Print Friendly

Statsministerboxen: Bildt var en systemskiftare

Av Widar Andersson | 3 september 2010

Carl Bildt är ännu bara något år över sextio. Med lite tur och förlig vind kan han ha minst ett par decennier kvar i de maktnära politiska kvarter där han befunnit sig sedan slutet av 60-talet. Bildt ingår i flera exklusiva sällskap. Han är en av endast fyra moderata statsministrar. Han är dessutom en av ytterst få statsministrar som återkommit på nya poster i efterkommande regeringar.

Tommy Möller är professor i statsvetenskap. I Albert Bonniers samlingsbox ”Sveriges statsministrar under 100 år” har Möller förärats uppgiften att skriva om Bildt som åren 1991-94 stod på Rosenbads kommandobrygga. Möllers mission har inte varit lätt. På de knappt 120 boksidor som stod till förfogande har han dock på ett hedervärt sätt rekapitulerat Bildts karriär och bedömt hans hittillsvarande gärning.

På söndagskvällen den 29 augusti ser jag utrikesminister Carl Bildt i SVT:s Agenda. Bildt läxar upp Jan Eliasson för Socialdemokraternas ofog att låta tidigare kommunister i Vänsterpartiet styra utrikespolitiken i allmänhet och Afghanistanpolitiken i synnerhet.

Det är kampanjpolitikern Bildt som är i farten. I normala fall vore det bara nyanser av betoningar som skulle skilja Eliasson och Bildt åt. Med ett val inpå knutarna finns ingen plats för samförstånd. Bildt lyssnar inte på Eliassons fredstrevare. De båda herrarna talar i mun på varandra. Bildt visar engagemang.

Hans engagemang har emellertid inte alltid varit på topp. Möller berättar om partiets växande irritation över den alltmer frånvarande och inrikespolitiskt ointresserade partiledaren Bildt. Efter valförlusten 1994 och framgången i folkomröstningen om EU senare samma höst uppslukades han alltmer av sina fredsmäklaruppdrag på Balkan.

Bildt avgick som partiledare 1999. Tretton år på posten fick räcka. Under de kommande sju åren ägnar han sig åt utrikespolitik och affärer i egen firma för att 2006 återkomma till regeringen. Mot ett löfte att hålla sig borta från den nymoderata inrikespolitiken städslades den mer klassiskt moderata Bildt för att ta hand om Sveriges utrikes relationer.

Internt och externt har det under årens lopp ofta klagats på Bildts alltför ”akademiska” framtoning. Tommy Möller berättar, vilket var nytt för mig, att Bildt i stort sett saknar akademisk utbildning. Några strökurser här och där; det är allt. Bildt är ett ”autodidakt underbarn”, skriver Möller; hans ledarskap kännetecknas mer av politisk fingertoppskänsla för egna sympatisörers behov än av intellektuell förståelse för sina motståndares argument.

”Den enda vägens politik”, som Bildt deklarerade i början av 90-talet är ett bra exempel. Genuint intellektuella personer störs av sådan tvärsäkerhet. Medan moderata partiarbetare gläds över att ha en ledare som stakar ut vägen mot sanning och rätt.

Ett liknande exempel på Bildts faiblesse för definitiva och nyansfattiga uttalanden är hans första regeringsförklaring. Där slogs fast att kollektivismens era var förbi. Jag var då nyvald riksdagsledamot för Socialdemokraterna i Hälsingland. Från min bänk invände jag stillsamt mot detta smått religiösa perspektiv på tillvaron. Var det inte en smula förhastat att dödförklara kollektivismen?

Vi hade rätt och fel båda två. På kort sikt fick Bildt bita i det sura äpplet. Redan före valet 1994 hade kollektivismen i socialdemokratisk beklädnad åter kopplat greppet om regeringsmakten. På lite längre sikt är det utan tvekan så att Bildt hade mer rätt än fel.

Obönhörligt eller ej; dagens samhälle präglas alltmer av marknadslösningar och av individuella ställningstaganden och beslut. Jag har ingen aning om Bildt hade detta på känn för 20 år sedan, eller om han mest var ute efter att reta den med staten då sammanbundna socialdemokratin?

I Tommy Möllers text anar jag en slags berättelse om de borgerliga partiernas förhållande till regeringsmakten. Regeringarna 1976-82 var politiskt tämligen misslyckade. Efter 44 års obrutet s-styre räckte det dock med ”att solen går upp och att tågen går som vanligt” även utan sossar vid makten.

Carl Bildt var en systemskiftespolitiker. Trots djupa ekonomiska problem genomförde han ett stort antal strukturella reformer som på allvar bröt mot s-hegemonin. Skattesänkningar, friskolor, avregleringar, höjda egenavgifter och mer privat sparande i pensionssystemet är exempel på Bildtpolitik som lever kvar i våra dagar.

Regeringen Reinfeldt är i sin tur en samhällsbärarregering som hyllar kollektiv som LO och socialförsäkringarna samtidigt som dessa myrsteg för myrsteg undergrävs.

Jag är rätt så förtjust i Carl Bildt. Det jag framförallt uppskattar är hans lätt sneda leende som signalerar självdistans mitt i allt buller och bång. Sådant gillar jag. Det gör mig trygg.

Innan jag dör skulle jag vilja läsa en bokbox om Sveriges utrikesministrar under 100 år. Jag har på känn att Bildt skulle hävda sig bra även i ett sådant sammanhang.

Widar Andersson är politisk redaktör i Folkbladet Östergötland (S).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner