Print Friendly

Sockenpolitik på toppnivå

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SOCKENPOLITIK PÅ TOPPNIVÅ
DET GAMLA radikala slagordet:
»Sveriges utrikespolitik bör vara
att icke ha någon utrikespolitik»
har alltifrån begynnelsen med särskild entusiasm omfattats från socialdemokratiskt håll. Tyvärr har
det emellertid inte alltid i praktiken tillämpats av socialdemokratiska regeringar. Man måste säga
tyvärr – ty även om man alls inte
är hågad att acceptera slagordets
generella innebörd får man medge
att det i speciella fall har mycket
som talar för sig. Ett alldeles ovanligt typiskt sådant specialfall uppkommer i och med att hr Undenär
utrikesminister.
Under det dryga dussintal år hr
Unden beklätt utrikesministerposten i våra efterkrigsregeringar har
han presterat en lång rad vittnesbörd om hur mycket bättre det varit om Sverige icke haft någon utrikespolitik – alltifrån utlämnandet av de baltiska militärflyktingarna och framåt. Frågan är dock om
icke priset härvidlag hemfördes av
de åtgärder svenska regeringen sistlidna juli vidtog för att äntligen få
till stånd en bättre ordning i världspolitiken och närmare bestämt lösa
krisen i Främre Orienten.
Det började, som man erinrar sig,
med att hr Unden- efter överläggningar med oppositiousledarna –
instruerade ambassadör Jarring att
i FN: s säkerhetsråd tala för ett inställande av FN-observatörernas
verksamhet i Libanon med hänsyn
till den amerikanska interventionen i landet. Man kan beklaga att
oppositionsledarna av hr Unden lät
övertala sig till att acceptera denna
ståndpunkt, eftersom det för varje
av formalism oförvillad syn måste
stå klart, att FN-observatörerna i
praktiken hade en ännu större uppgift att fylla efter den amerikanska
landstigningen än före. En förmildrande omständighet var dock att
oppositionsledarna i sin tur lyckades övertala hr Unden att frånfalla
sin ursprungliga tanke att observatörerna helt och hållet skulle dras
tillbaka. Man enades om kompromissen att de skulle kvarstanna
men tillsvidare overksamma- för
att inte kompromettera FN!
Detta var illa nog, men ont skulle
bli värre. Hr Unden nöjde sig inte
med en deklaration, vilken om än
opåkallad och onödig dock inte behövde bli så iögonenfallande att
den framstod som direkt förargelseväckande. Han ville också ha en
resolution och ambassadör Jarring
352
instruerades att i ett formligt resolutionsförslag framlägga de svenska synpunkterna. När nyheten
härom nådde Dag Hammarskjöld
sökte denne genom upprepade vädjanden förmå hr Unden och svenska regeringen att avstå frän en åtgärd som enligt generalsekreterarens uppfattning skulle försvära
FN: s ställning.
Om dessa vädjanden informerades icke oppositionsledarna av hr
Unden, som i stället utan deras hö-
rande genomdrev sin vilja. Det
svenska förslaget framlades i sä-
kerhetsrådet och resultatet blev att
det fälldes med nio röster mot två
– Sveriges och Rysslands. Ingen
kan ha blivit överraskad av detta.
Inom säkerhetsrådet fanns det uppenbarligen bara två stater, nämligen Sverige och Ryssland, som icke
ville göra någonting för att tillmö-
tesgå Libanons begäran om skydd
för dess integritet och suveränitet.
Utgången var med andra ord på
förhand given och förslaget dömt
att förkastas. Någon som helst
praktisk betydelse hade det följaktligen inte. Däremot hade det en
avsevärd psykologisk och moralisk
betydelse. Som så många gånger
förr i FN: s korta historia framstod
Sverige, i skepnad av svenska regeringen, i skepnad av hr Unden, som
Rysslands propagandistiska bundsförvant gentemot västmakterna och
i första hand Förenta Staterna, av
vilkas stöd och skydd den fria världens och därmed vår egen frihet
beror. Det fanns inget som helst
annat motiv för den svenska aktionen än att demonstrera den svenska regeringens och närmare bestämt hr Undens ovilja mot Förenta staterna och inställsamhet
gentemot Sovjetunionen.
Sä uppfattades också allmänt det
svenska resolutionsförslaget och
reaktionen mot aktionen blev kraftig både utom och inom värt land.
Hr Unden försökte försvara sig med
sin omtanke om FN, men den argumentationen föreföll inte särskilt
övertygande i betraktande av att hr
Undens forne kabinettssekreterare
och regeringskollega Dag Hammarskjöld dock får anses som en bättre
auktoritet när det gäller att bedöma
FN:s intressen. Inför opinionens
tryck tog den svenska regeringen
också som bekant till reträtten.
Blott några dagar efter att ambassadör Jarring instruerats framlägga
resolutionsförslag om inställandel
av FN-observatörernas verksamhet
i Libanon, beordrades han nämligen att stödja ett japanskt resolutionsförslag om en utvidgning av
observatörernas verksamhet.
Inga juridiska hårklyverier kan
bortskymma det faktum att regeringen därigenom utförde en helomvändning, som inte bara återförde den till utgångspunkten, utan
t. o. m. förflyttade den ett stycke
på andra sidan. Den tog med andra
ord inte blott tillbaka vad den sagt,
utan påstod motsatsen. Efter denna
snöpliga antiklimax hade man kanske trott att våra statsmäns storpolitiska ambitioner skulle ha dämpats. Men, nej! Då kände man inte
hrr Erlander och Unden. Ombedd
av ingen uppträdde hr Erlander i
radio och uttryckte sitt varma instämmande i det smädebrev till
västmakterna, där kamrat Krustjev
påyrkade en toppkonferens. Och
som om detta inte varit tillräckligt
satte han och hr Unden, mot oppositionsledarnas avrådan, i gång en
kampanj för att övertala Danmarks
och Norges regeringar att gemensamt med Sveriges stödja Krustjevs initiativ. Detta försök misslyckades självfallet; upphovsmännen
tycktes ha glömt att Danmark och
Norge dock är medlemmar av Atlantpakten.
Ingalunda avskräckta av grannländernas kallsinnighet beslöt sig
hrr Erlander och Unden för att under sådana förhållanden agera på
egen hand och tillställde västmakterna en not där man uttryckte
sina bekymmer för världsläget och
förordade ett toppmöte. Till Moskva
skickades en kopia, enligt vad som
sedermera framkommit för att markera att man där på förhand visste
sig ha meningsfränder. Även denna
aktion visade sig som alla vet helt
och hållet förfelad, sedan kamrat
Krustjev efter sitt besök i Peking
lät tanken på ett toppmöte falla och
i stället utpekade FN: s generalförsamling som lämpligt forum för en
debatt av krisen i Främre Orienten. I såväl det ena som det andra
fallet gick Sveriges regering alltså
obedd till och fick gå otackad från.
De bägge excellensernas beskäftiga
353
försök att i Ramlets efterföljd
vrida tiden rätt igen resulterade
inte i något annat än först skam
och därefter smälek för Sverige i
den västliga världen och ett mycket förstrött bifall i den östliga.
Sin ironiska slutvinjett fick detta
skede av hektisk storpolitisk aktivitet från regeringens sida under
den utrikesdebatt som någon vecka
senare ägde rum i Sveriges riksdag.
Folkpartiledaren i första kammaren hr Ohlon erinrade statsministern om det avskräckande exemplet
av den svenske landsortsredaktör,
som i samband med 1870-71 års
fransk-tyska krig skrev: »Jag har
redan upprepade gånger varnat Bismarck!» Men hr Erlander blev inte
svaret skyldig: »Till hr Ohlon vill
jag bara säga, att det varit klokt av
Bismarck att lyssna till den svenska
varningen!» En välvillig åhörare
skulle kanske varit benägen att
uppfatta detta som ett utslag av
subtil självironi. I så fall skulle han
bli tagen ur sin villfarelse, när den
svenska regeringen mottog det
engelska svaret på Sveriges not om
toppmötet. I ordalag, vilkas stillsamma hån var ett perfekt exempel
på brittisk humor, instämde mr
Selwyn Lloyd i den svenska regeringens synpunkter och tackade för
dess behjärtade ingripande. Utan
att ändra en min inkasserade hr
Erlander detta bifall som ett bevis
på den svenska statskonstens förträfflighet.
Med så blygsamma anspråk är
det naturligtvis inte svårt att vara
354
belåten över sina egna insatser.
Kanske ligger det nära tillhands att
se hela saken från den skämtsamma sidan, inregistrera den bland
den kedja av ömsevis löjliga och
pinsamma incidenter, som utgjort
svensk utrikespolitik efter andra
världskrigets slut och försöka glömma den så fort som möjligt. Men
det finns åtminstone en person,
som inte lär få tillfälle att glömma
den. Det är ambassadör Jarring.
Man kan, utan att ifrågasätta hr
Jarrings många och utomordentliga förtjänster, ifrågasätta lämpligheten av hans utnämning till ambassadör i Washington. Man kan
hävda att denna utnämning är ett
renodlat exempel på rätt man på
fel post, att en person med hr Jarrings hemlighetsfulla, förtegna, inbundna läggning och utpräglat kritiskt-analytiska intellekt skulle
prytt sin plats nästan var som helst
utom just i Washington. Men vad
som är utom all fråga är, att hans
uppdragsgivare, hrr Unden och Erlander, som utsett honom till denna
post samtidigt gjort hans uppgift
näst intill olöslig. Icke nog med att
hr Jarring skall behöva efterträda
just Erik Boheman, Sveriges mest
populäre och framgångsrike ambassadör i Förenta Staterna och till
hela sin naturell hr Jarrings motsats; till denna handicap läggs att
han också skall behöva göra det så-
som mannen, som ensam i säkerhetsrådet på ryssarnas sida demonstrerade mot Förenta staterna. Det
är svensk utrikespolitik av i dag.
Sverige bör förvisso ha en utrikespolitik. Men det minsta man kan
begära av den är att den i stället
för att väcka misstro resp. åtlöje
bland våra vänner skall präglas av
värdighet, fasthet och konsekvens
och att den i stället för att inrangera oss bland Rysslands propagandistiska bundsförvanter klart markerar vår samhörighet med den fria
världen. Skulle man inte under så-
dana omständigheter avstå från utrikesministern hellre än att avstå
från utrikespolitiken? Tanken är
inte ny. Redan i samband med den
skandalösa roll, Sverige nödgades
spela i FN efter ryssarnas nedskjutning av de svenska flygplanen
över Östersjön förordade Svenska
Dagbladet hr Undens avgång. Detta
förslag har under sommarens tragikomiska utrikespolitiska förvecklingar tagits upp på nytt av flera
tidningar. Självfallet har det mycket som talar för sig. Om man likafullt tvekar att ansluta sig till det,
är anledningen att man vet vad
man har, men inte vad man får.
Mot bakgrunden av de senare årens
socialdemokratiska partibelöningar
inom utrikesförvaltningen, är det
långt ifrån säkert att – som man
länge velat tro – varje förändring
på utrikesministerposten skulle
vara en förändring till det bättre.
Vad man än må säga om hr Unden,
han har dock en obestridlig erfarenhet på sitt område. Vem vågar
utgå från att det skulle vara en
vinning om han efterträddes av
exempelvis hr Jödahl, hr Edberg
eller fru Rössel? Så långt i fråga
om resignation har man alltså drivits under nuvarande regim att man
föredrar t. o. m. hr Unrlen framför
det ovissa.
Den enkla slutsatsen blir – och
355
analoga slutsatser har man under
detta valår kunnat dra på nästan
alla andra politiska områden- att
en ny och bättre utrikespolitik kan
man våga hoppas på först under
en ny och bättre regering.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner