Print Friendly

Staffan Heimerson; Världen – den vita fläcken

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~ Världen
– den vita fläcken
Kina är intressantare än någonsin. En kommunistisk diktatur med frisvingande
marknadsekonomi. Där finns en exotism och ett förtryck att skildra.
S
TRIDSVAGNAR rullade nerför Chang An, genomfartsleden i ~eking.. Stående i en
öppen hmousm av märket
Röda Flaggan kördes härskaren fram till podiet utanför Den
förbjudna staden vid Den himmelska fridens torg och lät sig hyllas av
en handplockad publik med partibok.
TV-bilderna från ceremonierna,
när en revolution firade sitt femtioårsjubileum, distribuerades ut över
världen.
EI!J lSvensk Tidskrift lr999, nr si
Men var är korrespondenterna?
l av Staffan Heimerson
För många svenskar fungerade
det som ett blip på radarskärmen:
Visst fan. Kina!
Oomtvistligt är Kina, näst Amerika, världens viktigaste land, kanske
en kommande supermakt.
Den enda avgörande konflikt
inom den närmaste trettioårsperioden som på allvar kan skaka världen
och ge oss ett tredje världskrig, vore
en sammandrabbning mellan Kina
och USA. Andra konflikter är regionala, övergående eller negligerbara. Människor kände obehag över
det som hände i Kosovo. Men de
visste att ”det bara är Balkan”. Inte
ens den eviga konflikten mellan israeler och palestinier kan längre leda
till en världskonflikt. Den är reducerad till sitt rätta värde: en stamfejd. Rysslands belägenhet är prekär.
Men Rysslands predikament ska inte
sorteras in i kolumnen ”världspolitiska problem”. Det är ett fall för
polisens stöldrotel.
DEN NYHETSLÖSA TIDEN
Sedan fem-sex år tillbaka lever vi i en
ny era: den nyhetslösa tiden. Berlin
utan Muren, Sydafrika utan apartheid,
sydarnerika utan juntor får inte
nyhetschefens puls att bulta hastigare.
Det är som en tvålopera utan ondska, konflikt och en clifthanger. Bristen på riktiga, viktiga nyheter gör att
vi mer än någonsin ältar surrogatnyheter – som en prinsessas bilkrasch,
marginella populistpartier och bisarra skjutdramer. Hur kan svenska
medier då missa den återstående, i
gammaldags mening, betydelsefulla
politiska rapporteringen, den från
Kina? Jag funderade över frågan, när
jag nyss- för egna pengar och av pur
intresse- gjorde en liten kinaresa för
att friska upp min kunskap.
Kina-storyn har ju allt; gåtfullhet,
de obesvarade frågorna. Hur länge
håller det besynnerliga amalgamet av
kommunistiskt totalitärt styre och
frisvingande marknadsekonomi? Ska,
som den gjort i nästan alla andra av
Ostasiens länder, demokrati obönhörligt sopa undan diktaturen? Vad i
kinesiskt styre skulle det vara som
hindrar att det går som i Sovjetunionen, att kommunismen kollapsar?
Kan ledarskapets besvärjelser om
”stabilitet” hålla jätteriket med 1,3
miljarder människor samman?
Finns det, ska vi vidare fråga oss,
med nuvarande ledarsikt intakt planer på expansion, en strävan efter
hegemoni, som äventyrar de övriga
asiatiska ländernas säkerhet? Vad vill
Kina i sin världspolitiska roll mera
än att, som i Kosovofrågan, via
säkerhetsrådet lägga ut snubbeltråd?
Och vad gör Kina, som trots kärnvapen och världens största arme,
fortfarande militärt är en dvärg, när
det en dag står modernt rustat? Försöker det ta Taiwan med våld?
Ekonomiskt är Kina siffermässigt
alltjämt mindre betydelsefullt än vi
tänker oss. Men det växer både i
import och export. Strax ska 300
miljoner kineser förverkliga sin
dröm om att köpa en bil. Tillväxten
skapar miljöproblem som får oss att
hålla för ögon och näsa. Nio av världens tio mest luftförorenade städer
ligger i Kina. Det väldiga dammbygget i Yangtsefloden beskrivs som en
tidsinställd bomb.
MYLLA FÖR EN REPORTER
Det finns i Kina exotism att skildrade sista byarna med experiment i
total jämlikhet, parallellt med megastäder som Shanghai med världens
brackigaste skyskrapor. Det finns
färgstarka minoriteter och ett myller av vidskepliga kulter. Det finns
den brutala enbarnspolitiken, korruptionen och förtrycket i Tibet.
Kina har, som ni ser, världens
bästa mylla för en reporter. Han kan
både ägna sig åt det djupsinniga och
det kåserande. Han kan se det lilla i
det stora. Och det stora i det lilla.
Det är lätt gjort. Det är bara att resa
i Kina, att intervjua och rapportera,
inte som i gamla Moskva en barriär
av byråkrater att bryta genom.
Tvärtom, med en uppsjö av nyheter
och maktspel, human interest och
exotism är det en av de mest lättrapporterade delarna av världen.
Men sedan flera år är Kina obevakat av svenska medier. Varken den
statliga eller privata televisionen har
en korrespondent i Kina. Inget
vakande öga i Ostasien, nej ingenstans i Asien överhuvudtaget. Inga
frilanskontakter, inga stringers.
Något år kan en reporter av sin chef
få höra: ”Du kan väl hålla ögonen på
Asien. Från Stockholm.”
REDAKTIONELL SLAPPHET
Kvällstidningarna har lagt ner sina
utrikessidor. Radion flyttade från
området i stället för till det. De stora
morgontidningarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö undviker Kina
med undantag av Dagens Nyheter
som i Hongkong har en frilanskontakt. Därifrån gör Göran Leijonhufvud en beundransvärd insats.
Väll<ommen Bonniers – Bosnien är
ett medialt föredöme för Sverige
av Krister Thelin
B
OSNIEN-HERCEGOVINA
har världsrekord i antal
radio- och TV-stationer,
nära 300 på en befolkning av 3,5 miljoner. Vid
Jugoslaviens sönderfall 1991 bidrog
medierna under politisk kontroll till
att underblåsa hat och sprida nationell propaganda. Oberoende medier
i västerländsk mening existerade
Vilken besynnerlig situation! En
enda svensk röst och penna från hela
stora Kina. Ingen svensk Kinarapportering vare sig av plikt eller för att
redaktören tycker om att ge sina läsare spännande läsning. Det finns svenska reportrar i Madrid och Prag, iTunis
och Santiago. Men ingen enda i Peking!
Det har inte alltid varit så. Tvärtom, under sjuttiotalet var rapporteringen från Kina intensiv. Strömmen
av författare som Lars Gustafsson och
Jan Myrdal, Tore Zetterholm och Sven
Lindqvist, diplomater som Gunnar
Hägglöf, kulturjournalister som Ingmar Björksten och Olof Lagercrantz
skrev från Kina hänförda texter medan
kulturrevolutionens barbari pågick.
Det fanns för tjugo-trettio år sedan
(då rapportören bokstavligen tvangs
gå i det kinesiska värdskapets koppel)
i Sverige ett överdåd i rapportering.
Det skiljer sig från situationen nu (när
rapportören både kan resa och intervjua fritt), då bristen är total.
Jag ser skälet. Kinarapportering
då var resultatet av en ideologisk
berusning. Tystnaden nu är resultatet av intellektuelllättja och redaktionell slapphet. Från Kinafronten
intet nytt, medan våra medier är i
färd med att göra världen till en vit
fläck på svenskens karta.
Staffan Heimerson (sheimers
@ppeunet.se) rapporterar för Sveriges
radio från Sydney, Australien. Han har nyligen utgivit ännu en samling berättelser, Då
sa jag till presidenten.
inte. Propagandamaskiner som
trumpetade ut det tillrättalagda budskapet var normen. Milosevic, som
med sitt maktövertagande i Belgrad
1989 startade det blodiga uppbrottet, hade förstått mediernas makt
rätt när han konstaterade att den
som kontrollerar halvåttanyheterna
i TV (och han menade inte Rapport)
kontrollerar allt.
I en befolkning där tidningslä-
sande på landsbygden är en lyx har
lSvensk Tidskrift 11999, nr sim

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner