Print Friendly

T G Wickbom; Personligt medborgaransvar

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

T G WICKBOM:
Personligt medborgaransvar
Det nyaförslaget till partiprogramför
Moderata samlingspartiet, ”Moderat
grundsyn”, har granskats i olika artiklar i
Svensk Tidskrift. Redaktör T G Wickbom
kommenterar det här. Han understryker, att
vi i vårt land har en osedvanligt bred
levnadsstandard. Med denna har emellertid
följt ständiga krav på ytterligare
förbättringar, samtidigt som skattetröttheten
och skatteflykten sprider sig.
Detta går i längden inte ihop. Det behövs
en ny inriktning mot aktivt medborgarsinne,
som innebärfärre anspråk på det allmänna
och mera vilja att göra något själv.
Moderata samlingspartiet skulle, menar
han, inte ha något attförlora på att skärpa
sitt eget program i den riktningen. Tack vare
Gösta Bohman, som visat att det lönar sig att
vara självständig, behöver inte partietfrukta
om det uppfattas som mörkblått eller ljusblått.
Moderata Samlingspartiets självvalda dilemma återspeglas redan i dess namn. Att vara
”moderat” är ju bara att vara någonting i
måttlig grad, en smula mindre än andra; och
samling, det är ju en aktivitet i kompromissens tecken, ty att i Sverige försöka åstadkomma den på konservatismens grundval är
en orealistisk tanke.
Det är ett honett dilemma. Samverkan och
samförstånd är dygder med god svensk förankring. Vårt folk är egentligen ett ganska
konservativt medgörligt och resonligt släkte
– moderat, om man så vill. Att vara redo till
jämkningar för att nå resultat som alla kan
acceptera är en bra grundinställning för ett
politiskt parti; och om nu de som i över
fyrtio år satt vid makten visar sig allt mindre
intresserade av det, då är en samling i syfte
att skapa ett alternativ den givna utvägen för
de andra.
Men riktigt inspirerande är en sådan kompromissvilja inte. Det kan anföras goda skäl
för ett genuint tvåpartisystem här i landet.
För att verkligen spegla folkmeningen skulle
det behöva skära tvärs över nuvarande partigränser och utan låsning vid mer eller mindre förlegade klassgränser etablera ett verkligt val mellan en ”radikal” och en ”moderat”
huvudlinje. Ett sådant system ligger ju långt
ifrån verkligheten. Så länge den ser ut som
den gör, måste det förbli naturligt för varje
enskilt parti inom borgerligheten att inte
nöja sig med en dosis politiskt allmängods
utan försöka ge ett eget, särpräglat bidrag
till samhällsarbetet. Det är inte fråga om ett
kategoriskt val mellan ”resultatpolitik” och
profilpolitik”, snarare om ”profilering” av
olika utgångspunkter, från vilka ett gemensamt resultat måste sökas i praktisk handling.
MSP:s idepolitiska programkommine har
emellertid träffat sitt val. Dess programförslag, Moderat grundsyn, som nu skall upp
vid den förestående partistämman och som
redan har granskats ur olika synpunkter av
Svensk Tidskrift i år, är i allt väsentligt så
allmänt hållet, att endast gamla trötta fördomar kan hindra det från att accepteras av
hela borgerligheten. Det dikteras av en ärlig
strävan att hålla ”samlings”-målet för
ögonen, angeläget och naturligt nog för ett
parti med MSP:s inriktning på praktisk politik och dess placering i det politiska spektrum. Men där lurar också en fara. För att
tillspetsa en tankegång, som skymtar i professor Erik Anners tänkvärda inlägg i
Svensk Tidskrift 4/78: om den svenska konservatismen håller på att överge sin egen
idetradition och i stället bli sittande med
kvarlevorna av en upplysningsradikalism,
som dess hittillsvarande företrädare är i fard
med att avhända sig, vad blir det då av samlingen? Löper inte MSP risken att bli akterseglat, när det i stället borde gripa chansen
att staka ut nya mål och anvisa nya vägar
framåt?
Framtidens politiska villkor
Det är nu över ett decennium sedan Erik
Anners tillsammans med Gustaf Delin utgav
programskriften ”Framtidens politiska villkor”, såvitt jag känner till det första seriösa
försöket i svensk ideologisk debatt att angripa de politiska problemen med futurologiska metoder. Den står sig alltjämt märkvärdigt bra, trots sin starka prägel av de före- 257
ställningar om överflödssamhällets fortbestånd som utvecklingen seelan dess har hanterat så omilt. Samma strävan att fota det
politiska tänkandet på vetenskapliga rön och
värderingar återkom i Anners nyssnämda
kommentar till det nu aktuella programförslaget. Det är ytterligt tankeväckande perspektiv han där öppnar över våra möjligheter att ta ställning till människans funktion
som samhällsvarelse med större fasthet och
konsekvens än blott genom anknytning till
nuets skiftande förutsättningar.
Men vilka möjligheterna att lägga en så-
dan vetenskapligt fast grundval än må vara,
ovanför den kommer dagspolitikens pendel
alltjämt att slå.
Samhällstyngdpunkten är aldrig statisk.
Om konservatismen en gång främst företrädde de statsbärande krafterna, behöver
det alls inte vara onaturligt eller ologiskt att
den av omsorg om en god samhällsbalans nu
faster större vikt vid individens problem,
som är i fara att komma bort i en allt mer
kollektivistisk hantering. Men det kan aldrig
bli fråga om ett enkelt Antingen – Eller,
allra minst i ett så mångfasetterat och motsatsfyllt samhälle som dagens.
En lärorik historia
En höstdag l 945 befann sig dåvarande försvarsministern Allan Vougt på besök vid ett
av våra gamla landskapsregementen. Världskriget varjust slut och den politiska skördetiden inne. Som god socialdemokrat ville
Vougt ge ett bidrag på sitt ansvarsområde.
Nu ska vi bö~ja göra det lite bekvämare för
pojkarna, sa han till regementschefen, där
de stod och betraktade exercisen på kasern- 258
gården: hur skulle det vara om vi exempelvis lät dem sova ut så länge de vill på söndagsmorgnarna?
Översten var en man av gamla stammen
och kände sina pappenheimare. Vi kan ju
fråga dem själva vad de tycker, sa han och
vinkade till sig en lantlig värnpliktig, som
råkade passera. Statsrådet ställde sin fråga.
Ynglingen stirrade klentroget på honom och
fick till slut mål i mun:
– Nä, nån ordning måste dä väl va!
Om MSP:s idepolitiska programskrivare
har råkat höra historien så har de i varje fall
inte dragit den i mitt tycke naturliga sensmoralen därav. Den lilla kaserngårdsepisoden utspelade sig för mer än trettio år sedan. All~ämt finns det i all stillhet mycket
kvar av den instinkt den unge mannen spontant yppade och som också återspeglas i så-
dana uttryck som ”rätt ska vara rätt” och
”man ska göra skäl för sig”. Men tiden rider
fort. Denna sociala anständighetskänsla är i
full färd med att uppluckras (med vilka
kraftord C-H Hermansson än försöker hävda den inom sitt eget normupplösande parti) och riskerar att flyta ut i eftergivenhet och
falsksyn på vad försvaret av individens frihet
kräver.
Att giva och att taga
Programförslagets andra mening talar om
”politik som vidgar människornas valfrihet
och som främjar samverkan, rättvisa och ansvar”. Det är ett välkänt och väsentligt tema,
som väl inte är så lätt att kortfattat uttrycka
mer slående och preciserat. Alla har vi nog
ändå en ganska god uppfattning om vad
som åsyftas. Låt mig ändå stanna inför det
sista ordet, ”ansvar”. Vad det egentligen
avser framgår inte närmare – ansvarstagande? – och i fortsättningen återkommer det
sällan. Men hur kan man så ivrigt tala om
individens frihet och rättigheter utan att. i
varje led förbinda dem med hennes därav
följande skyldigheter, med det lojalitetskrav
som borde vara den självklara förutsättningen – borde vara det men ändå uppenbarligen är i starkt behov av att inskärpas på nytt?
Vi har nog och över nog av själviska och
hänsynslösa frihetsanspråk i dagens svenska
samhälle, i arbets- och förvärvslivet, i skolan,
på gatan, ute i den natur ur vilken vi hämtar
både vår nationella bärgning och vår vederkvickelse. Visst är det angeläget att hålla
skarp utkik mot den utvecklingsautomatik,
som stänger in all individuell rörelsefrihet
inom allt snävare byråkratiska eller korporativa skrankor. Men lika visst är det hög tid
att nu föra rent språk om behovet av en ny
samhällsanda, där den frihet som de senaste
generationernas revolutionära utveckling
har vidgat paras med individuellt medveten
lojalitet och ansvarskänsla, ett personligt
medborgaransvar, för att låna Anners/Delins goda formulering.
Den uppgiften borde vara given för MSP.
Tack vare Gösta Bohman kan partiet ta sig
den före utan ängsliga sidoblickar på om det
skall uppfattas som ”mörkblått” eller ”ljusblått”. Framför allt under sin tid i regeringsställning har han visat, att det lönar sig att
vara karl för sin hatt. Ingen i regeringskretsen har ihärdigare än han utsatts för gliringar och försmädligheter, ingen trots det vunnit starkare respekt, utanför lika väl som
inom de egna leden. Det är saligare att giva
259
än att taga, lyder ett bibelord som partipoli- själva personligen hjälpa till med att hålla
tiker gärna uttyder på sitt eget sätt: man nere anspråken på det allmännas förtjänster
vinner fler röster med löften till väljarna än och resurser genom hänsyn, aktsamhet, ett
med krav på dem. I regel stämmer det kan- aktivt medborgarsinne som är understödstaske. Men det vill nog till att väljarna intuitivt garandans direkta motpol.
eller erfarenhetsmässigt känner på sig, att Är det ljusblått att våga tro på en sådan
löftena är möjliga att infria utan att äventyra vändning i tidsandan – eller ”mörkblått” att
annat som är nyttigt och bra. antyda krav på självdisciplin? Nog är det en
Aktivt medborgarsinne
Vi har här i landet byggt upp en bred levnadsstandard snart sagt utan motstycke.
Den innebär samtidigt ett skattetryck som
håller på att bli oss övermäktigt men ändå
kommer till det korta mot en hel rad av våra
samhällsproblem: sjuk- och åldringsvård,
kriminalitet, utbildningsresurser, för att nu
blott nämna några. Också detta är en sida av
det dilemma som Gustaf Petren så åskådligt
illustrerade i Svensk Tidskrifts förra nummer, det som ligger i försöket att i princip
hävda individens handlingsfrihet och samtidigt i praktiken upphäva den skattevägen.
Många tar sin skattefria genväg ut ur det;
och det är vad man brukar kalla en offentlig
hemlighet, att de långt ifrån alla ryms i de
socialgrupper som det hör till god vänsterton att väsnas om. Men samtidigt möter man
likaså inom alla samhällslager allt oftare frå-
gan, om det inte måste mer till för att hejda
ekorrhjulet än blott en snart övermogen
skattereform, som stimulerar eller åtminstone ger skäligt utrymme åt den naturliga arbetsviljan. Det gäller att återge människorna
inte endast lusten till extra insatser för egen
räkning utan också en inriktning på att
paradox för ett samhälle, som gärna berömmer sig av sin mognad i frihet, att behöva
söka sig till det kommunistiska Kina för att
finna ett konkret exempel på ett land där
medborgarna framgångsrikt fostras till samhällslojalitet. Men borde vi inte kunna känna
tillit nog till vår egen människosyn för att
våga ställa samma krav på medborgarnas lojalitet och aktiva ansvarstagande utan att behöva spåra ut i det system av angiveri och
förstuckna sanktioner som är den totalitära
samhällsformens avigsida?
I den rådvilla normlöshetens Sverige har
sådana krav råkat i vanrykte. För ett parti
som tror på sig självt och sin traditionella
uppgift borde de inte kännas övermäktiga –
helst som många tidens tecken antyder, att
en klartext i dessa stycken som i så många
andra skulle nå fram bättre till väljarna än
ett aldrig så oförvitligt allmängods. De är
lättare att formulera som en from önskan än
som praktiskt vägledande riktlinjer, det måste tyvärr medges. Men ansatser skymtar redan i det nu föreliggande programförslaget.
De behöver fullföljas och preciseras för att
budskapet skall gå hem. Den vällovliga strä-
van till moderation får inte spela bort den
chansen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism