Print Friendly

Stig-Björn Ljunggren; Anpassning eller förändring

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


STIG-BJÖRN UUNGGREN:
Anpassning eller
förändring?
Jan Hylen kommer i sin avhandling om högerns ideutveckling
under 1900-talet fram till att partiet bytt ideologisk inriktning, förändrats från konservativt till liberalt. Det är riktigare att kalla partiet liberal-konservativt, hävdar
Stig-Björn Ljunggren.
Han efterlyser referenser till
liberalkonservativa företrädare
som Tocqueville och Hayek och
påpekar att ägardemokratin
som högern lanserade på 50-
talet inte var någon renodlat liberal ide utan en konservativ
kontrautopi till den socialdemokratiska statssocialismen.
Den socialdemokratiske debattören och ledarskribenten $tigBjörn Ljunggren är doktorand i
statsvetenskap vid Uppsala Universitet.
M
oderata samlingspartiet har, liksom alla andra partier, försökt
utveckla sitt politiska program i
takt med tiden. Samhällsutvecklingen
ställer ständigt nya krav på dem som kämpar om den politiska makten. Ovilja eller
oförmåga till anpassning gör att partier
riskerar stagnation och undergång. Men
har då moderaterna i sin strävan att
”hänga med” främst anpassat sina ideer
till samhällsutvecklingen – eller har partiet brutit med sitt idearv? Har högern
omformat konservatismen till moderna
tider? Eller har högern helt enkelt övergivit konservatismen till förmån för liberalismens ideer? För att besvara den frågan
har statsvetaren vid Stockholms universitet. Jan Hylen, skrivit en avhandling: ”Fosterlandetfrämst? Konservatism och liberalism inom högerpartiet 1904-1985”
(Norstedts Juridikförlag 1991).
Jan Hylen försöker visa att moderata
samlingspartiet, under den period han
studerat, faktiskt bytt ideologisk inriktning,förändrats från konservativt tillliberalt. Denna tes kan starkt ifrågasättas.
Tvärtom är det rimligare att beskriva hö-
gems ideutveckling som relativt kontinuerlig över tid. Dagens moderata samlingsparti är ett liberalkonservativt parti.
Och denna liberalkonservatism är konsekvensen av den svenska högerns ideologiska anpassning till samhällsutvecklingen,
snarare än en ideologisk förändring, för
att nu använda två uttryck som Hylen diskuterar utifrån.
Jan Hylens tes – en kritik
Att partiet övergivit en konservativ hållning, såsom den artade sig i början av
1900-talet är förvisso rimligt. Få inom
l
ll
\
l
62
dagens moderata samlingsparti skulle
sympatisera med den gamla knökhöger
som försvarade sina privilegier mot den
nya tiden med konservativa resonemang.
Tesen om högerns ideologiska förändring blir således lättare att driva, därför att
författaren tar utgångspunkt i en tid, när
moderata samlingspartiet ännu inte färdigformulerat sin partidoktrin. Det är
först på trettiotalet, sedan Arvid Lindman
och övriga i högern skaffat sig en rejäl politisk erfarenhet av det moderna demokratiska samhället, som man kan se att
högern antar konturerna av ett modernt
parti. Man kan säga att Jan Hylen genom
sitt val av utgångspunkt, ungefär som statistiker brukar ta ett ”basår” som passar
syftet, underlättar för sin tes om högerns
ideförändring. Detta är den första kritiska
punkten i Jan Hylens tes. Dessutom avslutar han sin studie 1985, när nyliberalismen i Moderata samlingspartiet står på
sin höjdpunkt. Hade han slutat 1990 blev
resultatet annorlunda.
Men det finns ocksä andra inslag i Jan
Hylens framställning som gör tesen om
högerns ideskifte enklare att driva. Eller
ska man snarare säga att det saknas inslag,
eftersom flera viktiga böcker aldrig tas
upp i avhandlingen. Exempelvis saknas
en intressant avhandling, nämligen Åke
Sundeils ”Den svenska högerns assimilering av ekonomisk liberalism” (Historiska
institutionen, Lund 1989). Åke Sundeli
studerar hur högern ibörjan av 1900-talet
tillför sin konservatism liberalekonomiska tankegångar. Åke Sundeli försöker
också visa att det inte finns några ”rena”
ideologier, utan att det i politiska partiers
program alltid förekommer ett slags
”brus” skapat av ”främmande” idekretsar.
Detta sätter fingret på ett av de stora
problemen med Jan Hylens framställning.
En av hans utgångspunkter är att motstridiga politiska ideer inte skulle kunna rymmas någon längre tid i samma parti. Det är
nämligen ”i längden svårt att förena tankeelement vars implikationer är uppenbart motstridiga”, skriver Jan Hylen. Han
är bekymrad över att hitta ”fullt av dubbla
budskap” i högerns programtexter. Ett
parti skulle således inte klara att hysa
Att blanda marknadsekonomins
höga visa med krav på jordbrukssubventioner är inte något konstigt.
Det har högerns företrädare gjort
sedan urminnes tider.
olikartade ideinriktningar under samma
hatt. Den ena eller andra riktningen är
dömd att på sikt försvinna.
Detta torde dock vara att övertolka
idekonflikternas betydelse. Många politiker har istället en pragmatisk syn på politiken. Att blanda marknadsekonomins
höga visa med krav på jordbrukssubventioner är inte något konstigt. Det har hö-
gerns företrädare gjort sedan urminnes tider. Tvärtom har en sådan linje underlättat partiets grepp över väljarkåren. Man
får heller inte glömma att högern bildades
för att dämma upp den sociala radikalismens krafter. Därför tvingas olikartade
inriktningar in under en gemensam flagg.
En dubbelhet i det politiska programmet ingår i alla partiers verklighet. Att
socialdemokratin säger sig vara ”socialistisk” och ”demokratisk” är ett sådant
exempel. Och det motsägelsefulla är ett
större bekymmer för de statsvetenskapliga seminarierna än för de politiska aktö-
rerna.

63
Jan Hylen missförstår på femtiotalet och därmed hamnar 1956
Jan Hylens tes kan också ifrågasättas där- års principprogram i centrum. Under den
för att han missförstått flera av de doku- perioden anser han sig kunna visa ”att hö-
ment han bemödat sig om att anskaffa. gerns ideologi genomgått avsevärda förDet socialpolitiska inslaget i högerns ändringar”. Framförallt är det den allt
program har länge funnits där. I 1934 års mer optimistiska människosynen som
principprogram skrivs det definitivt in präglat högerns ståndpunkter under den
som princip, för att sedan steg för steg hjalmarsonska epoken. Ett rationellt synvinna högerns sympati, framförallt i olika sätt på människan vinner hegemoni i hö-
praktiska sammanhang. gern. Fruktan för ”understödstagaranI detta principprogram tycker sig Hy- dan” försvinner, den socialpolitiska kollen spåra en omorientering från konser- lektivism som fanns till stöd för 1946 års
vativ argumentation till liberal. Framför- handlingsprogram likaså. Staten, som tiallt är det argumenten för äganderätten digare betraktats som ”nationen” började
som får en mer liberalt betonad uppback- ses som överhet. Högerns uppgift blir att
ning. Iakttagelsen är riktig, men för att be- låta människorna själva disponera sina indöma ett politiskt program måste man se komster. Hylen sammanfattar sin tolktill hela texten och inte bryta ut en en- ning: ”Det liberala eller individualistiska
skildhet och låta den färga bedömningen ekonomiska tänkandet har på 1950-talet
av hela programmet. gjort rent hus med alla kvarvarande kolI själva verket innehåller 1934 års prin- lektivistiska tendenser inom det sociala
cipprogram formuleringar som kan tolkas ekonomiska fältet”. Uppenbarligen är det
på flera olika sätt. Det finns de traditio- femtiotalet som vågskålen tippar över
nella kulturkonservativa käpphästarna inom högern, om man får tro Jan Hylen.
om en kristen fostran och fosterlandet För att få den ekvationen att gå ihop är
främst, varvat med liberala argument och han tvungen att genomföra två olika opeståndpunkter. Dessutom innebär 1934 rationer i sitt avhandlingsarbete.
års program att högern definitivt sällade För det första gör han det alternativ till
sig till dem som satte socialpolitiken i den socialdemokratiska statssocialismen
centrum. Högern deltog därför aktivt i som högern formulerade på 1950-talet,
välfärdsstatens utbyggnad, i allmänhet ägardemokratin, till en renodlat liberal
med brasklappar om de ekonomiska ide. Bakom parollen om att alla svenska
konsekvenserna och med äskande om medborgare skulle förmås att skaffa sig
försiktigare uppläggning och förskjutning egendom genom statlig uppmuntran, ser
i genomförandet. Flera av punkterna i Hylen bara ett frihetsideal. Att högern
1934 års principprogram vittnade också försökte möta den socialdemokratiska viom att partiet vid sidan om sitt socialpoli- sionen om ett folkhem med en högervitiska intresse värnade om andra värden sion om en folkkapitalism blir ren och
och institutioner. Men principiellt hade . ..skär liberalism.
man ingenting emot välfärdsstaten som Tvärtom kan man dock se, att under
sådan. högerns paroll om ägardemokrati rymdes
Men den verkliga stöten sätter Hylen in säväl liberala som konservativa stånd- 64
punkter. Därför var ägardemokratin
också högerns bästa alternativprojekt, en
konservativ kontrautopi till den socialdemokratiska statssocialismen.
Att medborgarna skulle förmås att
skaffa sig ett hus, en bil, ett företag eller
ett rejält bankbokskonto var naturligtvis
inte mer liberalt än konservativt. I historisk tid har vi tvärtom sett hur”egnahemsrörelsen” hade djupa rötter i den konservativa idetraditionen. I modern tid har vi
sett hur bostadsägandet har givits stora
statliga subventioner.
Hade Jan Hylen haft tillgång till Åke
Sundelis avhandling hade han kunnat se
hur den konservativa egnahemstanken
länge funnits hos högern. Denna insikt
hade kunnat vägas in i analysen och femtiotalet och ägardemokratin hade inte
framstått som fullt så liberalt som det nu
gör.
Med då hade naturligtvis också tesen
om högerns ideskifte blivit naggad i kanten.
För det andra lägger inte Hylen ner
många rader på högerns 1960-talsprogram, och framförallt inte 1969 års handlingsprogram. Dessa kombinerade i hög
grad kritiken mot socialdemokratins välfärdsstat med högerns egna socialpolitiska projekt, i hög grad ”socialkonservativa” och prov på högerns vilja till en samhällelig ingenjörskonst.
Att 1969 års handlingsprogram av nå-
gon outgrundlig anledning faller utanför
Jan Hylens ramar är kanske tur, ty det lilla
omdöme som Hylen trots allt avger om
programmet är helt fel. Jan Hylen menar
nämligen att programmet förstärker de liberala inslagen i högern.
För att avge ett sådant omdöme om
1969 års handlingsprogram måste Jan
Hylens läsning ha inskränkt sig till de första inledande punkterna, som hängdes på
i sista stund för att balansera den socialkonservativa (socialdemokratiska?)
hyllning till välfärdsstaten som de nästföljande femtio sidorna innebar. I övrigt är
1969 års handlingsprogram ett försök av
moderaterna att visa hur välfärdsstaten
kunde bli ännu bättre, om bara högern
fick mer att säga till om. Något liberalt dokument är det definitivt inte.
I 1934 års principprogram finns de
traditionella kulturkonservativa
käpphästarna om en kristen fostran
och fosterlandet främst, varvat med
liberala argument och ståndpunkter.
Försvar av kontinuitetstesen
Den tredje förklaringen till att Hylen
hamnat snett i sin analys är att han definierat sina utgångspunkter alltför snävt.
Man kan säga att Hylens tänkande är
typiskt manligt, eftersom det ger föga
möjlighet till nyanseringar och problematiseringar. Detta är uppenbart i Jan
Hylens analysapparat som kan sägas bestå av några parametrar, eller termometrar, med vilka han besiktigar högerns programtexter. Men det är inte vanliga termometrar, vilka kan ange grader, utan de
förkunnar bara om det är varmt eller kallt.
Programuttalanden kan ge utslaget ”pessimistisk” eller ”individualistisk” i några
olika tappningar. Därför blir också det resultat som Jan Hylen får av sin undersökning mycket grovhugget.
Jan Hylen tycks vara medveten om att
hans förenkling också utesluter en rättvis
bedömning av högerns ideer. Hans skriver om sin ansats, att ”fokuseringen på det
som skiljer snarare än det som förenar
dessa ideologier kan medföra att motsättningarna här kommer att se skarpare ut
än vad som vanligen är fallet”.
Därmed har också författaren erkänt,
att hans slutresultat i hög grad är en skapelse av hans egna grunddefinitioner.
Därför var ägardemokratin också
högerns bästa alternativprojekt, en
konservativ kontrautopi till den
socialdemokratiska statssocialismen.
Enligt Jan Hylen finns det således i huvudsak två alternativ för högern- antingen är man liberal eller så är m:n konservativ. Att Jan Hylen valt des a två traditioner och inga andra, beror på att de ”historiskt sett ofta kommit på kollisionskurs
/sic!/ med varandra”. Jan Hylen har därmed sett till att definiera sina utgångspunkter så, att resultatet är på förhand givet.
Det är en långt gången förenkling av
verkligheten. Det torde vara mer fruktbart att försöka nyansera analysinstrumentet en smula, och även ge en möjlighet
att diskutera den sammansmältning av
dessa två traditioner som högern själv
menar sig stå för, nämligen ”liberalkonservatism”.
Liberalkonservatismen
Många har poängterat att liberalism och
konservatism överlappar varandra, antingen genom att man delar vissa ideer
— . – – . —
65
eller genom att man lever i ett symbiotiskt
förhållande.
Den intressanta frågan, om högern varit lite av varje, en slags ideologisk androgyn, blir definitionsmässigt omöjlig för
Hylen att diskutera, eftersom han knappt
nämner denna tankelinje, företrädd av
idegivare som Alexis de Tocqueville, F A
Hayek och islänningen Hannes G Gissurarsson.
Det kan synas märkligt att en modern
avhandling i statskunskap, som säger sig
granska moderata samlingspartiets ideutveckling, saknar relevanta referenser till
– och diskussioner om – dessa liberalkonservativa företrädare.
Det främsta historiska namnet för liberalkonservativa är utan tvivel Alexis de
Tocqueville. Tocquevilles stora fråga var
hur friheten skulle kunna förlikas med
jämlikheten. Under sin berömda resa till
Amerika slås han nämligen av att jämlikheten, rörligheten, penningdyrkan, det
andliga oberoendet och bristen på diskussionsfrihet existerar parallellt med en stor
frihet.
Därför varnade Tocqueville för att frihetens långsiktiga resultat kunde blir dess
egen motsats.
I debatten om frihetens problem har
dagens moderata samlingsparti försökt
formulera tanken på att ”ansvar” är en
nödvändig komplettering till ”frihet”.
Men ansvarsledet faller ofta bort – eller
ges inte en nöjaktig precisering till sin innebörd – när friheten hyllas.
En undersökning av hållbarheten av
denna högerns försök att lösa problemet
frihetens gränser och förutsättningar hade definitivt varit på sin plats i en avhandling om moderata samlingspartiet.
F A Hayek kan betraktas som en av de
66
stora inspiratörerna till den konservativa
återfödelsen i slutet av 1900-talet. Men
han betecknar inte sig själv som konservativ. I en berömd uppsats, ”Varför jag inte
är konservativ”, listar han inte mindre än
nio skäl till varför han väljer att snarare
beteckna sig som liberal än konservativ.
Enligt Hayek har de konservativa en
rädsla för förändringar; en alltför stor tilltro till auktoriteters styrförmåga; äger
bristande förståelse för de fria ekonomiska krafterna: har en elitistisk, antidemokratisk och antiintellektuell grundinställning; konservatismen är nationalistisk
och kollektivistisk; slutligen är den imperialistisk. Hayek menar att konservatismen av principlöshet närmat sig socialismen. Det är främst släpankarskonservatismens principer, att fungera enbart som
”broms”, som Hayek angriper. Det har
”alltid varit konservatismens öde att slä-
pas med längs en väg som den inte själv
har valt”. Konservatismens tro på ”den
gyllne medelvägen” har gjort den till socialismens medlöpare. Det är inte demokratin som är det onda, som konservativa
tenderar att tro, utan den oinskränkta
statsmakten. Men liberalerna däremot
försöker – i kontrast till konservatismen
– disputera de mål som socialisterna ställer upp och finna en egen väg.
Men, hävdar Hayek samtidigt, det finns
vissa konservativa som, ehuru reaktionä-
ra, visade ”förståelse för betydelsen av
spontant uppkomna institutioner som
språk, lag, moral och vedertagna sedvänjor”. Tyvärr har dessa konservativa endast
tillämpat detta synsätt på det förgångnaman har inte sett att samma principer kan
leda till ett bejakande av förändringar i
samtiden. Att liberaler och konservativa
gör gemensamt motstånd till kollektivismen – och försvarar friheten – får inte
skymma det faktum att man har olika
tidsperspektiv, att de konservativa längtar
tillbaka till det förflutna, och att liberalerna har en framåtblickande inställning.
Trots sin uttalade icke-konservativa
ståndpunkt är det lätt att se varför Hayek
vunnit popularitet även i konservativa
kretsar. Teorierna om spontan ordning,
kunskapsproblemet och det ”utvidgade
samhället” som marknadsekonomin skapar, ger ammunition åt dess ståndpunkter.
Men Jan Hylen diskuterar inte F A
Hayeks bidrag till den konservativa och liberala idedebatten – han tycks inte vara
medveten om uppsatsens existens, eftersom den saknas i litteraturlistan och inte
nämns i avhandlingen.
Med utgångspunkt från F A Hayek och
Alexis de Tocqueville har Hannes H Gissurarson menat att en släktlikhet finns
mellan liberalism och konservatism. Både
Tocqueville och Hayek erkänner att det
individuella förnuftet har gränser, men
hävdar också att den ‘utvidgade ordning’
som kapitalismen innebär,ger bättre möjlighet än något annat system för människorna att åtminstone till en del överskrida det individuella förnuftets gränser.
Försvaret av detta samhälle kräver dock
att vi lär oss att teoretiskt förstå det regelsystem som gör att den utvidgade ordningen består.
Liberalkonservatismen är därför antipragmatisk och slår vakt om vissa konstitutionella garantier mot maktgodtycke.
Vidare har traditionalismen betydelse, eftersom icke uttalade, och icke teoretiska
kunskaper, liksom oreflekterade vanor,
har stor betydelse för civilisationen och
den utvidgade ordningens fortlevnad.
Evolutionismen är en annan liberal- –
konservativ utgångspunkt, således synen
på samhällslivet som en process där individer konkurrerar och där traditionerna
långsamt utkristalliseras, allteftersom de
har framgång. slutligen hävdar de liberalkonservativa universalismens principer,
67
Avslutning
Dagens moderata samlingsparti har
försöktformulera tankenpå att ”ansvar” är en nödvändig komplettering till ”frihet”.
Sammanfattningsvis kan man säga om Jan
Hylens avhandling, att han på ett ingående och intresseväckande sätt, ehuru något
ytligt och stundtals oinitierat, beskriver
några av de viktiga punkterna i högerns
ideutveckling. Hylens ståndpunkt, att hö-
gerns ideer successivt förskjutits från en
konservatism, såsom den formulerades i
Sverige i början av 1900-talet, är riktig
men onyanserad. Däremot misstar sig Jan
Hylen, när han av högern gör ett liberalt
parti. Det torde vara riktigare att benämna högern som ett liberal-konservativt
parti. Att så verkligen är fallet, går dock
inte att undersöka om man som Jan Hylen
gör, utesluter den typen av ideströmning
redan i sina definitioner.
och tycker således att det liberala samhället mycket väl kan omfatta hela mänskligheten, eftersom den överenslämmer med
”människans natur”. Allt enligt Hannes G
Gissurarson. Men tyvärr diskuterar inte
Jan Hylen den moderna liberalkonservatismens teorier, trots att dessa har stor
relevans för förståelsen av moderata samlingspartiets ideer.
Att Jan Hylen inte kommer ända fram i
sin avhandling ska dock vägas mot att
han, till skillnad från en del andra, faktiskt
lyckats få sin studie färdigskriven i någorlunda tid. En prestation som naturligtvis
förtjänar respekt.
Pärmarför inbindning av årgång 1991
kan rekvirerasfrån Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller
genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 72744-6

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner