Print Friendly

Thede Palm; Överstekrigsherren

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
THEDE PALM:
Överstekrigsherren
Ragnar Svanström har på Norstedts förlag,
där han så länge verkat, givit ut ”Kejsaren.
En bok om Wilhelm II” (capris 120 kr inb).
Boken är dyr, men den är också påkostad,
trrckt på gott papper, rikt och väl illustrerad. Viktigare är att den också är väl skriven.
~lan kan säga att den fullföljer en Norstedttradition : den för tankarna till Carl G Laurin och hans sätt att elegant presentera historien som kulturhistoria.
Svanström har som titeln anger koncentrerat sig på människan Wilhelm Il. Kejsaren var enligt alla historikers vittnesbörd
självupptagen, envis, hetlevrad, intellektuellt begränsad och detta i vissa avseenden
ända till enfald, fåfäng, omdömeslös, kortsynt, klumpig – uppräkningen kan fortsätta, och det är svårt att få fram att han hade
några goda egenskaper alls. Churchill har i
sin essay i ”Great Contemporaries” gjort gällande att fenomenet kejsar Wilhelm skapades av hans omgivning. Kejsarens medfödda omognad underhölls i den trånga militära krets, som var den enda i vilken han
trivdes och där han fick utlopp för sådant
som sin uniformsgalenskap utan att behöva
besväras av någon militär yrkesskicklighet.
Men omgivningen var i själva verket hela
det officiella Tyskland. Där blomstrade den
devota kejsarkulten. Hur mycket av denna
som gjorde kejsaren till den han var och hur
mycket han själv skapade den, är svårt att
säga. Det är att märka, att den inte framträdde på samma sätt under den förste kejsaren, farfadern Wilhelm I. Dennes efterträ-
dare, Wilhelm Il:s far, regerade bara i tre
månader innan han dog i cancer, men mycket tyder på att han med sin mera liberala
läggning och understödd av sin hustru inte
skulle ha uppmuntrat den. Med Wilhelm II
slog den direkt ut i full blom.
l sammanhanget bör understrykas, att
Wilhelm l uppfostrades spartanskt till preussisk kung. Han kände från början kejsardö-
met som en börda. Wilhelm II blev kejsare i
en tid då Tysklands rikedom steg i en starkt
uppåtgående kurva. Därmed skapades medlen till och möjligheten för den kejserliga
yttre glansen. Svanström understryker att
Wilhelm var mycket ung vid trontillträdet.
Men han var dock 29 år, gammal nog att
veta vad han gjorde. Han ville vara självhärskare av Guds nåde, och det fantastiska är att
inte ens efter hans första utrikespolitiska fadäser fanns det någon som kunde hindra
honom.
Vad som kanske borde diskuteras mera är
i vilken grad hans fysiska handikapp – han
föddes med förtvinad vänsterarm – påverkade hans utveckling. Att han fick lida av sitt
lyte som barn, framhåller Svanström. Men
också som äldre måste han ha känt av det.
De vida uniformskapporna var ett sätt att
dölja det. Självhävdelsen var ett medel att
dra uppmärksamheten bort från det. Också
vedhuggningen, som började långt före
landsflykten i Holland, kan kanske betraktas
som ett sätt att stärka åtminstone högra armen!
Att kejsaren var medansvarig till första
världskrigets utbrott går inte att förneka.
Genom en blandning av översitteri och omdömeslöshet släppte han loss Österrike mot
Serbien, och därmed var kriget, till hans förfäran, oundvikligt. Han önskade inte kriget;
han ville bara stoltsera med det. Hans senare
passivitet i högkvarteret under de långa
krigsåren skall dock inte överdrivas. Hans
uppgift var inte att leda utan att avvakta
händelseutvecklingen. Om han varit klok
och kunnig hade han kunnat ge goda råd.
Nu väntade ingen några sådana från honom. Hans begränsning visade sig i att han
inte ens uppfattade hur man nonchalerade
honom.
När det gällde den politiska och personliga bedömningen av kejsaren har Svanström av naturliga skäl inte kunnat stödja sig
på mycket nytt material. Ett undantag gäller
för de sista åren i Holland. För dem har
———————-……………
242
tillkommit adjutanten von Ilsemanns numera publicerade dagbok. Av den kan man sluta att Wilhelm II var oförändrad in i det
sista.
Ett avsnitt i Svanströms bok bildar nästan
en fristående essay. Samtidigt är denna kulturhistoria i högsta klass. Kapitlet heter
”Diktarnas krig”. Det handlar om hur den
tyska kultureliten, från Thomas Mann till
Simplicissimus-kretsen, reagerade vid krigsutbrottet och om det småningom följande
tillnyktrandet. Det var inte bara socialdemokraterna, som till Lenins och andra revolutionsteoretikers överraskning vände helt om
och plötsligt blev stortyska patrioter. Också
kejsarens mest utpräglade personliga kritiker blev kejsartrogna över en natt. Simplicissimus ger ett utmärkt exempel. Denna intelligent gallsprängda tidskrift gav i den givna
situationen upp all samhällskritik. Den gick
längre än så. Den upphörde att förlöjliga
tyska officerare och att avbilda dem alla som
snorkiga gardeslöjtnanter, vilket varit dess
specialitet. l deras ställe kom direkt och utan
mellanled Sankt Georg i strid med draken.
Det är märkligt att tänka på, att då Wilhelm Il med krigsförklaringen 1914 skrev
under sin egen regims dödsdom, f~am?-
ställdes han i Tyskland för första gången
under sin långa regering, och enigt, i förklarat ljus.
Ge Svensk Tidskrift som present!
Det går lika bra till midsommar som till jul
Om Ni har bekanta som Ni tycker borde läsa Svensk Tidskrift, ge dem en
gåvaprenumeration för resten av året. Sätt in halva prenumerationsavgiften,
alltså 30:- kronor, på Svensk Tidskrifts postgiro 7 27 44-6. Glöm inte att sätta ut
namn och adress på den önskade mottagaren. Då kommer tidskriften hela
hösten och detta nummer på köpet!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism