Print Friendly

Stig-björn ljunggren; Slutet på vänsterns idékris

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

C’l
o
o
Q)
”‘C
1–i
slutet på vänsterns
idekris?
1 av Stig – Björn Ljunggren
Det har inte saknats resurser, det har inte saknats begåvningar.
Men socialdemokratin har ändå haft problem med sin
ideologiproduktion. Nu skall den börja tänka, nytt.
O
RGANISATIONER OCH
sammanslutningar
måste ideologiproducera för att hålla sig
kvar i samhällsdebatten. I princip finns tre olika slags
ideologiproduktion.
Den enkla ideologiproduktionen
använder ett enkelriktat budskap –
exempelvis ledarartiklar, reklamaffischer eller flygblad. Den består av
simpla signaler från en ”sändare” till
en ”mottagare”. Här gäller det ofta
för sändaren att hitta olika finurliga
sätt att passera mottagarens filter,
ungefär som när DN-debatt regelmässigt sätter falska rubriker på
debattartiklarna för att få läsarna att
reagera och börja läsa.
Från politiken ser vi ofta denna
typ av ideologiproduktion i samband med valrörelserna när det gäller att hitta rätt formel för att sätta
dagordningen, typ ”röd-grön röra”
eller ”vård-skola-omsorg”.
Arbetarrörelsens första maj är
fortfarande i hög grad är en verksamhet som använder den militära
organisationsformen för sina manifestationer. Man marscherar, bär
standar, spelar marschmusik, ställer
upp sig framför några Generaler och
avhör en förkunnelse.
Något mer avancerad är den vanliga ideologiproduktionen som försö-
ker få till stånd en dialog mellan
”sändare” och ”mottagare”. Exempelvis publicerar ledarsidorna gärna
brev till redaktionen- och debattsidorna är de traditionella mötesplatserna för någon slags debatt. Det
klassiska torgmötet är också ett
exempel på hur man försöker skapa
åtminstone antydan till diskussion.
Arbetarrörelsen har på detta
område Aktuellt i Politiken, Broderskap, Tidskriften Tiden, LO-tidningen, ett otal fackförbundspublikationer och andra diskussionsinriktade
fora.
slutligen har vi den kvalificerade
ideologiproduktionen. Den sker i mer
interaktiva och dynamiska former.
Det gäller i grunden att upphäva
skillnaden mellan ”sändare” och
”mottagare” och skapa en miljö för
ömsesidighet och gemensamhetskänsla. Idealet brukar vara en studiecirkel eller ett seminarium.
KVALIFICERAD IDEPRODUKTION
Flertalet organisationer inom arbetarrörelsen strävar åt detta håll. Från
ABF till organisationen för homosexuella socialdemokrater försöker
man vara samlingspunkt för kvalificerade samtal om samhällsfrågor.
En viktig komponent i den kvalificerade ideologiproduktionen är
”tänk-tankarna”. Här har arbetarrö-
relsen dock inte ansträngt sig speciellt mycket. Men nu, tjugo år efter
att Timbro blommade upp, kan vi se
att det börjar röra på sig
LO-sfären. Sedan några år finns
LO Idedebatt som leds av Ingemar
Lindberg och Olle Sahlström, två
skarpsinta, intellektuella inom rörelsen. De har genomfört det mest
imponerande idearbetet inom arbetarrörelsen på länge- den interaktiva diskussionsklubben ”Samtal om
rättvisa” – som engagerade människor i ett djupsamtal om viktiga samhällsfrågor.
LO Idedebatt arbetar bland annat
med att försöka knyta ihop rörelsen
med olika akademiska forskare.
Dessutom har man decentraliserad
seminarieverksamhet- förvisso håller man oftast till i Stockholm, men
dyker också upp på ställen som
Skövde och Halmstad. Även filmvisning och andra kulturella aktiviteter
står på dagordningen.
I LO-sfären försöker man också
utnyttja ny teknik för att få till stånd
en dialog om demokratin och andra
värdefrågor. Det är delvis ett decentraliserat arbete som inte sätter så
många spår i riksmedia, men säkerligen på lite sikt skapar en grogrund
för ökad politisk aktivitet.
Mycket tyder på att fackföreningsrörelsen skapar en ny politisk
plattform som inte i första hand skall
utnyttjas som en resurs för SAP, utan
tvärtom utgöra ett alternativt politiskt instrument för fackföreningsrörelsen när det gängse inte anses
tillfredställande.
Framtiden för den här typen av
fackföreningsbaserade aktiviteter är
ljus. Det traditionella partistödet till
mlSvensk Tidskrift l2ooo,nr 1 l
1–t
Cl..
([)
o
o
tO
Sveavägen 68. Kan en tänk-tank bygga på ruinerna från socialdemokratins agora?
SAP utgör en opinionsmässig belastning och kommer sannolikt att stegvis avvecklas. Vi kan därvidlag erinra oss att näringslivsbidragen till de
borgerliga partierna stoppades i början av sjuttiotalet efter kraftfull kritik – och det därmed frigjordes
resurser att satsa på verksamheter
som exempelvis Timbro. Vänsterframstötarna mot näringslivet blev
därmed kontraproduktiva. De borgerligas kritik mot LO-pengarna
kommer på samma sätt säkert att
binda ris för egen rygg.
Till detta kommer att LO tvingas
möte den ökade satsning på kvalificerad ideologiproduktion som
SACO genomför. Ambitionen hos
akademikerfacket tycks nämligen
vara att slå sig fram som en av de
ledande tänk-tankarna i Sverige.
LO har dock varit dåliga på att
utnyttja de goda arbeten som man
varit med att ta fram. Vid LO:s 100-
årsjubileum presenterades exempelvis en lång rad intressanta böcker,
inte minst Bo Stråths Mellan två fonder. LO och den svenska modellen
(Atlas 1998) och Anders L Johanssons & Lars Magnussons LO andra
halvseklet. Fackföreningsrörelsen och
samhället (Atlas 1998). Men dessa
har nästan alls inte fått den uppmärksamhet de förtjänar.
SSU-sfären. Från SSU har utgått
en del initiativ till förnyelse av det
politiska samtalet- och SSU-ordfö-
randen som Karl-Petter Thorwaldson och Niklas Nordström har aktivt
försökt lansera begrepp som exempelvis ”egenmakt”.
Ur SSU återskapades – under
visst motstånd- också det socialdemokratiska studentförbundet i början av 1990-talet. De anordnar seminarier och utger Libertas. Dessutom
producerar de tillsammans med LO
Idedebatt den ”tunga” tidskriften
Fronesis.
STÖD AV PARTITOPPEN
Arena-sfären. För närvarande växer
det fram en ny tänk-tankverksamhet
kring tidskriften Arena. För ett par
år sedan tillkom bokförlaget Atlas
och nu senast ett institut för samhällsstudier kallat ”Agora”.
Diskussionen om detta började
redan kring 1990. Då talades om att
starta något som liknade näringslivets satsning på Timbro. Projektet
kallades dessutom stundtals för
(S)timbro, men ändrades strax till
”Arena”. Av detta stora projekt bidde
bara en tumme, en för all del ganska
hygglig tidskrift med samma namn.
Men det var ändå ganska modest,
med tanke på de storartade planer
som fanns från början. Kring 1991
gick rykten om att ledande partivänner som Ingvar Carlsson och Sten
Andersson understödde projektet.
Förre SSU-ordföranden Anna Lindh
fanns dessutom med på avstånd som
ett skyddshelgon. Inblandad var
också Karl-Petter Thorwaldsson, Lars
Ilshammar, Håkan A. Bengtsson,
Kent Carlsson, Helle Klein, Margot
Wallström, Thomas Wennström och
Fredrik Westander samt i viss grad
undertecknad.
Jag minns ett möte våren 1991
med dåvarande partisekreteraren Bo
Thoresson. Då diskuterades behovet
av att skapa en socialdemokratisk
debattmiljö. Det gällde att erbjuda
en generös diskussionsplattform,
som skulle göra såväl motstånd och
se framåt, försöka attrahera begåvningarna och bejaka idemångfalden
inom arbetarrörelsen.
Min egen slutsats var att socialdemokraterna borde ”organisera en
arena för allmänna men kvalificerade politiska samtal, för oväntade
möten mellan ideer och människor”.
Själv bidrog jag med att undersöka hur Timbro hade uppnått sina
framgångar. Resultatet var bland
annat att Timbro lyckats skapa ett
nätverk för ideutbyte mellan politiskt aktiva och akademiker. Det var
viktigt att understryka att Timbro
inte var en enkel propaganda-apparat. Då som nu hade nämligen
många inom arbetarrörelsen fått för
sig att näringslivet i första hand
ägnade sig åt en simpel eller vanlig
ideologiproduktion. Insikten om
värdet av en kvalificerad ideproduktion fanns inte. Många trodde nämligen att det räckte som statsbärande
parti att ibland kalla in akademiker
som rådgivare i den politiska papplSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1 l m
Cl
o
o
Q)
-o
~
slöjden. För partiets räkning ansågs
det inte nödvändigt att hålla sig med
några mer avancerade ideologiska
studier.
Min egen slutsats var följande:
”Sammanfattningsvis är således
Timbro-iden baserad främst på tanken att skapa en arena för redan
pågående samtal, utnyttja dessa för
ytterligare idegenerering och först i
slutänden, och mer indirekt, skeppa
iväg tankegångarna till de politiskt
verksamma vid fältet.”
Men vi kunde också konstatera
att det mesta av vad som hände i
Timbresfären redan bedrevs inom
arbetarrörelsen. Skillnaden var bara
att rörelsen var dålig på att utnyttja
verksamheterna politiskt. Rörelsen
var fångad i vanans despoti, varför
varje smådutt av resurser till en tänktankverksamhet riskerade att sväljas
av de existerande strukturerna.
Denna analys understöddes av en
ungefärlig uppskattning av vad arbetarrörelsens totala ideologiproduktion kostade- gjord av Karl-Petter
Thorwaldsson. Resultatet var att
arbetarrörelsen satsade i runda
slängar två till tre gånger så mycket
på politisk opinionsbildning som
näringslivet. Men utväxlingen på
dessa slantar var däremot inte speciellt hög.
Viktigt var också att en socialdemokratisk tänk-tank måste vara
avskild från traditionell verksamhet.
Den måste baseras på en egen prö-
vande process, mer brain-storm än
politiskt operativt, och framförallt
inte bli ett parkeringshus för avsuttna politiker. Det måste dessutom
vara en långsiktig satsning- en weekend på Bommersvik räckte inte.
Det behövdes en reservarme av ideologiska tolkar som gjorde sig bekant
med alternativa tankefigurer när de
gamla blir föråldrade.
TROVÄRDIG FRAMTIDSSATSNING?
I detta perspektiv kan man fråga sig
hur det nu egentligen blivit? Är den
nybildade Agora verkligen en troEm lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1 l
värdig framtidssatsning, eller är det
ett konservativt partis försök att
gjuta nytt vin i gamla läglar? Och
varför blev det ingenting av satsningen för snart tio år sedan?
Agaras lokalitet. Till att börja med
kan vi konstatera att det tagit nästan
tio år för Arena att anta sina
ursprungligen planerade former. De
löften om en socialdemokratisk
tänk-tank som ursprungligen kom
från högsta ort kom på skam. Varför är ännu oklart. Något i strukturerna stretade emot. Sannolikt var
det rent och skärt revirpinkande som
förhindrade en bredare satsning.
Det Agora som nu växer upp har
hamnat en smula vid sidan om de
gängse politiska strukturerna – de
håller till så mycket som två kvarter
bort från herrehuset på Sveavägen
68. Agora delar lokal med tidskriften Arena och bokförlaget Atlas. De
har ett ljust och luftigt kontor i hus
nedanför Strindbergs Blå Torn. Där
sjuder av liv och utvecklingsoptimism. Det återstår att se om det är
möjligt att skapa en fräsch och
nytänkande miljö.
Agaras ledning. Chef för Agora är
Ursula Berge- en 34 årig fd sakkunnig i regeringskansliet och ledarskribent i Norrländska Socialdemokraten. Berge är ingen vildsint förnyare,
utan lutar mer åt det traditionalistiska hållet, om nu dessa etiketter måste
användas. Kanske bör hon betraktas
som kulturradikal vänster med insikt
om att efterkrigstidens samhälle är
passerat.
Berge är dessutom vidsynt och
intelligent- klarar av att på ett charmerande sätt hantera såväl råskinn
från vänsterkanten som surmulna
högermän. Och möjligtvis är det just
den egenskapen som behövs för att
Agora ska bli lyckat. Ledningen
måste tas av någon som förmår att
knyta många olika personligheter till
verksamheten – och skapa den
mångfald som krävs för att de verkligt intressanta oväntade mötena
skall uppkomma.
Agaras inramning. Agora ägs av
en ideell förening som finansieras
bland annat av Handelstjänstemannaförbundet (HTF) och de kommunala tjänstemännen SKTF. Det är en
utgångspunkt som kan verka lite
tunn, men å andra sidan ska vi ha
klart för oss att åtminstone SKTF
tillhör ett av de fackförbund som
kommit längst i sitt förnyelsearbete.
Att facket tar initiativet och inte
partiet är inte så konstigt. Vi ska
minnas att medan partiväsendet i all
väsentlighet upprätthålls medelst
bidrag från det offentliga, tvingas
facket överleva via medlemsavgifter.
Det gör dem ”marknadskänsliga”
och medlemsnära. Partiväsendet
däremot är drabbat av inlärd hjälplöshet. Facket har insett värdet av
långsiktig opinionsbildning, medan
partierna främst tänker på nästa val,
som ju är bidragsgrundande.
Agaras syfte. Syftet med Agora är
att initiera en radikal debatt om välfärd, globalisering, arbetsmarknad,
demokrati och värderingar. Förutom
skriftutgivning ska man också ordna
seminarier och stödja forskningsprojekt. Men i slutänden ska Agora faktiskt lägga konkreta politiska förslagnågot som på allvar kan komma att
utmana de etablerade partistrukturerna på ett fruktbart sätt.
FRI FRÅN GAMLA STRUKTURER
Slutsatsen är ändå att Agora verkar
vara den rätta typen av satsning för
att få upp socialdemokratin ur den
ideologiska försteningen. Men
observera att det är ett fackligt initiativ, inte något som partiet verkar
ha önskat sig. Man kan jämföra med
de drygt 50 miljoner (!) som LO
skänkte till socialdemekraterna i
början av 1990-talet med det speciella syftet att pengarna skulle gå till
kvalificerad ideologiproduktion.
Dessa slantar kom istället att användas till att underhålla existerande
strukturer- inte tilllångsiktig opinionsbildning som från början var
tänkt.
Nu ser vi att allt fler inom arbetarrörelsen verkar begripa att rörelsens problem inte har varit bristande
resurser, utan snarare är det organisationen av ideologiproduktionen
som varit dålig. Resurserna har funnits, men förslösats. Det har gått
slentrian i verksamheten. Syftet har
varit att reproducera strukturer, snarare än att försöka hålla sig vid frontlinjen av ideutvecklingen.
Att det inte är pengarna som saknats, utan ambitionerna, exemplifieras bra av den livaktiga verksamhet
som bedrivs av ABF i Stockholm.
Där har eldsjälar lyckats förvandla
den stora pampiga byggnad mitt i
Stockholm till ett mötescentrum, ett
ständigt pågående seminarium istället för ett monument över 1900-
talets glansdagar som vanligtvis är
fallet med rörelsens lokaler.
Det har alltså egentligen inte
varit något fel på volymen av den
socialdemokratiska ideologiproduktionen, utan det som brustit är fokuseringen av resurserna. Nya tider
kräver nya metoder.
Många inom arbetarrörelsen har
förhoppningar om att Agora ska
kunna ge liv till den politiska debatten och förnya självförtroendet hos
ett parti som idag befinner sig på
dekis. Men det finns skäl att erinra
sig att nedgången knappast är en tillfällighet. Partierna är generellt gamla
strukturer som idag har stora problem.
Ur socialdemokratiskt perspektiv är Agora ett projekt som sjösatts
samtidigt som partiet i praktiken
imploderat. Folkhemsdrömmen har
havererat- partiet har inte längre
någon ”inre kompass”. Nedskärningspolitiken har knäckt det folkliga förtroendet. Vänsterpartiet har
samtidigt skickligt sadlat om från
kommunism till vänstersocialism
och i praktiken har vi två socialdemokratiska partier i Sverige.
Ingen av de svenska partierna är
längre några folkrörelser. Medlemmar har försvunnit. Det politiska
samtalet organiseras av medierna,
och fristående aktörer har mycket
större möjlighet än förut att få sin
röst hörd. Partismen ses över axeln
av allt fler.
Kan då Agora bli ett nätverk för
ett post-politiskt samhälle? För
något nytt? Visst, det är inte uteslutet. Men det kräver samtidigt att
Agora lyckas släppa loss från de
gamla strukturerna och med frimodighet söker sig till gråzonen mellan
partierna och ut till omvärlden.
Uppgiften borde vara att skapa nya
nätverk för politisk samverkan kring
socialdemokratiska ideer i bred
mening. Men om verksamheten
kommer att sträva efter att hålla en
gammal döende organisation vid liv,
kommer det med all säkerhet att gå
åt pipsvängen. Igen.
En tidskrift som heter Agora är
det sista vi behöver.
Stig-Björn Ljunggren (stikkan
@ljunggren.com) är socialdemokratisk idedebattör som bland annat skrivit en avhandling om moderaternas syn på staten och som
driver det Internetbaserade postpolitiska
nätverket TjugolOO.
t–1
Cl..
ro
o
o
(O
Q&A med Ursula Berge
Varför har det dröjt så länge med
en think tank på vänsterkanten?
-Jag tror en viktig förklaring
är att det inte har varit tradition
inom olika folkrörelser på vänsterkanten att förstå att politik
också handlar om forskning och
kunskapsinhämtning, och att det
händer intressanta saker när den
kunskapen förs ihop med idedebatt och leder till konkreta politiska förslag.
Dessutom tror jag att det långa
socialdemokratiska regeringsinnehavet ibland har skapat en
känsla inom socialdemokratin av
att man inte har behövt en kunskapsinriktad idedebatt för att få
argumentstöd för sina förslag. De
gick igenom ändå. Man hade ju
makten. På samma sätt tror jag man
har tänkt kommunalt och regionalt.
Vilka kommer Agora att vända sig
till?
-Agoras syfte är att radikalisera
och vitalisera idedebatten i Sverige.
Vår målgrupp är politiskt intresserade från socialliberalismen och vänsterut. Vi söker en förutsättningslös
och gränsöverskridande diskussion
och därmed är politiska partiers
gränser alldeles för snäva för oss.
Hur behöver socialdemokratin
förnya sig?
-Jag tror att det är viktigt att
socialdemokratin inser att man
inte sitter på alla lösningar i förväg och att allt intressant ideologiskt tänk inte redan är tänkt. Hur
stora framsteg vårt samhälle än
har tagit, så går det att gå vidare i
positiv riktning. Vi lever inte i den
bästa av alla världar med avseende på att det inte kan bli bättre.
Det behövs mindre av organisation, utdefinierande och makthierarkier inom socialdemokratin
och mer av visioner, indefinierande och nyfikenhet.
lSvensk Tidskrift l2ooo, nr 1lEm

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner