Print Friendly

Skymningssång för den moderna människan

Av Torbjörn Kvist | 18 mars 2011

Lasse Berg
Skymningssång i Kalahari
Ordfront 2011

Bonobos är apor tillhörande familjen The Great Apes. De lever sina liv i djungeln utmed Kongofloden i Afrika och man har känt till deras existens enbart sedan slutet av 1960-talet. Bonobos kallas även dvärgschimpanser eftersom de är synbart lika sina kusiner, fast mindre till växten. Däremot lever bonobos i betydligt mer komplexa sociala strukturer än schimpanserna. Vetenskapen anser numera att bonobo är den apa som står oss människor närmast i utvecklingen. De tycks besitta självmedvetande och lyckas som regel avslöja speglarnas mysterium, vilket schimpanser aldrig gör. Bonobos värld är ett listigt matriarkat där honorna manipulerar hanarna – som annars är mycket macho – med sex. Bonobos har därför blivit världsberömda på Discovery Channel för deras vana att ”jucka” på varandra i tid och otid. Det tycks vara nödvändigt för deras sociala samhörighet.

Så, varför skriver han om apor, undrar ni? Orsaken är att vetenskapen för en tid sedan chockades av upptäckten att bonobos delar en utmärkande egenskap med oss människor. Man kunde dokumentera hur grupper av hannar plötsligt bröt upp från sin till synes stillsamma klan och i en blixtkrigsliknande attack gav sig på andra bonobos, eller också de större schimpanserna, som det verkade enbart i syfte att döda dem – inte jaga och konsumera, utan döda, för dödandets skull. Ett liknande beteende har aldrig skådats hos andra djur – utom möjligen hos flodhästarna – och vetenskapen undrar nu om bonobos i sina mer utvecklade hjärnor är kapabla att känna hat – och kanske även lust att döda?

Journalisten, författaren och dokumentärfilmaren Lasse Berg har nyligen utkommit med boken Skymningssång i Kalahari. Hur människan bytte tillvaro (Ordfront), en uppföljare till Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa. I sin nya bok beskriver Berg vad han menar är det mänskliga våldets uppkomst. Efter samtal med flera initierade forskare och vetenskapsmän drar han slutsatsen att våldet är intimt sammankopplat med jordbrukets tillkomst och därmed framväxandet av den moderna civilisationen. Han påstår i sin bok att när människan för 10 000 år sedan ändrade beteende från att ha varit – underförstått – fredliga nomader, satte vi bo och blev fientligt sinnade hemmansägare. Han går så långt att han hävdar att det inte finns något vetenskapligt belägg för att vi är herrar över vårt eget våld. Lasse Berg har naturligtvis alldeles fel och eftersom han och jag är lika mycket glada amatörer i det här sammanhanget kan jag också slå fast att detta dessutom är ideologiskt laddat humbug.

Så här gick det till: Den moderna människan upptäckte till sist i sitt ständiga sökande, grödans funktion. Genom att kunna odla sitt eget korn, sina egna bär och frukter, genom att domesticera bufflar och andra nyttodjur, blev människan oavhängig av sitt ständiga flyttande. När hon blev bofast fick hennes liv ett annat fokus, där hemmet, inte bara de egna nära och kära, utan också hyddan, djuren, landet, d.v.s. ägandet, blev det väsentliga. Det är nu människans antal skjuter fart, eftersom nomadlivet inverkade menligt på hennes möjligheter att sätta barn till livet. Livet självt blev också enklare, tryggare. Man lärde sig att avlöna specialister på smide och jakt, så att stammen kunde finjustera sitt arbetsuttag för att därmed nå allt bättre tillväxt. Man började därefter beskatta innehav av egendom så att en hövding kunde peka ut den bästa vägen framåt och försvara de gemensamma intressena.

Det Berg gör är att han stämplar kapitalismens historia som osund. Berg skriver i sin bok att våra hjärnor minskade i storlek efter det att vi satte plogen i jorden. Vi blev helt enkelt förslappade, och förslavade. Den enkla nomadmänniskan är hans ideal, en fredlig varelse som vandrade fritt över vidderna, luktade på blommorna och försökte avla sin avkomma i steget. Men det är Charles Darwin igen; vi får bara inte vara besläktade med aporna. Nomadmänniskan levde i en potentiellt farlig värld, där det fanns sabeltandade pumor och oxar stora som bussar. Så en viss form av mental beredskap borde den tidiga människan ändå haft. Den tidiga mannen var en mycket skicklig jägare, med en fysik vi idag bara kan drömma om. Han fick också vara glad om han upplevde sin 30-årsdag. Undersökningar av nomadmännens benrester har visat att de gick i närstrid med de stora djuren, med ohyggliga kroppsskador som följd. Ett sådant heroiskt initiativ krävde uppbringandet av en mental motivation utöver både vrede och hat – nämligen lust.

Jag har inte talat om detta med vetenskapsmän, utan främst med gamla yrkessoldater. Med män som deltagit i strider, som dödat andra män även med kniv och sina bara händer. Vad de beskriver är lusten att känna adrenalinet – skräcken – i det där ögonblicken innan striden, den intensiva rushen i dess epicentrum, den förlösande euforin när de inser att de överlevt, glädjen och stoltheten efteråt när man firar segern. Skulden för att överleva kommer först senare och är en helt annan sak, och någon ånger finns där inte. Mäns hjärnor är kopplade så av nödtvång och i sin mest vardagliga form handlar det mest om fascinationen för idrott, aggressionen i att köra djävligt fort, eller bete sig som en lycklig idiot när man är full. Skruva upp detta bara ett snäpp och neandertalare kliver ut på ishockeyläktaren, sökande ett modernt forum för det de omöjligen kan förklara ordentligt, men som påminner om en välkänd klåda i skrevet. Lusten är bara en av många bisarra slutledningar den intelligenta hjärnan formar för att kunna utföra och motivera de vidrigaste av gärningar.

Neandertalmänniskan; vi vet att de befolkade Europa fram till för ca 30 000 år sedan, efter det försvann de hux flux. Man har alldeles nyligen förstått att det samtidigt med neandertalarna fanns många fler alternativa människoformer runt om i världen och deras snabba försvinnande är intimt sammankopplade med introduktionen av Homo sapiens, det vill säga oss, på arenan. Forskarna vet ännu inte exakt hur denna interaktion fungerade. Men med tanke på att neandertalarna så småningom försvann när Homo sapiens väl gjort sitt intåg växer en mycket olustig förklaring fram, den om att våra förfäder gjorde rent hus med de sämre lottade kusinerna. Det hade inte varit svårt alls för oss, Homo sapiens var betydligt smartare krigare, med oändligt mycket bättre vapen. Så varför är det då så svårt för Lasse Berg, och många med honom, att tänka sig människan som kapabel till etnisk rensning långt innan vi byggde våra första hyddor? Kan det vara för att han istället endast ser dagens samer, inuiter, indianer, eller aboriginers i Australien?

Lasse Berg ser endast offer, han ser utsugna människor under imperialistens ok, slavar i ett etablerat klassamhälle, istället för ett mänskligt skeende i nedstigande led med en början bortom vår civilisations födelse. Det är verkligen inte politiskt korrekt att i dessa dagar visa på krigiska tendenser mellan naturfolk, det fyller oss med en känsla av hopplöshet. Är det inte av dem vi skall lära oss meningen med livet, med sina allvetande medicinmän, shamaner och druider? När vi ännu var nomader var antagligen de mest komplexa konflikterna sällan förekommande, den naturliga möjligheten som vår livsföring erbjöd oss var ju att helt enkelt flytta på sig. Men det hindrade inte att vi dödade varandra, och för de trivialaste av orsaker dessutom. Idag kan kriminologin slå fast vad vi nog anat i alla tider, att mord sker i desperation och huvudsakligen mellan familjemedlemmar och vänner. Det är otroligt naivt att tillskriva människans sociala utveckling som den enda faktorn i dödandets historia. Hatet har alltid existerat inom oss och instinkten säger oss dessutom att den bor granne med kärleken – i lustans trädgård. Det är människans förbannelse och vi bör inte vända den ryggen i tron att den då skall gå bort av sig själv.

Torbjörn Kvist har arbetat med film och TV i Baltikum. Han skriver också politiska thrillers, läs mer om hans böcker här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner