Print Friendly

Statens utgifter måste sänkas

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

–………,-===-”””””‘__________…….._…..,._…~-··. ·~· 7 • • • ~- ~ . •
STATENS UTGIFTER MÅSTE SÄNKAS
DE sTATLIGA utgifterna stiger oavbrutet. Jämför t. ex. driftbudgetens
utgifter för budgetåret 1950J51 med
de nu beräknade för 1959J60. De
uppgick det förstnämnda budgetåret till 5 449 milj. kr. eller omräknat i dagens penningvärde ca
8 200 milj. För budgetåret 1959/
60 beräknas de till 13 495 milj.,
vilket motsvarar en realökning på
2f3.
En del av denna ökning har na- .turligtvis sin grund i ökningen av
nationalprodukten. Mer än på sin
höjd hälften därav kan emellertid
inte få sin förklaring därigenom.
I övrigt beror ökningen på att den
offentliga sektorn kommit att ta i
anspråk en allt större del av de tillgängliga resurserna. statistiken på
detta område är inte och gör inte
anspråk på att vara exakt. En viss
uppfattning om förskjutningen kan
man emellertid få. Under de sista
förkrigsåren var den privata konsumtionen drygt 8 gånger så stor
som den offentliga. Nu kan den
beräknas vara blott 4 å 5 gånger
så stor som den offentliga konsumtionen.
En motsvarande utveckling har
ägt rum på investeringsområdet.
Av kanslichefen OSCA.R ÖSTMAN
Av de samlade investeringarna
1938f39 hänförde sig ungefär 1/4
till den offentliga sektorn mot nu
drygt 40%.
Det är egentligen endast högerpartiet som under 1950-talet med
kraft opponerat mot den statliga
utgiftsansvällningen. Allmänna talesätt om nödvändigheten att hålla
statsutgifterna nere har visserligen
förekommit såväl från övriga borgerliga partiers sida som från regeringshåll. De konkreta förslagen
till besparingar har emellertid blott
kommit från högerhåll – utom nu
på sistone. År efter år har högerpartiet sökt presentera en skuggbudget som trots samtidigt framlagda förslag om skattelättnader
kunnat utvisa en lika god eller
bättre balans än regeringens budget. Dessutom har partiet genom
att kräva alternativa utgiftsförslag
från de olika myndigheterna och
verken vid deras framläggande av
sina petita velat skapa underlag för
ett reellt bedömande av möjligheterna till ytterligare utgiftsnedprutningar. Vad partiet därvid bl. a.
uttryckligen siktat till är att varje
myndighet och verk skulle förständigas att redovisa förslag till en ut- 74
giftsstat som slutade på en lägre
totalsumma – t. ex. 5% lägre –
ån nårmast föregående budgetår.
I den statsverksproposition som
i januari 1958 förelades riksdagen
framtrådde den prekåra statsfinansiella situationen tydligare ån nå-
gonsin tidigare. Formellt var visserligen driftbudgeten balanserad.
Reellt sett var detta emellertid
långt ifrån fallet. Å ena sidan fanns
bland budgetens inkomster poster
av blott formell karaktär, å andra
sidan var utgifterna ofullständigt
redovisade. Högerpartiet hävdade
för sin del att det i realiteten förelåg ett underskott på åtminstone
500 milj. I diskussionerna mellan
representanter för högerpartiet och
de makthavande var också den stå-
ende frågan denna: Tänker regeringen låna pengar för att täcka
underskottet i driftbudgeten eller
tänker regeringen införa nya skatter – efter valet?
Svaren på denna fråga var i allmånhet undvikande. Som exempel
härpå kan anföras finansminister
Strängs uttalanden i en radiodebatt
den 28 augusti i fjol om att :.budgeten aldrig (får) bli ett kritstreck
för hönan> och om att :.det hår år
ett tekniskt resonemang som jag
inte skall ge mig in i, för då kommer vi att fastna i detta>. Dessförinnan under året hade han kommit
med mer preciserade uttalanden,
såsom i en radiodebatt den 5 maj
då han sade: »Låt mig framföra
den glädjande upplysningen att i
varje fall driftbudgeten bör vara
balanserad i överskott>. Och den
30 juli fick riksdagen veta: »Den
driftbudget som i dag presenteras
riksdagen för nästa budgetår år balanserad, detta med vissa säkerhetsmarginalen. Försiktigtvis tilllade finansministern emellertid den
gången att han inte vågade ha nå-
gon uppfattning om huruvida dessa
marginaler var tillräckliga för att
möta förutsedda utgiftsstegringar.
statsministern föreföll för sin
del nårmast irriterad över att nå-
gon kunde förutsätta att det skulle
bli skatteskärpningar i framtiden.
Sedan herr Hjalmarson flera gånger
frågat honom på den punkten i den
partiledardebatt som ägde rum i
radio och television två dagar före
höstvalet och sedan även herr Ohlin
vid ett tillfälle begärt besked, svarade han, att »det finnes i nuvarande konjunkturlåge ingen anledning att tala om nya skatten. Han
fortsatte därefter: »Jag skulle vilja
fråga herr Ohlin på den hår punkten: Delar verkligen herr Ohlin
herr Hjalmarsons mening att vi för
nårvarande har en statsfinansiell
kris, som skulle motivera nya skatter?»
I årets statsverksproposition presenterar nu finansministern en ny
beråkning rörande driftbudgetens
inkomster och utgifter för budgetåret 1958f59. Där råknar han ner
inkomsterna och råknar upp utgifterna och resultatet blir en försämring sedan riksstaten fastställdes i slutet av juli på inte mindre
än 480 milj. Närmare ån den halva
miljard högerpartiet förutsade för
ett år sedan kunde han ju knappast
komma.
situationen ter sig ingalunda ljusare för budgetåret 1959f60 –
tvärtom. Redan nu räknar finansministern med ett underskott på
549 milj. Då har han ändock så-
som inkomst räknat 150 milj. kr.
representerande kommunalskattemedel som staten 1958f59 tillgodogjorde sig i förskott. Formellt och
budgetmässigt är bokföringsåtgärden riktig, men några pengar för
ändamålet finns inte utan dem
måste staten nu låna upp. Vidare
tar staten i anspråk 155 milj. av
bilskattemedel för andra ändamål
än dessa är avsedda för. Han lånar
med andra ord pengar som sedermera skall gå till vägar o. dyl.
Det kan också förtjäna påtalas
att finansministern vidtagit en
transaktion i fråga om avskrivningar på bostadslån, som sannerligen inte står i överensstämmelse
med de avskrivningsregler riksdagen antagit. Sedan 1951 har till
bostadsbyggandet utgått dels s. k.
provisoriska, dels ortsdifferentierade tilläggslån, vilka ursprungligen var såväl räntefria som amorteringsfria. Eftersom någon ränta
inte utgått har dessa lån avskrivits
helt och hållet. 1957 års riksdag
beslöt, att viss del av dessa lån
skulle göras amorteringspliktig. På
grund härav beräknas ca 300 milj.
kr. komma att inflyta under loppet av 25 år räknat från den l januari 1958. Någon ränta skall
6- 593H2 Svensk Tidskrift H. 2 1959
75
emellertid alltjämt inte utgå. Med
gällande bestämmelser bör lånen
då fortfarande vara helt avskrivna
intill dess de återbetalas. Herr
Sträng hittade emellertid i fjol på
att »reaktivera» tidigare gjorda avskrivningar på 300 milj., trots att
endast 12 milj. skulle inflyta under
budgetåret 1958/59. Dessa 300 milj.
blev indirekt en inkomst på driftbudgeten, i det att herr Sträng
underlät att göra avskrivningar i
motsvarande grad på driftbudgetens sida. I år införes amorteringsskyldighet för ytterligare viss
del av tilläggslånen och i samband
därmed trollar finansministern
bort 162 milj. i avskrivningar som
eljest skulle ha belastat driftbudgeten.
Såsom finansministern framhåller får man också räkna med nya
utgifter i form av tilläggsstater och
anslagsöverskridanden. Avialsförhandlingarna med de statsanställda
kan t. ex. leda till höjda löner –
den s. k. nollställningen varigenom
kompensation ges för löneglidningen inom det enskilda näringslivet är bl. a. aktuell. Det kan nämnas att varje procents ökning av de
statsanställdas löner och pensioner betyder en utgiftshöjning på
50 milj. kr. per år. Eventuella indextillägg till folkpensionerna kommer också in i bilden.
Det är mot bakgrunden av det
här sagda naturligt att herr Sträng
känner behov av en »inkomstförstärkning» – detta är det förskö-
nande uttrycket för »skattehöj- 76
ningar». Han förutsätter att det behövs ytterligare inkomster »av storleksordningen en halv a en miljard
kronor». Vilken form denna inkomstförstärkning skall erhålla är
han icke »beredd» att ta definitiv
ställning till. Han pekar på den
möjlighet som »skatteförfattningen
anvisar», nämligen att öka uttagningsprocenten för den statliga inkomstbeskattningen. Såsom en annan väg pekar han på »en skärpning av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen med tyngdpunkten på större inkomsttagare och
förmögenhetsägare i kombination
med punktvisa skärpningar i den
indirekta beskattningen». Som en
tredje tänkbar väg anges möjligheten att genomföra en mera generell varubeskattning.
Uppenbarligen är det den sist angivna utvägen som leker herr
Sträng i hågen. En skärpning av
inkomstbeskattningen, vare sig den
sker i form av en höjd uttagningsprocent eller genom ändringar av
gällande skatteskalor, kan inte få
effekt förrän fr. o. m. den l januari
1960. Det finns över huvud taget
inte möjlighet att på denna väg få
in några belopp av nämnvärd betydelse under budgetåret 1959 j60.
Dessutom har ju den direkta beskattningen nått en sådan höjd att
det i och för sig vore orimligt att
på något sätt skärpa densamma.
Tvärtom finns det all anledning att
försöka komma till rätta med de
orimligt höga marginalskattesatserna, särskilt i mellanskikten där
en markerad puckel förekommer
för gifta skattskyldiga.
Inte heller är mycket att vinna
genom nya punktskatter. Regeringen har i båda dessa avseenden
tagit i anspråk i det närmaste alla
»skattereserver» av någon betydenhet. Det enda som återstår för att
under budgetåret få in belopp av
den storlek finansministern anger
nödvändiga är just en allmän omsättningsskatt. Att det därvid blir
fråga om en i verklig mening allmän – alltså där undantag inte
göres för livsmedel m. m. – torde
man också kunna utgå ifrån. De
tekniska nackdelarna vid en i olika
former differentierad omsättningsskatt torde här komma att fälla utslaget. Å andra sidan kan det då
tänkas, att regeringen föreslår vissa
kostnadskrävande åtgärder för att
lindra verkningarna för barnfamiljer och för personer i de lägre inkomstskikten.
En allmän omsättningsskatt på
3% skulle inbringa ett belopp av
900 a l 000 milj. kronor. Frånräknar man de utgiftsökningar som
kan föranledas av önskemålet att
mildra verkningarna för kategorier
som skulle drabbas särskilt hårt,
kommer man fram till en nettoförstärkning på 700 a 800 milj. kr.
Här kan det vara anledning att
något dröja vid den prognos för
1959 som finnes i den preliminära
nationalbudgeten för detta år. Produktionsökningen för året beräknas till 800 milj. kr. Vidare förutsätter man en importökning på 200
milj. och en lagerminskning på 300
milj., varigenom alltså ytterligare
500 milj. eller sammanlagt l 300
milj. kr. skulle stå till förfogande
för nya investeringar resp. ökad
konsumtion under 1959 – någon
exportökning räknar man inte med
under året.
Det beräknas att stat och kommun skall öka sina bruttoinvesteringar med 500 milj. och sin
konsumtion med 300 milj. Hela
den egentliga produktionsökningen
skulle sålunda tas i anspråk inom
den offentliga sektorn. Inom den
privata sektorn räknar man med
en minskning i investeringsverksamheten på 100 milj. och en ökning av konsumtionen med 600
milj. Det kan sålunda sägas att den
privata sektorn får inrikta sig på
att ~äta upp~ den tidigare skapade
tillgång som lösgöres genom lagerminskningen liksom också den importökning som uppkommer och
som inte motsvaras av någon exportökning.
Det försök till prognos med alla
dess felkällor som sålunda gjorts
grundar sig uppenbarligen på vad
som nu gäller i fråga om beskattningen. Skulle alltså skatterna tilllåtas stiga med 700-800 milj., bortfaller ungefär den presumtiva konsumtionsökningen på den privata
sektorn. Det är visserligen icke
fråga om helt samma tidsperioder,
eftersom prognosen avser kalenderåret 1959 och skatteskärpningssträvandena budgetåret 1959/60.
Det torde ändock stå klart att ett
77
införande av en allmän omsättningsskatt skulle förhindra varje
standardhöjning för svenska folket
under nästa budgetår. Sannolikt
måste man i stället räkna med
minskade konsumtionsmöjligheter.
Låt oss därefter återgå till årets
budgetförslag. I jämförelse med
riksstaten för budgetåret 1958f59
upptar driftbudgeten utgiftshöjningar på 974 milj. kr. mot ett så
blygsamt belopp som 163 milj. i
beräknade inkomsthöjningar.
Dessa siffror visar hän mot en
skrämmande utveckling. Man torde
vara berättigad dra den slutsatsen
att vår skattenivå nu nått en sådan
höjd att skatterna motverkar sig
själva, detta sett från statens synpunkt. Analyserar man vidare inkomstsidan och där konstaterar att
av inkomstökningen 125 milj. kommer på automobilskatter och 85
milj. på tullar och acciser, medan
den direkta skatten upptas till 100
milj. lägre belopp än i riksstaten
från juli 1958, förstärkes detta intryck.
Av utgiftsökningen betecknas ca
500 milj. såsom automatiska och
450 milj. såsom icke automatiska.
Den största utgiftsökningen kommer på socialhuvudtiteln med 267
milj., varav 200 milj. för arbetslöshetsändamål och 58 milj. till folkpensionering. Därnäst kommer
sjätte huvudtiteln med 235 milj. i
ökning, varav 220 milj. i förbättrade väganslag. ökningen är dock
reellt sett ej oväsentligt mindre,
eftersom det 1958f59 finns bety- 78
dande reservationer att ta i anspråk. För försvaret upptages 136
milj. mer än 1958159. Den reella
förbättringen för försvarets del är
68 milj. motsvarande de 2112 % som
enligt överenskommelsen i fjol
skulle gå till försvaret på grund
av den tekniska utvecklingen. Ett
belopp av 60 milj. har avsatts för
att täcka eventuellt kommande
prisstegringar. Även ecklesiastikhuvudtiteln vill ha 136 milj. kr.
mer än under löpande budgetår.
Därav skulle 80 milj. kr. gå till
folkskoleväsendet, 22 milj. till universitet och viss annan högre undervisning samt 18 milj. till lärarutbildning. Inrikesdepartementet
visar en uppgång på 65 milj.,
varav 48 milj. går till hälso- och
sjukvård och ca 9 till polisväsendet. I övrigt kan framhållas att
skatteersättningen till kommunerna
fortsätter att stiga genom att
kommunerna höjer sina utdebiteringar. Där blir det en anslagshöjning på 30 milj. Budgetåret 19581
59 hade vi en utgiftsökning på 55
milj., även då på grund av utdebiteringshöjningar som kommunerna
företagit. Anslaget är nu uppe i så
högt belopp som 610 milj.
Jordbruks- och handelsdepartementen skiljer sig från de andra
genom att de begär vardera 19
milj. lägre anslag än 1958159. För
jordbrukets del är det främst bortfallet av prisrabatteringen av smör
som är avgörande. För handelsdepartementets del är det i väsentlig utsträckning det förhållandet
att anslag till AB Atomenergi förvandlas till lån och därmed överföres till kapitalbudgeten.
Som bekant satte herr Sträng en
gång såsom sitt mål att budgeten
skulle vara totalbalanserad. De
löpande inkomsterna skulle alltså
inte täcka bara driftbudgetens utgifter utan också investeringar och
andra kapitalutgifter. Han misslyckades grundligen. För budgetåret 1959l60 räknar han hittills
med ett underskott på totalbudgeten på 2 470 milj. kr. eller drygt
900 milj. mer än i riksstaten för
budgetåret 1958159. Det må emellertid erinras om att finansministern sedan i somras måst räkna
med en försämring av driftbudgeten, vilket lett till att han i sin
nya beräkning kommit till ett totalt budgetunderskott för 1958159
på 2 219 milj. eller 667 milj. högre
belopp än i juli.
Att det budgetförslag riksdagen
nu skall behandla under några må-
nader framöver är underbalanserat
innebär inte någon principiell nyhet i svensk riksdagspolitik. Det
hade vi också låt vara i ytterst
blygsam skala under 1930-talets
svåra arbetslöshet. Under krigsåren
fördes vidare vissa utgifter som
föranleddes av kriget på sätt och
vis utanför budgeten och täcktes
med lån. Däremot är det en nyhet
att finansministern inte anger mer
preciserat hur underskottet skall
täckas. Detta har föranlett dels en
anmärkning till konstitutionsutskottet, dels krav från högerpartiets sida att alla utgiftsbeslut skall
betraktas såsom preliminära intill
dess frågan om skatterna är avgjord. Om nämligen utgiftsbesluten anses som definitiva, skulle
nämligen riksdagen kunna försättas i den situationen att den i maj
månad stode inför ett tvång att
skaffa »inkomstförstärkning» för
att täcka redan beslutade utgifter.
Detta skulle knappast lämna någon
valfrihet då skattefrågan bleve aktuell. Svenska folkets urgamla rätt
att sig själv beskatta genom valda
representanter skulle förvandlas
till en ren formalitet. Genom en
numera träffad kompromiss har
emellertid behandlingen av vissa
större anslagsfrågor som det råder
delade meningar om skjutits till slutet av riksdagen.
Finansministern meddelar i sin
finansplan, att han i våras lät uppmana samtliga myndigheter att i
sina petita för budgetåret 1959f60
iakttaga den allra största restriktivitet. Besparingssträvandena skulle
icke begränsas till nya och ökade
anslagsbehov utan i hög grad omfatta en undersökning av förutsättningarna för nedskärningar av redan utgående anslag. Trots dessa
riktlinjer redovisas från myndigheternas sida krav på utgiftsstegringar, som skulle ha inneburit ett
underskott på driftbudgeten om ca
l 400 milj. kr. och ett totalt underskott och upplåningsbehov om ca
3 500 milj. kr.
I detta läge säger sig finansministern i första hand ha strävat till
79
en sådan reduktion av utgifterna i
form av faktiska besparingar att
driftbudgeten skulle ha varit balanserad utan :inkomstförstärkningar. Det har emellertid visat sig,
säger han, »att realiseraodet av
detta mål skulle innebära en så
hänsynslös beskärning av anslagen
till olika ändamål och verksamhetsgrenar, att regeringen icke ansett sig kunna förorda en sådan politik». I ett radioframträdande har
herr Sträng ytterligare talat om att
i finansdepartementets skrivbordslådor fanns ett utarbetat förslag till
balanserad driftbudget en
skräckbudget såsom han uttryckte
sig. Riksdagen har emellertid trots
hemställan därom i en interpellation av herr Hjalmarson inte fått
tillfälle ta del av denna skräckbudget.
Innan man tar ställning till frå-
gan huruvida en balansering av
driftbudgeten bör åstadkommas genom sänkning av utgifterna eller
genom en höjning av skatterna kan
det vara anledning att söka bedöma de närmast framförliggande
åren. Finansministern har låtit
riksräkenskapsverket göra beräkningar rörande statsinkomsternas
utveckling fram t. o. m. budgetåret
1961/62. Verket har därvid måst
göra vissa antaganden beträffande
den allmänna inkomstutvecklingen
i landet och utgått från en årlig
inkomstökning för såväl fysiska
som juridiska personer på 3%.
Med denna utgångspunkt har beräknats en förbättring av inkoms- 80
terna på 535 milj. för 1960/61 och
på 410 milj. kr. för följande budgetår. Av intresse är då hurudan
utgiftsutvecklingen kan väntas bli.
Med bortseende från effekten av
ev. prisstegringar och av den tekniska utvecklingen brukar man
räkna med en »normab automatisk årlig utgiftsstegring på driftbudgeten öm minst 300 milj. kr.
Ovanpå denna utgiftsstegring får
läggas de stigande utgifterna för
förräntning av statsskulden (budgetåret 1959/60 70 milj.). Vidare
måste hänsyn tas till framtida förändringar av de statsanställdas
löne- och pensionsförmåner, där
som nämnts varje procents stegring representerar ett belopp av ca
50 milj. kr. per år. Under budgetåret 1960/61 tillkommer utbetalningar av premier på premiesparandel under åren 1955 och 1956
med uppskattningsvis 150 milj. kr.
Så har vi att räkna med en ännu
icke fastslagen höjning av folkpensionsförmånerna. Skulle pensionsobligatoriet genomföras får staten
också stora utgifter i egenskap av
arbetsgivare. Den tekniska utvecklingen kan slutligen kräva sin tribut.
Utan att här söka göra någon
hopsummering av väntade utgiftsökningar kan man utan tvekan
fastslå att de kommer att väsentligt överstiga inkomstökningarna,
detta såvida inte radikala åtgärder
vidtagas för att hindra utgiftsexpansionen. Tendensen hos statsutgifterna att stiga i snabbare takt
”‘
än inkomsterna finner t. o. m. finansministern oroande. Utvecklingen måste brytas, säger han.
Ä ven om inkomsterna skulle
komma att förstärkas kvarstår det
som en angelägen uppgift att
dämpa utgifternas stegringstakt.
Det är skada att herr Strängs så
ofta tillkännagivna sparsamhetsiver inte tar sig praktiska och på-
tagliga u~tryclc Ingen borde bättre
än han ha varit medveten om att
en fortsättning på det sätt som
årets budget ger uttryck för är helt
orimlig. Det kommer alltid att förhålla sig så att från olika håll kan
framföras önskemål om det ena
och det andra och det tredje som
väl kan motiveras och som på
många sätt kan anses angeläget att
genomföra. Men om det inte finns
tillräckliga inkomster, måste man
avstå från saker som man eljest
lmnde vilja genomföra. Det är banalt att säga, att man måste rätta
munnen efter matsäcken. Men det
är lika sant ändå. Och om herr
Sträng har insett att framtidsutsikterna är så dystra att utgiftsnedskärningar absolut är nödvändiga, varför har han inte redan i
år försökt ta ett krafttag? Man kan
inte undgå den misstanken att han
i verkligheten vill få i sin hand ett
instrument att pressa av svenska
folket nya skatter, mer fulländat
och mer snabbt verkande än något
han hittills haft. En omsättningsskatt kan ju mycket snabbt ändras.
Och åt vilket håll en sådan ändring
skulle gå behöver man knappast
tveka om. Däri ligger den största
faran vid ett genomförande av en
allmän omsättningsskatt. Verklig
sparsamhet iakttar blott den som
inte har så stor kassa till sitt förfogande, den sanningen gäller i
kanske särskild grad vår socialdemokratiska regering.
Efter de uttalanden som förekommit sedan herr Strängs budget
offentliggjordes lär väl regeringen
inte hysa stora förhoppningar att
något av de borgerliga partierna
skulle gå med på den inkomstförstärkning som herr Sträng lär
komma att föreslå. Men nog måste
det vara ytterst frestande för statsministern att inleda förhandlingar
med sin gode vän partiledaren i
centerpartiet och försöka köpa
hans medverkan genom löften om
förmåner av olika slag i samband
med den kommande jordbruksuppgörelsen. Detta kan måhända också
vara frestande för den senare av
den anledningen att det 3-åriga
jordbruksavtal som utgår nu till
hösten uppenbarligen inneburit att
jordbrukarna inte haft möjligheter
att följa med i inkomstutvecklingen för övriga delar av folket.
På sina håll har jordbrukare rent
av måst inregistrera realförsämringar. Vad som vid en sådan förhandling kan komma att utspela
sig överlåter vi till läsarens giss- 81
ning. Hans är lika god som någon
annans.
En sak är emellertid klar: Från
samtliga borgerliga oppositionspartiers sida har i år framkommit förslag om utgiftsnedskärningar. Hö-
gerpartiet har redan nu lagt fram
konkreta förslag som skulle ge omkring 600 milj. kr. i nettoförstärkning av driftbudgeten. Räknar man
med kapitalbudgeten kommer man
upp i ett totalbelopp av ca l 800
milj., som alltså är det belopp varmed den statliga upplåningen
skulle minskas. Folkpartiet har
redovisat besparings- och andra
projekt som skulle innebära en förbättring av driftbudgeten på ca 300
milj. kr. och centerpartiet ligger
vid ungefär 200 milj. kr.
Det är att hoppas att vid det
fortsatta arbetet i och utom riksdagen borgerlig enighet skall kunna
vinnas om än större besparingar.
Borgerligheten har nu sin chans
att hindra en i längden förödande
skatteutveckling. Härför kräves
vilja och mod att ompröva tidigare
fattade beslut om utgivande av bidrag i olika former. Det är inte av
statsbidrag de enskilda skall leva
utan av sitt arbete. Det ensidigt
kollektiva tänkandet och handlandet ger icke den rätta jordmånen
för en snabb och standardförbättrande produktionsökning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner