Print Friendly

Socialism på reträtt

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SOCIALISM PÅ RETRÄTT
»HOCH STEHT MIR MARX, doch hö-
her steht mir die Partei», säges en
av den västtyska socialdemokratiens klassiska förgrundsgestalter,
Wilhelm Liebknecht, ha yttrat gentemot den marxistiska kritiken av
Gothaprogrammet 1875. Hans sentida efterföljare i dagens Västtyskland torde otvivelaktigt vara beredda att dela denna uppfattning.
Särskilt mycket av Marx finns förvisso icke kvar i det principprogram, som den 15 november antogs
i Bad Godesberg av den västtyska
socialdemokratien. Och att det varit nödvändigt att kasta den
marxistiska barlasten över bord för
att partiet överhuvudtaget skall ha
några möjligheter att göra sig gällande i fortsättningen, därom har
uppenbarligen i vart fall en majoritet av partidelegaterna varit övertygad.
SPD:s nya principprogram är
icke något hastverk. Signalen till
programarbetet gavs av 1954 års
partidag i Berlin. Ett första förslag
lades fram i Stuttgart 1958, och det
är alltså detta utkast, som omarbetat och nedbantat till en tredjedel
av det ursprungliga omfånget nu
har blivit antaget. Diskussionen
Av fil. kand. BIRGER HAGARD
kring de nya programsatserna har
varit omfattande och opinionen
inom partiet torde ha blivit väl förberedd på vad som komma skulle.
Till dels bidrar säkert detta att förklara den större mottagligheten för
nya tankegångar inom den västtyska socialdemokratien än vad fallet varit för Labours vidkommande,
där det vill synas som om »revisionisterna» gått alltför bryskt tillväga i sin iver att åstadkomma en
ny, mera tilltalande fasad än
Yad fasthållandet vid föråldrade
marxistiska teser tillåter.
Onekligen förefaller statsminister Erlanders nyligen uttryckta önsketänkande om socialismens
framtidsmöjligheter under de närmaste hundra åren något malplacerat med tanke på det tyska broderpartiets omvändelse. Ty åtminstone
på papperet förefaller det nya programmet ha föga mera gemensamt
med socialism än själva ordet.
Utåt vill partiet ge sken av att
framträda som ett folkparti, befriat
från klasstänkandets dunkla mystik. Vad mera är, SPD gör till och
med anspråk på att utgöra ett »centerparti» mellan det »totalitära»
CDU och det liberala FDP, vars
åskådning blott anses kunna leda
till anarki. Sådan är bokstaven i
programmet och så vill man uppenbarligen inom SPD, att partiet skall
uppfattas bland de breda väljarlagren. Sedan är det en annan
fråga, om programinnehållet verkligen motsvaras av en ny anda, en
uppriktig vilja att tänka om. Det
är naturligt, om man på borgerligt
håll i Tyskland betraktar de nya
teserna med största skepsis. Med
starkt eftertryck vill man hävda,
att det nya programmet är ett »Ermächtigungsprogramm» och att
SPD: s rätta ansikte, om partiet
väl kommer till makten, skulle visa
sig vara fullt ut lika socialistiskt
som tidigare. Naturligtvis är detta
den naturliga utgångspunkten för
varje angrepp från CDU:s sida i dagens läge, men det vill synas som
om det häri låge betydligt mera än
blott och bart taktik. I väsentliga avseenden kan anföras en bevisbörda
mot SPD: s påstådda sinnesförändring, som, även om den inte verkar
överväldigande, i vart fall måste
träffa mycket sårbara punkter.
Någon i egentlig mening fast
grund att bygga på har de västtyska socialdemokraterna knappast
haft. Det gamla principprogrammet, antaget i Heidelberg 1925, har
icke haft mycket att ge. Icke blott
den omständigheten, att varje partiprogram med den vördnadsfyllda
åldern av 34 år föga torde passa in
i de politiska realiteternas värld,
spelar här in. Heidelbergprogrammet utgjorde därtill en kompromiss
36* -593449
523
mellan majoritetssocialisterna och
de oavhängiga socialisterna med
sin mera marxistiska syn och kom
därigenom att betyda ett steg tillbaka i jämförelse med det program,
som fyra år tidigare antagits av
majoritetssocialisterna i Görlitz. I
Görlitz hade man låtit den materialistiska historieuppfattningen
falla; i Heidelberg togs den åter till
nåder. Under inflytande av anstromarxisterna tog programskrivarna
i Heidelberg åter upp tesen om den
»alltmera förbittrade klasskampen». Genom att förnya krigsförklaringen mot den borgerliga samhällsordningen och samtidigt uttrycka en förbehållslös bekännelse
till staten kom Heidelbergprogrammet endast att blottlägga en av de
stora motsättningarna inom socialismen. Något positivt svar på den
tidens frågor mäktade programmet
inte ge och kunde följaktligen ej
heller lämna de andliga vapen, som
så väl hade behövts i den kamp
mot nazismen, som skulle komma.
Det är på samma sätt naturligt,
att det handlingsprogram, som alltsedan partidagen i Dortmund 1952
utgjort rättesnöret för västtysk socialdemokrati, icke heller kunnat
utgöra en grundval för omvändelse.
Därtill var dess formuleringar i vä-
sentliga avseenden alltför socialistiska och kategoriska. Och i första
hand torde det väl vara Dortmundprogrammets dokumenterade brist
på dragningskraft hos väljarna,
som lett fram till Godesbergprincipernas stadfästande.
‘~· .:
524
:>)Frihet, rättvisa och solidaritet»
utgör enligt Godesbergprogrammet
socialismens tre grundprinciper,
och dessa kan endast förverkligas
i ett demokratiskt samhälle. Här
föreligger en betydligt mera koncis
formulering än tidigare. I Heidelbergprogrammet ansågs demokratien utgöra »den gynnsammaste
jordmånen för arbetarklassens befrielsekamp och därmed för förverkligandet av socialismen». Den
demokratiska staten är nu inte
bara den gynnsammaste jordmå-
nen för socialismen utan framstår
som den enda statsform, i vilken
socialismen kan utvecklas. Härtill
kornmer ett skarpt avståndstagande från kommunismen, som anklagas för att ha förfalskat det socialistiska tankegodset.
Av största intresse är den förändrade inställningen till kyrka
och religion. Detta kornmer fram
redan i det avsnitt, som behandlar
socialismens grundprinciper. Det
heter bl. a.: »Den demokratiska socialismen, som i Europa har sina
rötter i den kristna etiken, i humanismen och den klassiska filosofien, vill icke förkunna några yttersta sanningar – icke på grund
av brist på förståelse eller likgiltighet genternot världsåskådningar
eller religiösa sanningar utan av
aktning för människornas trosuppfattningar, över vilkas innehåll
varken ett politiskt parti eller staten har att bestämma.» Tydligare
kan knappast avståndstagandet
från marxismen och dess historieuppfattning markeras. Men samtidigt är den udd, som riktas mot
CDU starkt förnimbar. Uppenbarligen ligger dock SPD:s enda chans
i att neutralisera kyrka och religion, och säkerligen anser Ollenhauer och den övriga partiledningen, att det kan vara väl värt en
mässa, om man med de kristna
väljargruppernas stöd kan komma
till makten. Till samrna insikt har
ju för övrigt SPD:s socialistiska
broderparti i Österrike kommit,
där man för kort tid sedan svängt
om till en positiv kyrkopolitik.
I 1952 års handlingsprogram behandlas inställningen till religionen
högst rapsodiskt under den allmänna samlingsrubriken »kulturpolitik». I en enda kortfattad punkt
heter det här: »Religionsundervisning skall meddelas enligt i grundlagen fastslagna bestämmelser.
Därutöver blir den konfessionella
undervisningen en föräldrarnas och
religionssamfundens angelägenhet.» I Godesbergprogrammet sätts
inte bara anknytningen till den
kristna etiken i högsätet. Dessutom
får religion och kyrka en egen
självständig avdelning i kapitlet
»det kulturella liveh. Efter att ha
slagit fast principen om ömsesidig
tolerans knyter man an till vad
som redan inledningsvis har sagts.
»Socialismen är icke något religionssurrogat. Det socialdemokratiska partiet respekterar (achtet)
de kyrkliga institutionerna och religionssamfunden. Det bejakar deras offentlig-rättsliga skydd, deras
särskilda uppgift och självständighet.» Ingenting säges om religionsundervisningen. SPD uttrycker i
stället sin beredvillighet till samarbete och hälsar med tillfredsställelse de kristnas utifrån religiös
anknytning manifesterade känsla
av förpliktelser och ansvar gentemot samhället. Och till sist heter
det: »En religions eller annan
världsåskådnings förkunnelse får
icke missbrukas i partipolitiska
eller antidemokratiska syften.» Den
förtäckta beskyllningen mot CDU
återupprepas sålunda, och i långa
stycken vill det synas som anklagelsen endast är alltför berättigad.
Ett särskilt kapitel har ägnats
»die staatliche Ordnung». Inledningsvis slår man fast, att en tysk
återförening är av livsavgörande
betydelse för det tyska folket.
»Först i ett återförenat Tyskland
kan hela folket under fritt självbestämmande ge innehåll och form
åt staten och samhället.» Det är
uppenbart, att intet tyskt program
skulle kunna skrivas utan att återföreningsfrågan berördes. Samtidigt är det lika klart, att hela frå-
gan från programmatisk synpunkt
just av dessa skäl förlorar sitt intresse. Det enda i sammanhanget
intressanta är möjligen, att man
utöver allmänna deklarationer om
förpliktande solidaritet mot de underutvecklade folken m. m. ingenting nämner om en utrikespolitisk
målsättning. Varken Berlinfrågan
eller förhållandet till sexstatsunionen omnämnes. Att Berlinfrågan
525
icke diskuteras i ett principprogram
kan med tanke på problemets aktualitet måhända lätt förklaras.
Däremot förefaller det mera underligt, att icke förhållandet till sexstatsunionen med dess klart uttalade politiska integrationssyften
beröres. I detta avseende kontrasterar Godesbergprogrammet bjärt
mot 1952 års program, där utrikespolitiken beretts relativt stort utrymme och en framskjuten placering.
I övrigt innehåller kapitlet om
staten föga kontroversiella punkter. I stort sett förekommer en uppräkning av statens uppgifter, om
vilka även borgerligt inriktade
torde kunna vara överens. Det
statsförhärligande, som svensk socialdemokrati såväl i ord som
handling stundom hemfaller åt,
förefaller de under hårda oppositionsår luttrade västtyska socialdemokraterna främmande. I stället
betonas emfatiskt betydelsen av garantier mot maktmissbruk. Frihet,
självansvar, fördelning av makt;
här återfinnas formuleringar, som
lika gärna skulle ha kunnat hämtas från ett konservativt program.
En av programmets mest omstridda punkter är tvivelsutan den
om försvaret. »Tysklands socialdemokratiska parti bekänner sig till
ett försvar av den frihetsbejakande
demokratiska grundordningen. Det
säger ja tilllandets försvar.» Denna
programpunkt har åstadkommit
stor förvirring i de egna leden. För
ett förslag om avståndstagande
526
från varje form av nationellt försvar röstade 52 av de 340 delegaterna, och samma grupp försökte
även förmå partidagen att klart ta
avstånd från den obligatoriska
värnplikten. Majoriteten följde
dock partistyrelsen och lät frågan
om militärtjänstgöringen stå obesvarad.
Frågan om värnplikten kom att
uppta en stor del av debatterna. En
av de delegerade, Rudolf Scherer,
uttryckte det dilemma SPD hamnat i: »Vad skall vi, som hittills tagit avstånd från den allmänna
värnplikten, säga nu? Skall vi säga:
Vi är emot den i dag, men kanske
vi är för den i morgon eller övermorgon?» Om SPD inte vill ta positiv ställning till värnpliktsfrågan,
återstår möjligheterna att bygga
upp en frivilligt rekryterad yrkesarme. Detta är dock en tanke, som
knappast torde kunna omfattas
med någon större entusiasm av
SPD: s anhängare. W eimarrepublikens Reichswehr, staten i staten,
står säkert i alltför färskt minne
för att mana till någon efterföljd.
En annan delegat, Arnold Muller
med Bremen som hemort, torde
också ha speglat åtskilligt av den
förvirring, som råder inom SPD: s
led. Han yttrade bl. a.: »Accepterandet av ett försvar betyder samtidigt ett accepterande av Bundeswehr, som vi alltifrån dess uppbyggnad konsekvent har bekämpat.
Jag anser inte, att vi i efterhand
har någon orsak att godkänna
detta … Vi är emot en atombeväpning av Bundeswehr. Men om vi är
för Bundeswehr, då måste vi också
i konsekvens därmed vara för, att
Bundeswehr utrustas med de modernaste vapnen. Och dit hör också
atomvapnen …» Det torde inte
råda någon tvekan om att den borgerliga kritiken kommer att göra
programmets oklara uppfattning i
försvarsfrågan till en av de främsta
angreppspunkterna. Och samtidigt
måste det bli ytterligt svårt för
SPD-ledningen att här kunna värja
sig. Man ansluter sig till tanken på
en nedrustning i stort sett enligt de
linjer, som uppdragits i Rapackiplanen; man vill förbjuda både stationering och produktion av atomvapen i Västtyskland; man säger
sig vilja ha ett försvar men vägrar
att ta ställning till värnpliktsfrågan
samtidigt som man måste avvisa
tanken på en yrkesarme. Många
torde med berättigande fråga sig
hur egentligen det försvar skall se
ut som SPD vill bekänna sig till.
Det ojämförligt största intresset
torde dock vara att hänföra till de
ekonomiska programpunkterna. Ordet socialisering har övergivits; huruvida även tanken på en socialisering har försvunnit ur de västtyska socialdemokraternas medvetande är mera tveksamt. Trots de i
regel relativt måttfulla formuleringarna och trots att man vid flera
tillfällen inte bara accepterat utan
även använder sig av synpunkter,
som tidigare utgjort en del av den
borgerliga arsenalen i kritiken mot
socialismen, är det ändå svårt att
känna sig helt övertygad om en
alltigenom ärlig vilja till omvändelse. Väsentligt är emellertid, att
de marxistiska utgångspunkterna
sorgfälligt har rensats bort alltigenom. Den marxistiska oppositionen
mot partistyrelsens förslag lyckades blott samla 90 av delegaterna.
Det ekonomiska avsnittet inledes
med allmänna fraser om de ökade
möjligheterna till en allmän höjning av levnadsstandarden, en rättvisare fördelning av inkomst- och
förmögenhetsökningen samt nödvändigheten av att planmässigt anpassa den ekonomiska politiken efter de ständiga strukturförändringarna. Av särskilt intresse är ett
stycke, där det heter: »Fritt konsumtionsval och fritt val au arbetsplats är avgörande grundvalar, fri
konkurrens och fritt företagarinitiativ är viktiga element i socialdemokratiens ekonomiska politik.» I
och för sig är det självfallet något
enastående att finna en dylik sats
i ett socialistiskt program. Det står
förvisso i en bjärt kontrast till
exempelvis den svenska socialdemokratiens aktuella program, där
man ännu i dag kan läsa: »Inom
stora och växande delar av näringsIivet är ägare och arbetare skilda
klasser, klasskampen blir en ofrånkomlig konsekvens.»
Om just den citerade punkten i
Godesbergprogrammet stod striden
het, och det förtjänar uppmärksammas att detta var en av de få
punkter, där partistyrelsens förslag
inte gick igenom oförändrat. I det
527
ursprungliga programförslaget tillhörde nämligen det »fria företagareinitiativet» de »avgörande grundvalarna»; efter omröstning bland
de delegerade degraderades företagareinitiativet till att utgöra ett
»viktigt element». På samma sätt
talades det i programförslaget om
»frihetlig ekonomisk politik»; i det
slutgiltigt antagna programmet är
dessa ord utbytta mot »socialdemokratiens ekonomiska politik».
Det torde alltså finnas skäl att
vänta sig, att man inom SPD:s ledning är beredd att i varje enskild
formulering lägga in en betydligt
vidare tolkning än vad som är fallet för den ytlige betraktaren.
Bortsett från denna nog så intressanta diskussion om ordens valör och deras rätta inplacerande i
SPD-sammanhang förklarar sig
partiet berett att i huvudsak ansluta sig till tanken på en fri marknadshushållning. »Konkurrens så
långt som möjligt – kontroll så
långt som nödvändigt», är det slagord, i vilket man låter sin uppfattning utmynna. Med bestämdhet tar
man avstånd från varje form av
»totalitär tvångshushållning».
En av de drivande bakom SPD: s
nya ekonomiskt-politiska linje
torde vara dr Heinrich Deist, en av
partiets främste ekonomer. Redan
i januari 1956 framhöll Deist vid en
partikongress i Köln synpunkter,
som även i formuleringshänseende
förråder en nära släktskap med innehållet i partiprogrammet. Deist
tog avstånd från »alla totalitära
528
tvångssysten1» och yttrade bl. a.:
»Till dessa tvångssystem hör också
den centralt efter enhetliga planer
dirigerade förvaltningshushållningen, som med befallningar reglerar praktiskt taget alla avgörande
frågor och därmed förkroppsligar
ett den personliga ofrihetens regemente. Friheten till konsumtionsval och friheten att välja arbetsplats får icke antastas. Så långt fri
företagsamhet och fri konkurrens
är möjliga i ett modernt industrisamhälle måste de bevaras, skyddas och i möjligaste mån utvidgas.
Den fria konkurrensen är ett avgörande instrument i den socialdemokratiska ekonomiska politiken.»
I sitt program tillmäter SPD den
ekonomiska maktfördelningen efter känt borgerligt mönster den
allra största betydelse. »Där storföretagen är förhärskande, existerar ingen fri konkurrens … Med
sin genom karteller och organisationer alltmera ökade makt vinner
storföretagens ledande män ett inflytande på stat och politik, som
inte är förenligt med demokratiska
grundsatser. De inkräktar på statsmakten. Ekonomisk makt blir politisk makt.» Hur skall då denna
»direktörernas revolution» kunna
förhindras? Jo, genom att storindustriens makt beskäres, samtidigt
som småföretagen liksom de kooperativa och allmänägda företagen
ges möjlighet att konkurrera på
lika villkor med storföretagen. Inte
minst konkurrensen genom de allmänägda företagen tillmätes en avgörande betydelse, då det gäller att
stävja det privata maktutövandet
I övrigt skall en effektiv kontroll
från det allmännas sida förhindra
varje form av ekonomiskt maktmissbruk. De viktigaste instrumenten blir härvidlag investeringskontroll och kontroll över kartellerna.
Men där detta inte hjälper kan det
bli aktuellt att göra privatägda fö-
retag till »gemensamhetsegendom»
för att på så sätt åstadkomma »en
sund ekonomisk maktfördelning».
Men »varje anhopning av ekonomisk makt innebär i sig faror, även
i statens hand. Därför skall också
gemensamhetsegendomen disponeras i enlighet med de båda grundsatserna: självförvaltning och decentralisering. I dessa företags förvaltningsorgan måste arbetarnas
och tjänstemännens intressen liksom det allmännas och konsumenternas vara företrädda. Icke genom
central byråkrati utan genom samverkan mellan alla intressenter tjä-
nas gemenskapen på bästa sätt.»
Man har alltså ingalunda övergivit socialiseringsprincipen i och
för sig. Bägge de socialistiska ingredienserna, kontroll ochfeller
förstatligande är företrädda i SPD:s
program. Med stor ambition har
man gripit sig an problemet med
den inom varje industrisamhälle
ökande makten för företagsledarna,
direktörerna. Men alla ambitioner
till trots kan det knappast sägas,
att SPD mäktat lösa problemet. Ty
den enda förutsättningen för att
icke de ansvariga ledarna av de
statsägda företagen skall få för stor
makt torde vara, att en effektiv
kontroll kan utövas över dem. I det
tänkta fallet skulle denna kontroll
uppenbarligen utövas av SPD:s tillgivna anhängare i statsapparaten,
och alla andra ambitioner till trots
torde det vara synnerligen svårt för
andra intressen att kunna hävda
sig gentemot dem, som har statsapparaten bakom ryggen. På så
sätt slutes cirkeln åter, och maktfördelningen i de allmänägda företagen blir en chimär.
I stor utsträckning förefaller
alltså de västtyska socialdemokraterna beredda till om än icke en direkt socialisering – ordet har fått
alltför dålig klang – så likväl till
en socialisering bakvägen. I detta
sammanhang må det vara tillåtet
att än en gång citera Heinrich
Deist, som uppträtt till de tvivlande partikamraternas tröst över
den förlorade marxismen: »När vi
organiserar storföretagen och gör
dem till gemensamhetsegendom, så
vill vi hoppas, och jag tror att vi
kan göra det, . . . att den privata
vinningslystnaden och det privata
profitsträvandel inte längre kommer att spela någon avgörande
roll.»
I många avseenden torde det
vara berättigat att betvivla, att ordalydelsen i Godesbergprogrammet
verkligen skulle motsvaras av en
genomgripande sinnesförändring.
Skenbart avsvär man sig tanken på
såväl planhushållning som sociali- 529
sering av nyckelindustrierna, begrepp som länge dominerat den socialistiska katekesen. Men mot vad
som blivit satt på pränt kontrasterar samtidiga uttalanden av ledande västtyska socialdemokrater.
Erich Ollenhauer har klart och tydligt deklarerat, att socialdemokratien inte längre kan göra sig förstådd med det språk, som användes
i den politiska kampen för årtionden sedan, och i samma andetag
varnade han för radikala formuleringar, som nog låter bra, men vilkas innehåll inte låter sig realiseras. Och än starkare har Herbert
Wehner uttryckt sig: »Jag skulle
vända mig mot ett program, som
försvårar för socialdemokraterna
eller t. o. m. förbjuder dem, att göra
vad socialdemokraterna anser vara
nödvändigt för det allmänna bästa
eller för folkets väl, när de har
makten.» Det torde alltså knappast
råda någon tvekan om att SPD
med sitt nya program framför allt
strävar efter att göra partiet attraktivt för de nya väljarkategorier,
som man hoppas skall kunna
hjälpa det till makten. Detta har än
tydligare uttryckts av Herbert
W ehner: »Vi måste göra detta program intressant även för den som
normalt inte väljer SPD. Men låt
oss bara komma till makten, så
skall vi tolka och förverkliga vårt
program efter vårt sinne.»
Säkerligen finns det åtskilliga på
SPD:s vänsterkant som hyser en
uppfattning liknande den opportunistiska, som Herbert W ehner
530
givit uttryck för. Många har säkert
accepterat det nya programmet
endast i förhoppningen att detta
skall kunna föra partiet till makten och därigenom göra det möjligt
att förverkliga de socialistiska
drömmar de innerst inne hyser.
Men det vill synas orimligt, att opportunismen till alla delar skulle
kunna behärska ett parti av SPD:s
storlek. Många torde otvivelaktigt
vara helt övertygade om de nya
tankegångarnas riktighet och har
utan större saknad släppt marxismens i en ny tid orealistiska teser.
Och skulle SPD så småningom
kunna förverkliga sina maktaspirationer på basis av det nya programmet, torde det bli ytterst svårt för
partiet att åstadkomma tolkningar
av programmet, som går utöver den
vanlige väljarens horisont. Man
kommer otvivelaktigt i en sådan
situation att känna sig bunden
även av Godesbergprogrammets
bokstavliga formuleringar. Skulle
man till äventyrs försöka ge sig in
på nya och djupare tolkningar,
finns det all anledning antaga, att
SPD: s tid som regeringsparti blir
en engångsföreteelse. Även om den
ärliga viljan bakom det nya programmet kan ifrågasättas, kvarstår således, att den västtyska socialdemokratien i långa stycken
måste bli bunden för lång tid
framåt av programmets ordalydelse, om partiet vill utöva något
varaktigt inflytande på den framtida politiken. Blotta misstanken
om att ha blivit uppsåtligt vilseledd
kan få ett avgörande inflytande på
väljaren i ett modernt demokratiskt samhälle. Och häri ligger nå-
got av en garanti för framtiden.
Det skulle ha varit av intresse
att belysa den tyska socialdemokratiens ideutveckling mera ingående
än vad som i detta sammanhang
varit möjligt. Så mycket kan dock
sägas, att den västtyska självprövningen knappast kommer att bli
någon isolerad företeelse. Utvecklingen har på ett övertygande sätt
visat, att socialismen icke är någon
realistisk ideologi. Föråldrade teser med anknytning till 1800-talets
betraktelsesätt kan inte bidra till
lösning av vår tids stora frågor.
Endast genom att »förborgerligas»
kan socialdemokratien leva vidare.
I Västtyskland har man insett
detta; i England är man på väg att
göra det. Det kan på goda grunder
förväntas, att denna utveckling
inom en mycket snar framtid kommer att nå också de skandinaviska
staterna. I Västtyskland hoppas socialdemokratien att nå nya stora
grupper med ett nytt program; i
Sverige torde socialdemokratiens
tillbakaträngande ha gått än fortare, om dess program varit känt
av en bredare allmänhet. Frågan
är alltså hur länge den svenska socialdemokratien skall hålla fast vid
den marxistiska barlast, man ute i
världen funnit alltmera besvärande.
Är det pietetsskälen, som är avgö-
rande? Eller existerar det i svensk
socialdemokrati fortfarande en tro
på de gamla gudarna? Är det senare fallet – och vissa tecken pekar måhända i den riktningen –
kan det väntas, att motsättningarna i svensk politik kommer att
hårdna. Skulle den svenska socialdemokratien däremot vara beredd
att såväl i ord som handling kasta
de gamla ideerna överbord, öppnar
sig nya och hoppingivande perspektiv om en fruktbärande samverkan
531
i framtiden, en samverkan, som
utan tvekan måste ha stora fördelar vid lösningen av de stora problem, vilka än så länge blott kan
skönjas vid horisonten. I den situationen kan den västtyska socialdemokratiens självprövning bli en
god ledstjärna också för svensk socialdemokrati.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner