Print Friendly

Subventioner och investeringar

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

. ·, ·f …
SUBVENTIONER
OCH INVESTERINGAR
Kanslirådet CURT ROHTLIEB
SASOM kvintessensen av all planhushållning kan man med skäl
angiva strävan att till det allmännas bästa stimulera näringslivet.
Mellan den uppmuntran åt produktionen, som statliga subventioner utgöra, och den spärr mot investeringar, som ingår i den statliga penningpolitiken, råder dock ett egendomligt motsatsförhållande. Det är tydligt, att jordbrukssubventioner stimulera ej blott
de rörliga kostnader, som produktionen kräver, utan även en omfattande kapitalbildning, särskilt genom anskaffande av maskiner
och byggnader. Maskinanskaffningen för jordbruket gynnas ju i
särskilt hög grad. Flera författningar och statsanslag ha tillkommit för att sätta även det mindre jordbruket i stånd att begagna
den dyrbara maskinutrustning, som blott för stora jordarealer är
ekonomiskt lönande, och detta sker som bekant helst genom sammanslutning av många små brukningsdelar.
På jordbrukets område erkänner man alltså betydelsen av att kapitalet ersätter den levande arbetskraften. Dennas tendens att
lämna landsbygden befordras emellertid kraftigt genom maskinernas övertagande av arbetet. Flykten från landsbygden vill man
egentligen ej gynna, men man befordrar den likväl – under hövligt beklagande av resultatet.
Maskinanvändningen höjer produktiviteten, men ej alltid på ett
ekonomiskt sätt inom jordbruket. Den stegrade produktionen får
nämligen allt svårare att finna avsättning. Därav hela systemet
med subventioner, som hjälpa för ögonblicket. I längden förvärras
avsättningssvårigheterna, så länge produktionen växer. Och tillväxten gör läget alltmera kritiskt. Hur skall man då våga slopa
subventionernaYProvisoriet blir ju till sist omistligt.
Inom industrin pågår kapitalbildningen av egen kraft. Även här
leder den till friställande av arbetare, som ersättas av maskiner.
Men avsättningen av produkterna möter ej samma svårigheter.
212
..
Subventioner och investeringar
Subventioner behövas ej. Tvärtom anser man det nödvändigt att
hindra investeringar, då man fruktat att dessa skulle hota balansen inom kapitalmarknaden och därmed prisnivån.
Varför är man så angelägen att uppmuntra den mindre lönande
produktionen och hindra den mera lönande~
Från början har tendensen varit av social art. Man har satsat
på jordbruk och landsbygd såsom hälsokällor för folk och stat. Till
grund därför kan ligga en sund instinkt. Men när man överblickar
de sista hundra åren – och mera till – finner man som bekant,
att jordbrukets numerära krympning ingalunda hindrat stigande
välstånd och folkhälsa. statistiken bekräftar ingalunda det förmodade företrädet i något av dessa avseenden för landsbygden. I tysthet erkännes nog bland sakkunniga rätt allmänt, att den gamla tron
på jordbrukets hälsobringande kraft ej obetingat överensstämmer
med moderna erfarenheter. I dagens läge skymta väl politiska hänsyn bakom den rådande åskådningen härvidlag. Den dyrbara och
dock föga effektiva subventioneringen har blivit en politisk nödvändighet. Flykten från landsbygden har den ej kunnat hejda. Och
om de som lämna landsbygden få bättre villkor, må detta ej beklagas.
Vad industrin angår, är denna synbarligen en givande mjölkko
för statskassan. Dess förmåga att tåla ekonomiska bördor har överträffat alla förväntningar. Men detta är knappast någon anledning
att försvåra de utvecklingsmöjligheter den har genom den oavlåtligt stegrade tekniken, som utan tvivel kräver en fortgående investeringsverksamhet. Utan nyinvesteringar stannar uppfinnarverksamheten inom laboratoriernas väggar.
Grunden till den politik, som genom konstlade medel vill hålla
tillbaka investeringarna inom industrin, är som bekant fruktan
för inflation. Investering betyder ökad efterfrågan på råämnen
och halvfabrikat samt sätter i rörelse en penningmängd, som förrycker proportionen mellan varor och tjänster å ena sidan samt
betalningsmedel å den andra. Men en orubbad prisnivå beror på
ostörd balans därvidlag. Med en starkt förenklad men likväl i
princip ovedersäglig ekvation kan man visa, att ökad penningmängd betyder fallande penningvärde och ökad varumängd fallande varuvärde. I förra fallet uppstår inflation, i det senare motsatsen, allt ceteris paribus. Onekligen tenderar alltså en stegrad
investering i första hand att leda till inflation. Och inom politiken
dominera gärna hänsynen till de närmaste resultaten.
Men resultatet av all rationell investeringsverksamhet blir på
213
–. -f._-
Curt Rohtlieb
lång sikt tvärtom ökad varumängd; det är ju all produktions syfte.
Alltså motsatsen till inflation.
Den för ett par år sedan avlidne nationalekonomen Joseph
Schumpeter berörde i sin sista uppsats, skriven kort före hans död,
inflationens dubbelverkan. Han framhåller just särskilt de tekniska framstegens betydelse såsom motgift mot inflation. Hindras
investering, kan visserligen inflationstrycket för ögonblicket
minskas, men måste på lång sikt ökas. Att närmare ingå på hans
bevisföring är emellertid här ej möjligt.
Från ansvarigt håll har hos oss stundom framhållits, bl. a. utförligt vid nationalekonomiska föreningens januarisammanträde, att
inflationsriskerna skulle komma från investeringssektorn. Men
subventionerna~ De ha ju ibland utgått även retroaktivt, då ju
produktionen fullbordats och ej längre kan ökas eller minskas. Så-
dana subventioner, mer än andra, sätta penningar i omlopp alldeles onödigtvis, då de sakna all betydelse för ökningen av varutillgången och alltså ej ha någon rationell uppgift. Investeringar
däremot hållas tillbaka i industrin, trots att de, såsom nyss visats,
på lång sikt måste motverka inflation. Man ser fortfarande blott
till deras omedelbara verkan.
Tillika försäkrar man på officiellt håll, bl. a. just vid nationalekonomiska föreningens januarisammanträde, att någon kreditreglering egentligen alls ej existerar. Detta är rätt blott så till
vida, att frånsett byggnadsregleringen, någon allmän, direkt kreditreglering ej införts. Men väl indirekt via bankernas kreditgivning, investeringsavgifter, arbetstillstånd, inskränkning i avskrivningsrätten m. m.
Erik Lundberg har påpekat (»Konjunkturer och ekonomisk politik» s. 351), att de enskildas inkomstökning genomgående underskattats i nationalbudgetuppskattningarna. Detta förklarar delvis
att investeringarna, bl. a. genom lagerhållning, kunnat växa mer
än beräknats och att hindren för investeringar lyckligtvis ej fullt
haft avsedd verkan. Tillgängliga statistiska uppgifter giva dock
vid handen, att investeringarna inom industrin blott motsvara 6-7
procent av kapitaltillgångarnas återanskaffningsvärde. Nettoinvesteringarna där synas knappast vara större, snarare mindre, än
som behövs för att vidmakthålla anläggningskapitalet. Detta måste
inverka ogynnsamt på industrins konkurrensförmåga. Vi hinna
i längden ej med nödiga moderniseringar. För verkstadsindustrin
har detta särskilt tydligt redan kommit till synes. Och den moderna produktionen blir ju allt mera kapitalkrävande just där.
214
..
Subventioner och investeringar
Men detta faller synbarligen utanför planhushållarnas synkrets.
Utomlands, särskilt i Västtyskland, är man ivrig att uppmuntra
rationella investeringar utan kortsynt rädsla för en omedelbar inflation. Hos oss vore en sådan rädsla mera på sin plats, när det
gäller subventioner, som alls ej inverka på produktionen men likväl stimulera en hotande inflation. Och detta senare är fallet med
nästan all jordbrukssubvention, ej blott den retroaktiva.
Det är alltså de båda produktionsformerna industri och jordbruk, som även i finanspolitiskt hänseende kommit att stå mot
varandra. Båda lida av avsättningssvårigheter, industrin dock i
långt mindre grad än jordbruket. Man har på sista tiden frammanat ett hungerspöke, som i följd av sinande jordbruksproduktion skulle hota oss. I verkligheten är det ju vår överproduktion,
som är hotet. I hela nordvästra Europa pågår en stark ökning av
jordbrukets produktion, medan folkökningen är ringa. En jämförelse mellan perioden 1934-38 och 1950-52 visar en avgjord
stegring både för kött, mjölk, vete och andra vegetabiliska produkter därstädes. Och främmande marimader ha ej tillräcklig
köpkraft för våra priser. Endast på mycket lång sikt skymtar
möjligen brist i framtiden. Vår självförsörjningsgrad ligger för
närvarande över 100 procent och väntas redan på 1960-talet uppnå
115 procent.
I motsats till jordbrukets avsättningssvårigheter te sig industrins mera tillfälliga och beroende på stegrade arbetslöner
m. m., icke minst på bristande kapitaltillgång – om subventioner
är det aldrig fråga. Arbetskraften är rörlig. Den naturliga lösningen är dennas överförande till de mest lönande produktionsgrenarna. I samma mån som jordbruket inskränkes till de lö-
nande brukningsdelarna bli subventioner och export onödiga.
Omställningen från jordbruk till industri är utan tvivel smärtsam och måste företagas varsamt. Men för själva arbetskraften
blir den i längden lika fördelaktig som för det allmänna, särskilt
för statsfinanserna. Vad är i själva verket naturligare än att ge
friare spelrum åt de krafter, som leda arbetarna till mera lönande
produktion och samtidigt göra det möjligt att minska statsutgifterna~
Diskussionen på detta område, liksom i fråga om räntepolitiken
och kreditrestriktionerna, tycks på något sätt ha låst fast sig. De
intagna positionerna bibehållas av princip- eller prestigehänsyn.
Det sammanhänger naturligen med den politiska partibildningen.
Under ett tidigare skede har den ekonomiska sakkunskapen rönt
215
We
Curt Rohtlieb
större uppmärksamhet. Befarar man nu, att den skulle stöta omkull det politiska schackspeleU I den mån den förmår att genomsyra den offentliga opinionen, blir det dock svårt att behandla den
som luft. Dess bärighet är större än de tillfälliga partibildningarnas.
216

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner