Print Friendly

Statens och näringslivets organisationer

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STATEN OCH NÄRINGSLIVETS
ORGANISATIONER
Av professor NILS HERLITZ, Djursholm
DET är ett mycket framträdande drag i det sista årtiondets
– och i all synnerhet de allra sista årens – utveckling, att staten vid handhavandet av allmänna angelägenheter i en eller annan form etablerat samverkan med privata organisationer, som
därmed i större eller mindre grad trätt i det allmännas tjänst.
Exempel härpå finnas väl redan från äldre tid; jag erinrar om
handelskamrar och hushållningssällskap, olycksfallsförsäkringsbolag verksamma enligt 1916 års lag, hypoteksföreningar och
andra kreditorganisationer. Men det är särskilt fr. o. m. 1930-talet
som den nya formen för lösande av allmänna uppgifter kommit
till användning. De erkända sjukkassorna kunna sedan 1931 betecknas som organ för statlig sjukförsäkring, och efter deras
mönster hava arbetslöshetskassorna kommit till stånd. I synnerhet hava enskilda organisationer i samarbete med det allmänna
blivit av betydelse på näringslivets område. Allbekant är den roll
de fingo i den statliga jordbruksregleringen från början av 1930-
talet. Det är vid den tiden som Svenska mejeriernas riksförening,
slakteriförbundet och en mängd därmed jämförliga organisationer
framträdde som ett slags organ för jordbrukspolitiken. Från
andra områden kan man erinra om granitindustriens exportförening, som fått utförselmonopol på gatsten, och de fiskaresammanslutningar, som tjäna som organ för reglering av fiskpriserna.
I vad mån i övrigt näringslivets organisationer, för vilkas rika
utveckling före krigsutbrottet vi fått en intressant redogörelse i
ett nyligen publicerat kommittebetänkande (SOU 1940 nr 35), under denna tid trätt i ordnad samverkan med regering och myndigheter, är svårt att överblicka.
Däremot är det välbekant, att efter krigsutbrottet en mycket
livlig kontakt har etablerats. På de allra flesta områden av folkhushållningen hava privata organisationer inom produktion, varudistribution och transportväsen på ett eller annat sätt tagits i
301
…. ).1 ‘
,
Nils Herlitz
anspråk för genomförande av en planmässig hushållning. De hava
särskilt spelat en stor roll vid fördelningen av landets tillgångar
både mellan producenter och mellan konsumenter, de hava medverkat vid den statliga priskontrollens genomförande o. s. v. I
ett och annat fall har samarbetet reglerats under riksdagens medverkan; jag erinrar om hur riksdagen på hösten 1939 godkände
en plan för kolimportens reglering under samverkan med en organisation av kolimportörer, om den roll som tilldelats skogsägarnas
organisationer vid regleringen av vedproduktionen, om de föreningar av yrkesidkare, varom stadgas i 1940 års förordning om
yrkesmässig automobiltrafik, och om det organisationstvång som
kan etableras enligt 1939 års prisregleringslag1• I andra fall är
det Kungl. Maj :t som utan riksdagens medverkan organiserat
samarbetet. På regeringsbeslut grundar sig sålunda – för att
nämna några exempel- åtminstone delvis samarbetet med foderintressentföreningen och med en organisation för handel med bilkol våren 1940. Men i de allra flesta fall är det andra myndigheter, och främst kristidskommissionerna- industrikommissionen,
handelskommissionen, livsmedelskommissionen, bränslekommissionen, priskontrollnämnden m. fl. – som anordnat förbindelsen: å
statens vägnar bestämt om organisationernas uppgifter, rättigheter och skyldigheter. Samarbetet torde i åtskilliga fall försiggå
jämförelsevis formlöst, men på många områden föreligga formliga avtal; jag behöver blott erinra om priskontrollnämndens
många överenskommelser.
Det är från skilda håll omvittnat, att samarbetet mellan staten
och näringslivets organisationer varit av utomordentlig betydelse
i nuvarande krisläge. Det brukar – helt visst med fog – framhållas, att krigstidshushållningen därigenom fått en väsentligt
bättre organisation än under det förra världskriget. Och man har
icke hört mycket om olägenheter förbundna med systemet.
Det torde likväl vara skäl att framhålla, att det är av utomordentlig vikt, att samarbetet gestaltas på det rätta sättet. Man
kan säga, att sedan folkhushållningen i utpräglad grad blivit en
statens angelägenhet, dess organiserande måste framstå som ett
mycket viktigt led i de författningsproblem, som krigstiden ställer oss inför; man missförstår spörsmålet om man uppfattar det
som uteslutande ekonomiskt. Det gäller på detta område att företaga en genomtänkt avvägning. Man måste lämna ett skäligt ut- 1 Jfr förhandlingarna vid urtima riksdagen 1939, bl. a. mot. i första kammaren
nr 17 s. 5 ff. och första kammarens prot. nr 20 s. 32 ff.
302
Staten och näringslivets organisationer
rymme åt den statliga ledningen, men man måste på samma gång
vårda sig om organisationernas självstyrelse och om den enskilde
näringsidkarens tillbörliga frihet. Problemet hänför sig närmast
till det nuvarande krisläget, men kan naturligen icke undanskjutas under hänvisning till att detta är en tillfällig, övergående
företeelse. Vart utvecklingen leder kan ej nu bedömas, men i
varje fall är det en statsmakternas ofrånkomliga skyldighet att
räkna med möjligheten, att de förhållanden, i vilka vi nu befinna
oss, i en eller annan form komma att bestå för långliga tider.
Man frågar sig vid sådant förhållande, vilka grundsatser som
kommit till tillämpning vid gestaltningen av samarbetet mellan
staten och organisationerna. En sådan fråga torde få anses på sin
plats, enär allmänheten torde äga en ytterst ofullständig kännedom om hithörande förhållanden; detsamma gäller nog i stort sett
om riksdagens ledamöter. I tillgängliga publikationer får man ej
veta mycket om dem; det kommittebetänkande jag nyss berörde
behandlar ej tiden efter krigsutbrottet. Även där upplysning på
en eller annan punkt kan vinnas om att en viss organisation samverkar med statens organ, får man sällan något besked om hur
samarbetet egentligen gestaltar sig.
Då här talas om grundsatser, efter vilka statens och organisationernas inbördes förhållande borde regleras, avses naturligtvis
ej ett schema, som skulle kunna tillämpas överallt. Om något så-
dant kan ej bliva tal redan av den anledningen att organisationerna hava så mångahanda olika funktioner att fylla: att medverka vid licensgivning eller eljest vid fördelning av varutiiigångar m. m., att tjänstgöra som clearingorgan till utjämnande
av skillnader i kostnader, att åvägabringa en ur allmän synpunkt
önskvärd produktion, att reglera prisnivån o. s. v. Somliga organisationer uppträda också själva som företagare. Även av många
andra skäl kan det väl vara motiverat, att man en gång handlar
på ett sätt, en annan gång på ett annat.
Men vad som är angeläget är, att man åtminstone har några
riktlinjer att gå efter, så att då spörsmål i olika fall uppträda
i en och samma form, de få en något så när ensartad lösning. Det
är nämligen icke utan sina vådor, om staten vid sina ingripanden i näringslivet uppträder på ett sätt som ter sig som planlöst och godtyckligt. Såsom ett skäl för att man handlar än si
och än så, kan ej med fog åberopas, att man icke tänkt närmare
över saken, att man saknar överblick, att den ena kommissionen
icke vet vad den andra gör o. s. v.
303
—~·–
• l ‘
t
Nils Herlitz
Huvudfrågan gäller avvägningen av den statliga ledningen och
organisationernas självstyrelse. Två faror måste här beaktas: å
ena sidan statlig maktfullkomlighet, å andra sidan egennytta och
godtycke från de privata intressenas sida.
Man frågar sig sålunda: vilka slags befogenheter anses kunna
anförtros åt privata organisationer~ Under vilka förutsättningar
anses t. ex. uppgiften att fördela licenser, varutillgångar, marknader o. s. v. kunna överlämnas till dem~ I vilken utsträckning
förbehåller sig staten att säga det sista ordeU Vilka möjligheter
håller man öppna för statlig, kontrolU Bereder man tillfälle till
klagan över organisationernas åtgärder~ I den mån en organisation får statsmedel till sitt förfogande eller utrustas med maktbefogenheter, inställer sig frågan, om man från statens sida tillser, att den har en betryggande författning, med skäligt inflytande
för medlemmarna, tillfredsställande former för beslutfattande, garantier för att den samfällda verksamheten icke kommer enskilda
intressenter till godo o. s. v.
Men på samma gång som sålunda en tillbörlig ledning för det
allmänna måste upprätthållas, gäller det å andra sidan att tillse,
att organisationerna icke nedsjunka till maktlösa redskap i statsmyndigheternas händer, utan verkligen bliva organ för den medborgerliga självverksamhet, av vilken vi nu till dags behöva allt
vi kunna få. Denna erinran är särskilt på sin plats, om man på-
minner sig, vilken hart när obegränsad makt statens organ i närvarande tid besitta. De äga faktiskt – tack vare krigstidslagstiftningen – möjlighet att genom hot om varjehanda slags olika
åtgärder – t. ex. förvägrande av grundväsentliga tillstånd och
licenser – tvinga näringslivets män till en politik, som endast
får det yttre skenet av att vara ett uttryck för deras egen vilja.
Bliva dessa möjligheter utnyttjade med varsam hand~
Jag har redan antytt att det finnes en tredje faktor att taga
hänsyn till vid sidan om staten och organisationerna: den enskilde näringsidkaren. Vad gör man för att se till att han kommer till sin rätU Får han som medlem tillbörligt inflytande i
organisationen~ Vad gör man för att säkerställa, att icke den ene
gynnas på den andres bekostnad~ Vilka möjligheter bereder man
åt organisationerna att i olika hänseenden dirigera sina medlemmars produktions- och försäljningspolitik o. s. v.~ I samband härmed frågar man sig, i vilken utsträckning staten sörjer för att
medlemskap i organisationerna och de förmåner, som följa därmed, stå öppna för alla som rättvisligen böra få vara med. Också
304
staten och näringslivets organisationer
den motsatta frågan inställer sig: är det brukligt, att staten
tvingar in näringsidkare i organisationerT Så vitt jag känner,
har prisregleringslagens organisationstvång blott i ett fall använts. Men staten har ju så många andra lika goda tvångsmedel,
om den vill genomföra en tvångskartellering; den behöver ju
blott ge en organisation monopolrätt över en viktig råvara eller
dylikt.
De problem, som här i största korthet antytts, äro ju – låt
var3:. i delvis andra former – välbekanta från andra områden.
Man har alltid haft dem inom kommunallagstiftningen: även där
har det ju gällt att avväga statens ledning och kontroll, korporationernas självstyrelse, medlemmarnas rätt och frihet. Jag erinrar
även om många andra slags sammanslutningar, för vilka riksdagen varit intresserad av att reglera organisationen och förhållandet till å ena sidan staten, å andra sidan de enskilde; exempel utgöra hushållningssällskap, sjukkassor, arbetslöshetskassor.
Och jag behöver väl ej påminna om det livliga intresse, som för
icke så många år sedan ägnades åt tanken på en allmän lagreglering av förhållandet mellan de enskilda och de stora ekonomiska
organisationerna. Problemens art är således icke obekant. Och
då de nu framträda i större proportioner än någonsin tillförene
sedan vår kommunala självstyrelse på 1860-talet fick sin fasta
form, hava de berättigade anspråk på en däremot svarande uppmärksamhet.
Det fasta grepp på dessa problem, som tidsläget kräver, kan
knappast utövas av någon annan än av regeringen. Endast den
har den erforderliga överblicken över de mångskiftande företeelserna och möjligheter att leda utvecklingen i den rätta riktningen.
Tyvärr har man emellertid ej intrycket, att den ägnat problemen någon synnerlig uppmärksamhet. I den mån den över huvud
taget tar befattning med dem – och icke överlåter åt kommissionerna att lösa dem efter sitt eget sinne1 – ser den förmodligen i
de frågor som uppdyka intet annat än rent praktiska spörsmål
som få lösas från fall till fall, i enlighet med vad som från ekonomisk synvinkel ter sig bekvämt och ändamålsenligt. Det kan
ju icke heller förnuftigtvis ifrågasättas, att dessa synpunkter
borde bannlysas; de måste tvärtom få en avgörande roll. Men
vid sidan om dem finnes det också utrymme för insikten om att
man står inför ett författningsproblem av stora mått, en fråga
1 Om kommissionernas stora rörelsefrihet se konstitutionsutskottets memorial 1941
nr 12 s. 20 ff.
305
-~-
Nils Herlitz
om sunda utvecklingslinjer för våra samhällsformer.1 Antingen
vi vilja det eller icke, antingen vi se det eller blunda, äro vi
mitt uppe i en väldig omdaningsprocess, vars betydelse endast
den kan förbise, som tror att vi efter några bekymmerfulla år
skola återvända till gamla, »normala» arbets- och livsformer. I
en sådan tid är det farligare än någonsin, om blicken är skum och
viljan osäker. Då behöves mer än någonsin klarsyn och skaparvilja. Sådant har man rätt att begära av regeringen.
Det gäller, som redan antytts, att i de nya former för vårt ekonomiska liv som hålla på att växa fram, skapa en sund jämvikt:
att jämte erforderlig statlig ledning säkerställa tillbörligt utrymme för sammanslutningarnas självstyrelse och skälig frihet
för de enskilda. Detta innebär intet annat än fullföljande av
vad samlingsregeringen satt främst på sitt program. Oavlåtligen
plägar det betonas att det nu gäller underkastelse under fosterlandets krav, men på samma gång värnande av den självstyrelse
och den medborgerliga frihet, som för oss äro oupplösligen förbundna med tanken på fosterlandet. Vill man göra allvar av
detta program, är det emellertid ej nog med att vårda och värna
vad vi redan hava av självstyrelse och frihet. Det gäller också
att göra arvet fruktbärande, de gamla traditionerna levande i
nutidens uppgifter, att med klar blick avväga: det utrymme
som där bör lämnas åt fri medborgerlig gärning, de nya områden,
där nedärvda traditioner av medborgerligt samarbete och självstyrelse kunna och böra göras fruktbärande, och den roll som
bör tillmätas den statliga ledningen av näringslivet.
1 Denna synpunkt har närmare utvecklats i ett anförande i årets remissdebatt,
Första kammarens protokoll nr 3 s. 30 ff.; den vädjan jag där riktade till regeringen har ej fått något svar. Jfr även mina arbeten Grunddragen av det svenska
statsskickets historia (1936) s. 286 ff., Sweden, A modern democracy on ancient
foundations (1938) s. 84 ff.
306

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner