Stark yttrandefrihet – en svensk tradition?

Yttrandefriheten i Sverige har starka och stolta traditioner, brukar det sägas. Problemet är dock att historieskrivningen inte stämmer. I vissa avseenden har vi inte alls ett starkt yttrandefrihetsskydd i svensk rätt. Tvärtom. Det skriver Mårten Schultz.

”Det råder en väldig konsensus i Sverige kring de här frågorna. När barnpornografi diskuteras handlar det snarare om att täppa till kryphål och stärka lagen.”

Så uttalade sig justitiedepartementets kansliråd Axel Peterson i Dagens Nyheter. Han har naturligtvis rätt. Det råder konsensus kring den stränga synen på barnpornografi. Det råder inte bara konsensus kring att barnpornografiinnehav ska vara kriminaliserat i svensk rätt, det råder dessutom konsensus kring den ur ett jämförande perspektiv långtgående inställning.

Det är förstås inte konstigt. Få är beredda att försvara barnpornografers ”rätt” att få uttrycka sig och än färre ”rätten” att få tillgång till sådan pornografi. Men saken är inte så enkel. Saken är ju aldrig enkel, när det gäller kriminalisering som skaver mot en grundläggande frihet som yttrandefriheten. Barnpornografi, liksom allt annat, kan aktualisera gränsdragningsproblem, situationer där det svart-vita förhållningssättet inte räcker till.

Barnpornografi anses ibland som konst och ibland anses sådan konst som så konstnärlig att det övertrumfar de värden som ligger bakom kriminaliseringen av barnpornografi. Nabokovs Lolita, Larry Clarkes fotografier eller Bjarne Melgaards utställning på Moderna Museet är exempel på hur gränsfall kan se ut. Och så var det fallet med serietecknaren i Uppland.

Tidigare i år dömdes en serietecknare för barnpornografiinnehav efter att polisen funnit tecknade serier i hans dator. Vissa av bilderna ansågs föreställa barn i sexuellt eggande situationer. Det var inte avbildningar av riktiga barn. Det var inte ens bilder som liknade avbildningar av riktiga barn. Det var typiska mangaserier – där aktörerna ofta avbildas med barnsliga drag, som stora ögon – som underkastades domstolens bedömning. Tingsrätten fann att syftet med teckningarna var att egga. Innehavaren av bilderna, som översatte serier till svenska, dömdes för barnpornografibrott.

Yttrandefriheten i Sverige har starka och stolta traditioner, brukar det sägas. Det rättsliga skyddet för yttrandefriheten och särskilt tryckfriheten är unikt i sin historia och i sin omfattning. Det är en historieskrivning som upprepas i den senaste statliga utredningen på området, Ny yttrandefrihetsgrundlag?, som presenterades i slutet på oktober 2010. Påståendet brukar förenas med ståndpunkten att det är en tradition som vi bör måna om, att vi bör värna om vår starka svenska yttrandefrihetstradition. Problemet är dock att historieskrivningen inte stämmer. I vissa avseenden har vi inte alls ett starkt yttrandefrihetsskydd i svensk rätt. Tvärtom.

I yttrandefrihetskommitténs betänkanden identifieras sex grundbultar i den svensk yttrandefriheten. Enbart någon enstaka av dessa grundbultar – litet beroende på hur man räknar – har direkt att göra med skyddet för yttrandefriheten som frihet, som rätten att få yttra sig (utan sanktioner). Grundbultarna är därutöver av processuellt slag – hur och på vilket sätt yttrandefriheten ska fungera.

Därtill har vi de speciella reglerna om meddelarfrihet, som kan sägas vara delvis regler om friheten att få yttra sig (friheten att få bryta sekretess till exempel), men som också är regler om access till information (reglerna syftar till att skapa förutsättningar för medias genomlysning av förvaltningen). Sammantaget ger dessa regler ett starkt skydd för medierna. Det är naturligtvis en essentiell aspekt av ett yttrandefrihetsskydd. Men när det gäller yttrandefriheten i sin kärna är finns det hål i grundlagsskyddet. Stora hål. Hål som inte diskuteras.

Barnpornografi är en god illustration. Idag är barnpornografi explicit ett undantag i grundlagsskyddet. Tryckfrihetskommittén tar detta – och andra undantag för t.ex. kommersiella annonser och upphovsrättsligt skyddade verk – för givna. Kommittén diskuterar tre olika modeller för hur framtidens yttrandefrihet kan regleras. I samtliga dessa modeller görs undantag för vissa former av yttranden.

Det innebär att det särskilda skyddet för yttranden helt enkelt inte gäller för sådant som kan betraktas som barnpornografi. Det innebär i sin tur att det inte finns hinder i möjligheterna att begränsa sådana uttalanden genom lag och delvis även på andra sätt.

Yttrandefriheten prövas i just gränsfallen – det är där det visar sig om en rättsstat har en stark eller en svag tradition. Barnpornografi är den minst försvarbara formen av yttranden. Barnpornografer förtjänar (stränga) straff; omsättningen av barnpornografi bör förhindras. Men det betyder inte, i alla fall inte med självklarhet, att den grundlagsskyddade yttrandefriheten bör sättas ur spel helt och hållet. Gränsfallen illustrerar detta: Mangateckningarna var kriminella, menade tingsrätten. Nabokovs Lolita är det inte. Är det verkligen rimligt att grundlagen kapitulerar för dessa avgränsningsproblem helt och hållet?

Diskussionen om morgondagens yttrandefrihet kommer att präglas av debattörer som framhåller att det svenska systemet har fungerat bra, att det svenska skyddet för yttrandefriheten är unikt och att skyddet för den svenska pressen har främjat det demokratiska samtalet. När sådana uttalanden läggs till grund för att försvara den rådande ordningen bör man vara vaksam. Bristerna i skyddet är nämligen många och behöver framhävas i processen om hur regelverket ska reformeras.

En stark yttrandefrihet är mer än ett starkt skydd för medier. En central aspekt i skyddet för yttrandefriheten är att så många yttranden som möjlighet omfattas. Det är enligt min mening en minst lika viktig sak som att ansvaret kan allokeras till en särskild person (utgivaren, till exempel) och en betydligt viktigare sak än att det ska finnas en särskild processuell ordning för hanterandet av påstådda övertramp (tryckfrihetsjuryn, etc.). Hur kan vi skapa ett så omfattande yttrandefrihetsskydd som möjligt? Bör det stärkas i förhållande till dagens skydd?

Det borde vara kärnfrågor i samtalet om grundlagsreformer.

Mårten Schultz är docent och jur dr i skadeståndsrätt.