STIG-BJÖRN UUNGGREN: Perspektiv på "Allsidighetens samhälle'' Stig-Björn Ljunggren harjämfört högerns och moderaternas partiprogram genom tiderna. Programmen är inte längre budord från partiledningen utan ett led i ett opinionsbildande meningsutbyte inom partiet - ett framtidsprogram. Partiet har en tradition att falla tillbaka på. Denna kan lika gärna betecknas som "kristdemokratisk" och borde lätt kunna lyftas fram igen ur partiets gömmor. Den socialdemokratiske idedebattören Stig-Björn Ljunggren utkommer i november med "Folkhemskapitalismen", om moderaternas ideutveckling under efterkrigstiden. L ägger man de moderata partiprogrammen framför sig på skrivbordet finner man att det egentligen är tre olika slags programtexter. När moderata samlingspartiet ursprungligen bildades var syftet att rida spärr mot socialismens krafter. Partiet formerade sig som en motståndsrörelse, utan egna egentliga programpunkter. Det upprop som antogs vid bildandet 1904 saknade i princip ett politiskt innehåll. Högern talade om vad man inte ville. Först 1919 kom det första egentliga partiprogrammet, ett "principprogram" som i korta punkter sammanfattade partiets ställningstagande. Detta gjordes på ett så märgfullt sätt, att partiarbetaren i princip kunde memorera kärnmeningarna. Detta reviderades något 1936 och mer genomgripande 1946. Under tjugo- och trettiotalet växte en gängse partiorganisation fram. Från att ha varit mjukt i fogarna och en frihetlig sammanslutning av valmän utvecklades ett modernt parti med professionell stab och fasta resurser. Utrymmet för individuella och organisatoriska avvikelser minskade. Syftet var att skapa en politisk organisation som kunde fungera i demokratins och den växande socialstatens era. Konservatismen tvingades att formera sig i enlighet med den struktur som samhället antog. I programskrivningen kännetecknas denna process av att partiprogrammen började bli mer omfattande och travade "programkommentarer", som lade ut texten på olika politikområden. Detta är en period av "handlingsprogram", vilka i detalj delgav partiets strä- vanden och konkreta ställningstaganden. Det första riktiga handlingsprogrammet 280 Moderata program till formen Partiorganisation Innehåll Svensk politisk utvecklingsfas Princip- "Mjukt" parti Kärva formuleringar Välfärdsstatens expe- "Nätverk" om partiets grund rimentfas och demoprogram Lös sammanslutning kratins genomförande 1904-1945 Plattform åt riksdagsledarnöter Handlings- "Hårt" parti Kartläggning av par- Välfärdsstatens höjdVälfärdsstatens tiets åsikter på alla punkt program 1946-1980 politiska funktio- samhällets områden närer Framtids- "Nätverk" Partiets stånd- Välfärdsstatens förändprogram Kampanjorganisation punkter om några ring till välfärdssarn- 1980- Arena centrala samhälls- hälle områden antogs 1946. En lång rad småprogram publicerades i början av sextiotalet. 1969 års program var höjdpunkten på denna epok när välfärdsstaten skulle byggas upp och alla partier tävlade med varandra om att på bästa sätt skapa det goda livet för medborgarna. I början av åttiotalet drabbades moderaterna av insikten att något fundamentalt var fel i den svenska politiska modellen. Det enda problem Sverige hade var inte enbart socialdemokratin, utan det fanns systernfel inbakade i den svenska modellen. En följd av den ideologiska sökprocess som inleddes var att programtexterna krympte. Nu var det inte längre omfattande skrifter som dokumenterade partiets ambitioner, utan programmen kom snarare att sträva efter att markera viktiga politiska ideer och få dessa ventilerade i partiapparaten, bland medlemmar och i media. Därför är inte längre programmet budord från partiledningen som skall dunkas in vid valsarnmankomster; programmen är inte heller en sammanfattning av ansträngningarna i riksdagen; utan programmen har blivit ett led i ett opinionsbildande meningsutbyte inom partiet. Vi kan kalla dessa program "frarntidsprograrn". Allsidighetens samhälle Allsidighetens samhälle är ett sådant frarntidsprograrn. Det innehåller några allmänna principförklaringar, kombinerat med att vissa strategiska punkter i det politiska landskapet pekas ut som viktiga. Framförallt blir det konkreta innehållet mindre intressant. Moderna partipro- - gram är minimalistiska och förkunnar sammanslutningens minsta gemensamma nämnare. Därmed behöver man inte dela partiets åsikter om varje detalj, utan stor frihet finns för variationer av innehållet i politiken. Delvis kan programarbetet jämföras med den rådslagsmodell som högerns ungdomsförbund introducerade i partiet i slutet på fyrtiotalet och som Gunnar Heckscher, Bengt Lind och Verner Helte och några andra högermän hämtade hem från engelska tories. Metoden utgjorde en viktig del av partiets demokratisering, eftersom den förutsatte aktivt deltagande från medlemmarnas sida. Ett sådant rådslag förutsätter egentligen att programmet aldrig blir färdigt, det kommer aldrig till slutgiltigt avgörande i plenum. Istället skickas texten fram och tillbaka mellan particentral och medlemmar, uppdateras med jämna mellanrum och för ett slags organiskt liv. Programtexterna fungerar inte längre som detaljerat kontrakt mellan olika intresseinriktningar inom partiet, utan som stimulerande diskussionsinlägg i en kommunikativ process. Om man vill kan cirkeln sägas vara sluten - partiets program har utvecklats från principförklaringar till detaljerade dokument - och nu går man tillbaka till de mer allmänt hållna texterna. Men cirkeln sluts på en högre nivå. Det goda moderata samhället Hur kan man då, med denna bakgrund, betrakta Allsidighetens samhälle? Detta är den första programtext som är skriven efter det att ärkefienden, socialismen, dött. Öststatsväldet har fallit, den svenska socialdemokratin har accepterat mark- 281 nadsekonomin och inlett den sanering av den offentliga sektorn som den borgerliga regeringen nu fullföljer. Får man tro ledande moderater har socialdemokratin ingen framtid - socialismen är död och sossarnas välfärdsstat har nått vägs ände. Således är man naturligtvis nyfiken på vad som i framtiden ska motivera moderaternas existens. Det var ju socialism och socialdemokrati som en gång var upphovet till att partiet bildades. Det är uppenbart att programmet skrivs för ett parti med planer för framtiden. Man är inte längre i första hand en motståndsrörelse, utan moderaterna funderar nu på hur det goda moderata samhället egentligen ska se ut. Visserligen skriver man på sidan 28 att samhällsingenjörskonstens politik, som försökte göra medborgarna "godare, klokare och friskare", var en styggelse. Men redan på sidan 8 har programmakarna en egen litania om hur det goda livet borde te sig: "Alla bör kunna ha en årslön på banken. Alla som vill borde ha möjlighet att äga sin bostad, oavsett om det gäller små- hus eller lägenhet. Alla borde kunna äga aktier i vårt lands företag. Hittills har detta inte varit möjligt att förverkliga. Det är dags att ändra på det." Det moderata programförslaget kan således inte avhålla sig från att skissera på det goda livet. Och då är det den gamla drömmen om ett ägardemokratiskt samhälle som yppar sig. Det moderaterna önskar, skulle man kunna säga, är ett samhälle som tillåter människorna att berika sig. Men man söker samtidigt identifiera de företeelser som gör att ett sådant samhälle inte går över styr. Moderaterna vill 282 ha kapitalism, men också något annat som bevarar grundvalarna i samhället. Högern har haft den egna bostaden som ett instrument för att åstadkomma en sådan samhällsbalans. Den dröm om samhällsharmoni som folkhemstanken bär inom sig, har för moderatema översatts till den kollektivitet som radhuset anses kunna skänka. Ett annat sätt att formulera en balanserande kraft är att åberopa kristendomen. Istället väljer programmakarna, helt förståeligt i vår sekulariserade tid, att gå förbi förkunnelsen och istället lyfta fram förkunnelsens objekt, framförallt "den lilla världen". Håll isär världarna Den stora världen har sin grammatik, den lilla sin. Blandar man dessa två får man en outhärdlig rotvätska. Såskulle man kunna sammanfatta tankegången som moderatema driver. Bägge världarna har en funktion att fylla, men de måste hållas isär. Programförslaget lyfter också fram "normbildningen". Man talar om vikten av att vissa grundläggande normer traderas, framförallt via "värdebärande nätverk", såsom skolan, kyrkan, föreningslivet och idrotten, och naturligtvis familjen. Men det är lite märkligt att kristendomen inte nämns vid namn i detta sammanhang. Naturligtvis kommer detta förbiseende att sysselsätta vissa kulturkonservativt engagerade medlemmar. Men den klassiska formuleringen "Sveriges folk ett kristet folk" lär väl aldrig hitta in i högerns texter igen. Det bör dock inte dölja det faktum att partiet har en tradition att falla tillbaka på. Denna kan lika gärna betecknas som "kristdemokratisk" och borde lätt kunna lyftas fram igen ur partiets gömmor. Det är inget att skämmas för. Vad moderaterna gör, är inte att "stjäla" KDS partiprogram, utan snarare återerövra vad som en gång gick förlorat när KDS hämtade sin förste ordförande, Birger Ekstedt, från högern i början av sextiotalet. Genom att gifta ihop den kulturkonservativa traditionen i partiet med den moderna idedebatten kring temat "etisk kapitalism" skulle moderatema kunna ställa kyrkan mitt i byn, balansera den anglosaxiska liberala individualismen med en smula kristdemokratisk, kontinental kollektivism. För allsidighetens samhälle behöver också allsidiga partier. Parollen "Kristendom och kapitalism" har säkert en framtid för sig.