Print Friendly

Spökflygare

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FöR mer än tio år sedan uppträdde på övre Norrlands firmament en föeteelse, som gav upphov till en flod av gissningar och
rykten, vilkas underlag aldrig blev klarlagt. Det var »spökflygaren», som rörde sig över ödemarksvidderna, kommande från ett
okänt fjärran och försvinnande mot ett lika fördolt mål. Man
sporde: Vadan och varthän~ Men den tidens ofullkomliga luftbevakning och stridsledning kunde icke ge svar på frågan, trots
att ett jaktförband detacherades till Norrbotten för att försvara
luftterritoriets integritet. »Spökflygaren» inrangerades bland de
ouppklarade mysterierna. Det kunde inte ens fastställas om de
okända resenärerna varit inbillningsfoster, celesta fenomen eller
riktiga, bemannade flygplan ute i mystiskt ärende. Bland de teorier, som tala för det sistnämnda alternativet, var en som förutsatte övningsflygning med ryska flygbåtar mellan Fjärrkarelen
och ett flygmoderfartyg i Atlanten utanför Lofoten. Denna teori
var åtminstone tekniskt icke helt utesluten, även om orsaken till
att flygvägen lades just över Lappland var höljd i dunkel. Tiden
för spökflygerierna sammanföll med ett skede, under vilket ryssarna började driva omfattande forskningar bl. a. med flygplan
i de arktiska regionerna.
De företeelser på himlen, som oroat efterkrigs-Sverige sommaren 1946, ha många drag gemensamma med spökflygaren. Ursprunget och målet för de mystiska färderna äro lika dunkla nu
som då. De omkring 1,000 »spökraketer», som rapporterats huvudsakligen i mellersta Sverige, ha enligt försvarsstabens kommurrike i oktober till övervägande delen kunnat förklaras som ljusfenomen av celest ursprung. Huruvida återstoden, 20 procent av
iakttagelserna, äro fantasifoster eller konkreta verkstadsprodukter av stål och plåt, drivna av en förbränningsmotor, är alltjämt
icke utrett. Några fullt klarlagda banor över svenskt område ha
icke konstaterats, ej heller några nedslag. De teorier, som vilja
rubricera de iakttagna ljusfenomenen som verkliga raketer, förklara dessa mystiska luckor i iakttagelserna med att det är tekniskt möjligt att konstruera obemannade flygande projektiler,
som antingen ändra kurs och återvända till utgångspunkten eller
vid banans ändpunkt förbrännas inifrån utan att lämna upptäckbara spår efter sig.
637
..~ .
Späkflygare
Det tekniska läget vid världskrigets slut var ju att tyskarna
redan i kriget mot England satt in den flygande bomben Vl
och raketbomben V2. Man vet att tyskarna på östersjökusten
drevo avancerade experiment med nya typer av sådana vapen.
Försöksanstalterna kommo 1945 i rysk besittning. Det skulle vara
högst förvånande om den mycket framstående ryska flygtekniska
forskningen icke hade begagnat tillfället att fortsätta, där tyskarna slutade. De västallierade ha ingalunda visat någon pietet
i det avseendet utan ha helt öppet satt tyska forskare i fortsatt
arbete på detta område. Otvivelaktigt är krigstekniken just nu
i hög grad inriktad på problemet flygande bomber och raketbomber jämte deras styrning. Det vore sålunda icke alls förvånande,
om flygande bomber av något slag utsändes på försöksflygningar
från någon del av den nyryska östersjökusten. Däremot är det
svårare att finna någon teknisk eller militär förklaring till att
färden ställts över svenskt territorium, om nu så trots allt skulle
ha varit fallet. Måhända ha sådana bomber, som eventuellt verkligen förekommit i svensk luft, haft något tekniskt fel på styrningen.
Det kan emellertid, intill dess att dylika fenomen börja uppträda ånyo, icke uppställas annat än lösa, ja lönlösa hypoteser,
för så vitt inga fakta föreligga, som icke kommit till allmänhetens kännedom.
»Men svaret på ‘Vadan och varthän~’
var gömt på det tigande Mörkrets knän.»
(V. Rydberg.)
Det inträffade aktualiserar emellertid i högsta grad problemet
om flygande bomber och raketbomber, deras betydelse i krigfö-
ringen, hur man anfaller med dem och hur man försvarar sig
mot dem.
Såvitt man nu vet om de ytterst hemliga försök, som stormakterna bedriva, är det alltjämt svåraste problemet att uppnå precision med dessa fjärrvapen. De under kriget av tyskarna utsända missilerna kunde icke påverkas i sin bana, sedan de väl
skjutits ut. I framtiden komma säkerligen teleteknikens hjälpmedel att användas för fjärrstyrning av något slag, som ökar
precisionen. Inom en viss icke alltför stor räckvidd kanske styrningen kan göras tillräcklig med radiohjälpmedel uppställda på
land. För större precision och större avstånd erfordras kanske
styrning från moderflygplan med radio. Fjärrvapnens verknings- 638
Späkflygare
förmåga och värde beror i första hand ovillkorligen av vilken
grad av precision som kan komma att uppnås. Vare sig styrningen
göres från framskjutna baser i land eller från luften blir det förnämsta försvarsmedlet sannolikt flygplan, som uppsöka och förstöra hjärnan, därest själva projektilen skulle vara så snabb att
den är oåtkomlig.
I fråga om fjärrvapnens roll i framtidens krig befinna vi oss
nästan i samma dunkel som inhöljt späkflygaren och hans ättelägg spökraketen. Man får hoppas att detta dunkel icke kommer
att kvardröja i de lösningar av försvarsproblemet som just nu
hålla på att taga form i ett antal alternativ. Om denna fråga
ställdes på framtiden – i och för sig förklarligt med hänsyn till
bristen på arbetshypoteser – riskerar man att den nya försvarsordningen är föråldrad, redan då den träder i kraft. Samma öde
drabbade på sin tid 1936 års försvarsordning, som lämnade frå-
gan om hemortens luftförsvar obesvarad, därför att ingen av försvarsgrenarna kunde avstå plats inom kostnadsramen för de erforderliga försvarsmedlen. Så kom det sig bl. a. att Sverige vid
tiden för det andra världskrigets utbrott hade en (l) jaktflottilj
och ett obetydligt luftvärn till hemortens försvar.
Det är ytterligare en fråga, som anmäler sig i samband med
fjärrvapnen. Man kan tänka sig att krigförande länder beskjuta
varandra tvärsöver ett mellanliggande neutralt land. Luftterritoriet sträcker sig enligt folkrätten och svensk lag (»tillträdeskungörelsen» av 1938) obegränsat uppåt och dess neutralitet blir
följaktligen kränkt av beskjutningen. Skall sålunda neutraliteten försvaras mot missiler? Skulle man möjligen kunna tänka
sig att tolerera deras färder? Kan man i så fall även medge
att fjärrvapnen äro bemannade, åtminstone över en viss höjd?
Var går då gränsen mellan fjärrvapen och vanliga flygplan f
Kan man rentav införa en vertikal tremilsgränsf Här synes tills
vidare den klokaste lösningen vara att följa gällande regler, d. v. s.
förbud mot all krigstrafik över det neutrala territoriet; annars är
gärdet snart uppgivet för incidenter som snabbt kunna leda till
krig, kanske med ett ställningstagande som helt strider mot våra
intressen. Här är ett område, som knappast förutsetts av folkrätten och kanske så småningom tas upp i Förenta Nationerna.
För svensk neutralitetspolitik och följaktligen även försvarspolitik har emellertid frågan om luftterritoriets integritet i en stormaktskonflikt växande betydelse. Framtida spökraketer och spökflygare kunna lätt frammana krigets spöke för ett neutralt Sverige.
639
•’

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner