Print Friendly

Thede Palm; Norges starke man

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
THEDEPALM:
Norges starke man
Den bok som Sigmund Skard skrivit om sin
svärfar, ” Mennesket Halvdan Koht” (Det
norske samlag, Oslo 1982), handlar om en av
de mest omstridda och mest omskrivna personligheterna i krigets och efterkrigstidens
Norge. Halvdan Koht var utrikesminister
1935-41 i Johan Nygaardsvolds socialdemokratiska regering. Om hans verksamhet som
sådan och om hans långa offentliga arbete
som journalist och vetenskapsman finns en
rad publikationer, både officiella och personliga, både minnen och omdömen. Hans personlighet och särskilt vissa sidor av denna
har varit mindre kända. Skard har med stöd
av familjetraditionen och en ofantlig av Koht
efterlämnad materialsamling skrivit en ärlig
och rättfram bok. Den handlar om en av
Norges starka män och om svagheten bakom
fasaden.
Tyvärr är boken inte att rekommendera för
svenskar som är obekanta med nynorsk.
Norskt ” mål” kan vara lättare eller, som här,
svårare. Detta är författarens ensak; men en
recensent måste nämna det, inte som kritik
utan som information.
Halvdan Koht var född i Tromsö, där fadern var gymnasierektor. Båda föräldrarna
hade konstnärliga intressen; fastän uppenbart
borgerliga till bakgrund och i synsätt var de
samtidigt i vissa avseenden radikala. Fadern
representerade det liberala Venstre i Stortinget. Detta hindrade inte att modern som
änka vägrade att vara med vid sonens bröllop, därför att svärdottern kom av en bondefamilj. Det hjälpte inte att flickan tillhörde en
gammal släkt och att hon gjort något då så
ovanligt som att hon både tagit studenten och
examen vid universitetet. Klasskillnaderna
var stora i det demokratiska Norge.
Sonen var tidigt utvecklad och mycket begåvad. Han hade särskilt lätt för att skriva.
Detta resulterade längre fram i tidningsartiklar och i en betydande vetenskaptig produktion och i mängder av brev. Var han bortrest
skrev han utförligt till sin hustru i hemmet;
hon kunde skriva till honom för att alls komma till tals med honom.
Han var nämligen alltid upptagen med arbete. En stor uppgift var att han avslutade –
mer än 900 sidor – Halvorsens norska författarlexikon. I detta verk liksom i andra biografier har man Lagt märke till att Koht, alJij
krävande mot sig själv och de sina, varit IJit.
tan oväntat hänsynsfull i sina bedömni~~~~r
av medmänniskors svaga sidor. Ett stort a
tresse ägnade han också ” målet”, det pl
grundval av olika dialekter nykonstruerade
norska skrift- och talspråket. Som politittl
drev han igenom att undervisning skulle ske
skolorna i och på det språket. Som ”bW.
man” – nynorska för journalist – skrev t.
otaliga artiklar, alltid på målet.
Han författade också och publicerade v
som Skard kallar ” god brukspoesi i sam·
stil”. Men han var inte ”nokon stor dik~
och blev genom klok vänkritik hindrad att
ut en diktsamling, vilket han hade svårt 11
komma över. Halvdan Koht hade sina dn:,.
mar, och en av dem var att han skulle
kallas skald.
Så fick han professur i Oslo i norsk ·
och kulturhistoria. Därmed gjordes
åt hans förmåga. Hans arbetssätt och
studeras i artiklar i de svenska Historisk
skrift och Scandia. Själv ansåg han sig
självskriven att också bli universitetets
tor, men hans kolleger tyckte annat,
som tog honom hårt. Det tog alltid emot
honom att förstå att han, som i alla fall
bäst, inte erkändes som sådan av andra.
Inom politiken, dit han drogs av sin
exempel, gjorde han en god karriär.
hade tidigt skrivit in sig i
När Nygaardsvold bildade s
var Koht självskriven som Jtrikes;mirlistlllf:l
De norska socialdemokraterna
många som var internationellt
och ingen i klass med Halvdan Koht,
dessutom talade tre utländska språk.
hade inte väntat sig att denna regering sla6
bli långvarig, men omständigheterna IDol*
att den avgick först 1945, sedan den återvW
hem från landsflykten i London. Koht bldt
då sedan länge tvingats Lämna den.
Koht hade gjort sig omöjlig på två
båda grundade på personliga egenskaper. Dit
ena av dessa bottnade i hans behov av att
en kvinna till förtrogen. Under sina första
som statsråd korresponderade han med
norska bosatt i Leningrad. Hans nnr,.J·.:;~
brev, där han öppet berättade om vad _,.
försiggick inom regeringen och om
kikter om detta och om utvecklingen i Europa, sändes liksom hennes svar med kurirposten. Korrespondensen kunde inte hållas
okänd inom departementet. När hon med sin
man flyttade tillbaka till Oslo, träffades de på
teatrar och restauranger och i deras respektive hem. Umgänget var oskyldigt i rent fysisk
mening, ty Koht var av princip trogen mot sin
hustru. Hon blev i alla fall djupt sårad av vad
-som försiggick och saken, mindre oskuldsfullt bedömd, blev känd i Oslo, där den irriterade både regering och departementet. Samma historia upprepades i London, där en
kvinnlig sekreterare blev den förtrogna; hon
fick så småningom svårigheter med att bryta
förbindelsen, medan Koht segt höll fast vid
den.
Den andra egenheten i hans karaktär var
bans nästan obegränsade tilltro till sig själv.
Han visste mer än andra. (När hans dotter
som gymnasist önskade sig en uppslagsbok,
avslog han med orden: ”Du kan fråga mig.”)
Han arbetade fortare än andra, han förstod
bäst. Därför kommunicerade han illa med reseringen i övrigt, vilket kan ha varit irriterande men som var ganska ofarligt fram till våren
1940. Det var inte så att han direkt undanhöll
varningar före den 9 april. Han bedömde
själv vad som kom in till hans departement,
men han felbedömde ock:;å. Någon institution, som gjorde samlade bedömningar av på
olika sätt inlupna underrättelser, fanns inte i
Norge. Försvarsministern var svag och utan
inflytande – när han, som var yrkesofficer,
tillträdde, hade han fått veta att försvarspolitiken låg utanför hans ansvarsområde, vilket
inte hindrat honom från att sitta kvar. statsministern slutligen stödde sig på sin utrikesministers auktoritet.
När olyckan kom blev Koht lika omtumlad
som andra, men i den mån han kunde handla
427
gjorde han det kraftigt. Han blev ett starkt
stöd för kungen, då denne vägrade att acceptera Quisling som regeringschef. Han insåg
snabbt att den dåvarande försvarschefen inte
räckte till och han fick ögonen på den rätte
mannen, sedermera generalen Otto Ruge.
Det torde ha varit typiskt för hans ställning, att då Koht med den övriga regeringen
gav sig bort från Oslo och till sist i landsflykt,
följde honom ingen av tjänstemännen i hans
departement. Den nyssnämnda kvinnliga sekreteraren, som såg att hon behövdes, kom
med. Skard går lätt förbi detta, men stämningen inom det norska utrikesdepartementet
var inte för Halvdan Koht.
Redan sommaren 1940 och sedan alltjämt
till långt efter krigsslutet koncentrerades
hemmafrontens fördömanden av regeringens
bedrövliga svaghet på Koht. Detsamma gällde för norrmännen utomlands. Om allt vad
som sagts och skrivits om Koht varit riktigt,
hade han varit en av de verkliga landsförrä-
darna. Så var det inte. Den stora undersökningskommissionen efter kriget kritiserade
men frikände honom.
Statsminister Nygaardsvold bar naturligtvis det verkliga ansvaret för landets svaghet,
inte minst så som denna manifesterade sig
inom hans egen regering, och för landets försummade försvar. Men det var inte opportunt
att byta statsminister i en regering i landsflykt. Koht fick däremot gå, trots Nygaardsvolds lama protester. En annan stark man
väntade otåligt på att bli efterträdare på
utrikesministerposten. Trygve Lie blev dominerande där och i regeringen. Halvdan Koht,
som aldrig blev densamme som han förr varit, fick vänta under kriget på en dyster hemkomst och långa års relativa overksamhet.
Han dog 1965.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner