Print Friendly

Stig Strömholm; Från elituniversitet till masshögskola

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Q)
:ro
..c
E
ro
(./)
Från elituniversitet
1 av Stig Strömholm.
Sveriges högskoleväsende har under de senaste decennierna förvandlats helt.
Massan har intagit elitens boningar. Men kring begreppet universitet finns en
aura som präglats av gångna tider. Det kan leda till allvarliga felgrepp.
L
ÅT MIG BÖRJA MED ATT framställa två påstå-
enden. Det första är följande: för mindre än
50 år sedan genomgick mer än 90 procent av
varje svensk årskull en 6- till 8-årig folkskola
och gick sedan ut i produktionen av varor och
tjänster, medan idag nära 90 procent av en årskull
genomgår 11- till12-årig skola och inemot 40 procent av
kohorten därefter påbörjar en ytterligare 2- till 4-årig
utbildning. Det andra påståendet lyder så: av lärarkåren
i det svenska högskoleväsendet idag har en mindre andel
disputerat för doktorsgraden än i det svenska gymnasifall kontinuerligt följer forskning inom sitt område. Detta
är ett allmänt påstående av obestämd räckvidd och tillämplighet. Det kan användas som programförklaring,
och i så fall kan det knappast kritiseras annat än möjligen som uttryck för en orealistisk ambition.
Men om det användes som beskrivning av det svenska högskoleväsendet idag, är det något helt annat. Då är
det ett osant påstående och som sådant farligt, särskilt
om det kastas fram i ett upphettat politiskt klimat till
lyssnare eller läsare som själva inte har ganska ingående
kunskap om de faktiska förhållandena. Och upphettat
esystemet för 50 år sedan.
Jag tror att alla informerade ”Och upphettat klimat råder
klimat råder inte sällan när högskolan dryftas offentligt.
iakttagare kan enas om att båda
dessa påståenden utgör sanna och
bevisbara uttalanden om en någorlunda gripbar historisk och aktuell verklighet. Och jag tror också
inte sällan när högskolan OMSTRIDD SANNING
dryftas offentligt.”
Jag vill nu inte hävda att högskoleväsendet skulle i speciellt hög grad
vara föremål för omfattande osakliatt man kan uppnå så gott som total enighet om två värderande omdömen, som kan knytas till de båda påstå-
endena. Det kan för det första inte gärna råda tvivel om
att utvecklingen inneburit en mycket omfattande höjning av den allmänna utbildningsnivån i landet. Sverige
har blivit ett land, där bokstavligt talat alla fått undervisas i 9 år och fått åtminstone elementa av ett främmande språk, och ett land där minst fyra femtedelar fått
åtnjuta ytterligare utbildning på något område. Och ifrå-
ga om det senare påståendet, om de disputerade lärarna,
lär ingen ärlig svensk våga förneka att det talar om en
ganska betydande intellektuell och kunskapsmässig standardsänkning.
Två sanna påståenden och två värdeomdömen, som
förefaller svåra att förlika med varandra. Hur går nu
detta ihop?
Låt mig komplettera min inledning med en utsaga
som har helt annan karaktär. Det sägs mycket ofta, att det
karakteristiska för högskoleutbildning är att den förmedlas i nära anslutning till vetenskaplig forskning av
lärare, som själva antingen aktivt bedriver eller i varje
ga och osanna påståenden, men det kan svårligen undgå
någon uppmärksam tidningsläsare att det knappast finns
något område av offentlig verksamhet, där inte endast
värderande omdömen utan också verklighetsbeskrivningar står så skarpt mot varandra i den offentliga debatten som just i fråga om universitet och högskolor.
Detta förhållande kan möjligen synas förvånande,
när det gäller ett område vars företrädare anses, och även
förklarar sig själva, vara särskilt intresserade av att söka
sanningen, men man glömmer då dels att den ena sidan
i debatten oftast företrädes av en yrkeskår, som har ett
annat förhållningssätt till sanningen, nämligen politiker, dels att de yrkesmässigt sanningssökande vetenskapsmännen här uppträder som engagerade parter i ett
mål, där de har egna intressen. Men viktigare är kanske
ändå att det finns så många och så starka socialpsykologiska mekanismer i det moderna samhället, som tycks
göra lidelsefria samtal om högskoleväsendet så svåra.
Det är enligt min erfarenhet och mening djupt
beklagligt, men det tycks närmast omöjligt att komma
ifrån. Det har att göra med namnens trolldomsliknande
B lSvensk Tidskrift 12002, nr 61
till masshögskola
suggestion. Innan jag försöker peka på dessa mekanismer
och några av deras verkningar skall jag emellertid ge ett
mycket begränsat antal grundläggande statistiska uppgifter, som är oundgängliga om man vill föra ett informerat samtal om högskolan. De avser året 2000.
År 2000 var det svenska högskoleväsendets totala
kostnadsomslutning 36,5 miljarder kronor. Det motsvarar 1,8 procent av bruttonationalprodukten. Lägger
man till kostnaden för studiestöd och centrala myndigheter på området kommer man till2,1 procent. De totala kostnaderna för gundutbildning var 15, 7 miljarder,
varav 80 procent kom från statliga anslag. Forskning och
forskarutbildning tog 19, 5 miljarder. Av dessa utgör idag
mindre än hälften, 46 procent, direkta fakultetsanslag.
Dessa anslag har stått så gott som stilla under 1990-talet
– det är ett ofta återkommande tema i debatten på det
här området.
9 000 av dessa har avlagt doktorsexamen. Andelen disputerade lärare är vid de äldre universiteten med något
undantag mellan 65 och 70 procent, vid de tre nya universiteten och vid högskolorna likaledes med ett par
undantag mellan 18 och 36 procent. Antalet professorer är idag omkring 3000. Av dem är drygt en tredjedel,
omkring 1100 personer, lektorer som befordrats till professorer under de två senaste åren. Högskoleväsendet är
idag den största statliga arbetsgivaren. Antalet studenter
i systemet är drygt 300 000 om man inkluderar dem som
genomgår forskarutbildning.
Det handlar inte endast om pengar och om människor. Det handlar också i hög grad om tid, och det är inte
något effektsökande paradoxmakeri om jag säger att det
ibland är frestande att hävda att tiden, eller kanske rättare sagt förändringstakten, är den allra viktigaste aktö-
ren, samtidigt som det är den mest svårgripbara. Det är
Så kallade externa anslag svarar
alltså för 54 procent, som emellertid
är mycket ojämnt fördelade:
omkring 65 procent i tekniksektorn
mot 33 procent inom humaniora.
De externa anslagsgivarna är i stor
utsträckning offentliga forskningsfinansiärer. Totalt 74 procent av
högskolornas forskningsmedel
därför jag kommer att uppehålla
”När vi talar om universitet mig alldeles särskilt vid denna föridag talar vi om något helt
ändringstakt och dess verkningar.
Först några konkreta illlustrationer. Ett par uppgifter i det kronologiska närperspektivet : under
1990-talet ökade antalet nybörjare
vid universitet och högskolor med
nära 50 procent, och det totala stuannat än ännu för trettio
år sedan.”
kommer från offentliga medel. Betraktar man EU-medel
och anslag från de stora forskningsstiftelserna som
offentliga, stiger siffran till81 procent.
Det är vid bedömningen av de här siffrorna viktigt att
minnas att industrin idag svarar för väsentligt mer forskning, i ekonomiska termer, än högskolan. Av den stolta
siffra om 75, 8 miljarder som Sverige redovisar och som
gör landet till nummer ett inom OECD med en FOUandel av 3,85 procent av BNP är hela 75 procent industriforskning. Högskolans andel har sjunkit från 30 till
22 procent under en tioårsperiod. Hade inte landets BNP
också sjunkit under samma period skulle procentandelen ha sett mindre lysande ut.
SVINDLANDE ÖKNING
I ekonomiska termer är högskolans omslutning knappast imponerande om man mäter med storföretagsmått.
Men det handlar också om människor. Inom systemet
fullgöres cirka 49 000 årsverken, av vilka strax under
23 000 hänför sig tilllärare av olika kategorier. Drygt
dentantalet ökade på grund av förlängningar av många
utbildningar med 80 procent. Läsåret 1999-2000 tog
högskolan emot 70 000 nya studenter. Sedan några uppgifter i det bredare kronologiska perspektiv som på ett
område sådant som detta, där det handlar om människors livsavgörande val och positioneringar, utövar ett
långvarigt kvardröjande inflytande på ideer och attityder.
År 1931- det råkar vara mitt födelseår- hade kungariket Sverige, med omkring 6 miljoner invånare, 51 högre
allmänna läroverk, och i dessa studerade 23 000 gymnasister. År 2001 hade landet knappt 9 miljoner, och i Högskoleverkets årsrapport figurerar 50 universitet och högskolor, som står under verkets tillsyn, med sammanlagt
300 000 studenter.
För drygt femtio år sedan, år 1949, då jag avlade min
studentexamen vid Uppsala högre allmänna läroverk,
hade gymnasier och gymnasister ökat i antal, men det
var fortfarande endast omkring 3 procent av en årskull
som efter avlagd mogenhetsexamen, som det då ännu
hette, fortsatte till universitets- och högskolestudier. LäsVl
OJ
3
:::r
OJ:
ro
lSvensk Tidskrift 12002, nr 61B
Q)
:ro
..c
E
ro
(/)
året 1999-2000 sökte sig 39,5 procent av årskullen 1974
till högskolan. Att det blev så många nybörjare som
70 000 beror på det mycket stora antalet eftersläntrare
från tidigare år.
Låt mig resumera: på 70 år har 23 000 gymnasister
förvandlats till 300 000 studenter; på 50 år har 3 procent
av en årskull förvandlats till 39,5 procent; på lO år har
studentpopulationen ökat från omkring 210 000 till
300000.
NAMNENS MAGI
Enligt min bestämda mening är den kvantitativa explosionen det i särklass viktigaste förändringsmomentet i
högskoleväsendets utveckling. Det är enligt min likaså
bestämda övertygelse uppenbart att mellan dagens högskolesystem och det som fanns fram tilllåt oss säga mitten av 1960-talet, föreligger inte endast en gradskillnad
utan en artskillnad. När vi talar om universitet idag talar
vi om något helt annat än ännu för 30 år sedan. Men
namnet finns kvar. Och namnet visar sig utöva en oerhörd suggestion.
När en kraftfull och duglig utbildningsminister för ett
tiotal år sedan uttalade, att nu var det dags att som orden
föll, ”avgymnasifiera högskolan” och ”göra högskolan
till högskola igen”, kunde jag inte låta bli att säga honom
att om han under sin ämbetstid lyckades göra alla högskolor lika intellektuellt högtstående som det gymnasium där jag haft förmånen att tillbringa 4 lyckliga år, då
skulle han ha uträttat ett osannolikt storverk.
BlSvensk Tidskrift 12002, nr 61
Erfarenheten tycks
visa- och nu lämnar jag
siffrorna för att komma
in på de mjuka resonemangens, tolkningarnas,
område- att kring namnet och begreppet ”universitet”, och för den
delen ”högskola” har bildats så täta, svårgenomträngliga, känsloladdade
och framför allt seglivade föreställningar att det
tycks vara nästintill
,
Kristiansen/Pressens bild
omöjligt att befria sig från dem. Det är de socialpsykologiska mekanismer som jag inledningsvis hänvisade till.
Det är de som gör tiden och förändringstakten till så
viktiga aktörer i spelet.
Högskolan har fått ett mer än tiodubblat intag av
studenter på 50 år och en 80-procentig ökning på lO år,
men synen på högskolan fixeras i människors föreställningsvärld tidigt vid en bild som kanske inte ens då är
aktuell och sann, och den tenderar att förbli oförändrad
under individernas livstid, om de inte får konkreta anledningar att revidera den. Den som nämner namnet ”högskola” och än mer ”universitet” tycks så gott som utan
undantag tänka på, eller i varje fall som tyst och självklart
accepterat ideal förutsätta, den forskande och lärande
idealinstitution för en nationell elit som ofta brukar, för
(
~
övrigt med grov förenkling, kallas ”det humboldtska universitetet”.
För de människor här i landet som överhuvudtaget
bryr sig om dessa ting, å egna vägnar eller å barns och
På andra håll är universitetet ett ställe, där uppblåst
skenlärdom gjorde sig bred, där akademisk snorkighet
och exkluderingsvirtuositet gjorde klassresenärens liv
till en lång pina – ett ställe som man helst glömmer när
”Universitetsväsendet …
barnbarns, omges sålunda alltjämt ett namn som till exempel
det jag känner bäst – Uppsala
universitet- med mäktiga och förefaller att höra till de alla
man går vidare, tills man kanske
som politiker eller tjänsteman får
en möjlighet att ge igen. I ett tredje hem läser man med andakt
Sten Selanders ”En bondestudent”
och minns med ödmjuk tacksamhet vad man fick.
segaste och stryktåligaste
till och med politiskt handlingsbestämmande ideer. Det handlar på
sina håll om starkt positiva föreställningar om ungdom, glädje, organisationerna i det väs- I ett fjärde hatar man så att det
knastrar i väggarna den plats där
man inte lyckades, som man tvangs
lämna för att försörja sig på det
skönhet, mänsklig bildning, framgångsrik karriär, livslånga vänskaper,
vårkvällar med sång och musik, outterländska samhället.”
säglig lärdom lika outsägligt djupsinne, skarpsinnig forskning, inspirerande kontakter med betydande intellektuella
personligheter- ja, allt vad de framgångsrika, som fått ta
del av härligheten, vill stoppa in i sin egen ungdom. De
identifierar lärosätet med denna ungdom, det vill säga
med sig själva, och ve den som sätter lägre betyg på det och
därmed på dem, än de i minnets ljus vill acceptera. Det är
nationsfesternas trogna återvändare och jubileumsfirare.
man egentligen inte ville. Och i ett femte hus ser man
universitetet alltjämt utifrån, oroligt, som en skrämmande och främmande plats, men också förhoppningsfullt, som platsen där dottern eller sonen skall ta det
avgörande steget över till de framgångsrika och gynnade, eller helt enkelt de så kallade ”bildade”. En sjätte krets
av bedömare är sannolikt i vissa hänseenden den mest
sakliga, även om de deltagande individerna för det mesta
(/)
OJ
3
::r
OJ:
ro
lSvensk Tidskrift l2002. nr 6111
Q)
:ro
..c:
E
ro
Vl
kan placeras in i något av de fem redan nämnda husen:
det är den ganska yrvakna krets där man framför allt ser
högskolan som ekonomisk motor, som förväntar sig tydliga konkreta resultat av dess verksamhet i form av lönsamma uppfinningar, talrika arbetstillfällen och även
lokal kulturell stimulans. Men visa mig ett sjunde hus, ett
ställe där man är intresserad och välinformerad men inte
känslomässigt engagerad. Jag ifrågasätter starkt dess existens. Högskolan tycks sätta känslor i svallning även hos
de trögaste.
BRISTANDE SAMORDNING
Högskolans plats i nutidssvenskarnas föreställnings- och
känslovärld – den är f.ö. med betydande nyanser och
variationer ganska likartad i hela västvärlden, mest påtagligt kanske i det kontinentala Europa- gör denna högskola till en tummelplats för politiska ingripanden, och
eftersom den åtminstone här i landet egentligen inte
som företrädare för universitetsväsendet rentav tyckt sig
stöta på en viss ovilja mot samarbete från skolvärldens
sida. Man har där velat markera sin självständighet och
betona att skolan har en bredare medborgerlig uppgift än
att preparera mjukvara för högskolan, vilket otvivelaktigt
är i sak riktigt men å andra sidan inte bör vara ett hinder mot samverkan.
Även här är det otvivelaktigt historien som spökar i
form av medvetet eller omedvetet kvardröjande attityder.
De äldre ibland oss minns säkert hur vid de muntliga
förhören i studentexamen ett par allvarliga herrar dök
upp- jag minns dem i jackett- förebådade av våra lärares vördsamma och skräckinjagande maningar: det var
censorerna, universitetens gudalika sändebud, professorer, som alltsedan studentexamen flyttades från lärosä-
tena till gymnasierna omkring 1870 hade till uppgift att
vaka över att abiturienterna höll högskolemässig nivå.
Brist på samordning har emellertid också präglat de
”Inget massuniversitet-och
bortsett från några specialtycks vara föremål för genuint
intresse på högsta central politisk
nivå, vilket är ett svårbegripligt förhållande, är den ett kärt föremål
för vad man nog vågar kalla politisk klåfingrighet på ett sätt som
tidvis har både allvarligt stört dess
verksamhet och stört förhållandet
mellan högskolevärlden och de
politiska makthavarna.
förändringar som genomförts inom
högskoleväsendet: man har omstöpt
grundutbildningen utan att tänka
igenom konsekvenserna av sådana
ändringar på forskningens och forhÖgskolor är Europas univer- skarutbildningens område, och man
sitet idag massuniversitetförmår idag hålla en verklig
har vidtagit förändringar i forskningen och forskarutbildningen
utan att beakta verkningarna för
grundutbildningen.
Under de senaste årtiondena
har det flera gånger inträffat att det
rått ett utpräglat spänt, att inte säga
misstroget och rentav fientligt förhållande mellan den högre utbildelitkvalitet över hela det FRAMGÅNGSRIK SVENSK MODELL
väldiga fältet.”
Den politiska klåfingrigheten på
högskoleområdet är så mycket allvarligare som man i Sverige sedan
ningens och forskningens målsmän i regeringen och den
värld som dessa hade att inte endast bestämma över utan
också att företräda gentemot andra samhällssektorer.
Detta har varit så mycket mer bekymmersamt som det
förefaller att som jag nyss antydde de verkliga politiska
ledarna alltsedan Tage Erlander inte riktigt tar denna
sektor på allvar.
En mycket besvärande konsekvens av högskolans
politiska isolering är att de förändringar som man ständigt förbereder eller genomför under mycket lång tid så
gott som aldrig varit reellt samordnade och om jag får
uttrycka det så, samtänkta, med motsvarande förändringar inom skolans värld, som ju däremot tycks berö-
ra den centrala politiken väsentligt mer. Denna brist på
samordning är en egendomlighet i ett samhälle, som vill
sända 50 procent av en årskull ungdomar till högskolan.
Att dessa ungdomars kunskapsmässiga och intellektuella bagage är av väsentlig betydelse för verksamheten
på nästa stadium kunde förefalla uppenbart. Under vissa
perioder- jag tänker särskilt på 1970-talet- har man
mycket länge och med betydande konsekvens har drivit
principen att den vetenskapliga forskning som det offentliga organiserar och finansierar skall bedrivas inom högskolans ram. Det finns i rättvisans namn anledning att
framhålla att den svenska socialdemokratin i det längsta
vägrat att lyssna till de politiker som velat sprida fasta
forskningsresurser över landet med i allt väsentligt regional- och lokalpolitiska och inte reellt forskningspolitiska motiv. Denna hållning har veknat något men kan inte
anses ännu ha lett till påtagliga förändringar: år 2000
gick 92 procent av de statliga forskningsresurserna till
de äldre universiteten och fackhögskolorna, 8 procent
till de tre nya universiteten och till högskolorna.
Principen att det är högskoleväsendet som är samhällets forskningsutförande organ är inte självklar. I Tyskland bedrivs ungefär hälften av den kvalificerade offentligt finansierade forskningen vid det femtiotal institut
som hör till Max-Planck-Gesellschaft, och i Frankrike
har den nationella forskningsrådsorganisationen, CNRS,
direkt och stramt centraliserad ledning över de främsta
lm lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 61
forskningsinstituten, medan universitetsforskningen med
vissa undantag spelar en mindre framträdande roll.
Den svenska modellen måste anses ha varit framgångsrik. Den är lämplig för ett land med begränsade
resurser och ett fåtal goda universitet och fackhögskolor, och den har varit till stor nytta både för universiteten, som inte reducerats till rena undervisningsanstalter, och för forskningen, som kontinuerligt försetts med
friskt blod. Samtidigt följer emellertid av den svenska
strukturen att forskningen är sårbar i flera hänseenden.
Åtgärder som är resultat av politisk klåfingrighet och
tillfälliga politiska vindkantringar får mycket snabbt
genomslag.
Om man på styrande håll vill visa politisk handlingskraft genom att peka på forskningsriktningar som
anses opportuna eller viktiga, till exempel genom att
bevilja speciella medel till vissa lärosäten eller organisera så kallade forskarskolor på särskilda områden, innebär det regelmässigt att resurser snabbt undandras sådaDen väldiga kunskapstillväxten och den därmed sammanhängande specialiseringen har inte endast lett till talrika lysande framsteg utan också till en stark fragmentisering och trivialisering av många forskares arbete. Bearbetningen av de väldiga och växande datamängderna nödvändiggör många vardagsinsatser, som kräver kunskaper,
omsorg och noggrannhet men kanske inte så mycket mer.
Trots denna trivialisering omges forskningen i detta nobelprisutdelande land, med energisk hjälp av medierna, av
en gloria som ibland kan utgöra en farlig lockelse.
På de grundutbildningsområden där det kanske ändå
är viktigast att studenter i första hand bibringas god professionell kompetens, är det inte självklart värdefullt att
man till varje pris söker hitta uppgifter som kan kallas
forskning. Forskningsbegreppets glans har medfört att
högt kompetenta och idogt arbetande människor, lärare
och studenter vid högst respektabla och nyttiga inrättningar, bibringas uppfattningen att den enda vägen till full
uppskattning av deras arbete, den ofrånkomliga inträdes- ”Universitetet är en plats,
biljetten till de akademiska salongerna, är att det goda och närande
bröd som de bakar garneras av en
försvarlig klick av den förädlande
vispgrädde som kallas ”forskning”.
som har ett självständigt
na andra forskningsförehavanden
som inte åtnjuter politisk popularitet men som kanske av vetenskapsmännen själva prioriteras
högt. Ett allt starkare drag av kortsiktigt nyttatänkande i forskningspolitiken får anses ha kommit till
uttryck under de senaste åren. Ett
idag klart iakttagbart resultat är
framför allt den mycket kännbara
försvagningen av de reguljära fakulansvar för samhällets ofta Om sedan gängse jämlikhetsoch jämställdhetsideer tillstöter,
impopulära och inopportuna kan det gå så långt att en utbildkritiska självreflektion.”
ning som inte blir eller kan bli
avslutad med en verksamhet
tetsanslag som är själva nerven i högskolans forskning
och helt nödvändiga för att forskarna själva skall kunna
välja de problem som de finner viktiga och göra verkligt substantiella insatser på dessa områden.
Det finns en uppenbar risk för att både kompetens
och kreativitet går förlorade- för att nu inte tala om
negativa biverkningar i fråga om intellektuell moralom alltför mycken forskning med hjälp av ekonomiska
incitament dirigeras mot för tillfället politiskt intressanta områden. Jag vill här hänvisa till en väldokumenterad artikel av Uppsala universitets nuvarande rektor,
professor Bo Sundqvist, i Dagens forskning nr 3 (febr.
2002), s. 39.
FARLIG GLORIA
Om namnet ”universitet” omgärdas av starka emotionella spänningar, som kan leda till irrationellt politiskt
handlande, gäller detsamma i kanske ännu högre grad
ordet ”forskning”. Det är inte utan att man ibland frågar
sig om inte vetenskapsmännen har lyckats alltför väl med
att skapa nimbus kring detta begrepp. ”Forskning” är
idag beteckningen för en mycket omfattande och mycket mångskiftande verksamhet.
bärande namnet ”forskning”, överhuvudtaget inte betraktas som människovärdig, eftersom först ”forskningen” tillåter det totala självförverkligandet, den fulla personlighetsutvecklingen hos undervisande och lärande . Att det är bättre att till exempel
kunna lägga ett bandage som blir kvar eller genomföra
en komplicerad kemisk analys än att skriva en kanske
inte så epokgörande artikel i ämnet är en tes som ingen
i sådana sammanhang riktigt vågar förfäkta.
MASSUNIVERSITET OCH ELITUNIVERSITET
Mellan den risk för politiskt grundade skador i form av
plottrighet, styrning av forskning mot kortsiktigt nyttiga och opportuna områden och otillräckliga anslag för
självvald vetenskaplig verksamhet å ena sidan och å andra
sidan den i högskolans egen ambition och ideologi
inbyggda risken för att professionell kompetens och
yrkesutbildning försummas till förmån för en inte alltid högkvalitativ forskning måste den 350.000-hövdade
skaran finna sin väg framåt.
Låt mig stenografiskt kort konstatera att detta dilemma, låt vara med betydande nationella nyanser och variationer, gäller hela det europeiska högskolesystemet och
att Sverige nog på det hela taget inte är värst ute. ErfaVl
Q)
3
~
Q) :
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 61m
Q)
:ro
..c
E
ro
(./’)
renheter från internationella konferenser, akademiarbete och stipendieprogram förefaller mig peka på att de
flesta kontinentaleuropeiska universitet i genomsnitt i
varje fall inte arbetar på bättre villkor. En handfull elituniversitet i Storbritannien och USA- universitet som
njuter gott av att de har hela världen till rekryteringsbas
– är generellt sett överlägsna de bästa svenska, men i
övrigt tävlar vi enligt min mening på tämligen lika villkor med våra europeiska grannar. Inget massuniversitet
– och bortsett från några specialhögskolor är Europas
universitet idag massuniversitet – förmår idag hålla en
verklig elitkvalitet över hela det väldiga fältet.
Det gäller för universitet i de största svenska lärosä-
tenas storleksklass att ha minst ett halvt dussin, helst
STRYKT ÅLIGA ORGANISATIONER
Det finns på detta ställe anledning att erinra om ett förhållande som är svårt att fånga in i en allmän framställning och ännu svårare att definiera och beskriva med
någon precision men som icke desto mindre tycks vara
för handen och tycks vara betydelsefullt. Universitetsväsendet- och jag vågar här endast uttala mig om de
etablerade universiteten – förefaller att höra till de alla
segaste och stryktåligaste organisationerna i det västerländska samhället. De tillhör de mycket få organisationsformer som överlevat de senaste femhundra årens
revolutionära förändringar, de har genomgått långa och
djupa förfallsperioder, de har varit föremål för mycket
stor politisk aktivitet, de har haft olämpliga och underfler, områden och institutioner, där
man även vid hårdast tänkbara
internationella bedömning är tillräckligt framstående för att vara en
intressant samarbetspartner för de
bästa på annat håll. Den nivån
vågar jag påstå att de etablerade
”Högskolan tycks sätta
måliga ledare under avsevärda perioder, men de tycks ha frälsat sin själ
och kommit igenom.
känslor i svallning även Den period om ungefär tio år som
började 1968 kan nog beskrivas som
en fruktansvärd tid i det västerländska universitetsväsendets hishos de trögaste.”
svenska universiteten nog i huvudsak ännu håller och
bör kunna hålla, om inte de risker från politiskt håll som
jag nyss nämnde blir verklighet i ännu högre grad än nu.
De otillräckliga fakultetsanslagen och de allt starkare
tendenserna till politisk dirigering av både verksamhet
och resurser är enligt min mening idag de mest påtagliga och oroväckande svagheterna.
toria, och skadeverkningarna finns kvar, men systemet
kom igenom utan livshotande men. De värsta ingredienserna i det svenska lagstiftningspaketet -framför allt i
form av bundna yrkesinriktade studiegångar och rigid
linjeindelning- kom knappast att genomföras, vilket är
ytterligt ovanligt i detta lättstyrda land, och systemet
orkade märkligt nog få dem till mycket stora delar uppGod jul ochGott nytt år!
Och ett särskilt tack till alla er 55 skribenter som medverkat
med artiklar under det senaste året.
Lisa Abramowicz Caroline Dahlman Peter Hansen
Thomas Allvin Victor Davis Hanson Steve Hilton
Nils Andren Ingemar Dörfer \Valdemar Ingdahl
Jacob Arfwedson Olof Ehrenkrona Karl Isaksson
Mattias Bengtsson Stephan Eiscl Paul Johnson
Ted Bolin Peter Ejemyr Magnus Karavcli
Anna Sophia Bonde Ulf Emanueli Pär Krause
Elisabeth Braw Per Ericson Anna Kinberg
Cecilia Brinck Lars Fimmerstad Bo Könberg
Knut Carlqvist Jan Freesc Erik Lakomaa
Fram. T Cohn Charles Paul Frcund Gunnar Larsson
Ann-Sofie Dahl Mats Fält Janerik Larsson
Per Dahl Håkan Hagwall PI Anders Linder
Carl Johan Ljungberg
Urban Lundberg
Nicklas Lundblad
Magnus Nilsson
Peter J Olsson
Mikael Rosen
Carl Rudbeck
Nils-Eric Sandberg
Mårten Schultz
Tom Silvcnnoinen
Peter Stein
Stig Strömholm
Gunnar Strömmer
Jan Söderqvist
Clara Waluen
Anders Ydstedt
Efl j Svensk Tidskrift j2oo2, nr 61
hävda eller glömda. Det kan förefalla cyniskt eller uppgivet, men ur detta hämtar jag visst hopp.
Tillåt mig att avslutningsvis i några korta punkter sammanfatta vad jag ser som universitetens och högskolornas viktigaste uppgifter i massuniversitetets tid. Om forskningen har jag sagt nog; den är lättbehandlad i så måtto att
den är i hög grad självgående och självstyrande. Som universitetsrektor fann jag att en ledares uppgifter här var att
om möjligt skapa resurser, om möjligt hjälpa till vid ideproduktionen genom att skapa eller åtminstone förmedla fruktbara kontakter över gränserna både till samhället
utanför universitetet och till angränsande forskningsområden, vid behov hålla ett öga på de mest vitala rovriddarna, men i övrigt avstå från att blanda sig i vad forskarna själva visste så oändligt mycket bättre.
Om grundutbildningen vill jag framhålla fem punkter. Det gäller att
-ge huvuddelen av de 39,5 procent av en årskull som
kommer till högskolan en förstklassig utbildning som
lägger en säker grund för professionell verksamhet och
vidareutveckling, som klargör var god forskning på
området bedrivs, inte stänger vägen till sådan forskning och heller inte stänger vägen för återkommande
utbildning eller forskning senare i livet;
Tror du att ideer
spelar roll?
Då är det säkrast att du börjar prenumerera på
Svensk Tidskrift.
Vi ger dig inblick i samhällets idedebatt, en kvalificerad samtidsanalys och politisk journalistik.
Vår ide är enkel. Vi tror att människan spelar roll!
Vår åsikt är enklare. Vi tror på ett friare och
civilare Sverige!
S kT.d k”fl Prenumeration: 250 kr.
VenS l 5 fl Studentpris: 100 kr.
Tidskriften utkommer med sex nummer årligen.
Sätt in pengarna på post- eller bankgiro med namn
och adress på ta longen. Eller skicka ett e-post till:
prenumeration@svensktidskrift.se.
Postgiro: 7 27 44-6. Bankgiro: 575-7620.
– ge de intellektuellt bästa 3-5 procent av årsklassen tillräcklig stimulans, bland annat genom effektiv kontakt
med verkligt framstående vetenskapsidkare, för att de
skall se fortsatt vetenskaplig verksamhet som ett lockande alternativ till kvalificerad yrkesutbildning och
även finansiellt och i övrigt främja deras fortsatta verksamhet om de väljer att stanna vid universitetet;
– utgöra den plats där de högst begåvade i varje generation på gynnsamma villkor möter varandra och formas av det;
– på ett effektivt sätt göra alla studenter medvetna om
att universitetet är en plats, som har ett självständigt
ansvar för samhällets ofta impopulära och inopportuna kritiska självreflektion;
– slutligen vara en trogen bevarare av den samlade kulturtraditionen och försöka hålla en civiliserad och bildningsfrämjande livsstil vid liv.
Detta är mödosamt men bör inte vara omöjligt.
Stig Strömholm är professor emeritus i juridik och var
Uppsala universitets rektor 1989-1997. Artikeln bygger på ett föredrag hållet inför Skandinaviska Enskilda Bankens råd för samhällsekonomiska frågor.
(./)
OJ
3
=r
QJ :
(O
lSvensk Tidskrift l2002, nr 61 1!J

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism