Print Friendly

Svensk prosadiktning 1963

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

179
SVENSK PROSADIKTNING 1963
Ett urval
En rad av 1963 års författare har
inspirerats av minnen, drömt sig
tillbaka till egna upplevelser i det
förgångna eller diktat om det förflutna, men så att detta förflutna
skall spegla också det närvarande,
det allmänmänskliga. Nestorn bland
dem och bland alla våra diktare är
Bo Bergman. I novellsamlingen
öden skärskådar han en rad till synes vardagliga men avgörande händelser i de långa aftonskuggornas
perspektiv, liksom i skymningsdager och i ålderdomsvishetens tecken. Det heter på ett ställe: »Man
skall inte strax försöka göra sig av
med en sorg eller en olycka, den
kan ha sitt värde. Då betyder man
något åtminstone för sig själv, om
inte för andra.» Ofta är det i dessa
noveller ett minne, som plötsligt dyker upp och griper tag i det närvarande, skänker ny aspekt och ger
anledning till ny uppgörelse. Inte
sällan har berättelserna en ram
kring sig: en promenad eller ett
kroghörn, varvid minnen oväntat
kan dyka upp, och då ger Bo Bergman nya prov på sin förmåga att i
små glimtar fånga atmosfären över
det Stockholm som han sett förvandlas så mycket.
Av lektor ELOF EHNMARK
Är Bo Bergman nestorn, så är Sigfrid Siwertz vår diktnings vice ålderspresident. Båda har ett vidsträckt perspektiv att blicka över
och båda stannar gärna en stund på
flanörstråten och ser sig tillbaka.
Minnets kapricer kallar Siwertz sin
nya novellsamling, som hålls samman av temat om det nyckfulla
minnet. Men demonstrationen av
minnets nyckfullhet kan samtidigt
belysa, hur nyckfullt ödet kan vara,
stundom på det sättet, att det nyckfulla ödet använder vårt nyckfulla
minne att lura oss med. En novell
handlar om två gamla, som i ungdomen varit förälskade, fast omständigheterna skilt dem åt, och
som nu återkallar minnena från
denna sin ljusaste och lyckligaste
tid. Det visar sig då, att minnesbilderna inte stämmer. Var och en har
broderat ut händelserna på sitt vis.
Det viktigaste stämmer i alla fall:
äktheten i vad de kände, och nu beslutar de sig för att på nytt förenas.
En annan novell handlar om hur
den ene av två trägna flanörvänner
drivs att berätta sin olyckliga kärlekshistoria för den andre och hur
han efteråt inte vill veta av kamraten längre. Här är det fråga om
ett minnets sanctuarium, som ingen
.. ·,_
180
utomstående borde ha fått inblick i.
Den sista novellen är en solig glimt
från Gamla stan, där en f. d. fånggevaldiger och en f. d. långholmare
får sina gnagande kärleksminnen
försonade. Här lyser det av Siwertz’
goda lynne och äkta stockholmskärlek. Det är filosofen-psykologen i
honom som har väckt hans intresse
för minnets krumsprång och irrfärder. Det innebär emellertid, att
människoödena bleknat av, liksom
kommit åt sidan vid dissektionen
av minnets funktion. Så mycket direktare är staffaget: bröllop och begravning, strömfiske och stortorgssiesta, gatuperspektiv och hemidylL
stockholmsskildraren och den spirituelle konversatören Siwertz förblir en mycket angenäm följeslagare.
En rad böcker har mer eller
mindre memoarens karaktär. I
Grimman fortsätter Åke Wassing
att inventera sina barndomsupplevelser från det hälsingska fattighuset. Hans stoff är rikt men också
enahanda. Gamla hjon avlider, nya
kommer i stället, var och en har
sina egenheter, alla är mer eller
mindre förkomna eller konstiga,
alla får rätta sig efter de stränga
reglerna, annars riskerar de stormcellen, och inbördes kivas de om de
olika sysslorna, varav grisskötarens
är den mest ringaktade, alla vill
hävda sig och alla vill ha någon att
kuva. Pojken i denna miljö, så helt
naturvidrig för honom, lär sig så
småningom en anpassningens konst,
som gör, att han kan rädda sin
egenart. W assing besitter förmågan
att se fattighustillvaron underifrån,
i barnets perspektiv, men som berättare har han knappast något nytt
att ge, och han vinner inte mycket
på att låta sina båda jag, Lill-Björn
och Stor-Björn, föra dialog med
varandra. Grimman består av en serie variationer, som ytterligare belyser W assings talang men samtidigt hans påtagliga begränsning.
Med Inte riktig kärlek har Tora
Dahl hunnit till sjätte delen av sviten om flickan Gunborg, som nu är
gymnasist. Boken behandlar ett
sommarlov och ett skolår. Om läsarens intresse börjar svalna, beror
det på att positionerna är desamma
som i närmast föregående delar,
även om Gunborg har blivit både
ömtåligare och otåligare i de vanskliga brytningsåren. Här är alltså
Rut, den övergivna modern, som
tappert söker leva ståndsmässigt på
Östermalm och är stolt över att
kunna hålla dottern i fin flickskola
men samtidigt ett offer för sina nerver, obotligt egoistisk i sina krav på
tacksamhet och kärlek och småskuret fördömande allt som hon inte
förstår sig på. Och så Gunborg, ett
barn utan rotfäste, hungrande efter
trygghet och spontan godhet, ständigt hunsad, ständigt tvingad att
vara på sin vakt. Hon är kunskapstörstande och begåvad men egensinnig, oppositionslysten, srvår att komma till rätta med, och hon flyr in i
en fantasivärld, fjärran från de
vuxnas obegripliga konstigheter.
Boken skildrar en rad sammanstötningar mellan Gunborg och hennes
omvärld, med modern, med lärarna,
med kamraterna. Den ger många
fina glimtar av Stockholm och skärgården, bl. a. en scen från nyårsnatten 1900, teckningen av Gunborg är
som vanligt säker och trovärdig och
bilden av modern är präglad av en
ambivalens, där viljan till förståelse
och ett ingrott hat har svårt att förlikas.
Personliga erfarenheter ligger
också tydligt till grund för Jan Olof
Olssons Mittåt. Den handlar om en
yngling i krigsårens 40-tal. Lennart
Andersson är journalist och samtidigt läser han in en fil. kand. på
Stockholms högskola. Han har nyss
blivit föräldralös, är återkommen
från en inkallelseperiod och känner
sig ensam och utan fäste. Romanen
skildrar hans miljöer, hans möten
med människor, hans andra period
som inkallad menig i Tornedalen
och hans första möjlighet att nå
självförtroende, då han vid återkomsten finner, att hans flicka har
väntat på honom. Som en underström går hela tiden en undran om
tillvarons mening, om döden och
om möjligheten av högre makters
existens. Jan Olof Olsson har velat
berätta en vardagshistoria om krigsårens ungdom och han har gjort det
både kunnigt och skickligt. Där är
tidningsvärldens gäng och seminariernas högskolemiljö, där är studentlyorna, stadsgatorna, inryckningarna, tågresorna, fältposterna
och framför allt situationen i Tornedalen, när tyskarna bränner och
181
härjar på sin reträtt mot Norge och
flyktingarna hopar sig. Berättartakten är livfull och konkreta smådrag
har satts in med fin beräkning, boken är ett reportage av konstnärlig
klass, som gör den till något av ett
dokument från dessa år. Här finns
också åtskilligt av ironi, t. ex. i
skildringen av de stora tidningsdrakarna, men framför allt en ton av
vemod och skeptisk livserfarenhet,
som mynnar ut i tanken, att vad
som hände i tyranniernas riken dessa år, det kan hända när som helst,
det kan drabba vem som helst: man
kan lika väl bli bödel som offer.
Till några år tidigare, mellankrigstidens sista år, är handlingen
förlagd i Knut Ahnlunds Vännerna.
Den handlar om fyra skolpojkar i
Norra latin och är en roman i traditionell stil, hållen i maklig episk
takt och fylld av episoder från de
fyra ungdomarnas mycket olika
hemmiljö. Huvudpersoner är två av
dem, sonen till en högre officer med
nazistsympatier och sonen till en
kyrkoherde på landet. De andra två
förefaller närmast valda för att bilda kontrast, den ene en judisk pojke, vars far kommit som flykting
österifrån, den andre son till en
pingstpredikant, vilken tidigare varit en världslig diktare och alltjämt
är stolt över sin släkt, med andra
ord Sven Lidman, så nära porträtterad efter verkligheten som en romanfigur kan vara. Förvecklingarna i boken vävs samman av ömsesidiga sympatier och antipatier, genom att pojkarna gör nya upptäck- ~.
182
ter av varandras \äsen och ge1:om
att dc genomgå.r dc vanliga ungdomskriserna: pulJertetsångcs l, religionsgrubbel, opposition mot dc
vuxna o. s. v., och genom att världshändelserna triinger på och tvingar
till val. Trots att gänget förefaller att
kunn:1 bli stabill nog, m{tste yar och
en gå sin egen viig och grubbla ö·;cr
sina egna bcky:mnGr. Officcn;~:onen
kan inte lyckön;Jw den nuzisliskc
fadern, när denne blir överste, prästpojken bryter med hcnuuets religion
och anda. lagenting avgömndc har
skett, när boken slutar, och e11 fort- ;;ätlning lär följa. Yad Almlund
presterar i denna volym, ä~· främst
ett gott sinne för miljö och atmosfär, både Stockholm vid 30-talets
slut och skoldoften i Norra latin,
både väckcls;:miljön hos pingsh·änncrna och den hmtliga pr~ic:rg:u·dens
siirprägel. Dessutom vill haa uppen–
barligen visa, alt den gamla romantekniken och den gan1la ro:tn;-:_ntraditioncn alltjämt ä;.;cr hiirkrafl.
En alldeles di;·ekl minnesbok är
Erik ilsklunds Liusdyr!~anza, där
förf. fortsätter alt berätta om de
unga på 30-talct, som Yille förnya
dilden och äyen gjorde det. Boken
börjar med skildringen ~Y en ä\•en··
tyrlig resa till Köpenhamn, dii.r kontrasten mellan den prudentligt ordningssmnme Lundkvist och den
ohjälpligt bohemiske Perlin gör god
effekt. Därefter skildras den lilla
koloni av unga författare som hyrde torp i Sörmland för att i naturens bekymmerslöshet uppleva en
primitiv tillvaro i livsdyrkarsektens
anda. .i’u·belc, kärlcksiivcntyr och
uppsluppna libationer omväxlar,
idyllen l.Jlomm:u, kamratskaFet florerar, allt är unglomsglädje och
framtidshopp. r1fcn allvaret smyger
sig på. Asklunds niirmaste yän Josef Kjellgren drabbas av tbc och
sjiilv gör han allvar av förbindelsen
med sin flicka, flyttar till stan och
gifter 2,ig. Asklund berättar rappt
och medryckande, och den inbördes
hcundr:m, som ly:.;tc alltför starkt i
hans första bok, har dämpats. I
stället vi::ar han hiir prov p:’l sin finaste talang, den som han övade
upp redan under torpan:ommaren,
nämligen förmågan att se och känna, att uterge dagr:n· och stämningar. Han får verldigen den sörmländska :;ommaren vid Mörkö att
dofta och blomma, han har kvar
hela sin ungdom:.; moltaglighet, och
Liysdyrkarna har därför hliYit en
minnenas sommarLok, där det spelar och sjunger kring hult och hackar och kring de :,yrenomhiignadc
röda stugorna.
Till böcl~:crna med personliga anknytningar kan m<m också r~ilmn
.Jan Fridcg1irds syit om sin förfader,
den inclel te soldaten .Johan From.
Efter sin lyekosamma hemkomst
fr[m finska Iu·iL~ct har From gift sig
med den trofasta Cajsa-Lena och
hoppas på fredliga tider. Men kronprins Karl J ohan har beslutat att
kämpa mot själye Napoleon och så
blir det uppbrott på nytt. Fridegård
följer i Hemkomsten Upplands regementes deltagande i 1813-14 års
kampanjer med Dennewitz och
Leipzig som höjdpunkter. Allt är
sett från soldaten Froms synpunkt,
och det blir alltså krigets trista vardag som skildras: strapatserna, vakorna, svälten, de hemska synerna
av slagfälten efter striden, brända
byar och härjade städer, och så den
ständigt malande hemlängtan. Han
har sakligt utnyttjat sina ordentligt
angivna källor, men det måste nog
betecknas som en onödig licentia
poetica, när han låter soldaterna redan vid marschen upp mot Danmark 1814 ha reda på att Napoleon
flytt från Elba och försatts till en ö
i Atlanten. Tonen i denna avslutande del är ljusare än i de förra, men
så handlar boken också om ett annat slags krig, ett nödvändigt krig
mot världstyrannen. Först och sist
är boken en hymn till freden. Det
är den som alla drömmer om, det är
vardagens slit hemma i Uppland
som hägrar likt den högsta tänkbara lycka, det är åkrarnas säd och
dikenas blomster som soldaterna
ser för sin inre syn, när de marscherar mot slagfälten.
Den svenska vardagen och dess
problem har också fått sina skildrare. Jrja Browallius har tagit upp
landsbygdens avfolkning i sin roman Ut ur lustgården. En förmodligen närkingsk bygd får allt märkbarare känning av tätorternas dragningskraft. Ungdomen flyr, de gamla blir kvar. Järnvägen läggs ner,
skolan stängs, handelsboden bär sig
inte, friförsamlingen tynar av och
ängsmarkerna blir skogsplanteringar. Irja Browallius är en säker be- 183
rättare i sin genre och har sinne för
vardagsmänniskors sätt att tänka
och reagera. Uppenbarligen är hennes hjärta fäst vid den gamla lantliga bygden men hon idealiserar
inte: den frireligiösa ofördragsamheten blir t. ex. ett mörkt inslag i
skildringen. Men hon befinner sig
ändå liksom på avstånd från sina
figurer denna gång. Som romanen
är upplagd, måste ju bygden i sin
helhet vara centrum i den förvandling som sker, och de enskilda ödena har inte fått den djupdimension
som hon annars har kunnat skänka.
Två äkta par står i förgrunden. Det
ena stannar kvar och slår sig fram,
det andra önskar också stanna men
förmår det blott under försämrade
villkor. Då låter Irja Browallius den
kvinnliga parten dö i lunginflammation och den manliga träffas av
en fallande fura. Därmed är det
slut.
Ett likartat problem tar Hans
Peterson upp i Historien om en by.
Han presenterar först ett litet samhälle vid Öresund. Man får små
filmglimtar av hemmen, med lyckliga äktenskap och olyckliga, slarviga och till nöds sammanhållna, av
gamla fröknar och ungkarlar i växlande åldrar och av ungdomen som
har tråkigt. Allt är skildrat med rapportörens noggrannhet och stundom
novellistiskt uppbyggt. Så kommer
plötsligt nyheten, att ett atomkraftverk skall anläggas på platsen och
orten evakueras. Boken berättar om
bebyggarnas reaktion inför detta,
från 90-åringen som inte begriper
•. ·.
184
något, via de medelålders som har
sin rot i byn och vill bo kvar, till
de unga som inte ogärna flyger ut.
Slutet är närmast tragikomiskt:
man har gjort stort nummer av en
namninsamling och deputation för
bygdens bevarande, men när det
förspörjs, att man kan få sexdubbla
taxeringsvärdet på husen, förfaller
hela aktionen. Peterson är hemmastadd i miljön och en driven berättare med sinne för vardagens konflikter, och som här i det lilla formatet, kommer han bäst till sin rätt.
Om helt andra bygder och andra
komplikationer handlar Otto KarlOskarssons Nådens höst. Till en by
i Ö·versta Norrland anländer en predikant av Korpela-typ, vilken förkunnar, att yttersta dagen skall infalla strax efter jul, då också en
silverark skall komma ned från
himlen och hämta de utvalda. Väckelsen sprider sig med hast och de
väckta får order att offra det kä-
raste de har, vilket ibland är snuset,
ibland den bästa hästen. Den ende
som inte tror på profetiorna, är
hästskojaren Matti, och han får nu
sitt livs tillfälle att göra affärer.
Han köper upp de fina hästarna till
slaktpris och tjänar grovt, underdet
att de andra, ännu fattigare än förr
måste återgå till vardagen, sedan de
förgäves väntat på det stora undret.
Matti är hårdför och smart men
ingen bov, och han planerar att
hjälpa upp byn med det goda startkapital han förvärvat. Romanen lever främst på sin genuina lokalfärg,
inte minst tack vare det omsorgsfullt avlyssnade språk som byborna
talar, en säregen svensk-finsk brytning. Man får en mycket levande
bild av den fattiga ödebygden, av
vintern, mörkret och mödan och av
bönemötenas tändande gemenskap.
I Arne Lundgrens Stormfåglar är
havet den egentliga huvudpersonen.
Fiskekuttern Sagana är på väg hem
från Shetland över Nordsjön. Fisket
har varit dåligt men mitt under färden råkar man på ett stort sillstim.
Arbetet under sillfångsten skildras
med energisk kraft och tydligen
exakt sakkännedom, men bravurnumret i boken är den därpå följande skildringen av stormen, som nu
bryter ut och övergår till orkan.
Ovädrets raseri med vågsvall och
störtsjöar, männens förtvivlade
kamp, fartygets påfrestningar, allt
är beskrivet med en intensitet som
kan erinra om själve Conrads tyfonskildring. Männen på Sagana får
också individuella drag, men deras
personliga konflikter, som träder
fram inför dödens närhet, blir ändå
en bisak inför själva kampen för
liv och gods. Det är den yttre realismen som ger boken liv.
strapatser av annan art men också en annan inre problematik finner
man i Bosse Gustafsons Kungsleden. Här skildras en vandring på
denna den berömdaste av fjälleder.
Gustafson tävlar inte med STF :s
resenärer i fråga om naturscenerier
men han vet verkligen, hur det
känns att vandra, i fötter och leder
och rygg, uppför stigningar och
över snöskare, i solsken och fjällregn. Höjdpunkten är en bergsklättring nedför ett lodrätt stup och den
är gjord med kuslig skicklighet.
Men boken skall samtidigt vara »en
romantisk thriller». Det gamla
romantiska motivet personlighetsklyYBing, jagfördubbling, bildar intrigen. Bokens jag som kallas du,
gör färden till minne av en tidigare
vandring tillsammans med flyktingflickan Leni, som då försvann vid
en strid jokk. Nu anar han, att hon
är en dagsled före honom. Hon lockar och gäckar honom, driver fram
de gamla minnena och förebråelserna, och slutligen anträffar han henne död vid samma jokk. Är hon
mördad? Är det han som har gjort
det? I fortsättningen träffar han en
mystisk, överlägset säker, viljekraftig man. De båda gör tillsammans
den farliga bergsklättringen, varvid
en av dem måste falla, en av dem
räddas. Den okände försvinner och
bokens du når med sina sista krafter bebyggelsen. Har han velat befria sig från Leni, nederlagets symbol? Har han lekt med önskedrömmen att vara den starke, överlägsne? Han återvänder i varje fall som
den enkla vardagsmänniska han innerst är. Så kan romanens dubbelexponering tydas, men ingenting
har klara konturer, allt är insvept i
fjälldimmor. Meningen är väl, att
läsaren skall begrunda verklighetsbegreppets osäkerhet. Bosse Gustafson har nöjt sig med thrillerns
spänning. Problemets lösning får filosofer och psykiater grubbla på.
Att sätta igång intriger utan att
185
lösa dem är Per Olof Sundmans
specialitet. I novellsamlingen Sö-
karna är han som vanligt exakt i
alla detaljer och inregistrerar fullt
upp av småsaker- men småsaker
är avslöjande, det har deckarna
lärt oss. Sundman begränsar sig
emellertid till det direkt iakttagna;
några slutsatser drar han inte. När
fakta tryter, slutar han. Är det inte
så i verkligheten? Vad vi tror vara
slutet av ett förlopp, har ständigt
sin fortsättning. En av novellerna
handlar om en man, som råkat hitta
en valrossbete i ett mudderverk.
Mannen berättar om fyndet och
nämner, att det skedde samtidigt
som en kamrat fastnade i maskineriet och försvann. Hur gick det med
honom? Det vet inte berättaren –
han skulle ju bara berätta om valrossbeten. En annan novell handlar
om skallgången efter en flicka, som
gått vilse i skogen. I detalj skildras förberedelserna, utrustningen,
diskussionen om väderstreck och
marschriktning. Men fann de henne? Det vet inte Sundman; han
skulle bara redogöra för h:ur en
skallgång anordnas. Detta betyder
inte, att novellerna alltid saknar poäng. Diskaren är t. ex. en knepig historia om originalitetens isolerande
förmåga. En annan handlar om en
förrymd intern och en hypernervös
kvinnlig pensionatsgäst som just i
rymmarens närhet känner sig lugn
och trygg. En tredje handlar om en
prudentlig herre, som kommenterar
miljön och förhållningssätten på ett
fjällpensionat. Det är i sin vardag- 186
Iighet ett finurligt stiliserat avslö-
jande och jagpersonens självbelåtna inskränkthet är tagen på kornet.
Sökarna bekräftar Sundmans talang och begränsning. Han är och
förblir iakttagaren.
De föregående böckerna har skildrat qlika svenska trakter och miljöer, ofta som bakgrund till händelser och öden. Det finns också en
bok, där naturen är helt i centrum,
är medelpunkt och utgångspunkt.
Det är Harry Martinsons Utsikt från
en grästuva, en fortsättning på naturbetraktelseböckerna från 30-talets slut. Man möter här den Martinsonska charmen i dess blandning
av grundlig kunskap, äkta naivitet,
frisk iakttagelse och spekulativt sö-
kande. Blir han intresserad av insekter, studerar han entomologiska
verk, eftersom han vill utgå från
det faktiska, men när han sitter vid
sin tuva och betraktar, får tankarna
löpa fritt, associationerna avlösa
varann och fantasien breda ut vingarna. Diktandet förenas med iakttagelse och vetande, och resultatet
blir tankebilder, betraktelse. Martinson skildrar inte landskap, må-
lar inte vyer. Snarast har han kineserna till förebild, när han i ord
formar det exakta, det precisa hos
en blomma eller insekt. Han söker
sig till det ursprungliga, det genuina i förhållandet till naturen. Också
därvid gäller det att vara såsom ett
barn. Han lyssnar därför bakåt för
att erinra sig barndomens upplevelse av svensk sommar, t. ex. pojken i
det ändlösa rovlandet, som fann
sommarens oas i dikesrenen, vilostället, blomstället. Till det enkla,
ursprungliga hör också sagan. Martinson har en liten utsökt meditation om folksagans väsen, den som
i tiden är förlagd till »det var en
gång», i rummet till »landet östan
för sol och västan för måne», där
allt är fjärran och allt är nära, anonymt och förtroget på en gång, vidd
och närhet, förtätning och befrielse.
Om sin egen situation som diktare
säger han något liknande: »För diktaren gäller att veta och på samma
gång känna något som vetandet kan
ge utöver sig självt». Han söker efter stämningen kring ting eller händelser för att ge dem rättvisa. Hans
bok har också blivit full just av
sommarstämningar, undfångna med
alla fem sinnena, ja Martinson har
angivit, vad varje sinne tar med sig
av allt det som blir vår minnesbild
av sommaren. Barnasinne och levnadsvisdom förenas så hos Martinson och ger honom förmågan att
låta »minnenas klanger» och »traditionens doft» bli till poesi och förIdaring på en gång.
Naturstämningar som ger associationer och väcker minnen är en
huvudingrediens i Walter L}ungquists författarskap. Om möjligheten, eller kanske omöjligheten att
nå till det förgångnas verklighet,
också när det förgångna är ens egna
upplevelser, handlar hans Erika,
Erika. Boken är ett led i serien om
Jerk Dandelin, och för läsaren blir
det i längden allt svårare att hålla
reda på alla tanter och farbröder,
jämnåriga och minderåriga på Höghcrga gt1rd i Småland. Så mycket
häntler inte hclier, oeh personerna
~;ätts inle in i si ln~tioner som ger
dem skärpa. Det i.ir i själva verket
andra ting Lj ungquist iir ute efter.
Hans mycket svenska herrgårdsmiljö är ett drömland, ett skymningsrike oeh h:m; ~Dänni3kor instinktvarelser som handlar enligt
hemliga bc,·ekelsegrunder. Mysteriet finns Öycrallt och uppenbarar
sig när 1;om heLst. Hur gick det till,
hur lenle han er;cntligcn den sommaren Hl14, då lu·iget bröt ut? Det
blir skänor, spillror, fragment som
inte låter passa in t;ig till en påtaglig verklighetsbild. L j ungquist ha;-
en alldeles siirskild förmåga att
minnas stämningar. Som barn har
han lyssnat på de vuxna, har anat,
att dc talat om viktiga ting, men
ingenting förstått. Yad han däremot
minns alldeles tydligt iir dagern i
rummet, doften från trädgården genom fönstren, de fläktande gardinerna, rösternas klang. Nu försöker
han alltså stämma samman dessa
barndomens minnesintryck till en
helhetsbild. Det går inte, och han
Yet att det inte går. J stället kan han
återge barnets reaktioner, sl,riicken
inför den hemske gubben \Veide
som förföljer honom, eller inför
fullblodet Apollo, som han får order
att hämta från betet. »Allt i vår
barndom talar till den vuxne», st:”tr
det pt\ ett ställe. Lj ungquist har
sökt tyda detta Ull, men yerkligheten kan han inte n~l, ty Yad iir den?
En trobk väyn~Hl ay nn och dtt, där
187
allt är tydligt, drömlikt och brutalt,
»som om det yar på en gång ett förflutet, ett aYlägset minne, ett hiskligt nuyar::mde och en framtid medan det ~innu pl1går».
Om sl\:en oeh yerklighet, fantasi
och liY, rätt och orätt handlar också
Knut Nordströms prisbelönade En
fördömds memoarer. Den har utformats som en bekännelse av poeten
och straffängen Aryid Melker på
Xlvstads Histning 1832-48. Nordström har gjort sig möd::m att skriva boken i 30-talets omständliga,
prudentli[~:l maner med slingrande,
hisntsfyllda meni~1gar. Prestationen
iir beundransvärd men läsningen
påfrestande. M ell,er får dessutom
anteckna alb de tusen smådetaljer
som kan tänkcts ha betytt något för
hans sorgliga uhedding. Sovra och
urskilja är inte hans sak. Han är
från början ett bortskämt barn,
som begagnar alla tillfällen att briljera och snart visar en utstuderad
förmåga att slinka undan alla obehagligheter. Han blir bl. a. belwnt
med en trolleriprofessor och förkovrar sig som en ny trollkarlens lärling i konsten att förvända synen
och dupera. Han blir också tidigt
poet och gör i sin memoar en lång
utredning om poesiens yäsen, om
dess förmåga att trolla bort livets
besvärligheter men också om dess
förledande och förföriska makt. I
oppo~>ition mot den stränga lagiska
andan i tidens uppfostran av typen
»hed och försaka)) blir han en männislw som går till motsatt överdrift
i själYisk ärelystnad. Men de onda
188
makter som han frambesvurit tar
överhand, demonerna ansätter honom, han isoleras i sin inkrökthet,
och när han skriver demonboken
Dömda själar, blir han ställd inför
rätta och fälld. Om domsförfarandet får vi ingenting veta, och här
tycks Kafkas Processen ha varit en
förebild, men det som Melker själv
finner vara sitt straffvärda brott är
detta: »att smussla undan det verkliga sammanhanget och sopa undan
spåren och hösta vinsten därav,
desslikes». Hans liv är ett fuskverk,
just därför att han med advokatyrisk dialektik har förkunnat fusk
vara det som ger självtillit och leder
till framgång och ära. I fängelset
begrundar han nu alla de omständigheter som förlett honom och
fällt honom. Han vill inte försvara
sig men söker förklara, hur hans
liv blivit ett sken, och i den förklaringen ligger också något av ödets
obeveklighet, av omständigheternas
lek med oss, av hur goda anlag kan
bli till fördärv.
Temat är besläktat i Sven Delblancs Prästkappan, en roman i picaresk stil från det slutande 1700-
talets Tyskland. Den fyller picareskens krav: är rörlig, omväxlande
och rolig. Tidstonen är väl träffad,
även om förf. inte är petnoga med
detaljer och kronologi. Man kan
också kalla boken en conte i Voltaires stil: äger den kvickhet, så har
den också sitt allvar i den levnadsvisa skepticismens och resignationens tecken. Pastorsadjunkten Hermann är en ung man som sumpat
ner sig ganska ordentligt men lever
i drömmar om storhet och ära, ett
diktarämne i den patetiska stilen
mitt i sin unkna vardag. Hans patronus, den grymme och senile general von Prittwitz, har en ung
fränka, Ermelinda, som är hans
drömmars onåbara föremål. Hermann och generalens dräng LångHans tvingas att fly och beger sig
ut på äventyr. De kommer bl. a. att
bekantas med en herr von Stein,
d. v. s. Goethe, varvid Hermann försvarar sin himlastormande Sturm
und Drang gentemot den nyklassiskt måttfulle von Stein, de blir
tvångsvärvade, men Hermann utnämns oförhappandes till överfältherre, vilket får demonstrera krigets både vanvett och hemskhet, de
träffar Fredrik II, som undervisar
dem i sitt människoförakt, och de
etablerar sig som eremiter i Sanssouci, alltså som en tidstypisk turistattraktion. Att de återbördas
hem sker till följd av upptäckten,
att Hermann är von Prittwitz’ son
med en prinsessa. Hermann gifter
sig med Ermelinda, oeh efter denna
upphöjelse blir han ögonbliekligen
en lika hänsynslös njutningsmänniska och grym bondeplågare som
sin far generalen. Handlingen har
en avsiktlig likhet med Herkulesmyten. Liksom Herkules står Hermann vid skiljevägen. Han väljer
inte fru Lusta under sina äventyr,
men så snart han når sin apoteos,
ramlar han rakt ner i det omänskligas Inferno. Det är, menar Delblanc,
vårt öde. Den ende som klarar sig
är Lång-Hans; opåverkad av idealistiska drömmar och illusionsfri
inför livets onda är han en man som
tar för sig med god aptit av vad
tillvaron bjuder och föga grubblar
ö·ver några problem, en sorts Ingenu, som ensam välbehållen vandrar
ut ur romanen- och romanen har
i sin blandning av äkta 1700-tal och
dråpligt spex, vitalitet och resignation, fantasi och pessimism en alldeles säregen charm.
Att misslyckas i att vara människa är ett tema som återkommer
också i Bengt Jahnsons Att vara sig
själv, en omsorgsfullt planlagd och
säkert genomförd skildring av ett
nederlag. Berättaren, en fransman,
har tröttnat på sitt yrke som lä-
rare och förolyckats i sitt äktenskap.
Nu tjänstgör han i Paris’ Metro, bokstavligen i underjorden. Han träffar en gammal skolkamrat, som lever ett lyxliv men förfallit till alla
slags perversioner – bl. a. vill han
skrämmas och dresseras som en
hund. Metro-mannen står till tjänst
för pengars skull men med stigande
motvilja. Det slutar med en katastrof, som inte närmare beskrivs.
Historien berättas i form av en rekapitulation i monologstiL Läsaren
skall märka, hur berättaren glappar
och viker undan vid ömtåliga erinringar, hur hans vacklande självkänsla fungerar, hur hans självanldagelser vägs upp av hans självförsvar, kort sagt hur hans advokatyr oavsiktligt avslöjar honom. Förbindelsen med miljonären är en förnedring som h:m utsätter sig för,
189
därför att den besvikna kärleken
tvingar honom till självhämnd, därför att besvikelsen har tömt honom.
Men innerst finns självkänslan, det
oemotståndliga behovet av försvar
och förklaring. Det sker i återblickar på det korta äktenskapet och
det mynnar ut i ropet efter den riktiga kärleken: det finns dock en
kärlek och ömhet som kan hålla
hjärtat igång hela livet och »det är
denna kärlek som förmår oss att
leva, att härda ut. Mister du tron
på den, då mister du allt». I den förvissningen mynnar denna bok om
vilsegången ensamhet ut. Den rymmer både klarsyn och medkänsla
och den är skriven på en prosa med
målmedveten, snabb rytm.
Den stilistiska fulländningen är
det man kanske mest beundrar i
Lars Gyllenstens Kains memoarer,
Där finns en utstuderad underfundighet i föreningen av ironi och allvar, kvickhet ooh mörk pessimism.
Boken handlar om den kainitiska
sekt som på kejsar Hadrianus’ tid
levde i övre Egypten. De efterlämnade textfynden kan endast med
yttersta möda sammanställas och
tolkas. På ett mycket underhållande sätt demonstrerar Gyllensten,
hur praktiskt taget omöjligt det är
att tillrättalägga materialet och hur
olika forskarskolor kommer till
motsatta resultat. Samtidigt visar
han, hur kainiterna själva av allt
att döma når en liknande livsuppfattning, nämligen den gamla vanitas vanitatum, att världen är ond,
men ocl,så att den är oemotstånd- 190
ligt lockande; vi luras ständigt av
dess fåfängliga sken, fast vi vet, att
allt obönhörligt leder till döden. mt
tillvaron är ond, måste dess upphov
följaktligen vara något ont, hur iv·
rigt än religionerna söker bortförklara det. Kainiterna är ett handelsfolk, för vilket den fredliga kompromissen är ett livsvillkor och som
främst söker undvika fåfänga religiösa stridigheter. Naturligtvis går
de under, eftersom de lever i den
tid, då kristendomen segrar i Romarriket. I en rad sinnrika fabler,
berättelser och legender får en
vänsterhänt skrivare belysa kainiternas liyssyn. Den mynnar ut i
detta: människan är i denna skuggornas värld dömd till lidande. Att
lindra lidandet är den enda stora
uppgiften för oss under vår vandring mot döden. »Han som förmår
skall resa sin styrka mot plågan».
Det är evangelium enligt Kain. Och
Kain själv? Gyllensten låter Kain
skildra brodermordet, åkermannens
mord på jägaren och blodoffraren,
och dådet förföljer Kain: minnet av
den stupade Abel »var ristat djupt
i min syn, så att jag aldrig skulle
kunna fördriva det ur min närhet».
Här finns den livssyn som har sin
grund i upplevelsen av människans
eländighet. Den är utan tvivel biblisk. Men hos Gyllensten är den
utan tröst.
Om lidande handlar också Sivar
Arners Tvärbalk, fast på ett annat,
nästan motsatt vis. Leo och Irene
har båda ett äktenskap bakom sig,
deras samliv består av griil och
sexuell försoning, de tänker köpa
villa, de är represent:mter för välfärdssamhället. Äktenskapet är
ganska schaskigt med tolererade
fria förbindelser på ömse håll, och
kontrahenterna förefaller om inte
direkt osympatiska så rätt likgiltiga. Men så införs Noomi i handlingen, en judisk flykting från koncentrationslägren. Arner har skarpsynt
analyserat både hennes och svenskarnas reaktioner, vår nyfikna undran och lätt skamsna yiilvilj a, hennes främlingskänsla i välfärden.
Mötet innebär, att Leo inte kan se
sin tillvaro som förr. Han känner
sig ha »fel uppsyn». Han har mött
lidandets verklighet, fast som åskå-
dare. Man kan se den följande skildringen som en opposition mot Becketts renodlade pessimism och som
ett försvar av personligheten i personupplösningens tid. »Den som
drivits långt in i lidandet, tvivlar
inte på sin existens.» Nya erfarenheter kommer till. Leos mor, en
sömmerska, vars besparingar han
plockat av henne för villabyggets
skull, läggs in på sjukhus. Hennes
dödskamp skildras med klinisk
saklighet, hennes lidande är svåruthärdligt men hennes tro och kraft
att bära det slutkar Leo. Han ryms
inte längre i sitt äktensl<ap. Det iir
Noomi han hör samman med, därför att han känner på ett annat sätt
än förr. Han har förstått, att den
riktiga kärleken är ömhet, begär att
giva, förmåga att lida samman liksom att glädj as samman. Så kan
han hålla ut, också då Noomi insjuknar och måste ligga i gipsvagga
ett halvår. Hon blir liksom modern
en läromästare i konsten att leva.
Liksom modern har sin tro, har
Noomi sin judiska tradition, vilken
ger henne kraft att minnas också
det ljusa som hon fått uppleva. Arners lösning blir en sorts visionär
inre visshet, att människan har
kraft att stå det onda emot, ja att
öveninna det onda, inte minst det
onda som är passivitet, lojhet och
däst belåtenhet. skildringen är utförd i växlande scenföljder, stundom i snabba glimtar, stundom med
långa, avslöjande inre monologer
och med en stilkonst av egenartad
personlig kraft, korthuggen ibland,
omständlig ibland, men följsamt
anpassad efter innehållets skiftande stämningar. Tvärbalk bär bud
om en livstro hos Arner som nästan
motvilligt bryter sig fram och just
därför skänker romanen ett intensivt allvar.
En inre visshet är själva grundtonen i Olle Hedbergs Liv – val’ äl’
din tagg? Det är en roman av typiskt Hedbergsid märke i elegant
kåseriton, med esprit och satir och
allvar på botten. Gossen Göran får
uppleva dödens ofrånkomlighet, när
hans morfar avlider. Han erinrar
sig också, att morfar fäst sig vid ett
»ord på vägen» i en tidning, så lydande: »Tag bort allting, så jag
ser.» Morfar hade gillat ordet, eftersom han trodde på riket som inte
är av denna världen. Göran får sedan erfara, hur folk av denna världen beter sig, nämligen vid arvskif- 191
tct efter morfar. Hedberg skaffar
sig här tillfälle till ett nytt bravurnummer om väluppfostrade människors förmåga att roffa åt sig genom att lägga krokben för andra.
Det sker med sårbara antydningar
eller vädjande till de andras bättre
jag som de andra just då inte vill
höra talas om, eller med sentimentala suckar om vad den käre döde
skulle ha önskat. För Göran blir
detta en demonstration av hur tingen kan skymma den verkliga tillvaron. Men man skall aldrig vara
för säker. När Göran blivit tjänstcman vid ett företag, kommer hans
prövostund. Ett avancemang som
han är självskriven till, går han
miste om, därför att hans rival om
platsen har hållit sig framme,
sprungit i trappor och smilat. Gö-
ran har inte varit alltför intresserad
av saken, men att gå miste om en
tj änst, det kan bäras; värre är det,
när en mindre meriterad och osympatisk man får befattningen. Därtill
kommer, att folk har tyckt Göran
vara självgod och högfärdig, när
han inte tagit upp striden. Mest
ängslig har han varit för hustruns
reaktion. Men hon är i sin tur bara
orolig för honom, och så upplever
de sin lyckligaste tid. »Det är nåt
mycket besynnerligt. Det kallas
kärlek. Det är inte: Död, var är din
udd? men det är: Liv, var är din
tagg? – och det är vackert så.» I
sista avsnittet är Göran gammal och
får besök av sin son och svärdotter.
Förhållandet mellan far och son är
kyligt, sedan Göran en gång förgått
192
sig. Men svärdottern är snabb att
släta över och mjuka upp. De går
på teatern och ser en besynnerlig
pjäs, en sorts maskerad i den Hedbergska stilen, som ytterligare skall
belysa jordelivets vimsighet. De går
i mellanakten. Göran tror, att pjä-
sen vill säga något om att det finns
ett rike som inte är av denna världen. »Jag visste det förut. Det är
därför jag kan gå. Ni tror det inte
alls. Det är därför ni är redo att
följa mej», säger han till de unga,
Inför anblicken av svärdottern och
hennes mjuka ömhet, erinrar han
sig sina egna lyckostunder och undrar, om det inte är kärlekens mysterium i en ny generation han får
bevittna. »Det är klart att riket som
inte är av denna världen är det hästa och det verkliga. Men även livet
på jorden har sina glädjeämnen,
även om de är flyktiga och snart
förbi. Det vore otacksamt att påstå
nåt annat.» Det är bokens försonliga slut. Denna världen har inte enbart blivit ett uppbrottsställe för
Olle Hedberg utan också ett vilsamt rastställe och ett ställe av
goda minnen ~- för kärleks skull.
Är jordelivet för Hedberg en uppehållsort på vägen till riket som
icke är av denna världen, så betraktar Vilhelm llfoberg detta liv som
vår enda tillvaro. Din stund på jorden är en gammal mans tillbakablick och beredelse att ta fanäl. Om
uppbrott och tillbakablick handlar
en stor del av Mobergs produktion,
från Toring-serien till emigrant-serien. Det finns mycket hemlängtan
i hans verk, och i regel är det en
längtan tillbaka till något som inte
längre finns. Den åldrade emigranten Albert Carlson har sitt hem på
jorden i ett hotellrum i Kalifornien.
Det är symboliskt liksom att havet
omger honom på ena sidan och
autostradan på den andra, men det
är inte i symboliken boken har sin
styrka och inte heller i skildringen
av mr Carlsons amerikanska liv
med affärer, äktenskap och barn
som han försummat och som nu
inte bryr sig om honom. Men så gör
han en vallfärd till sin småländska
by, där allt är förändrat men där
han ändå känner igen den plats, där
han och hans för länge sedan döda
bror brukade vila ut under fiskefärderna. Han tycker sig bli närvarande på nytt med brodern. Och så får
Moberg än en gång berätta om sitt
Småland, det torpar-Småland, där
de unga inte ville stanna kvar och
dit de inte heller som gamla kunde
återvända. Nu blir huvudpersonen
Alberts äldre bror Sigfrid. Namnet
är betecknande. Han är stor och
stark men hatar allt våld och tål
inte se blod, en den välsignade fridens människa. Han är begåvad och
vill lära sig någonting. Skildringen
av hur han förmås att ta värvning
och hur det leder till hans undergång, är en av höjdpunkterna i Mobergs hela diktning. Framför allt
gäller det avsnittet om sigfrids sista
sjukdom och död hemma i torpet
och om hur föräldrar och syskon då
reagerar på sitt fåordiga, tafatta,
trofasta sätt. Kan någon bättre iin
.Moberg berätta om sådant, så enkelt, så konkret, så trovärdigt, så
liksom elementärt gripande? Innan
mr Carlson får reda på hela sanningen om brodern, har han suttit
också vid sin stränge fars dödsbädd
och beundrat den döendes oförskräckthet, hans lugna accepterande
av jordelivets villkor. Han har varit såningsman och skördeman, nu
är han själv mogen till skörd- det
är allt. Kring dessa scener lever och
blommar l\Tobergs Småland, mest
stämningsfullt i skildringen av morkullsjakten en skymmande vårkväll,
mest betecknande Mobergskt i hyllningen till den sega och stingsliga
enbärsbusken. Din stund på jovden
är avsedd att vara en tänke- och
19B
tröstebok: det gäller att rätt bruka
den tid som blir oss beskärd, alt
finna vår kallelse och förbli i den,
att inte förspilla, inte gå vilse. Din
stund på jorden handlar samtidigt
om döden och dödens hot. Men den
är en mycket levande bok. Den äger
nämligen hela friskheten och kraften i Mobergs episka konst, den som
han lärt av Moseböckerna och de
folkliga berättarna. Med sina antiteser, anaforer och parallellismer,
med sina tunga upprepningar omväxlande med rivande episk fart
har den Mobergska stilen en betvingande kraft. Allt blir levande,
direkt, sj älvklart. Som berättare
har Vilhelm Moberg inte sin like i
vår tid.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner