Print Friendly

Styrka och sårbarhet sida vid sida

Av Anders Olsson | 18 november 2011

Aldrig tvekade han att stå upp när vinden tog i, ibland ensam mitt i stormen. Styrka och pondus varvades med en skarp förmåga att se verkligheten. Alltid med båda fötterna på jorden. Intrycket av vissa människor sätter sig direkt, skriver Anders Olsson om Gösta Bohman, som i år skulle fyllt 100 år.

Gösta Bohman bröt sönder den grå vardagens dunkla skugga. Satte färg på tomma pappersark. Han hade den förmågan. Att lyckas doppa små kommentarer i eld och måla hela himmeln full. Samspelet mellan det skarpa intellektuella och det breda jordnära var magiskt.

Mitt första minne av Gösta Bohman var när jag som sjuåring fastnade framför teven när mannen i ekan intervjuades – en man i en skjorta, med en kniv, i en eka. Omkring honom fanns skärgårdsmiljön, kärv, inte lagd till rätta. Intrycket av vissa människor sätter sig direkt. Fäster sig i hjärtat, där det bara finns ett visst antal krokar, rum för några få. Gösta Bohman fick en av mina.

Kanske var det förmågan att säga saker rent ut. Han klev över spärrarna och sade vad han tyckte oavsett vad andra hade för mening. Det var en ärlighet som kändes befriande. Jag mötte något annorlunda – en urkraft.

Mannen med kniven höll tal. Han skrev. Han debatterade. Aldrig tvekade han att stå upp när vinden tog i, ibland ensam mitt i stormen. Det var styrka. Det var respekt. Det var den Gösta som tog Moderaterna från tio till tjugo procent och som banade vägen för alla de befriande reformer vi vant oss vid i dag. Han sade att han var liberal, och det var han i ordets egentliga mening. Styrka och pondus varvades med en skarp förmåga att se verkligheten. Alltid med båda fötterna på jorden.

Tveksamheter och tvivel dog när energin tog över och sög upp frågetecken. Ibland i finurliga former, kanske med en underliggande ton, ett leende, en blick. Ibland kokande av bubblande befriande ilska.

Men det är bortom politikens horisont vi får en skymt av människan Gösta Bohman. I Sagan om Gunnel syns spåren av sår som aldrig läker. Den är en utlämnade beskrivning av kärleken som en ö i ett hav av sorg, en varm kärleksförklaring, från en man till sin hustru. Vi möter en berättelse om lidande, sorg och glädje sammanförda i vardagsrealismens kappsäck. En packning som författaren är redo att lämna, när han inleder färden mot något annat.

Boken är en uppriktig men skör beskrivning av en make med kärleken som kompass. Samtidigt berättar den för oss om sjukdomen – alzheimer, hur den griper in och ställer allt det som var på huvudet. Det som var det självklara blir till gårdagens vackra drömmar. Det som vi i stället har nu: en skrämmande verklighet. Vi ser hur hustruns demens inte bara påverkar henne själv, utan alla i sin omgivning. Hur den försöker bryta ned banden, men också hur människors förmåga att älska aldrig tynar bort, utan kan lägga nya perspektiv på allt.

Vitt jämsides med svart.

Att vara nära anhörig är svårt och blir till en oöverskådlig tunnel som ena dagen bjuder på ljusglimtar, men som andra dagen slutar i mörker. Och ensamheten som följer kan – för den mest socialt utrustade person – bli en övermäktig motståndare. Att inte komma undan med rappa kommentarer. Att inte kunna rymma. Att tvingas stå där och möta ett motstånd som många aldrig tidigare upplevt. Ensamheten.

Den som själv inte befunnit sig i samma situation kan inte förstå. Att tolka livslång kärlek med etiketter och ord går bara inte. Att förklara blir hopplöst. Men man kan trots det försöka. Öppna dörren och bjuda in andra. Och det gjorde Gösta. Han vågade beröra den punkt som gör mest ont. För det krävs mod.

För det modet finns ingen lättnad som belöning. Även om du har styrka som välter berg ges ingen fri passage igenom oron, ångesten och den besvikna vredens kaktusklädda labyrinter. Alla måste någon gång i livet ta sig in i den. Och kan hoppas på att ta oss ut. Det gör ont om man går fel. Lidandet får vardagsproblem att sjunka samman. Vad är att få argument mot sig i en talarstol? Att få höra hård kritik av en insats eller tvingas möta vedervärdiga omdömen om det man skrivit? Det gör ont, ja. Men hur skulle det kunna jämföras med det Gösta Bohman beskriver i skildringen av hustrun?

Det finns många som under den skrovliga, tuffa ytan gömmer ett pärlband av väl utskurna värmeslingor. Det finns däremot inte så många som vågar tala om dem, öppna sig och släppa loss den avgrund som kan öppna sig när andra får veta.

Att acceptera det du inte kan förändra, men ändå omfamna just detta med kärlek, var ett budskap Gösta Bohman förmedlade på ett sätt som bara han kunde. Livet blir inte mycket bättre än så.

Anders Olsson är politisk sekreterare på Moderaternas riksdagskansli och egen företagare i korvbranschen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism