Print Friendly

Statsbonden – två diskussionsinlägg

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

”STATSBONDEN”
TVÅ DISKUSSIONSINLÄGG
INsiKTEN om nödvändigheten i vårt land av en jordbruksreglering har numera blivit så gott som allas egendom. Först som ett
radikalt socialpolitiskt ingrepp till förmån för landsbygden, när
denna under den värsta krisen hotades av utarmning, och därefter
som en hävstång att i möjligaste mån lyfta jordbruksbefolkningen
till en med övriga samhällsklasser jämbördig nivå har jordbrukshjälpen i alla dess vittutgrenade former oomtvistligt tillhört det
allra betydelsefullaste, som under detta årtionde uträttats inom
svensk politik.
J ordbrukets framtid har under regleringselebatterna sällan berörts. Det är förklarligt att dagens bekymmer fått undanskymma
morgondagens. Sedan förhållandena numera någorlunda stabiliserats är tiden likväl inne att låta jordbruksdebatten föras på något
längre sikt och med utblick mot framtiden. Under sommarens
mycket uppmärksammade meningsutbyte från talarstolarna mellan hrr Domö och Bramstorp ställdes också i högre grad än tidigare vissa allmänna principer under debatt. Problemställningen
gällde dels statsbonde eller icke, dels den makt som jordbrukarnas
ekonomiska organisationer skäligen och lämpligen kunde tillerkännas.
J ordbruksregleringens och därmed också jordbruksnäringens
framtida utveckling skall här nedan belysas i två inlägg. Det
första göres av godsägaren Gösta Liedberg, som bekant ledamot
av andra kammaren och verksam i flera av jordbrukarnas organisationer, och det andra av den norska bondehövdingen, f. statsrådet
Johan E. Mellbye, under många år formann i Norges Bondelag och
norska bondepartiets ledare i stortinget i 9 år. Hr Liedbergs inlägg
iir ett utdrag ur ett föredrag, som han höll i somras vid ett enskilt
sammanträde; hr Mellbyes synpunkter äro hämtade från ett specialreferat av hans föredrag »Organisasjonens stilling i samfund
och stat» vid Nordens Bondeorganisationers Centralråds möte i
Stockholm i september.
Godsägare Liedberg säger bl. a.: »- – — statsmakternas möj- 603
»Statsbonden» – två diskussionsinlägg
lighet att genom näringspolitiska åtgärder positivt kunna påverka
konjunkturförloppet toi.·de praktiskt taget inskränka sig till den
del därav, som hänför sig till det interna varuutbytet: egen produktion för egen konsumtion och vice versa, samt att påverka det
allmänna konjunkturlägets stabilitet, genom att sörja för att en
del av näringslivet icke står i alldeles direkt och omedelbart beroende av det internationella konjunkturlägets variationer. Det
är härvidlag inte av avgörande betydelse, om vårt jordbruk sysselsätter hälften, såsom ganska nyligen, eller tredjedelen, som nu,
av vår befolkning, eller om vi ganska raskt marschera mot kanske
c:a 25 %. Det avgörande torde vara· näringsgruppens absoluta
storlek vis-a-vis sysselsatt folk och den stabiliseringsfaktor, som
det alltid måste utgöra för ett land att en betydande del av landets arbetskraft under alla förhållanden, tämligen oberoende av
internationell konjunktur, har en fast och stadig arbetsuppgift av
för hela folkhushållet nyttigt slag. Krigsberedskapsmomentet kan
i detta sammanhang förbigås huru viktigt det än är.
Den återverkan detta har på ett lands näringsliv i övrigt besannas av det gamla kända förhållandet, att alla allvarliga kriser
varit förbundna med och i de flesta fall haft sin upprinnelse i
agrarkriser.
Det är givet, att man inte köper en dylik stabiliseringsfaktor
för ingenting. Man kan, för att använda ett gammalt danskt ordstäv, inte ‘ta munnen full av mjöl och blåsa på en gång’. Man kan
inte stabilisera jordbruket och samtidigt begära livsmedelspriser
i nivå med de delar av världen, där jordbruket antingen ej bär
sig eller ej förmår skänka sina utövare en efter vår måttstock skä-
lig levnadsstandard.
För så vitt man accepterar dessa utgångspunkter, återstår likväl den först uppställda frågan: behöva vi verkligen en speciell
jordbruksreglering~
Det förefaller mig, att läget nu och för den framtid man tror
sig kunna överskåda leder till en slutsats av axiomatisk natur:
att vår jordbruksnärings tryggande endast är möjligt genom att
gränserna spärras, d. v. s. de eventuella importkvantiteterna regleras. Och då ligger det i sakens natur, att detta drager med sig
åtgärder från det allmännas sida, både för att åstadkomma den
önskade effekten åt jordbruket och för att hålla det åstadkomna
skyddet inom de gränser, som den allmänna prisnivån och köpkraften böra utstaka.
604
»Statsbonden» – t,vå diskussionsinlägg
Därmed äro vi framme vid den första slutsatsen: En jordbruksreglering är för våra förhållanden nödvändig, och följaktligen en
speciell jordbrukspolitik också.
Som bekant ha vi kommit dit där vi nu stå först så småningom.
Man började med trevande, osäkra steg, som närmast togo sikte på
rena tillfällighetsåtgärder, och där det föreföll riktigast att ej
åstadkomma större ingrepp än att man snarast och lättast möjligt
kunde återgå till s. k. normala förhållanden. Efterhand klarnade
uppfattningen om nödvändigheten av ett systematiskt stöd på
längre sikt samtidigt som de parlamentariska möjligheterna härför tillkomma.
Det allmänt utmärkande för det nuvarande svenska jordbruksstödet är dess strävan att lita till generellt verkande åtgärder.
Danmark har delvis slagit in på rent individuella, svinkort etc.
Mellan dessa båda system öppnar sig en avgrund. Det ena möjliggör i och för sig en vidsträckt personlig rörelsefrihet med hänsyn till den personliga duglighetens och arbetsamhetens utvecklingsmöjligheter. Det andra, utvecklat till någon högre grad av
effektivitet med hänsyn till den avsedda effekten å prisnivån, måste
omöjliggöra och förkväva det personliga initiativet.
Det svenska jordbrukets ungefärliga produktionskapacitet står
i ett ovanligt lyckligt förhållande till vårt normala konsumtionsbehov: de täcka varandra i stort sett, vår export når väl knappast upp till vår sammanlagda import i fodermedel och animalier,
särskilt margarinets råämnen. Med andra ord, vår självförsörjningsförmåga ligger i underkant, vilket är ett glädjande moment
med hänsyn till jordbrukets dåliga exportmöjligheter och samtidiga behov av utvecklingsutrymme.
Problemet, huruvida vår export av särskilt animalier detta
oaktat är lämplig och berättigad, är ett kapitel för sig. Det ensidiga fördömandet tar knappast hänsyn till alla inverkande omständigheter. Jag tror att det för lantbruket viktigaste ligger däri,
att smöret, vårt jordbruks viktigaste produkt, faktiskt har en stor
marknad, margarinets, som vid behov kan eller måste erövras. Den
saken blir aktuell omedelbart om man stryper exporten! Men man
hör också betänka sig mer än en gång, innan man stryper den internationella handel som trots alla svårigheter förmått leva kvar.
De generellt verkande åtgärderna äro främst de gamla vanliga:
tullar och importavgifter, kompletterade med motsvarande acciser.
Dessa avgifter verka ju dels importhämmande, dels prisfördyrande
605
»Statsbonden» – två diskussionsinlägg
och tjäna därvid två ändamål – eller två sidor av egentligen
samma sak-, nämligen dels att åstadkomma ett visst prisläge, dels
att favorisera den inhemska produktionen.
Men därjämte ha gränserna måst spärras. Man har importförbud- utom mot licens~~ för en del viktiga förnödenheter: socker,
smör, fläsk, och importförbudsfullmakt för det mesta i övrigt.
Härtill kommer inmalningstvång för t. ex. vete och han·e till gryn.
Alla dessa åtgärder beröra huvudsakligen vår imvort: omöjliggöra, försvåra eller fördyra denna.
Vi ha emellertid en annan grupp av likaså generellt yerkande åtgärder, som närmast kunna karakteriseras såsom prisutjämnings-,
clearingåtgärder. Hit hör mjölkavgiften först och friimst, slaktdjursavgift, och till samma ändamål användes en stor del aY importavgifterna och acciserna.
Från att från första början närmast ha varit avsedda att
minska spänningen och därmed den pristryckande konkurrensen
rent lokalt mellan produktmjölk och konsumtionsmjölk, såsom
fallet var med den första lokala mjölkavgiften, ha mjölkavgiften
och slaktdjursavgiften fått övertaga den vidgade uppgiften att
åstadkomma en väsentlig del av de penningmedel som erfordras
för att hålla den del av produktionen skadeslös, som till uppehållande av den åsyftade prisnivån måste undanskaffas från den goda
marknaden och säljas på den dåliga. Man kan beskriYa saken så,
att den ene producenten får lämna en del av sitt ÖYPrpris ifrån
sig för att via regleringsapparaten överlämnas till den andre producenten för att fylla ut hans underpris. Då emellertid alla prodncenter ej frivilligt kunde förmås till detta, har statligt tvang, efter
vissa regler, införts. Därmed har ju ej kunnat undvikas, att
clearingavgifterna även få karaktär av skatt.
Det är nog mjölkregleringen, som mest bekymrar dem, som befara en utveckling av jordbruksregleringen i en sådan riktning,
att förfarandet blir krångligare och krångligare och kräver fler och
fler reglerande ingrepp från statens sida för att till slut insnöra
såväl produktion som distribution i en olidlig statlig tvångströja.
J ag vill inte bestrida möjligheterna till att på andra vägar nå resultat. Men man må inte inbilla sig att ett visst pris kan uppnås
utan att konsumenterna få betala sin tribut, och det torde inte
vara huvudsaken om pengarna tagas ut på den ena eller den andra
skattevägen. Men en huvudsak är och förblir, att den enskildes
frihet att utnyttja sin arbetskraft och sin förmåga ej må beskäras.
606
»Statsbonden» – två diskussionsinliig_q
Det är ett vanligt talesätt inom de ekonomiska lantmannasammanslutningar, som redan bära upp en viss del av regleringarna,
att dessa måste växa sig starka nog att bära upp saken även om
statens stöd skulle svika. Som sporre till förnyade inbördes ansträngningar iir det verksamt. Men det ligger därutöver en känsla
bakom, en känsla som inte endast bottnar i misstron mot riksdagens jordbruksvänlighet i det långa loppet, utan också uti en
sund instinkt att söka åter stå på egna ben. Den känslan växer
sig starkare, ju fler gånger lantmännen få uppleva, att ett statligt
uppehållet minimipris får återbetalas i form av ett undanhållet
världsmarknadspris – såsom beträffande vetet i vintras.
Det betänkliga i statsstödet, sådant det hittills utformats och
tillämpats, ligger efter min uppfattning inte i att vissa tvångsåtgärder genomförts, d. v. s. att en del producenter måst deltaga med
eller mot sin vilja, inte heller i systemets något invecklade karaktär; de förutsättningar som äro för handen torde helt enkelt inte
möjliggöra något alldeles enkelt system. Det betänkliga ligger
däri, att strävandena att uppehålla en viss prisnivå lett till att
producenterna i viss utsträckning – lyckligtvis ej fullt – tappat
ansvaret för produktionens anpassning efter behov och efterfrågan. Beträffande mjölk och smör är överproduktionsgränsen
visserligen avlägsen, så länge vi äta mellan 50 och 60 tusen ton
margarin, men beträffande vete och råg minnas vi hur det blev för
några år sedan och beträffande kött och fläsk ha vi ännu färskare
erfarenheter.
Två möjligheter stå öppna. Antingen fasta, relativt garanterade
lHiser, som av all erfarenhet att döma då också ha en stark tendens att ligga i underkant — naturlig med hänsyn till garantens= statens risker vid överproduktion. Priset för den sortens
stöd blir också tämligen förklarligt garantens förbehåll gentemot
för höga priser. Näringen hålles flytande men får aldrig utnyttja
någon boom.
Den andra möjligheten innehär en viss återgång till friare spel
mellan tillgång och efterfrågan.. statens uppgift inskränkes i stort
sett till gränsskydd, d. v. s. till garanti för att den åsyftade prisnivån icke saboteras genom import, medan produktionen själv får
söka undvika inhemsk överproduktion, resp. själv undanskaffa
tyngande överskott, och i ökad utsträckning bära följderna ay
eller njuta frukterna av dålig eller god marknadsvård.
Jag tror obetingat på den senare linjen. En fri näring kan en- 607
>>Statsbonden» – tvd diskussi.onsinlägg
dast fortleva om den själv har att bära en väsentlig del av ansvaret för sin välfärd. Den som däremot ej vill taga några risker,
ej bära något ansvar för produktionens ändamålsenliga inriktning
kan ej göra anspråk på att anses fullmyndig och skickad att taga
Yård om sig själv. – Detta sagt utan klander mot vad som har
skett under säregna och oprövade förhållanden. –
Om man nu accepterar det sista resonemanget — ligger det då
så enkelt till, att där staten släpper där behöver intet annat träda
till, där får de ekonomiska krafternas fria spel sätta igång på
nytU Nej, det ligger nog inte så enkelt till. Näringens egenart:
dess ofantliga antal företagare, dess omöjlighet att kartellisera,
dess fundamentala svårighet att reglera sin produktion på samma
sätt som industrien i gemen har möjlighet till: att köra eller stå
still, kräver en ersättare för de krafter, som industrien rent organisatoriskt kan av egen kraft åstadkomma.
Den ersättaren heter Lantbrukarnas ekonomiska föreningar,
Jantmannakooperationen. Det torde bliva ofrånkomligt att skänka
dessa större befogenheter inom ramen av de allmänna direktiv som
måste uppställas mot maktmissbruk; det torde bliva ofrånkomligt
att understödja denna deras ekonomiska samverkan mellan ett otal
privatekonomiskt fristående företagare medelst vissa bestämmelser från en kvalificerad majoritet gentmot en minoritet. Bestämmelsernas omfattning torde lämpligen kunna anges sålunda, att
viss delaktighet – erläggande av clearingavgifter och dyligt –
måste kunna påfordras, i den mån de betingas av nödiga åtgärder
till generellt gagn för prisbildningen för en viss produktionsgren.
Detta är ej liktydigt med organisationstvång.
Kommer man därmed fri från beroendet av statsmakterna, av
politik och politiska kastvindar? Nej, givetvis ej. Men en utveckling enligt dessa linjer förutsätter å ena sidan minskat statsinflytande beträffande regleringens handhavande, å andra sidan
ökat inflytande och ökade befogenheter för lantmannens egna organ jämsides med ökat självansvar för resultatet.
Det här är lättare att säga än att utföra. Det ligger nära till
hands, att statsförmynderiet förbytes i en lika stel föreningsbyrå-
krati, men möjligheterna att nå en så fri anpassning som överhuvud är möjlig finnas på den senare vägen, icke på den
förra. Och jag tror, att vi måste inrikta oss på att utforma lösningen av den ekvation som detta problem uppställer. Därpå
beror, om föreningsbonden skall bliva statsbonde eller fri man.
608
»Statsbonden» – två diskussionsinlägg
Därpå beror också, om modernäringens intresse i ökad eller
minskad utsträckning skall bliva ett dagspolitiskt stridsämne och
bytesobjekt Helt ställt utanför politiken blir det inte i brådrasket — – -.»
·~ *

Hr Mellbye yttrade i sitt föredrag i själva det principiella huYudspörsmålet:
»Når det gjelder organisering av omsetning av landbruksvarer,
er vi i den senere tid kommet inn på helt nye veier, og vi kan nu
dele op salgsorganisasjonene i landbruket efter forskjellige prinsipper:
l) de frie salgsorganisasjoner. La mig her nevne det store ar~
beide, som i forskjellige land er utfert av jordbrukets samvirkeorganisasjoner på de forskjellige områden. Vi kan tenke på
hvad dette arbeide har betydd for opbygningen av det danske
husdyrbruk og på hvad det finske Pellervo, stiftet av den store
foregangsmann Hannes Gebhard, har utrettet i det finske
jordbruk;
2) de organisasjoner som er bygget op på grunnlag av lov, f. eks.
ved hjelp av et avgiftssystem eller ved hjelp av en bestemmelse
om at minoritet skal beie sig for majoritet. Dette siste er jo
efter forbillede fra England, hvor tanken ferst blev tatt op i
Marketing Act. Vi har disse salgsorganisasjoner i Norge for
melk og flesk;
3) den tredje type er de organisasjoner som simpelthen er bygget
op ved tvang. Typen er godt kjent i Tyskland, idet der jo der
finnes flere lover som påbyr organisasjon av bestemte grupper.
Under denne gruppe kan vi også nevne monopolene.
Vi ser her at vi for de rene omsetningsorganisasjoner kan få
en lignende opgruppering som for bondeorganisasjonene, nemlig
enten de frie eller de som er organisert ved tvang. I Norges Bondelag hevder vi at bondeorganisasjonene og også salgsorganisasjonene skal vrere selvstyrte, og at der må finnes en form for et
helstept organisasjonsapparat som bringer disse sammen. Det heter således i resolusjonen fra vårt landsmete på Namsos:
‘Norges Bondelag vii protestere mot de forsek som blir gjort på
609
»Statsbonden» – två diskussionsinlägg
efter hvert å legge jordbrukets salgsorganisasjoner mn under
staten eller andre organisasjoners ledelse.
Likesom industriarbeidernes selvstyre i sin,e organisasjoner
respekteres av statsmaktene, krever vi at jordbrukerne selv har
rårleretten over de salgsorganisasjoner de har skapt og oprettholder. Jordbrukets organisasjoner skal vrnre frie, uavhengige og
selvstyrte institusjoner.
Det er Norges Bondelag som gjennem 40 år har modnet jordbrukerne til å danne 0konomiske sammenslutninger; det er Norges
Bondelag som har den posisjon og de organer som skal til for å
beholde det som er vunnet på dette område, og gi det en sund vekst.
Gjennem Norges Bondelag og med dette som kjerne istandhringes et fast samarbeide mellem alle produsentorganisasjoner i
jordbruket.’
Selvsagt tok vi i sin tid med glede imot statens hjelp til ved
lov å st0tte op under organisasjonene, men vi betrakter det som
en hjelp til selvhjelp, slik at vi beholder vår selvstendighet og
selvbestemmelsesrett. Det er derfor et ytterst interessant og aktuelt emne hos oss hvor langtvi skal gå på denne lovlinje for ikke
å gå over grensen, slik at vi blir en avmektig underavdeling under
staten. Det er jo nemlig nu ikke fritt for det hos oss, at det er en
sterk tendens til ved hver anledning og i hvert tilfelle å be om
statens st0tte og statens innblanding. Og avstanden beh0ver da
ikke å vrnre så lang til den rene statssocialisme. Det ser nesten
ut som at det er en slags tyngdelov, som trekker i retning av statsadministrering. Vi har således et forslag til en ny trustlov, som er
meget betenkelig i den henseende. Vi gj0r da rett i å legge oss
på hjerte den gamle kloke statsminister Baldwins avskjedsord til
den brittiske ungdom, hvor han bl. a. sa: ‘Den gamle doktrinen
om kongens guddommelige rett er forsvunnet, og vi har ikke en
tanke på i dets sted å stille en ny doktrin om statens guddommelige rett, ti ingen stat er verdig ett fritt menneskes tilbedelse’.
Det var i den tale hvori han så sterkt la de unge på hjerte, at
hver og en av dem hadde sin del av ansvaret for hvm·dan fedrelandet blev styrt og stelt.
Når vi således avviser statens direkte innblanding i disse våre
frie organisasjoners og samvirkeorganisasjoners styre og stell, så
er vi på den annen side villige til å stille dem under statens og
samfundets kontroll.
Vi forlanger da kun at andre nrnringers og klassers organisa- 610
»Statsbonden» – två diskussionsinlägg
sjoner behandies på samme måte, at således industriens mektige
fagorganisasjoner også kommer under samme offentlige kontroll. – – — —
Og så skal vi selvsagt felge våre egne organisasjoners arbeidsmåte med våken opmerksomhet, således at der er ytringsfrihet og
plass for rimelig kritikk. Organisasjonene må selv vrnre våkne
overfor sine medlemmers ensker.
Det emne jeg her har behandlet, er efter min mening meget
viktig a få dreftet nrnrmere i alle detaljer for landbrukets folk.
Vi er kommet inn i en tidsperiade da nrnringspolitikken er blitt
mere og mere et spill mellem nrnringsorganisasjoners og kapitalistiske organisasjoners – trusters og kartellers – krefter, og hvor
kapitalorganisjonene og arbeiderorganisasjonene er de sterkeste,
mens landbrukets, bendernes organisasjoner nu som fer er relativt
meget svake. Disse seker derfor statens stette, og kan derved
på en måte ytterligere svekke sig – under visse forutsetninger. – – – -~»
* *
*
Vi åtnöja oss med blott fästa uppmärksamheten på den stora
överensstämmelsen i principåskådningen mellan inläggen från
dessa jordbruksrepresentanter från olika sidor om Kölen. Ingendera ifrågasätter en avveckling av jordbruksstödet, så länge de
yttre och inre betingelserna för jordbruksnäringen påkalla allmänna hjälpåtgärder. Och bägge finna det påkallat att inrikta den
nödiga hjälpen på sådana åtgärder, som lätta på statens tvångsmakt och i stället inom skäliga gränser ge jordbrukarnas ekonomiska sammanslutningar större befogenheter och större handlingsfrihet, till stärkarrdet av jordbrukarklassens nedärvda självansvar.
Att nå dithän är säkerligen ingen kort, kanske icke heller någon
lätt process. Men det är ett mål, som man ej utan trängande skäl
hör få släppa ur sikte. Regeringen sitter i första hand inne med
möjligheterna att inlänka utvecklingen i rätt riktning, i vart fall
att förhindra en kurs, som faktiskt skulle kunna göra jordbruket
till det första statssocialistiska experimentalfältet
611

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner