Print Friendly

Stig Strömholm; Den europeiska möjligheten

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG STRÖMHOLM:
Den europeiska
möjligheten
Visst hör Sverige ihop med Europa men det innebär ingen som
helst förpliktelse till förgapelse,
skriver Stig Strömholm.
l fråga om kultur har Europa
mycket att erbjuda oss trots att
Sverige i lika hög grad som nå-
got annat europeiskt land är ett
”kulturland”. Europa kan lära
oss mycket om öppenhet, konkurrens och tolerans men också
då det gäller smala högelitära
kulturelement.
Prorektorn vid Uppsala Universitet, professor Stig Strömholm, är
ordförande i Svenska nationalkommitten för kulturellt samarbete i Europa.
D
et torde knappast vara någon
överdrift att s~ga, att det tröga
och sällan särskilt febrila Sverige i
denna vår- 1988- går i ett slags Europafeber, som dessutom redan varat länge,
med dagens mått mätt: bortåt ett år. Den
som länge, segt och med ringa framgång i
årtionden stretat för att försöka hålla
amerikafeberns yra tillbaka med försiktiga hänvisningar till de gamla grannarna
på andra sidan bäcken borde vederbörligen triumfera. Så enkelt är det nu tyvärr
sällan.
Sedan årsskiftet 1987-88 har jag i olika egenskaper, mest som föreläsare, medverkat i minst sex-sju sammankomster i
Sverige (och Finland och faktiskt en gång
också i Paris, låt vara i en svensk krets) om
vårt lands förhållande till den världsdel
som vi trots allt enligt städse obestridda
uppgifter tillhör. Det är karakteristiskt,
för övrigt, att det genomgående talats och
undrats om ”Sverige och Europa” – inte
”Sverige och det övriga Europa”.
Har man länge sysselsatt sig med en
frågeställning och finner man helt plötsligt att den verkstad, där man vant sig vid
att stilla och obemärkt driva sitt otacksamma hantverk, i en handvändning invaderats av hopar med ivriga, frågande och
bedyrande, bullrande och knuffande
medmänniskor – bland vilka man redan
urskiljer de livsdugliga kommande vinnarna, dem som är på väg att inmuta den
nya vågen och göra den till försörjningsbas eller åtminstone språngbräda – då
grips man av tjurighet och motsägelselust.
Det var visserligen trist att vara ensam,
och litet smått martyr, men tydligen var
det ändå mer tillfredsställande än att
plötsligt bli kullsprungen av beställsamma
opportunister. Det är, som åsnan I-or
visste, sällan helt bra här i livet. Att vara
ensam är dystert. Att vara i tvivelaktigt
sällskap är dystrare. Martyrkronan har
sin charm.
Har man ägnat en smula intellektuell
energi åt att överväga Sveriges förhållande till resten av Europa, börjar successivt
ett antal satser hamras ut som förhållandevis självklara. Annat blir å andra sidan
mer och mer problematiskt.
Att vi hördit, till exempel- ju mer man
överväger, desto mer uppenbart självklart. Sverige – aktivt med att plundra de
södra östersjökusterna sedan i varje fall
700-800-talet, aktiv härskarinna över
samma kuster sedan tidigt 1600-tal …
Sverige – vars kung är riksomedelbar
landsfurste i det heliga romerska riket av
tysk nation mellan 1648 och 1806 …
Sverige – med en hygglig befolkningsstatistik sedan 1749, obetydlig eller obefintlig analfabetism sedan ungefår samma
tid … Sverige: att vi inte skulle vara fullmyndiga, fullvärdiga och ganska självklara europeer är ju rent nonsens. En annan
sak, lika självklar, är att vi är geografiskt
perifera, fattiga (gammal- och nyfattiga –
men därom vore annat och mer att säga än
som hör hemma i detta sammanhang; må
det räcka att be den gunstige läsaren överväga dels vad vintern kostar varje svensk
per år jämfört med motsvarande kostnad
för varje medborgare i Frankrike eller
Tyskland, dels hur många vi är om att hålla en motorvägskilometer eller hundra
meter telefonledning i stånd jämfört med
motsvarande antal i t ex Bayern) och i vissa sociologiska hänseenden en smula avvikande. Men vem föreställer sig på fullt
allvar, att inte den portugisiska atlantkusten, Apulien, Peloponnesos, de östliga
alpdalarna, de skotska öarna, Bretagne,
311
det mörkaste Auvergne, Frisland eller
Nordvästjylland är ungefär lika fjärran, i
avgörande hänseenden, från ”Europa”
som Alvesta, Karlstad, Gävle eller varför
inte Luleå?
Har man ägnat en smula intellektuell
energi åt frågan om vår tillhörighet till Europa i bortåt tjugo år, är det inte utan att
ledan kommer krypande när detta ämne
kommer på tal, i synnerhet om det kommer yrvaket. Det hindrar givetvis inte att
relationen är problematisk. Man kan som
bekant umgås med sina fränder eller undvika dem. Är Europa en ”möjlighet” för
Sverige och i så fall vilken?
Varning för okritisk beundran
På två punkter tror jag det är viktigt att
storstäda bland föreställningar och vanföreställningar.
Det finns till att börja med ingen som
helst anledning att hemfalla åt något slags
okritisk beundran för världsdelen Europa. Någotfinns det- det vet vialla-som
gör att vi på något egenartat sätt till slut
ändå hör närmare samman med syskon
och till och med kusiner än med även de
ädlaste, till vänskap mest inbjudande
främlingar. Det finns tjänster och annat,
som vi med frågelös självklarhet skulle
göra en frände (eller en gammal skolkamrat), som vi egentligen inte är riktigt tillfreds med, men vilka vi skulle tveka att
bestå en väsentligt mer högaktad och
rentav avhållen och beundrad men inågot
slags sociologisk mening mer ”avlägsen”
medmänniska. Den litet resignerade och
omoraliska formeln ”blod är tjockare än
vatten” är inte enbart löst prat. Men ur
dessa blodets dunkla hemligheter vore
det lika farligt som enfaldigt att dra långtL
312
gående slutsatser. Europa är, till skillnad
från Asien, Afrika, och åtminstone stora
delar av Amerika, befolkat av våra kusiner och sysslingar. Vi hör ihop, i något
slags ödesgemenskap, men det skapar
inga som helst förpliktelser till förgapelse.
Hemma hos mig brukar vi ibland tala om
”o-la-la-skolan” som en sammanfattande
benämning för ett okritiskt fransyskerifjant, som inte är helt okänt i våra trakter.
”Europa” kan – vederbörligen hanterat,
utvalt och uttolkat av o-la-la-skoliter och
likasinnade (det finns också en ungefår
lika enfaldig tweed-skola; Tyskland har av
icke helt obegripliga skäl klarat sig från
liknande olyckor sedan åtminstone 1945)
bli en veritabel fara. Den numera hundraåriga folkliga amerikakulten ter sig i all
sin klumpighet snarast bättre vid jämfö-
relse; det finns en hård rationalitet i den.
För det andra är ”Europa” kanske inte
så oproblematiskt ädelt som vi gärna föreställer oss (med ”vi” menar jag de årgångar som visserligen hunnit se och avsky
nazismen och därmed kanske just på
grund av den nästan chockartade avskyns
väldokumenterade självklarhet kommit
att underskatta den som inte alltför avlägsen europeisk attityd och fara). För mig
åtminstone kom Europa, i vars mest förföriska aspekter jag hade den stora förmånen att få bli generöst delaktig redan
från helt unga år – med brinnande hjärta
och lysande ögon, det skall jag gärna medge: franska herrgårdar, colleges i Cambridge, konsertsalar i Miinchen, det var
nu en enda stor lycka, och det kan ännu
vara så, när det vill sig – för mig blev Europa det hotade fåstet, där allt gott och
värdefullt samlats, mellan amerikansk
stupiditet, storebrorsarrogans och brutalitet å ena sidan, det allsidigt vedervärdiga
östliga förtryckarsamhället å den andra.
Det var kanske en alltför enkel syn på saken.
I fjol skrev jag förordet till den svenska
utgåvan av den brittiske journalisten och
författaren Paul Johnson’s ”Modem
Times”. Jag framhöll- med rätta, somjag
alltjämt anser – att det var en litterärt lysande enmansbragd, att boken genomilades av ett liv och en lidelse av ett slag som
för tanken till Thukydides’ berättelser om
Athens undergång i det peloponnesiska
kriget och till Gibbon’s skildring av det
senromerska rikets nedgång och fall. Ty
Johnson’s lidelse är av samma slag; den är
i släkt med tragödernas; hans historia är
Att vi inte skulle vara fullmyndiga,
fullvärdiga och ganska självklara
europeer ärju rent nonsens.
en berättelse om blindhet och dårskap,
om nedgång och fall. Det beror framför
allt på att Johnson, som jag också framhöll, anlägger ett europeiskt – ännu snä-
vare: ett brittiskt – perspektiv på händelseförloppet. Och detta, tillät jag mig säga,
är nu en gång – om man måste välja sida
– det anständigaste perspektiv jag kan
tänka mig vid betraktandet av detta dystra
skådespel.
Härpå utbröt det våldsammaste – och
snart nog också otrevligaste, mest hätska
och hatiska – publicistiska rabalder jag
kan erinra mig ha genomlevt under en på
utslagna tänder och nedblodade skjortor
icke helt barskrapad, oegennyttig, oopportunistisk, inte blott olönsam, utan
också i åtskilliga viktiga hänseenden dyrt
betald tjugofemårig verksamhet i spalterna.
Tumultet kring Johnson’s ”Modem Times” var emellertid inte utan lärdomar.
Till de fattiga ambitioner som en vetenskapsman gärna vill behålla, även om han
hamnar i presspolemikens sumpiga regioner, hör den att förbli öppen, iaktta, lära
och vid behov korrigera sina ställningstaganden. Själva den hatiska intensiteten i
debatten kring Johnson’s bok bjöd på en
lärdom: jag hade – med en aningslöshet
som jag är för gammal för att ha rätt att
begära överseende med – placerat in mitt
självklart positiva och nästan idylliska
europabegrepp (min eurocentricitet, sade
en ensidig och hätsk men på den punkten
inte helt vilseförd kritiker) i ett sammanhang, där Europa också, och kanske
framför allt, står för något annat än den
hotade högre odlingen: står för en brutalitet och arrogans, som visserligen börjar
ligga ett stycke tillbaka i tiden men som
tydligen ännu är starkt levande på sina
håll och som alltjämt kan få vissa bedö-
mare att bokstavligen se rött. Den våldsamma debatten innefattade allsköns besvikna marxistiska tomterusserier men
den lärde mig – däri låg dess allvar och
värde – att tonfall, attityder, estetiserande
och romantiserande talesätt, som ter sig
fjäderlätta och harmlösa vid ett high table
i Cambridge eller ett middagsbord i Tyskland, Frankrike – eller för den delen Sverige – kan riva upp halvläkta sår på
många håll i världen. Det finns angreppsvinklar och jämförelsesituationer, i vilka
USA – detta litet klumpiga USA, som vi
”riktiga europeer” från början vant oss
vid att se en smula von oben- otvivelaktigt har fullgoda skäl att både förakta och
fördöma oss som ett slags praktiskt och
moraliskt sjuka förstörelsekonstnärer.
Det amerikanska antikoloniala patos som
313
var levande ännu vid det s.enaste sekelskiftet och kanske ett par årtionden in på
1900-talet är måhända dött idag; det är
inte helt onyttigt att påminna om att det
har funnits.
Kan vi få ut något av Europa?
Ingen okritisk europakult, således, som
förgapat förhärligar allt det lysande men
grymma elände som vår världsdel spritt
omkring sig i århundraden. Går det då
överhuvudtaget att få ut något av Europa?
Är det möjligt att välja i historia och nutid?
Vad först historien beträffar, tror jag
det är på sin plats att skingra en djupt liggande men fullkomligt ogrundad fördom,
nämligen att Sverige skulle stå för något
slags speciell modernism, skulle i någon
betydelsefull mening (någon annan mening än efterkrigsbyggda sovstäders relativa dominans över korsvirkesidyller i
stads- och landskapsbilden eller ytligt
egalitära umgängesseders snabba spridning i alla kretsar) ligga före världen, eller
Europa, i övrigt. Frågeställningen tillhör
inte de mest fruktbara, och jag skall
snabbt överge den, men jag tror likväl,
med åtskilliga svenska reaktioner och uttryck i minnet, att den förtjänar ett par
rader. Den säkraste beskrivningen av och
förklaringen till svensk ”modernism”
(förutom på de fåtaliga områden, där vi
faktiskt ”liggerföre”,som varje land brukar
ha åtminstone något arbetsfält, där det av
olika skäl verkligen odlat några färdigheter, institutioner eller produkter med
större framgång än grannarna, det må gälla urverk, öl, ostar eller kommunal självstyrelse, det är nog helt enkelt vår fattigdom: vår fattigmansfunktionalism och
314
-rationalism. Att stads- och landskapsbilden ser ”modem” ut beror på att vårt alltid folkfattiga land aldrig haft några omfattande långlivade byggnader; de glesa
stugorna var av trä, och de revs eller
brann. Kyrkor och herrgårdar i sten och
tegelligger gle~t; av verkliga ”stenstäder”
av någorlunda hög ålder har vi på sin höjd
en handfull. Det är klart att landet ser nybyggt ut (om jag vågade, skulle jag här
brista ut i patetisk klagan över de förfulande silotomen som fördärvar alltfler
ädla långsträckta, i landskapet inkomponerade gårdssilhuetter och kommer Mellersta Västern att rycka allt närmare! Kunde ingen av den svenska fattigdomens geniala formskapare finna en lösning här?).
Det ärnybyggt. Det betyder emellertid inte nödvändigtvis att det är ”modernt” i
någon speciell, eller djupare, mening.
Att det förefaller ”modernt” i fråga om
seder, bruk och later är egentligen också
– och detta är naturligtvis viktigare – ett
gleshets- och fattigdomsfenomen: vi står
med stor sannolikhettidigt ibörjan av den
urbaniseringsprocess som de stora industriländerna genomgick för mellan hundra och tvåhundra år sedan. Denna smärtsamma procedur sammanfaller med, förstärker och förstärks av, en viss social omskakning, som emellertid troligen är vä-
sentligt mindre djupgående än man ofta
inbillar sig eller åtminstone på många håll
(och av ganska hedersamma skäl) gärna
vill tro. Förenklade påståenden i det här
slaget av frågor är sällan riktiga, men jag
vill hävda att det är minst lika korrekt, om
man nu tvingas välja, att påstå, att vi ”ligger efter” som att göra gällande att vi ”ligger före”. Det är i mycket stor omfattning
den gamla glesbygdens mindre sofistikerade relationer som har ryckt in i städerna. Att spå är var.skligt, men det skulle
inte förvåna mig, om det opersonliga och
distanta urbana umgängesskick – med
”niande” och allt -, som idag är de täta
kontinentala storstadssamhällenas svala
smörjolja, om ett par-tre generationer blivit den position till vilken högurbaniserade svenskar, till integritetens och anonymitetens värn, tagit sin tillflykt, sedan
glädjen att få säga ”hurrururu” till socknens godsägare eller präst klingat av och
blivit psykologiskt likgiltig och därmed
obegriplig.
Det är nu emellertid inte i första hand
stadsmannaskick som Europa kan ge oss.
Detfinns ingen som helst anledning
att hemfalla åt något slags okritisk
beundran för världsdelen Europa.
Kultur
Vad vi kan få – och ge – i ekonomiskt
hänseende skall jag här inte ens försöka
tala om. Därom talar ju alla andra. Jag
håller mig till det ovägbara – detta som
efter högtidliga introducerande harsklingar brukar benämnas kultur.
Det förefaller mig viktigt att slå fast, att
Sverige ändå har ganska mycket av den
varan. Sverige är, i lika hög grad som nå-
got annat europeiskt land, ett ”kulturland”. Rent sociologiskt saknar vi troligen
två ingredienser i kontinentaleuropeiskt
och engelskt kulturliv. Först och främst
har vi inte, i varje fall inte kontinuerligt, de
allra mest exklusiva kreativa eliterna –
som å ena sidan har exceptionella verkningsmöjligheter, å andra sidan ställer
mycket specifika krav på samhälleliga

omgivningar som förutsättningar för sin
uppkomst och sitt fortbestånd (och därför, helt brutalt, genomsnittligt sett har
svårt att födas och leva i en liten kulturmiljö) men som också innefattar allsköns
risker för sig och andra. Sådana grupper
kan finnas, åtminstone periodvis, även i
mycket små miljöer – Finland och tidvis
Norge bjuder på intressanta exempel –
men i Sverige har de knappast någonsin
bildats. Vidare, och det är kanske ändå
den allvarligaste bristen, saknas i varje fall
numera nästan helt den s k bildade publiVi har inte, i varje fall inte kontinuerligt, de allra mest exklusiva kreativa eliterna.
ken: ett tillräckligt brett skikt med tillräckliga kunskaper, tillräcklig ansvarskänsla,
tillräcklig säkerhet och tillräckligt, bl a
ekonomiskt, inflytande för att fullgöra ett
aktivt domare-, gynnare- och ibland
skarprättarevärv i kulturella angelägenheter. Rollen spelas i Sverige idag av andra kategorier, närmast en funktionärsgrupp med offentliga medel i kassakistan.
Det behöver knappast sägas, att samtidigt
som detta är nära nog ofrånkomligt i ett
litet land med homogen tradition och små
ekonomisk-kulturella klyftor, är det en
fara. I gengäld är ”kulturen”, sådan den nu
är, otvivelaktigt jämnare spridd än på de
allra flesta håll och sannolikt också berikad av folkliga element, som knappast
kommer till tals på lika gynnsamma villkor på de flesta håll. Man kan gilla eller
ogillafenomenet. Det är knappast resultatet av medvetet och frivilligt väljande,
men det ger otvivelaktigt profil och särart.
Om man inte är beredd att totalt skilja på
315
kultur och samhällsetik- och för egen del
förmår jag inte göra en sådan åtskillnadär det starka folkliga inslaget ett värde i
sig (hur främmande det sedan må förekomma mig till sitt innehåll).
Har vi då ingenting att hämta, utom
vanlig s a s rutinmässig ”rundgång” av
produkter och metoder? Självfallet har vi
det. Till att börja med, finns det ingen som
helst anledning att misstänkliggöra eller
avvisa de smala högelitära kulturelementen endast därför att de inte – i regel inte
– kan produceras eller reproduceras här.
Tvärtom, det är självklart att här finns
något att hämta, med öppenhet och ödmjukhet, men utan krus eller fjant. Det är
ingen skam för den fattige att gå med
tacksam glädje genom praktfullare salar
än han själv kan. bygga åt sig.
Öppenhet, konkurrens och tolerans
Men öppenheten har ett mer generellt
värde. Vi är nu en gång en liten, i huvudsak homogen civilisation med starkt begränsad social och kulturell erfarenhet.
slutenheten och instängdheten lurar ständigt. Det är, vill jag påstå, det allra viktigaste: den europeiska möjligheten är den
friska vinden, den intellektuella, religiösa,
kulturella, politiska och ekonomiska frihetens vind. Vi behöver den ständigt.
Ett speciellt element, en delaspekt av
öppenheten, är den fria konku”ensen.
Läser man uppmärksamt svensk memoarlitteratur från 1800-talet och det tidigare 1900-talet i jämförelse med samtida levnadsskildringar från de stora ländernas samhälleliga miljö vid samma tider, är det påfallande i hur hög grad och
hur långt fram i tiden kärabrorsmentaliteten (som revolutionsgeneralen Carl XIV
316
Johan snabbt såg och identifierade i sitt
nya rike) präglat svenskt liv. Det är inte
självklart något att enbart beklaga. Kamaraderi är ett hot mot vissa väsentliga samhällsintressen, men det kan paradoxalt
nog också vara en garanti för anständighet (engelsk tradition är mer känd- ”den
gamla skolslipsen” innebär privilegier
men också krav) men både från rättvise-,
kvalitets- och effektivitetssynpunkter är
kamaraderiet något som måste ständigt
bevakas. Den vidgade horisonten, den
europeiska, är en hjälp härvidlag. Den ger
pålitligare underlag för de nödvändiga
jämförelserna. Det gäller inte enbart
varor. Det gäller också människor.
Till slut: toleransen. Det är något vi sedan länge tillbeder med munnens bekännelse, men vi vet alla hur det alltför ofta
blir, när vi måste bekänna färg i en plötsligt uppträdande situation, där främlingar
utan särskilda anspråk eller särskilda förberedelser träder in i vårt vardagsliv.
Europeiska bygder utanför Sverige är förvisso inte särskilt toleranta. Återigen
finns det anledning påstå, att vi inte har
mer att skämmas för än andra. Men Europa är en lektion och en övning i tolerans.
Det är utjordsodlarens privilegium att
ibland kunna se ut över hela byn, gård för
gård. Det är också vårt privilegium som
utkantsstat i strikt geografisk mening. Det
finns ingen förnuftig anledning att odla
någon de ”periferas” mindrevärdeskänslor. Men lika orimligt är det att inte använda ögonen, att inte försöka samtidigt och
med tacksamhet se hela den överväldigande färgrika palett som Guds vackra
värld nu en gång bjuder. Den svenska fattigdornen är och förblir ofta den yppersta
smakrådgivare och stilbildare. Vidare än
så bör dess roll inte med avsikt utformas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner