Print Friendly

Stig-Björn Ljunggren; Perspektiv på Allsidighetens samhälle

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG-BJÖRN UUNGGREN:
Perspektiv på ”Allsidighetens samhälle”
Stig-Björn Ljunggren harjämfört
högerns och moderaternas partiprogram genom tiderna. Programmen är inte längre budord
från partiledningen utan ett led i
ett opinionsbildande meningsutbyte inom partiet – ett framtidsprogram.
Partiet har en tradition att falla tillbaka på. Denna kan lika
gärna betecknas som ”kristdemokratisk” och borde lätt kunna
lyftas fram igen ur partiets gömmor.
Den socialdemokratiske idedebattören Stig-Björn Ljunggren
utkommer i november med
”Folkhemskapitalismen”, om
moderaternas ideutveckling
under efterkrigstiden.
L
ägger man de moderata partiprogrammen framför sig på skrivbordet finner man att det egentligen
är tre olika slags programtexter.
När moderata samlingspartiet ursprungligen bildades var syftet att rida
spärr mot socialismens krafter. Partiet
formerade sig som en motståndsrörelse,
utan egna egentliga programpunkter. Det
upprop som antogs vid bildandet 1904
saknade i princip ett politiskt innehåll.
Högern talade om vad man inte ville.
Först 1919 kom det första egentliga
partiprogrammet, ett ”principprogram”
som i korta punkter sammanfattade partiets ställningstagande. Detta gjordes på
ett så märgfullt sätt, att partiarbetaren i
princip kunde memorera kärnmeningarna. Detta reviderades något 1936 och mer
genomgripande 1946.
Under tjugo- och trettiotalet växte en
gängse partiorganisation fram. Från att ha
varit mjukt i fogarna och en frihetlig sammanslutning av valmän utvecklades ett
modernt parti med professionell stab och
fasta resurser. Utrymmet för individuella
och organisatoriska avvikelser minskade.
Syftet var att skapa en politisk organisation som kunde fungera i demokratins
och den växande socialstatens era. Konservatismen tvingades att formera sig i
enlighet med den struktur som samhället
antog.
I programskrivningen kännetecknas
denna process av att partiprogrammen
började bli mer omfattande och travade
”programkommentarer”, som lade ut texten på olika politikområden.
Detta är en period av ”handlingsprogram”, vilka i detalj delgav partiets strä-
vanden och konkreta ställningstaganden.
Det första riktiga handlingsprogrammet
280
Moderata program till formen
Partiorganisation Innehåll
Svensk politisk
utvecklingsfas
Princip- ”Mjukt” parti Kärva formuleringar Välfärdsstatens expe- ”Nätverk” om partiets grund rimentfas och demoprogram Lös sammanslutning kratins genomförande
1904-1945 Plattform åt riksdagsledarnöter
Handlings- ”Hårt” parti Kartläggning av par- Välfärdsstatens höjdVälfärdsstatens tiets åsikter på alla punkt
program
1946-1980
politiska funktio- samhällets områden
närer
Framtids- ”Nätverk” Partiets stånd- Välfärdsstatens förändprogram Kampanjorganisation punkter om några ring till välfärdssarn- 1980- Arena centrala samhälls- hälle
områden
antogs 1946. En lång rad småprogram
publicerades i början av sextiotalet. 1969
års program var höjdpunkten på denna
epok när välfärdsstaten skulle byggas upp
och alla partier tävlade med varandra om
att på bästa sätt skapa det goda livet för
medborgarna.
I början av åttiotalet drabbades moderaterna av insikten att något fundamentalt
var fel i den svenska politiska modellen.
Det enda problem Sverige hade var inte
enbart socialdemokratin, utan det fanns
systernfel inbakade i den svenska modellen.
En följd av den ideologiska sökprocess
som inleddes var att programtexterna
krympte. Nu var det inte längre omfattande skrifter som dokumenterade partiets
ambitioner, utan programmen kom snarare att sträva efter att markera viktiga politiska ideer och få dessa ventilerade i partiapparaten, bland medlemmar och i media.
Därför är inte längre programmet budord från partiledningen som skall dunkas
in vid valsarnmankomster; programmen
är inte heller en sammanfattning av ansträngningarna i riksdagen; utan programmen har blivit ett led i ett opinionsbildande meningsutbyte inom partiet. Vi
kan kalla dessa program ”frarntidsprograrn”.
Allsidighetens samhälle
Allsidighetens samhälle är ett sådant
frarntidsprograrn. Det innehåller några
allmänna principförklaringar, kombinerat
med att vissa strategiska punkter i det
politiska landskapet pekas ut som viktiga.
Framförallt blir det konkreta innehållet mindre intressant. Moderna partipro- –
gram är minimalistiska och förkunnar
sammanslutningens minsta gemensamma
nämnare. Därmed behöver man inte dela
partiets åsikter om varje detalj, utan stor
frihet finns för variationer av innehållet i
politiken.
Delvis kan programarbetet jämföras
med den rådslagsmodell som högerns
ungdomsförbund introducerade i partiet i
slutet på fyrtiotalet och som Gunnar
Heckscher, Bengt Lind och Verner Helte
och några andra högermän hämtade hem
från engelska tories. Metoden utgjorde en
viktig del av partiets demokratisering,
eftersom den förutsatte aktivt deltagande
från medlemmarnas sida. Ett sådant rådslag förutsätter egentligen att programmet aldrig blir färdigt, det kommer aldrig
till slutgiltigt avgörande i plenum. Istället
skickas texten fram och tillbaka mellan
particentral och medlemmar, uppdateras
med jämna mellanrum och för ett slags
organiskt liv. Programtexterna fungerar
inte längre som detaljerat kontrakt mellan
olika intresseinriktningar inom partiet,
utan som stimulerande diskussionsinlägg
i en kommunikativ process.
Om man vill kan cirkeln sägas vara sluten – partiets program har utvecklats från
principförklaringar till detaljerade dokument – och nu går man tillbaka till de mer
allmänt hållna texterna. Men cirkeln sluts
på en högre nivå.
Det goda moderata samhället
Hur kan man då, med denna bakgrund,
betrakta Allsidighetens samhälle? Detta
är den första programtext som är skriven
efter det att ärkefienden, socialismen,
dött. Öststatsväldet har fallit, den svenska
socialdemokratin har accepterat mark- 281
nadsekonomin och inlett den sanering av
den offentliga sektorn som den borgerliga
regeringen nu fullföljer.
Får man tro ledande moderater har
socialdemokratin ingen framtid – socialismen är död och sossarnas välfärdsstat
har nått vägs ände.
Således är man naturligtvis nyfiken på
vad som i framtiden ska motivera moderaternas existens. Det var ju socialism och
socialdemokrati som en gång var upphovet till att partiet bildades.
Det är uppenbart att programmet
skrivs för ett parti med planer för framtiden. Man är inte längre i första hand en
motståndsrörelse, utan moderaterna funderar nu på hur det goda moderata samhället egentligen ska se ut.
Visserligen skriver man på sidan 28 att
samhällsingenjörskonstens politik, som
försökte göra medborgarna ”godare, klokare och friskare”, var en styggelse.
Men redan på sidan 8 har programmakarna en egen litania om hur det goda
livet borde te sig:
”Alla bör kunna ha en årslön på banken. Alla som vill borde ha möjlighet att
äga sin bostad, oavsett om det gäller små-
hus eller lägenhet. Alla borde kunna äga
aktier i vårt lands företag. Hittills har detta inte varit möjligt att förverkliga. Det är
dags att ändra på det.”
Det moderata programförslaget kan
således inte avhålla sig från att skissera på
det goda livet. Och då är det den gamla
drömmen om ett ägardemokratiskt samhälle som yppar sig. Det moderaterna önskar, skulle man kunna säga, är ett samhälle som tillåter människorna att berika
sig. Men man söker samtidigt identifiera
de företeelser som gör att ett sådant samhälle inte går över styr. Moderaterna vill
282
ha kapitalism, men också något annat som
bevarar grundvalarna i samhället.
Högern har haft den egna bostaden
som ett instrument för att åstadkomma en
sådan samhällsbalans. Den dröm om
samhällsharmoni som folkhemstanken
bär inom sig, har för moderatema översatts till den kollektivitet som radhuset
anses kunna skänka.
Ett annat sätt att formulera en balanserande kraft är att åberopa kristendomen.
Istället väljer programmakarna, helt förståeligt i vår sekulariserade tid, att gå
förbi förkunnelsen och istället lyfta fram
förkunnelsens objekt, framförallt ”den lilla världen”.
Håll isär världarna
Den stora världen har sin grammatik, den
lilla sin. Blandar man dessa två får man en
outhärdlig rotvätska. Såskulle man kunna
sammanfatta tankegången som moderatema driver. Bägge världarna har en funktion att fylla, men de måste hållas isär.
Programförslaget lyfter också fram
”normbildningen”. Man talar om vikten
av att vissa grundläggande normer traderas, framförallt via ”värdebärande nätverk”, såsom skolan, kyrkan, föreningslivet och idrotten, och naturligtvis familjen.
Men det är lite märkligt att kristendomen
inte nämns vid namn i detta sammanhang.
Naturligtvis kommer detta förbiseende
att sysselsätta vissa kulturkonservativt
engagerade medlemmar.
Men den klassiska formuleringen ”Sveriges folk ett kristet folk” lär väl aldrig hitta in i högerns texter igen.
Det bör dock inte dölja det faktum att
partiet har en tradition att falla tillbaka
på. Denna kan lika gärna betecknas som
”kristdemokratisk” och borde lätt kunna
lyftas fram igen ur partiets gömmor. Det
är inget att skämmas för. Vad moderaterna gör, är inte att ”stjäla” KDS partiprogram, utan snarare återerövra vad som en
gång gick förlorat när KDS hämtade sin
förste ordförande, Birger Ekstedt, från
högern i början av sextiotalet.
Genom att gifta ihop den kulturkonservativa traditionen i partiet med den
moderna idedebatten kring temat ”etisk
kapitalism” skulle moderatema kunna
ställa kyrkan mitt i byn, balansera den
anglosaxiska liberala individualismen
med en smula kristdemokratisk, kontinental kollektivism. För allsidighetens
samhälle behöver också allsidiga partier.
Parollen ”Kristendom och kapitalism”
har säkert en framtid för sig.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner