Print Friendly

Söndagen den 20 september 1970

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AXEL WALDEMARSON:
Söndagen den
20 september 1970
Vid valet nästa år gäller för
oppositionen detsamma som 1968:
Endast gemensamt kan de tre ickesocialistiska partierna åstadkomma ett
hållbart alternativ. Dessbättre finns en
allt starkare och växande opinion som
är medveten om detta och kräver en
trepartisamverkan, skriver redaktör
Axel W aldemarson, som dock betonar
att de tre partierna inte behöver
strömlinjeforma sina krav. Avståndet
mellan dem får emellertid inte bli större
än att den gemensamma regeringsbasen
förefaller trovärdig. Hr Waldemarson
pekar vidare bl a på den begåvningsreserv som finns bland många moderata
sympatisörer, vilka nu står utanför
partiapparaten och som drar sig för
den politiska insatsen. Det blir
nödvändigt att även använda denna
begåvningsreserv för att öka den
moderata styrkan, hävdar artikelförfattaren.
Inte fullt ett år återstår till nästa val i
Sverige. Den politiska uppgörelsen 1968
blev historisk i den meningen att väljarna för sista gången utsåg en andra
kammare och dramatisk såtillvida att
oppositionen ännu våren samma år tillmättes en icke oväsentlig chans att bryta
ett trettioårigt socialdemokratiskt maktutövande.
Valet den 20 september 1970 blir inte
mindre avgörande. Utgången kan komma att forma svensk politik under det
kommande decenniet. För första gången
blir det en total politisk uppgörelse. Vid
ett och samma tillfälle skall väljarna
utse enkammare, landsting, stads- och
kommunalfullmäktigeförsamlingar. Med
skäl kan antagas, att det eller de partier
som triumferar i riksdagsvalet, såvitt
valvinden ger ett markant utslag, också
kommer att få m~joritet i flertalet kommuner och landsting. I det avseendet blir
det verkligen ett kommunalt samband!
Oppositionens läge?
Hur ter sig oppositionens politiska utgångsläge inför den 20 september 1970?
I två väsentliga avseenden kan det inte
sägas ha förändrats särskilt mycket. Om
det 1968 ansågs väsentligt med en oppositionens kraftsamling för att få en
växling vid makten, får den aspekten
med en klar socialdemokratisk riksdagsmajoritet tillmätas än större betydelse.
Om en ny politik ansågs nödvändig
1968, har den socialdemokratiska regeringens sedan dess inte nämnvärt förändrats. En förnyelse är med andra ord
inte mindre angelägen. Det kan ju inte
vara så, att de icke-socialistiska partierna kan slå sig till ro därför att regeringen skulle ha genomfört många av
dess förslag. Nog är det att något överskatta förmågan att genomgripande ha
inverkat på regeringen Erlanders och
möjligheterna att styra regeringen PaJmes politik.
En och annan talesman för oppositionen talar emellertid om att ”ligga lågt”
– åter ett av dessa politiska praktuttryck – i regeringsfrågan 1970. Attityden är ingalunda ny; metoden att
”smyga sig” till regeringsmakten har
onekligen haft sina anhängare. Nu är
det emellertid så att om den tidigare
varit befängd och inte lett till ett regeringsskifte, så är den med enkammarriksdagens tillkomst än enfaldigare. Oppositionen har – med rätta – krävt,
att väljaren vid ett och samma tillfälle
skall avgöra regeringsmaktens förankring. När första kammaren inte längre
utgör en konserverande faktor vid sidan
av folkmeningen kan de borgerliga partierna inte gärna annat än leva upp till
sitt krav. Med enkammaren ställs regeringens existens på spel vart tredje år.
Hur gärna en eller annan politiker skulle vilja det, finns det ändå ingen möjlighet att låta bli att bekänna färg. Dessutom har väljaren rätt att få ett klart
besked om både politik och sida före
valet. Härmed menas ingalunda någon
detaljförteckning, men den som lägger
sin röst skall ha en klar bild av vad al- 463
ternativen i svensk politik innebär. Det
kan verka återhållande i agitationen,
men den som i opposition inte uppträder
regeringsfähigt lär aldrig få tillfälle att
regera.
Trepartisamverkan
För oppositionen gäller detsamma som
1968: endast gemensamt kan de tre ickesocialistiska partierna åstadkomma ett
hållbart alternativ. Under 1920-talet
var minoritetsministärerna en trist och
moraliskt tvivelaktig anblick. Ett minoritetskabinetts möjlighet att agera i en
enkammare blir inte särskilt stor för att
inte säga omöjlig. Dessbättre finns det
bland de icke-socialistiska väljarna en
allt starkare och växande opinion, som
är medveten om detta och kräver en
trepartisamverkan. Den kommer inte
att låta sig tystas. Den följer noga partiernas agerande. Och det går troligen
inte väl för det parti, som framstår
som samverkansabotör.
Hur skall moderata samlingspartiet
ge sitt bidrag? Utgångspunkten är klar.
Ingen kräver, att de tre partierna skall
strömlinjeforma sina krav. Vart och ett
av dem kan betona vad de finner viktigast. Avståndet får emellertid inte vara
så stort, att den gemensamma regeringsbasen inte förefaller trovärdig. Någon
svårighet att agera positivt i det avseendet bör samlingspartiet inte ha: en moderat politik blir ett väsentligt bidrag
till de gemensamma ansträngningarna.
Med den kan samlingspartiet driva kra- 464
vet på samverkan och begära att de andra oppositionspartierna ger sin tribut.
Rimligen bör den moderata programdebatten ha lett till en politisk förnyelse,
allra helst som den för kanske första
gången engagerat partiets djupa led.
Framförallt borde perspektivet på en
konservativ politik i vår tid ha fördjupats. Att tänka politiskt i nya dimensioner behöver dessutom alls inte innebära att kontinuiteten förloras. Men
programmet har en ovanligt stark accent
av förnyelse; det understryks alldeles
särskilt av att det skall omplanteras i
1970-talets högt industrialiserade och
teknologiskt utomordentligt avancerade
samhälle. Det skänker programmet ett
drag av dristighet och vision, som inte
varit så vanligt i konservativt programarbete.
Ofta döljer detaljerna det väsentliga
i ett politiskt program. Som andra liknande utgåvor har det konservativa programmet för 1970-talets politik inte
bara förtjänster utan också brister. Men
det är ingen svårighet att som den bä-
rande politiska tanken finna omsorgen
om människan i ett alltmer komplicerat
samhälle. Men hon är också själv medansvarig för hur de olika funktionerna
i samhället fungerar. Detta med medansvaret är för övrigt alldeles avgörande. Människan varken får eller kan ställas utanför ett allt vidare direkt inflytande. Men det är inget som utan vidare
kan förvärvas. Hon inte bara får ett
ansvar utan måste ytterst bära det själv.
Internationell inriktning
En moderat politik behöver inte vara
utslätande. Förnyelse innebär inte att
bärande grundprinciper överges. Men
det får aldrig hindra oss från – och
det också radikalt – att kasta överbord den barlast, som inte hör hemma i
ett samhälle med helt andra förutsättningar. Så särskilt svårt är det inte att
exemplifiera. Den starka understrykningen av det nationella under 1930-
talet måste i vår tid ersättas av en målmedveten internationell inriktning. Låt
vara att det finns gränser på kartor och
i verkligheten och att murar delar skilda
politiska system åt. För de moderata
blir det ändå allt mer en enda värld, där
beroendet är gemensamt och där vårt
ansvar sträcker sig utanför de egna gränserna. En av de betydelsefullaste konsekvenserna härav är att vi inte kan arbeta för en fördjupad demokrati här
hemma och samtidigt förmena andra
folk att skaffa sig den. Den läxan bör
en gång för alla läras ordentligt!
I själva verket finns det också en naturlig väg ut i världen. Ett första steg
är att fördjupa och fast förankra samarbetet de nordiska länderna emellan.
Nästa leder in i Europa; vårt land blir
ett landskap i den världsdel som längre
fram i en allt mera odelad värld får provinsens roll. Naturligtvis skall vi under
denna långsiktiga utbyggnadsprocess
fortsätta och öka våra insatser i internationella organisationer – både när
det gäller FN och för den tredje världen. Och det får aldrig vara en konservativ motivering, att vårt stöd åt
denna ges därför att vi själva skall
överleva. Den naturliga basen för insatser utanför gränserna blir liksom här
hemma medansvaret.
För att fylla vår uppgift där ute
måste vi först göra oss beredda här hemma. Ingenting kan vara naturligare än
att fördjupa den demokrati, som vi
också tillönskar andra länder. För den
konservative borde ingalunda vad som
kan kallas för den styrda människans
revolt mot de styrande ha kommit oväntat. Kritiken har ju i hög grad gått ut
på att den enskilda människan fjärmats
fdl.n inflytande. Ett ”byalag” behöver
inte innebära en anarkistisk ordning;
de tafatta och trevande försöken att
påverka utvecklingen beror i sin ofullkomlighet på att det saknats möjligheter
att på annat sätt effektivt säga sin mening mellan valen.
En moderat politik innebär därför att
pröva alla rimliga uppslag för ett ökat
direktinflytande även mellan valen. Inte
oväntat är det just de makthavande,
oavsett vilket parti de hör hemma i,
som tycker att det mesta är förträffligt
som det nu är. För de styrande är det
naturligtvis distraherande att tvingas
lyssna till väljaren även sedan de valts.
De moderata borde inte ha svårt att
ge klara och entydiga besked. Tror man
på medansvaret som en avgörande
grundval för en fördjupad demokrati
är det bara att i praktisk handling omsätta sitt program.
465
Fördjupad demokrati
Vi kan aldrig hjälpa andra med att göra
oss själva fattigare. ”De välståndsbildande krafterna” är naturligtvis en
klyscha – men inte bara det. Våra ekonomiska resurser ökar inte av sig själv
med något av en naturlags obönhörliga
automatik. Om det nu är så att marknadshushållningen och ett fritt näringsliv även i blandekonomiens samhälle
verkar dynamiskt finns det ingen anledning att göra sig av med det. Detta är
en sak. En annan är att det inte är likgiltigt hur de fungerar. Fördjupandet
av demokratin gäller också arbetsplatsens medansvars- och gemenskapsfrågor.
Ingenting vore allvarligare än om vi
alltmer skulle stå i ett främlingsskap till
den produktionsapparat, ur vilken vi
hämtar våra egna och gemensamma resurser. Tvärtom blir en av de väsentligaste uppgifterna att så humanisera
maskinålderns samhälle att insatserna i
detta ter sig meningsfyllda.
På sina håll förefaller man tro, att
detta att öka de egna resurserna uteslutande bygger på en krass och egoistisk
samhällssyn. Så är emellertid inte fallet.
I den delvis förvirrade debatten glöms
ofta bort att det i gemen är en dålig
politik att göra någon fattigare. Endast
med ständigt bättre resurser kan vi avhjälpa bristerna i vårt eget samhälle och
samtidigt öka våra insatser för andra.
Man har på sina håll till den grad
fixerats vid tanken på en nivellering
nedåt i stället för att satsa på en utjämning uppåt. Man behöver inte vara
466
rädd att gå till angrepp mot den förra
filosofin, därför att man därmed inte
angriper dem man vill ge det bättre.
Hr Sträng har fullkomligt rätt; det är
orimligt att familjefadern med 40 000 kr
i inkomst har en 50-procentig marginalskatt. I en konstruktiv skattepolitik är
det rent av ett rättfärdighetskrav att
även hävda mellangruppernas intressen.
Självfallet uppstår i sammanhanget
medansvarsfrågan. Hur skall den omsättas på inkomst- och skatteområdena?
Det förefaller enklast att överföra den
tes, som socialdemokraterna rusade i väg
och strök ur sitt partiprogram, nämligen att inkomstolikheter ”som grundas
på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar och initiativkraft” kan
godtas. Ingen förnekar att skattepolitiken väl kan ha utjämnande effekter,
men det är inte rimligt att inkomstskillnaden före skatt så elimineras att motiverade skiljaktigheter helt försvinner.
Om oppositionen vill fylla sin uppgift
kan den inte gärna göra halt inför
skatteområdet, därför att det skulle
vara farligt att driva en annan skattepolitik än hr Strängs. Men den måste,
och det är ett huvudkrav, skapa ett konstruktivt helhetsalternativ – inte små
justeringar som kan väntas ge utdelning
i röster från vissa speciella grupper. En
sådan skattepolitik är inte värd namnet.
Kvalitativ personell förstärkning!
Efter denna fragmentariska granskning
av den moderata politiken på några
viktiga områden bör ytterligare en sak
sägas. Det räcker inte med politisk förnyelse. Moderata samlingspartiet är i
stort behov av en bred kvalitativ personell förstärkning.
Kvalitet är viktig för alla partiers
representation, men alldeles särskilt om
den dessutom skall väga upp kvantitativ
underlägsenhet. Och det är inte alls så
att den socialdemokratiska styrkan enbart är numerär. Den bärs också upp av
kvalitet; få förnekar att de bästa i regeringspartiets styrkor satsar på en politisk insats – även om det finns luckor.
Också socialdemokraterna råkar naturligtvis ut för att ”lång och trofast” tjänst
i partiorganisationen räcker som merit.
Men de har till följd av sin numerär
bättre utrymme för den representation,
som skall utgöra en belöning för politikens vardagsarbete ute på fältet.
Det finns en begåvningsreserv bland
de många som röstar med de moderata
men som står utanför partiapparaten
och som drar sig för den politiska insatsen. Nomineringarna pågår nu inför de
tre valen. För att öka den moderata
styrkan blir det nödvändigt att även
använda ”begåvningsreserven”. På sikt
betyder det också ökad kvalitativ styrka
i partiapparaten, eftersom de valda måste delta i organisationsarbetet. För ledande personer inom ett större företag
bör det te sig lika hedervärt som för
fackföreningsledarna vid samma företag
att ägna sig åt politisk verksamhet. I en
tid då näringspolitiken diskuteras i riksdagen – och det är där avgörandet sker
– är det ett fattigdomsbevis att så f1
l
med praktisk erfarenhet från företagsledning kan bemöta angreppen. Ett
praktexempel på hur det inte bör gå till
är, att i det ögonblick en moderat riksdagsman blev verkställande direktör i
Exportföreningen, så lämnade han Helgeandsholmen. Då villkoren för vår export blev en verkligt het politisk fråga
hade han ingen möjlighet att i detta forum göra en insats.
Emellertid bör det klart sägas ifrån,
att representanter för näringslivet endast kan inväljas om de har en klar och
bestämd ideologisk samhällssyn. Det är
inte företaget utan dess funktion i samhället som är det primära. Ingenting
vore för övrigt tokigare än om man –
som det ibland heter – ”friställer” vissa personer för politisk verksamhet. De
skulle verkligen komma att spela rollen
av näringslivets avlönade advokater.
Nej, det finns inga genvägar till politiskt inflytande den vägen. Den mode- 467
rata riksdagsgruppen skall inte heller
enbart bestå av en typ riksdagsmän.
Men det finns plats för flera ur den
grupp som här skisserats. Från socialdemokratiska sidan engageras de bästa
att i riksdagen syssla med näringspolitik. Det är fullt riktigt. Men när skall
motparten inse, att det även här gäller
att möta kvalitet med kvalitet – och
att medansvaret förpliktigar till en insats!
Medansvar
Hur ter sig detta skissartade program
för en politik att föra ut i 1970 års
valrörelse, när det gäller möjligheterna
till en samverkan mellan de tre oppositionspartierna? Det bör inte lägga hinder
i vägen. Både folkpartiet och centerpartiet har dessutom skäl att betänka
sitt medansvar inför den 20 september
•• o
nasta ar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner