Print Friendly

Thede Palm; Gustavia

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
THEDE PALM:
Gustavia
I juli 1784 undertecknade Gustaf III i Paris
en traktat med Frankrike, som överlämnade
den västindiska ön S:t Barthelemy till Sverige. Själva övertagandet skedde följande år
i mars, då en svensk fregatt medförde den
nye guvernören, Salomon von Rajalin. Ön
förblev sedan svensk besittning fram till 1878,
då den återgick till Frankrike.
Åtskilligt har skrivits om denna svenska koloni, och viktigast är Ingegerd Hildebrands
doktorsavhandling från 1951. Men för några
år sedan besöktes ön av en svensk nordist,
professor Gösta Franzen, som ville undersöka
hur mycket av det svenska språket som blivit
kvar. Resultatet av hans forskning finner man
i boken ”Svenskstad i Västindien. Gustavia på
Saint Barthelemy i språk- och kulturhistorisk
belysning” (Almqvist & Wiksell 1974. Kungl
\’etenskapssamhällets i Uppsala handlingar.
16. Capris 40 kr). Man skall inte låta sig avskräckas av att boken kommit ut i en vetenskaplig serie. Den innehåller ett stycke
svensk kulturhistoria och är både lättläst och
fantasieggande.
Öns huvudsakliga tillgång var en naturlig
hamn. Vid denna byggdes staden Gustavia,
som år 1800 med sina 5 000 innevånare var
lika stor som dåtidens Uppsala. Öns neutrala
ställning gjorde den till ett handelspolitiskt
centrum under Napoleonkrigen, och Gustavias hamn blev från början en frihamn, där
omsättningen tidvis var livlig. En viss slavhandel förekom också. Svenska Kronan inköpte
så sent som 1816 för 225 daler specie en slav
som vattenbärare åt garnisonen. I Gustavias
tidning annonserade fiskalen Thomas Schomberg om försäljning av förrymda slavar för
Kronans räkning.
Annonserna var formulerade på engelska,
och ibland förekom i tidningen också franska.
Svenska språket var oanvändbart. Det kunde
brukas i gudstjänster, men endast i viss utsträckning. Som predikospråk var svenskan i
varje fall olämplig, och de svenska präster
som skickades dit kunde inte konkurrera ut
metodistpredikanterna. Men folk kunde giftas
bort på svenska, och slavbarn kunde i dopet
få svenska namn, vilket tyder på att föräldrarna knappast varit tillfrågade. Franzen har
rent av funnit att en prästman med götiska
intressen döpt slavbarn till Oden, Tor och
Brynhilda.
Inte heller domstolen kunde använda
svenska som språk, vilket ju är rätt naturligt.
Vittnesmål måste t ex tagas upp på det språk,
som vittnet talade. En viss skolundervisning
bedrevs men räckte inte långt. Språkförhållandena jämför Franzen med dem i Nya Sverige, där svenskan i hundra år överlevde att
kolonin gavs upp av Sverige.
Den korta svenska kolonisagan på Saint
Barthelemy är egentligen ett bedrövligt kapitel. Någon svensk påverkan på utvecklingen
av ön kan inte spåras. Man tog ut vad man
kunde ur den och investerade obetydligt. En
del svenskar, som skickades dit, var av sekunda kvalitet. Det gällde t ex den obetydliga garnisonen, där det inte var ovanligt att
soldaterna söp ihjäl sig; de var visserligen
ovana vid klimatet, men enligt vad guvernö-
rerna klagade ofta kroppsligt förstörda redan
då de kom. Ett antal dugliga ämbetsmän
hölls emellertid på ön, och de styrde hyggligt
och i varje fall inte sämre än vad andra
skulle gjort. Och detta är nog det bästa som
kan sägas om den drygt 90-åriga svenska administrationen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner