Print Friendly

Svenska akademien

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVENSI(A AKADEMIEN
Av bibliotekarien EMERIK OLSONI
Förspelet.
GENOM reformationen avbrötos Sveriges förbindelser med den
europeiska kulturens kärnländer, och Gustav Vasas framfart berö-
vade allt högre kulturarbete dess ekonomiska grund, vilket allt
hade till följd, att Sverige för nära två århundraden blev efter i
den allmänna kulturutvecklingen. Först på 1700-talet börjar man
så småningom taga igen det förlorade. Då framträder den förste
svenske vetenskapsidkaren med universell betydelse, Linne, som vi
även se som förste president i den år 1739 grundade Kungl. Svenska
Vetenskapsakademien. Redan några år tidigare, 1735, hade den
franske konstnären Taravals ritskola i Kungliga slottets salar utvecklats till Kungl. Ritakademien, sedermera Akademien för de fria
konsterna, efterföljd år 1771 av Musikaliska Akademien.
Den ledande kulturmakten i Europa är nu Frankrike, och det var
därifrån som impulserna till allt detta akademiegrundande kommo,
framför allt till stiftandet av den Vitterhetsakademie, som efter
mönstret av den redan av Richelien stiftade Franska Akademien,
år 1753 grundades av drottning Lovisa Ulrika, Fredrik Il:s av
Preussen begåvade syster.
Programmet för denna akademi definieras i första paragrafen
av dess »lagar» med orden: »Historien, Antiquiteter, med hvad til
bägges uplysning hörer, Vältalighet och Svenska Språkets upodling,
äro de ämnen Academien äger til sit göromål.»
Bland de personer, som drottningen kallade till ledamöter i denna
»sin» akademi, lägga vi märke till – vid sidan av några »herrar»,
främst bland dem baronen, sedermera greven och riksrådet Anders
Johan von Höpken, som hörde till initiativtagarna till Vetenskapsakademien och som fungerade som dess sekreterare – de främsta
representanterna för upplysningstidevarvets kritiska historieforskning, Olof von Dalin och Sven Bring (adlad Lagerbring), den förstnämnde även verksam som publicist – den förste i sitt slag i
Sverige – för att inte tala om hans skaldskap, samt banbrytaren
för vetenskaplig forskning av svenska språket, Johan Ihre.
509
Emerik Olsoni
I detta sammanhang är det skäl att i förbigående påpeka, att då
initiativet till alla dessa företag kom mer eller mindre direkt från
hovet och högadeln, stod i rikets östra hälft lärdomsfolket självt,
dvs. Åbo Akademi, rikets erkänt främsta universitet med Henrik
Gabriel Porthan som främste representant för modern kritisk forskning, i spetsen för den kulturella utvecklingen och kunde med tiden
skänka moderlandet och dess akademier sådana märkesmän som
Johan Henrik Kellgren och Frans Michael Franzen. –
Med Lovisa Ulrikas frånfälle, år 1782, miste Vitterhetsakademien
sitt stöd, men återupprättades av sonen under namnet »Vitterhets-,
Historie-, Antiquitets- och Medalje-Academien». Såsom av namnet
framgår, inskränktes den nyupprättade akademiens uppgift till förkovrandet av historisk forskning. Men samtidigt som detta den
20 mars 1786 i rådkammaren tillkännagavs, lät Gustav III kungöra,
att han beslutit »upprätta, stadfästa och gilla ett Samhälle af Aderton Herrar och Män till Svenska Språkets stadgande och uppodlande, samt till öfning för Vältalighet och Svenska skaldekonsten;
vilket Samhälle skall nu och evärdeligen bära namnet af Svenska
Akademien, den Vi nu, så för Oss, som och för Våra efterkommande på Svenska Tronen, tage under Vår särdeles hägn och beskydd».
Gustav III:s akademi.
Därmed hade Gustav III stiftat sig en egen akademi och utnämnde
samtidigt själv dess tretton första medlemmar; de fem övriga skulle
akademien välja, liksom framledes komplettera sig själv, dock så
att valen alltid skulle gillas och stadfästas av akademiens höge
beskyddare, Konungen av Sverige.
Bland dessa tretton första ledamöter finna vi icke mindre än sex
grevar, av dem fyra riksråd – främst den här ovan nämnde von
Höpken samt Axel Fredrik von Fersen, båda högt bildade och litterärt framstående män, såsom bl. a. deras efterlämnade memoarer
visa- och två, oberoende av titeln, den svenska Parnassens dåvarande främsta prydnader och ännu denna dag räknade till den
svenska skaldekonstens klassiker – Johan Gabriel Oxenstierna och
Gustaf Fredrik Gyllenborg. Skaldernas antal ökas till fyra genom
den förtjänstfulle översättaren av den romerska litteraturens mästerverk Gudmund Göran Adlerbeth och Åbo-docenten, konungens
handsekreterare Johan Henrik Kellgren, den snillrikaste representanten för upplysningstidevarvets poesi i Sverige. Vidare se vi bland
ledamöterna historikern Anders af Botin och ett par biskopar så-
510
Svenska akademien
som förkunnare av »the Himmelska Sanningar» (vilka Lovisa Ulrika negligerat), samt sist och slutligen tvenne av konungens mest
betrodda ämbetsmän, statssekreteraren Elis Sehröderheim och kronprinsens lärare, kanslirådet Nils von Rosenstein, vilken sistnämnde
förordnades till akademiens ständige sekreterare.
Svenska Akademiens instiftelsehögtid försiggick i konungens
egen erkänt skickliga regi i mycket solenna former i Stora Börssalen den 5 april 1786. Närvarande voro hela den kungliga familjen,
riksråden, hovet och en talrik samling åhörare av alla stånd och
kön. Konungen introducerade själv i ett briljant och ännu både
läsbart och läsvärt tal de medlemmar han utvalt och presenterade
dem med träffande karakteristiker, sålunda motiverande deras inval.
Då akademien senare kompletterade sig, invaldes bl. a. konungens
gunstling, friherre Gustaf Mauritz Armfelt, historikern C. G. Nordin,
och den vid sidan av Kellgren främste representanten för gustaviansk skaldekonst, Carl Gustaf af Leopold.
Stiftandet av Svenska Akademien med dess av Gustav III utstakade program och dess inauguration med de ceremonier som
regisserats av konungen själv och som sedan följts vid dess alla
högtidssammanträden, var en märkeshändelse i Sveriges vittra
historia, .som icke ens den dag som är mist sin betydenhet.
Det var ingalunda blott retorisk grannlåt, då konungen i instiftelseurkunden talade om aderton »Herrar och Män». Insättandel i
Svenska Akademien av »herrar» dvs. riksråd och medlemmar av
högadeln och vid sidan av dem vittra och annars betydande »män»,
vilka alla i sin egenskap av akademiledamöter skulle vara jämnställda, hade en vittgående betydelse för höjandel av poeters och
skriftställares sociala anseende. Att flera av herrarna även voro betydande kulturpersonligheter ävensom vittra män, är en sak för sig;
och att de främsta av dessa, riksråden von Höpken och von Fersen
dessutom hörde till konungens mest inflytelserika politiska motståndare, ger oss en inblick i konungens diplomatiska skicklighet,
eller kanske bättre, förslagenhet. –
Offentligheten av Akademiens instiftelsehögtid och i fortsättningen av alla dess allmänna sammankomster, som firades och
som firats med äkta gustaviansk festivitas och pompa, var, för att
använda ett modernt uttryck, icke blott god reklam för Svenska
Akademien utan även ägnad att väcka allmänhetens intresse för
vitterheten över huvud taget.
Gustav III tog själv personligen del i Akademiens arbete vid dess
enskilda sammankomster, vilka han, såvida han icke var förhindrad
511
Emerik Olsoni
av resor och krig, aldrig försummade. Sista gången skedde det den
10 december 1791. I detta avseende har ingen av hans efterträdare
följt hans exempel, men alla ha de såsom stiftelseurkunden bestämmer varit dess högsta beskyddare, som haft att stadfästa akademiens heslut och som med sin och det kungliga husets närvaro
hedrat Akademiens årliga högtidssammankomster, då priser utdelas och nya ledamöter introduceras.
Från Gzzstav III:s död till Akademiens 50-årsfest.
Efter Gustav Ill:s tragiska död har hans akademi upplevt skiftande öden. Gustav IV Adolfs förmyndarstyrelse t. o. m. suspenderade den, men konungen återupplivade genast efter sitt tillträde i
regeringen som fullmyndig konung sin faders skapelse. – Svenska
Akademiens tryckta handlingar prydas därför med en vacker vignett i nyklassisk stil med både faderns och sonens namnchiffer och
devisen »Snille och Smak».– Samma betydenhet, som Akademien
haft då Gustav III personligen ledde dess verksamhet, kunde den
visserligen inte mera få, men den har dock aldrig, icke i någon av
dess skiften mist sin betydelse.
Enligt traditionen från Gustav III:s tid invaldes i Akademien fortfarande, vid sidan av vittra män, även »herrar». Men 1800-talets
»herrar», serafimerriddare med det blå bandet, voro sällan av
samma klass som de av stiftaren invalda. Sålunda klagar Esaias
Tegner, som själv fr. o. m. 1818 hörde till »de aderton» i ett brev
(av 23.6. 1826 till biskop Agardh): »Man har redan förut klandrat
de många hand, som läggas på vitterheten; men de blå handen
måste vara verkliga förbindningshand, nödvändiga för poesiens och
vältalighetens dödkött, hvars stora lasarett är Svenska Akademien.»
Och tio år senare skriver han (3.4. 1836) till sin biskoplige vän,
af Wingård: »Nu lever akad. uteslutande på sin dödsprincip, prisskrifterna, och är endast ett declamatorium för andras arbeten. Jag
undrar icke på att puhliken skrattar häråt. – Det vore bättre att
den upplöste sig själv än att lefva i ett sådant upplösningstillstånd.
Icke så som ej de fleste af våra snillen vore upptagna i akademien,
ehuru naturligtvis med mycken blandsäd, men det är ju alls icke
som academici de verka.»
– Då detta senast citerade skrevs, hörde till Svenska Akademien,
utom Tegner själv, sådana skalder som Johan Olof Wallin och
Frans Michael Franzen, skalden och snillrike hävdatecknaren Erik
Gustaf Geijer, tvenne märkliga och mångsidiga forskare – hota- 512
Svenska akademien
nisten-biskopen och vidsynte nationalekonomen C. A. Agardh och
den andlige fadern till 1809-års välbalanserade regeringsform, den
geniale historieforskaren Hans Järta; år 1837 invaldes den världsbekante kemisten .J. J. Berzelius.
Oaktat allt sitt klander — eller kanske just därför – var Tegner
som den förste beredd att prisa Gustav III:s akademi, såsom han
på ett lysande sätt gör i sin oförglömliga sång »Vid Svenska Akademiens femtioåra minnesfest den 5 april 1836», som är en genial
översikt i mästerliga jamber och alexandriner över hela den gustavianska tidens vitterhet och andliga liv, där varje medlem av Gustav
III:s akademi karakteriseras med överdådig träffsäkerhet, men
där inte heller de märkesmän, som av ett eller annat skäl stannat
utanför, glömmes. Sålunda får »Atis och Camillas» sångare, greve
Creutz, som dog året före Akademiens stiftande, en vacker strof,
likaså »Yttersta domens» romantiskt dystre skald, Lidner1, för att
inte tala om Bellman, som besjunges i två av sångens allra skönaste
strofer med den fullkomligaste förståelse för »den störste sångare
som Norden bar». Och summan av hans sång lyder:
»Där låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt, om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
hvar stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårdt språk blev brutet
och sången stämd, och lifven mänskligt njutet,
och hvad Gustaviskt var blev därför äfven svenskt.»
Konklusionen: Först under Gustav III:s tid nådde kulturen och
det andliga livet i det svensk-finska riket den allmäneuropeiska
högkulturens standard.
Akademiens nedgångstid.
Svenska Akademien hade sannerligen icke, trots Tegners ovan
anförda brevuttalanden, sjunkit ner i någon vågdal vid tiden för
dess halvsekeljubileum, då den som sagt räknade inom sin krets
sådana skalder som Franzen, Wallin och Geijer, för att inte tala
om festdiktens sångare, vilka alla stå, var i sin art, som fullt jämnbördiga med den gustavianska tidens »siare och skalder». Vågdalen
1 Även Thorild nämndes med förståelse i en strof i den ursprungliga versionen, som dock petades bort av Akademiens sekreterare, Bernhard von Beskov.
513
Emerik Olsoni
upplevdes först några årtionden senare, särskilt efter det Akademiens mångårige sekreterare, den älskvärde och intelligente sällskaps- och hovmannen och ordsprakande Tegner-epigonen, Bernhard von Beskow, som med intresse och praktisk förmåga skött om
Akademiens angelägenheter, fallit från.
Sverige ägde nämligen i mitten på 1800-talet icke några vittra
snillen jämförbara med den gustavianska eller Geijer-Tegnerska
erans att placeras på Akademiens stolar. Den ende av denna klass,
C. J. L. Almqvist, kunde till följd av sitt trag.iska levnadsöde icke
komma ifråga, lika litet som Fredrika Bremer på grund av sitt kön.
– Anna Maria Lenngren hade ju av samma orsak blivit endast
en aktad värdinna för akademiledamöterna, visserligen erkänd som
osynlig medlem i deras krets. – Och tidens störste skald på svenskt
språk, Runeberg, som man visserligen allvarligt tänkte på – både
Tegner och Beskow, med vilka Runeberg farit så illa fram i sina
kritiska uppsatser, voro ense om att han borde inväljas – var,
för att begagna hans eget språk, finne, och hans inval stötte på
formella svårigheter. Akademien måste nöja sig med att tilldela
honom sitt stora pris.
Vid slutet av 1800-talet blev den svenska litteraturen rikare, och
Akademien kunde nu räkna in bland sina ledamöter tidens mest betydande skalder, Viktor Rydberg, Carl Snoilsky och C. D. af Wirsen.
Den sistnämnde utsågs år 1883 till Akademiens ständige sekreterare, och styrde som sådan Akademien ända till sin död år 1912.
Men den uppstigande författargenerationen gillade icke hans styre,
och August Strindberg, vars »Mäster Olof» icke godkänts till pris
av Akademien, ironiserar över denna inrättning, bl. a. i sin bok
»Det nya riket» varur här citeras följande beskrivning av firandet
av Akademiens högtidsdag:
»Den stora dagen nalkades. Det hade varit skarpskyttebal om
natten på Stora Börssalen och man hade skurat och vädrat. Den
bekanta estraden var uppbyggd; vaktmästaren borstade de blå-
klädda fåtöljerna.
Hvilka rika minnen för den gamle tjänaren: hvilka stora snillen
hade icke dessa fyra smala stolsben burit; här var icke som på
riddarhuset (där han också hade en liten syssla) där man fördes
till sina numrerade platser, här gällde endast förtjänsten. Icke var
han mycket beläst i svenska litteraturhistorien, den gamle, och att
komma ihåg alla, det stod inte till. Men nog visste han i vilken stol
Carl Michael Bellman suttit, ja han kunde visa, huru det var en
hvit fläck efter den pudrade peruken; nog hade han reda på Lid- 514
Svenska akademien
ners nummer och Thorilds, och han minns som om det varit i går
när Törnrosens bok (han kunde aldrig minnas namnet) höll sitt
inträdestal … Men den här nya! Den här nya l Han måste till sin
skam erkänna, att man aldrig hört talas om honom …»
Och Strindberg låter den gamle vaktmästaren räkna upp en hel
rad namn, vilkas bärare borde ha hört eller borde höra till »de
aderton».
Ingenting är lättare än att uppräkna namn på den nittonde ledamoten, ty alla tänkbara kandidater kunna i varje fall inte rymmas
inom adertontalet. Utan tvivel invaldes det under Wirsens regi i
Akademien — liksom även tidigare – en del personer som åtminstone för eftervärlden förblivit obekanta storheter. Men redan
under Wirsens tid blevo en sådan prosans mästare som Per Hallström, och den vid sidan av Fröding, sekelskiftets genialaste skald,
Erik Axel Karlfeldt, invalda i Akademien.
Akademiens nya uppblomstring.
Berömmelse och betydelse utöver landets gränser kom Svenska
Akademien att få såsom utdelare av det av Alfred Nobel i sitt testamente stipulerade litteraturpriset. Från och med 1901, då Akademien första gången förlänade detta pris, har den till och med 1954
utdelat det till inalles 49 författare. Av dessa ha 9 skrivit på franska
(l belgare, de övriga fransmän), 12 på engelska (varav 6 engelsmän, l irländare och 5 amerikaner), 7 på tyska (av vilka två
schweizare), 3 på spanska (av vilka l från Chile) ; 3 ha varit italienare, 2 polacker, l indier, l ryss och 11 skandinaver (av vilka 4
svenskar, 3 danskar, 3 norrmän och en finne). Hur mycket av dessas
produktion, som blir bestående, får framtiden utvisa, men en viss
betydelse har varje mottagare av det Nobelska litteraturpriset haft
åtminstone under sin egen tid. Och utdelandet av Nobel-priset har
i varje fall varit en utmärkt reklam, både för Gustav III:s traditionsrika institution och för Sverige i allmänhet, som stiftaren med
sitt sinne för ståten, säkert skulle ha gillat.
Vad beträffar Svenska Akademiens inhemska betydelse, så ingick
institutionen, i och med att Karlfeldt år 1912 utsågs till dess ständige sekreterare efter Wirsen, i en tid av uppblomstring. Redan det
ovannämnda året invaldes Verner von Heidenstam, som år 1940
efterföljdes av Pär Lagerkvist. År 1914 fick Aka>demien sin första
kvinnliga ledamot, Selma Lagerlöf, och år 1922 invaldes det skenbart så oakademiska snillet, Albert Engström; de senast invalda
515
Emerik Olsoni
skönlitterära författarna här onämnda; om deras »odödlighet» får
eftervärlden i varje enskilt fall döma.
För upprätthållandet av sitt anseende har Svenska Akademien
icke mera ansett sig behöva »blå band» inom sin krets, även om
icke heller sådana av andra orsaker ha ratats, men desto angelägnare har Akademien varit med inval av vetenskapens stormän.
Efter Berzelius se vi bland »de aderton» Elias Fries, en värdig
efterföljare av Linnes traditioner, de världsberömda upptäcktsresandena Adolf Erik Nordenskiöld och Sven Hedin, många framstående historiker såsom t. ex. banbrytaren för modern arkeologisk
forskning Oscar Montelius, den geniale inspiratören inom svensk
historieforskning, Harald Hjärne, och senast Nils Ahnlund och
Ingvar Andersson, litteraturhistorikerna Martin Lamm, Henrik
Schiick och Fredrik Böök. Sveriges kanske ende originalfilosof, Chr.
J. Boström har förblivit utanför Akademien, men tvenne dii minores, Hans Larsson och Vitalis Nordström, finna vi där. Av biskopar, som i tiden ansågos vara behövliga prydnader för Akademien
– även utan W allins och Tegners poetiska meriter – ha vi skäl
att här nämna blott en, men en desto märkligare, den världsbekante
uppväckaren av den ekumeniska rörelsen, Nathan Söderblom, som
dessutom med glans uppbar den av Gustav III så uppskattade vältalighetens traditioner i modern och levande form.
Akademiens språkvårdande verksamhet.
»Academiens yppersta och angelägnaste göromål är, at arbeta
uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet, så uti Vettenskaper, som serdeles i anseende til skaldekonsten och Vältaligheten
uti alla thes filhörande delar, jemväl uti then, som tjenar at tolka
Himmelska Sanningar», så lyder § XXII i Svenska Akademiens
stadgar, som stadfästes på Stockholms slott den 20 mars 1786 och
som veterligen icke sedan blivit ändrade eller tillökta.
Genom inval av den störste svenske psalmdiktaren, Johan Olof
Wallin, och den svenska kyrkans man, vars vältaliga förkunnelse
ljudit långt utanför Sveriges gränser, Nathan Söderblom, har
Svenska Akademien otvivelaktigt fullföljt bestämmelsen i paragrafens sista moment.
Sitt lands vitterhet har Svenska Akademien, trots all kritik, i det
hela taget på ett storartat sätt främjat, om än icke genom sina
pristävlingar- vilka, i förbigående sagt år 1912 avskaffades – så
genom sina pris, som ha tilldelats även författare på svenska språ-
516
Svenska akademien
ket utanför Sverige1, och framförallt genom att med sitt ledamotskap hedra skalder och författare, bland vilka vi finna, om än icke
alla, så dock en stor del av svenska litteraturens stormän och klassiker samt många förtjänstfulla vitterhetsidkare för övrigt.
Också vetenskapen har, så som ovan påpekats, hedrats av Akademien genom inval av betydande forskare, även utanför de humanistiska disciplinerna, gärna med litterära förtjänster. Bland de invalda vetenskapsmännen se vi, i synnerhet från och med 1800-talets
senaste årtionden, ett flertal språkforskare, börjandes med J. E.
Rydqvist och K. F. Södervall till Esaias Tegner d. y. och andra.
Avsikten härvid var otvivelaktigt att tillföra Akademien krafter
kapabla att fullfölja bestämmelsen i den ovan citerade paragrafens
första moment, vilket Gustav III pointerar i Akademiens fundationsbrev, där han ger tillkänna, att han stiftat det nya samhället
av aderton ledamöter »till Svenska språkets stadgande och uppodlandel• och ytterligare inskärper i sitt lysande invigningstal, där
han vid karakteriserande! av varje av honom utsedd ledamot framhäver den ifrågavarandes förtjänster i avseende på svenska språket.
I stadgarnas XXIII paragraf fortsättes den föregående paragrafens
tanke med följande konkreta bestämmelse: »Ty åligger Akademien
at utarbeta en Ordabok och Gramatica, jemte sådane Afhandlingar
som bidraga kunna til stadga och befordran af god smak.»
Både genom uppsatser tryckta i Akademiens handlingar, såsom
t. ex. Leopolds »Undersökning om Grunderna till Svenska Stafsätteh (1837), och genom separata utgåvor- till den mest betydelsefulla av d~ssa komma vi senare — har den sistnämnda av dessa
åligganden uppfyllts, och genom utgivandet (1836) av »Svenska
Akademiens Språklära», författad av skolrektor L. M. Enberg, som
enligt Tegner tagits till Akademien »varken från den franska eller
tyska skolan utan från trivialskolan», har Akademien åtminstone
formellt, även utfört åliggandet att utarbeta en grammatik. – Att
Enbergs grammatik inte hade något större värde, är en sak för sig,
välkänd även för Akademien och samtiden.
Den 10 februari 1787 beslöt Akademien att börja med ordboksarbetet. Det skulle ske efter Franska Akademiens mönster sålunda,
att alfabetets bokstäver fördelades bland ledamöterna genom lottning. Det är icke behövligt att här relatera fortgången av detta ar- 1 Utom Runeberg ha pris utdelats till Zacharias Topelius, Emil Zilliacus,
Yrjö Hirn, Arvid 1\förne, Werner Söderhjelm, Gunnar Gastren och Eirik Hornbor!!, vilka alla måste anses stå i främsta ledet bland vittra författare på svenskt
språk.
517
Emerik Olsoni
bete förrän det, cirka hundra år efteråt började ge resultat. År 1883
beslöt nämligen Akademien att på ledamoten, professor Wisens förslag sätta igång ett ordboksarbete enligt moderna språkvetenskapliga principer, och år 1893 kunde första häftet av »Svenska Akademiens Ordbok» ges ut från trycket. År 1954 har arbetet hunnit till
ordet Prästinna, med vilket ordbokens 20:e band avslutas. Det beräknas att ordboken kan bli komplett till Akademiens tvåhundraårsjubileum. Härmed kommer det väldiga arbetet, att med vetenskaplig noggrannhet inventera det svenska språkets samlade ordskatt, att vara slutfört.
Detta i och för sig mycket prisvärda och förtjänstfulla företag
var och är dock icke det »yppersta och angelägnaste göromål», som
i dess stadgar inskärpes, och som Akademiens direktör vid högtidssammankomsten år 1787 formulerade med orden »att göra språket
mera stadgat, böjligare och rikare», med andra ord, att giva råd
och normer vid rättstavning och ordval vid svenska språkets skriftliga och muntliga behandling.
Även med detta mål i sikte har Akademien visserligen arbetat,
men först år 1874 ledde det till positivt, praktiskt resultat i och med
utgivandet av »Svenska Akademiens ordlista», som var avsett till
rättesnöre för svenska språkets skriftliga bruk. Såsom sådan har
denna ordlista, som år 1900 kom ut i en 7:e, försiktigt reviderad
upplaga och varit påbjuden för ämbetsverkens skrivelser, verkligen
varit ägnad att stadga svenska språkets ortografi och ordval.
Vid förberedandet av denna 7: e upplaga varslades dock oråd.
Akademieledamoten Esaias Tegner d. y. påpekade nämligen, att
»staten hade tagit den ortografiska frågan om hand» och särskilt
genom »Folkskolans läsebok stadgat en rättstavning med vilken
akademiens bör bringas till överensstämmelse».
Härvid svarade akademieledamoten Hans Forssell: »Det kan icke
för akademien vara likgiltigt, om allmänheten förlorar tilliten till
dess auktoritet på ett område, där knappast någon annan auktoritet
hittills funnits, och akademien tillintetgör själf denna auktoritet,
om hon såsom andra nystavare vart tionde eller femte år förändrar
sina stafningsregler.»
Icke desto mindre stadfästes genom kungliga cirkuläret av den
7 april 1906 införandet av en ny ortografi i skolorna, varvid Akademien icke ens åtspordes. »Härmed var Svenska akademien så-
som auktoritet i dylika frågor avsatt och dess ordlista hänvisad till
antikviteterna», säger professor Henrik Schiick i sin »Svenska Akademiens historia» (VII, s. 564).
518
Svenska akademien
Påbudet av år 1906 föranledde en väldig protest, avgiven av 40 000
personer, och nu remitterades frågan verkligen till Svenska Akademien, som föreslog, att den moderat reformerade stavningen i Ordlistans 7:e upplaga skulle få gälla. Förslaget föranledde ingen annan
åtgärd än att nystavningen påbjöds även för ämbetsverken.
Från och med denna tidpunkt är alltså Svenska Akademien definitivt fråntagen den av Gustav III tilldelade uppgiften att värna
»svenska språkets renhet, styrka och höghet», och uppgiften har
övertagits av regeringen, icke av Guds utan majoritetspartiets nåde.
Språkriktigheten har här, liksom på många andra håll, gjorts till
en politisk fråga, och regeringen har i sin maktfullkomlighet gått
ännu längre i mästrandet, ja i förarmandet av »ärans och hjältarnas språk» genom att förbjuda användandet av verbens pluralformer i vissa officiella skrivelser med den påföljd, att vi nu kunna
läsa kommittebetänkanden, avfattade i en otymplig kurialstil, där
verbens singularformer efter subjekt i pluralis sticka i ögonen som
nya lappar i ett gammalt, utslitet kläde.
Svenska Akademien hade efter allt detta svårt att följa med denna
»utveckling i rätt riktning», såsom Grönköpings Veckoblad skulle
uttrycka saken, men utgav dock så småningom år 1923 en S:e upplaga av sin ordlista, där den regeringsbestämda nystavningen visserligen följdes, men alternativ med äldre stavsätt upptecknats för
fall, där nystavningen kunde ge anledning till oklarhet, en åtgärd,
vartill desto mer skäl förelåg, då ett ens tillnärmelsevis fonetiskt
skrivsätt i ett språk med så pass gammal kulturtradition som
svenskan och med sin mängd av låneord från olika språk i varje
fall är ogörligt. – Nynorskans exempel är avskräckande. – I ordvalet följer denna upplaga ännu god smak och svenskans bildningstraditioner.
Dock, i ordlistans 9:e upplaga, som utkom 1950, har Akademien
fullständigt kapitulerat, icke blott i fråga om ortografin utan även
i ordvalet, där den odemokratiska uppgiften att sovra språket fått
vika för ett reservationslöst upptecknande även av sådana ord, som
talspråkets slarv och talarnas obildning skapat (t. ex. »byggnation»
och »borteliminera» m. m.). I ett arbete, vars utgivande bör ha stått
under Akademiens kontroll (Almfelt, Svenska Akademien, Sthlm
1954), tycks t. o. m. förbudet att använda verbens pluralis ha åtlytts.
Svenska språket har dock under senaste tid visat en så förfärande
glidning mot – såsom akademieledamoten, professor Nils Ahnlund
i en tidningsintervju säger – en »basic swedish» enligt principen
»världen runt med trehundra ord», plockade ur den egna och ameri- 35- 553449 Svensk Tidskrift 1955 519
Emerik Olsoni
kanska slangen, att Akademien, trots allt icke kunnat helt svika
sin av sin grundare påbjudna språkvärdande uppgift. Det har
senast skett genom det, på dess uppdrag av professor Erik \Vellander utgivna utmärkta arbetet »Riktig svenska. En handbok i
Svenska språkets värd», varav en 2:a upplaga kommit ut är 1941
och vars utgivare i sin bok och även på andra sätt försökt – förtvivlat – kämpa mot svenska språkets degeneration och degradering till en slarvig, fattig och traditionslös slang och dymedels fullfölja Svenska Akademiens uppgift att »bidraga till stadga och befordran av god smak» i svenska språkets bruk.
Den 20 december 1954.
De »blå band», som av stiftaren och därefter av Svenska Akademien själv invalts att taga säte bland de aderton, ha varit förtjänta
höga ämbetsmän, ofta även betydande politiker, med eller utan litterära meriter. statsmän i ordets fulla betydelse finna vi bland dem
mycket sällan. Denna äretitel kunna vi knappast ge ens åt de gustavianska blå banden, än mindre senare tiders serafimerriddare i
Svenska Akademien. Ett undantag.ha vi i stolen nr 17. Bland dess
innehavare, oberäknat ett par höga ämbetsmän, se vi först och
främst Gustaf Mauritz Armfelt, vars statsmannagärning dock inföll
först efter det han lämnat Sverige och Svenska Akademien, alltså
i finsk, icke i svensk tjänst, vidare Louis Gerhard de Geer, som åtminstone i inhemsk betydelse väl måste anses vara mera än en
politiker, och Hjalmar Hammarskjöld, som icke blott visade en
statsmans förutseende och självständighet såsom regeringschef i en
mycket svär både inrikes- och utrikespolitisk situation, utan även
hade internationellt anseende som en betrodd auktoritet på den
mellanfolkliga rättens område.
Till hans efterträdare på stolen nr l 7 har 1954 valts hans son,
om vars inrikespolitiska insatser vi icke vilja här uttala oss, men
som nu bekläder en så omfattande, för att icke säga världsfamnande
post som generalsekreterare för de Förenade Nationerna, att honom
icke kan förmenas statsmannens äretitel.
Det var därför naturligt att professor Nils Ahnlund såsom direktör för Svenska Akademien öppnade högtidssammankomsten den
20 dec. 1954 med en lika vältalig som saklig och tankeväckande
parentation över den störste statsmannen i svenska rikets hävder,
Axel Oxenstierna, frän vilken övergängen till kanske de enda statsmän med internationell betydelse som Sverige därefter ägt, Hjalmar
520
Svenska akademien
Hammarskjöld och hans son, som nu hade att intaga sin faders
plats bland de aderton, var osökt.
Att högtidssammankomsten i Stora Börssalen försiggick enligt
det solenna gustavianska ceremonielet, är det onödigt att här på-
peka, och att Hammarskjöld junior framförde ett inträdestal, som
icke blott formellt var fullt värdigt Akademiens traditioner utan
även till sitt innehåll, som gav uttryck för sonlig kärlek och vördnad och visade förståelse för och uppskattning av faderns statsmannagärning, säkerligen hörde till de mest betydande tal, som den
högtidsklädda publiken i Stora Börssalen kunnat lyssna till. Dag
Hammarskjöld slutade sitt tal med att citera sin faders slutord vid
försvarsfrågans behandling i Första Kammaren år 1925: »Vem som
tar initiativet, vem som övar inflytandet, är så oändligt likgiltigt
gentemot den stora frågan: att vårt fosterland skall bli tryggat för
framtiden.»
I dessa ord», fortsatte talaren, »samlades för nittonåringen på
riksdagsläktaren» – och nu för varje tänkande åhörare av hans
tal – »ett liv i tro på rätten och en självutplånande tjänst under
ett ansvar, som enar oss alla».
Parentationen över Axel Oxenstierna, inträdestalets hyllning till
Hjalmar Hammarskjöld och svarstalets sammanfattning av det som
nu sagts om en sann statsmans väsen, allt detta återkallar i minnet
Gustav III:s ord om den uppgift han förelade sin akademi: »ära
store Mäns minne, det är bjuda deras avkomma att dem likna» och
sålunda bära deras och därmed det svenska fosterlandets ära till
eftervärlden.
Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december 1954
var en högtid, som lämnade åhörarna ett oförglömligt minne och
en övertygelse att Akademien icke blott genom sin över ett och ett
halvt århundrade utsträckta verksamhet uppfyllt sin stiftares maning, utan ock ännu denna dag har en uppgift att fylla.
521
..~j.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner