
den store ledaren kamrat Kim Il Sung i det socialistiska
ekonomiska bygget”. Annars är det svårt.
Med undantag för den nordkoreanske representanten
hörde jag i Bangkok inget ångestladdat tal om behovet av
mindre frihandel. Heller inte mycket apokalyptiskt prat
om att ”turbokapitalismen” skulle vara i färd med att
förgöra sig själv. Nej, budskapet var entydigt att världshandeln måste göras friare – om världens fattiga skall
ges en reell chans att ta sig ur armodet.
”De stora förlorarna i dagens ojämlika värld är inte
de som har exponerats för globaliseringen, utan de som
har lämnats utanför”, konstaterade FN:s generalsekreterare Kofi Annan i sitt invigningstal till Unctad-konferensen. För alla de som oroas över växande ekonomiska
klyftor, måste den övergripande uppgiften vara att förstå hur och varför så stora delar av världens befolkning
inte ges möjlighet att delta i globaliseringen, ansåg Kofi
Annan.
Kofi Annan pekade därvidlag på protektionismen i de
rika länderna som en betydelsefull faktor. ”Deras regeringar är alla förespråkare av frihandel i princip, men de
saknar alltför ofta den politiska styrkan att konfrontera
dem i deras egna länder som har blivit beroende av protektionistiska arrangemang.”
Men Kofi Annan underströk också det ansvar som
u-länderna själva bär för att skapa en globaliseringsbefrämjande politisk miljö.
Enligt honom kommer vår tids politiska ledare av
Historien att dömas utifrån hur väl de lyckades integrera sina länder i den globala ekonomin, och i vilken mån
de gjorde detta på ett sätt som gynnade hela befolkningen.
Med denna måttstock får man nog säga att Unctadkonferensen i Bangkok inte var någon större succe.
Särskilt hård lär Historien vara mot alla de i-länder
som överhuvudtaget inte ville diskutera handel och
utveckling i Bangkok. Sverige var ett av de få i-länder
som skickade sin handelsminister till Bangkok. De flesta nöjde sig med att skicka sina biståndsministrar. USA
representerades av en tjänsteman i biståndsförvaltningen. EU företräddes av den danske biståndskommissionären.
Trade, not aid. Så brukar det heta. Om syftet är att
skapa ekonomiskt välstånd, så är internationell handel ett
överlägset instrument framför internationellt bistånd.
Så beklagligt då, att de flesta i-länder hellre diskuterar
bistånd än handel med världens absolut fattigaste länder.
Att många av världens verkligt tunga handelspolitiker uteblev från Unctad-mötet i Bangkok reflekterar en
rädsla som finns i både USA och EU: rädslan att ekonomisk integration med fattiga länder leder till ett ”race
to the bottom”.
Det finns inget rationellt stöd för denna rädsla för
ekonomisk integration med fattigare länder – varken
teoretiskt eller empiriskt. Men rädslan är verklig. Det är
som om man i Washington DC och Bryssel befarar att
man skall smittas av ett dödligt fattigdomsvirus i Bangkok och Rio de Janeiro. Således är det bättre att hålla uländerna på en armlängds avstånd.
El] lSvensk Tidskrift lzooo, nr 2-31
Att många av världens verkligt tunga handelspolitiker uteblev
från Unctad-mötet i Bangkok reflekterar en rädsla som finns i både
USA och EU: rädslan att ekonomisk integration med fattiga länder
leder till ett ”race to the bottom”.
UNCTAD-KONFERENSEN PÅGICK i en vecka. Varje dag
vandrar jag till Queen Sirikit National Conventian
Center. Det ligger mitt i Bangkok. Granne med det thailändska tobaksmonopolet, med bedrövliga slumområ-
den, och med horgator som trafikeras av vrålhungriga
elefanter.
På kvällarna vandrar elefanterna Bangkoks gator. De
fattiga mahouterna, elefantförarna, säljer bananklasar
till Unctad-dignitärer, sexturister och medlemmar av
den nya thailändska medelklassen. När de en gång så
stolta djuren kör sig fram genom Bangkoks ökänt stillastående bilköer, fängas de för ett par ögonblick i bilarnas
strålkastarsken. Då tycker jag att det känns som att skymta en varelse hämtad från sagornas och drömmarnas
värld.
De besnablade giganterna har vandrat från sina
mytologiska hemtrakter på den thailändska landbygden
till kaoset av turister, Toyotor och Taco Bell på Sukhumvit Road.
Men Bangkok är ingen stad för Babar och Ganesha.
På Unctads tredje dag hamnar de vandrande anakronismerna på de thailändska tidningarnas förstasidor. Till
och med i Sverige blir det rubriker: ”Hungrig elefant
gick bärsärkagång i Bangkok”.
Aftonbladet rapporterar: ”En hungrig elefanthanne
som slet sig från sin ägare gick i måndags kväll bärsärkagång genom centrala Bangkok och skapade trafikkaos
när polisen satte upp jakten. Elefanten hade tagits in till
staden av sin ägare för att tillsammans med denne tigga
pengar. Men det 21-åriga djuret fick nog, kastade av sig
ägaren och rusade runt på jakt efter mat innan polis och
djurskötare lyckades skjuta ett bedövningsskott. Fattiga
thailändare tar ofta med sig elefanter in i Bangkok för
att tigga pengar och tilltugg från turister. Men lite nötter och bananer förslår inte särskilt långt för en glupsk
jätte på 3,5 ton.”
Kontrasten är närmast chockande.
Där ute: stinkande svarta kanaler och hungriga elefanter som löper amok.
Där inne: heltäckningsmattor och välbärgade politiker och tjänstemän som löper retorisk bärsärkagång,
genom att låta sina treminuterstal bedöva i halvtimmar,
och som efter en veckas arbete, involverande tusentals
högt utbildade personer från över 140 länder, inte har
något mer att visa för sina ansträngningar än en intetsägande deklaration, full av plattityder.
Det finns anledning att fråga sig om inte dessa gigantiska Unctad-konferenser, liksom elefanterna på Bangkok
gator, hör en svunnen era till? Självaste Unctad-chefen
Rubens Ricupero antyder det- efter det att Bangkokdeklarationen efter mycken möda förhandlats fram.
”Diplomaterna förhandlar med största allvar om frå-
gor som i den slutgiltiga analysen inte spelar någon större roll. De slåss om ord som man kunnat komma överens
om för två månader sedan i Geneve”, påpekar Rubens
Ricupero.
Den allmänna debatten i plenisalen anser Rubens
Ricupero vara ”långtråkig” eftersom diskussionen hålls
på en så generell nivå att den blir intetsägande.
”Ministrarna är inte intresserade av debatt”, konstaterar han.
Den massiva Unctad-övningen kostade enorma
summor pengar för alla inblandade. Var det värt det?
Knappast, av det skrala resultatet att döma.
”Jag säger inte att det är värdelöst – men inte långt
därifrån”, noterar Rubens Ricupero.
Den tionde FN-konferensen om handel och utveckling visar sig vara en lika stor absurditet, en lika vansinnig anakronism, som någonsin de grå jättarna som trampar på Bangkoks gator- på desperat jakt efter en uppgift
att fylla i en ny, förändrad värld.
TILLBAKA TILL RAMAYANA. Publiken är förundrad ÖVer
det exotiska skådespelet, som för de allra flesta framstår som vackert- men fullständigt obegripligt.
På scenen kämpar den ädle människosonen Phra
Ram och hans bundsförvanter aporna mot Thotsakan,
jättarnas kung, för att vinna tillbaka Sita – reinkarnationen av Lakshmi, rikedomens gudinna.
Liksom dramat på scen är våra dagars internationella handelspolitik ytterst sett en kamp om rikedomens
gudinna. Och liksom i den klassiska thailändska dansens
värld är det ett högt stiliserat drama som framförs i slow
motion- av aktörer som bär dyrt påkostade masker.
Tomas Larsson (tomas@loxinfo.co.th) är frilansjournalist
bosatt i Thailand.
G)
o
er
OJ
(J)
ro……
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 2-31 I!J

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner