Print Friendly

Statsministerboxen: Paradoxernas man i svensk politik

Av Mats Johansson | 10 september 2010

Bonniers statsministerserie är värd beröm för greppet att presentera Sveriges 1900-talspolitik genom dess huvudpersoner, styckad i minibiografier som inte kan avskräcka någon potentiell läsare att ta del. Ofrånkomligen leder de många utvalda författarna till skiftande kvalitet på texterna, men framförallt borde några skribenter aldrig ha fått chansen.

Som redan konstaterats i dessa spalter föll till exempel s-agitatorn Björn Elmbrant ur ramen, inte för fel åsikter utan på grund av en oprofessionell hantering av uppdraget att porträttera Fredrik Reinfeldt – vilket kunde ha förutsetts av de ansvariga redaktörerna, Mats Bergstrand och Per T Ohlsson.

Det var med denna förvarning Klas Eklunds text om Olof Palme trängde sig på. Skulle det vara ännu ett exempel på hur författarens ego kom emellan pennan och objektet och därigenom sänkte seriens anseende? Icke så. Misstanken om försköning och tillrättaläggande faller direkt efter ett förord där den forna talskrivaren och rådgivaren distanserar sig från huvudpersonen, som beskrivs som gnistrande och dominant – vilket är sant – men med ett ”svårdefinierat arv och kluvet eftermäle”.

Sedan följer en lång genomgång av Palmes tillkortakommanden. De är väl kända men länge förträngda efter mordet på honom 1986. Vilket har bidragit till helgonförklaringar av den typ Mona Sahlin bidragit till, ”jag gick med i Olof Palme”.

Han inledde sin partiledargärning med ett nedgångsval 1970, följd av ytterligare en motgång 1973 som ledde till oavgjort i riksdagen, varefter han tappade regeringsmakten 1976 och misslyckades återta den 1979 – således fyra raka förlustval. Någon succé som maktpolitiker blev han aldrig, trots återkomsten 1982.

Till det fanns många förklaringar; Klas Eklund väjer inte för att spegla dubbelheten i Palmes linje i olika frågor. Till slut blev klyftan mellan retorik och handling för stor, lägg därtill den auktoritära inställningen till maktens utövande.

Som kommunikationsminister körde han över majoriteten i folkomröstningen om högertrafik och införde sådan. Under hans fögderi skulle den fria radion till varje pris stoppas, varpå radioföretagaren Britt Wadner blev Sveriges första politiska fånge efter fängelsedom. Sina motståndare kallade han ”hatets och illviljans kolportörer” och andra tillmälen. Den olagliga åsiktsregistreringen i säkerhetstjänsten IB, ljugandet kring denna och justitieminister Geijers sexaffärer, en utrikeslinje som förde Sverige ur den västliga gemenskapen, skumma vapenaffärer i fattiga länder, misslyckandet i den ekonomiska politiken som lade grunden till decenniers problem – listan kan göras lång.

Eklund sammanfattar det väl: ”Palme började sin statsministerbana på toppen. Och från toppen finns bara en väg.”

Till det ska sägas att Palme hade ett svårt uppdrag, att hålla samman ett parti som konfronterades med verkligheten under hård attack både från vänster och höger. Till slut bröt grunden samman för de olika fraktioner som utgör socialdemokratin, inte omedelbart men stegvis, i takt med utmaningar som den gamla ideologin inte längre kunde ge enkla svar på.

Trots ett kritiskt avsnitt, även om Palmes bristande hantering av LO:s förslag om fondsocialisering av de svenska företagen, förefaller Eklund underskatta betydelsen av denna den största underlåtenhetssynden. Det var inget mysterium att Palme länge lät socialiserarna hållas i en uppenbar förlustfråga; den rimliga huvudförklaringen är att i hans socialistiska vision ingick ett näringsliv som var totalintegrerat i den politiska apparaten och underordnat dess direktiv, så kallad ”ekonomisk demokrati”. Först när han hade förlorat några val på frågan om hur facket skulle ta över företagen tvingades han backa – alltså av taktiska skäl, inte av någon plötslig principiell insikt eller övertygelse.

Då var det för sent. Sverige hade redan börjat förändras av den liberala mobilisering som fick kraft och bredd från Rudolf Meidners socialiseringsförslag, som om det inte hade mött uthålligt motstånd skulle ha inneburit ett ekonomiskt och politiskt systemskifte i östlig riktning. Så började uttåget ur enpartistaten.

Mot läsningens slut undrar man när Eklund ska förklara den storhet hos Palme som ändå lockade anhängare under något decennium. Jodå, det sista avsnittet visar på hans talekonst och unika förmåga att väcka känslor.

Visst var han elektrifierande, i ett land där många vaknade varje morgon och undrade vad han nu skulle hitta på under dagen som han skulle berätta i monopoltelevisionen på kvällen inför dompterade journalister, därmed på egen hand sättande dagordningen. Men elektriciteten gav energi också åt motståndarna.

Redaktör Mats Johansson är ordförande i Svensk Tidskrift och riksdagsledamot (M).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner