Print Friendly

Thede Palm; Svensk-finsk samverkanshistoria

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
THEDE PALM:
Svensk-finsk samverkanshistoria
l en 1978 utgiven bok behan~lade professor W M Carlgren Sveriges Alandspolitik
under åren 1938-39. En ny bok från i
våras är en uppföljning av samma tema:
”Mellan Hitler och Stalin. Förslag och fårsök till försvars- och utrikespolitisk samverkan mellan Sverige och Finland under
krigstiden” (Militärhistoriska fårlaget).
Han går där fram till 1943.
Det var naturligt att i samband med
\·ärldskrigets utbrott 1939 de nordiska regeringarna undersökte möjligheterna till
samverkan, både utrikespolitisk och militär. Detta gällde dock inte Danmark, där
statsminister Stauning anmälde sitt fullständiga ointresse. För Norges del var fårutsättningarna obetydliga. Ingenting fick
störa Norges fårbindelser med England,
meddelade dess mot norskt fårsvar negative utrikesminister Koht. Representanter
for landets fårsvarsmakt tog bara tveksamt
emot en inbjudan till Sverige får att där
berätta om sin svaghet. Med Finland låg
det annorlunda till även efter vinterkriget.
Utrikesminister Gi.inther visade på senhösten 1940 ett tydligt intresse får svenskfinsk samverkan, detta får att hålla Tyskland borta från Finland. Åtminstone på ett
ansvarigt håll började man där tänka på
möjligheten av en gemensam utrikesledning med Sverige och ett gemensamt fårsvar. Statsminister Per Albin Hansson var
åttligt intresserad. Utan att han bad
(lärom fick han hjälp från Ryssland. Rysarna inlade sitt bestämda veto mot varje
örändring i Finlands ställning. Nu är det
·änt att Molotov i Berlin undersökte dc
yska reaktionerna på ett eventuellt nytt
anfall mot Finland.
Medan detta hände,..satt UD:s expert
å statsrätt, professor Osten Undcn, och
krc\· på ett nu av Carlgren tryckt mernoandum om formerna får ett svenskt-finskt
‘rbund. Det levererades i december och
·aknadc varje aktualitet. Det är högst inrcssant, mönstergillt skrivet och på något
vis ovärldsligt. Det förutsatte, att Finland
~.kulle ställa sig under svensk ledning.
Aven om samverkan bara blev ett försvarsförbund, skulle en ”enhetlig” utrikespolitik vara nödvändig. Att denna skulle
ligga i svenska händer var tydligt. Det
framgick i klara ord i nästa variant, fårsvarsförbund och gemensam utrikcsfcirvaltning, vilken ordning diskuterades i detalj. Den sista möjligheten var sedan en
union med gemensamt statsöverhuvud.
Denna Undens studie var som sagt genom rysk fårsorg redan överspelad, då den
dagtecknades i december 1940. Det är
osannolikt, att dess innehåll skulle ha accepterats i till exempel den finska riksdagen. Finland hade förlorat vintcrkrigct,
det var sant, men det var knappast till den
grad berett att ge upp sin självständighet
och detta dessutom till fårmån får Sverige,
som enligt en allmän åsikt lämnat får liten
hjälp i kriget. Vissa ansvariga i Finland
hade redan börjat vända sig till Tyskland
får att där söka en återfårsäkring får sin
frihet.
När det politiska samverkansintresset
svalnade, gjordes fortfarande vissa militä-
ra närmanden – fortfarande, ty sådana
hade ju förekommit alltsedan Ålandsfcirhandlingarna. Nu togs initiativet på finländskt håll. Carlgren kommenterar: ” Ett
något motsägelsefullt sammanhang möter
alltså: diskussionen om ett fcirbund läggs
ner, eller i alla händelser ajourneras, men
strax därpå påbörjas fårberedelser får en
militär samverkan .. .” (sid 49) .
Carlgren är alltid på sin vakt gentemot
militära aktiviteter. Så också här. Han kan
därvidlag stödja sig på UD. När generalmajor Pcyron och två andra officerare i
januari 1941 inbjudits till ett besök i Nordfinland , skrev svenske ministern Sahlin i
Helsingfors till UD, att ”det vore intressant att erfara om utrikesministern underrättats. ” Undcrfcirstått var alltså, att militärerna var ute och politiserade på egen
428
hand. Kanske kunde han ha fi·ågat sin
egen militärattache, som varit me_d på resan. Från Stockholm ingick emellertid lugnande besked.
Vad många har svårt att fårstå är, att
det går att skilja mellan planer och planläggning. Några planer på att svenska fårband skulle gå in i Nordfinland förelåg
inte. Om de funnits, hade detta inte varit
så märkvärdigt: Gi.inther själv hade ju
bara några månader tidigare varit inne på
tanken på viss politisk och militär samverkan. En planläggning ”får den händelse
att”, beredskap om något skulle hända,
var därfår något som militärledningen
både kunde och borde tänka på. En viss
sådan planläggning hade också utförts
1939.
Carlgen ger själv en utmärkt illustration
till militärledningens dilemma i sådana
fall. Han publicerar som bilaga en skiss till
ett försvarsforhund mellan Sverige, Finland och Norge, tydligen från mars månad
1940 och enligt påteckning forfattad av
kabinettssekreteraren Boheman. I händcl·
se av ett nytt ryskt anfall på Finland skulle
bl a ”den norra svenska armekåren över·
foras till Finland.” Det är värt att tänka på
hur lång tid som skulle behövts redan ror
planläggningen av denna fårflyttning och
av truppernas fortsatta underhåll – det
rörde sig om stora styrkor och dessutom
om hur de skulle ersättas i övre Norrland,
som inte rimligen kunde tömmas på får·
svar i det läget. Någon kan säga, att det
bara var en skiss. Ja, men också en sådan,
och det sammanhang i vilket den skrevs,
borde ha en någorlund~ fast verklighetsbakgrund. I samma skiss forutsatte Boheman, att Norge eventuellt skulle sända en
fordelning till hjälp i Nordfinland. Men
inte bara planläggningen till en sådan vidlyftig transport saknades. Den norska fOr·
delningen fanns inte heller.
Carlgren skriver som alltid klart, klokt
och eftertänksamt. Hans bok är högst läs·
värd.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner