Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Skuggorna som hotar Europa

Av Gunnar Hökmark | 23 september 2016

Skuggorna från Moskva sträcker sig långt in i Europa. Det är skuggor av hot, korruption, cyberattacker, desinformation, kontroll över energiförsörjning, påverkanspolitik och militär aggression i olika former, skriver Gunnar Hökmark.

Skuggorna sträcker sig i dag längre in i Europa än en gång Warszawapaktens förband nådde. De riktar sig mer mot demokratins och rättsstatens institutioner än mot territorium och syftar till splittra Europa för att nå en politisk påverkan och kontroll.

Hoten mot dagens demokratiska Europa finns i dag inte bakom en järnridå av förtryck och socialistisk planekonomi. De handlar heller inte främst om storskaliga invasionsplaner till havs, till sjöss och till lands.

I stället handlar det om hot och utmaningar av en mängd olika nyanser som lever och utvecklas i en skuggvärld av rättslöshet, maktmissbruk och osanningar i en korrupt ekonomi och nationalistisk våldsretorik. Dessa skuggor sträcker sig in i det öppna samhället och utnyttjar dess gränsfrihet liksom dess tolerans och mångfald.

Vår oförmåga att se krig och fred i annat än nyanser av svart och vitt – ett synsätt vi ärvt från det kalla krigets totala uppdelning av vår kontinent – gör att vi inte ser den krigföring som pågår mot oss, och som nu inte syftar till invasion utan till påverkan och underminering av de institutioner och det samarbete som gör våra samhällen öppna. I skuggornas förlängning finns också hoten och riskerna för öppet väpnat våld.

I Ukraina och i Georgien har vi sett exempel på den politiska viljan att använda militärt våld för politiska syften liksom ett förakt för internationell lag och rätt. I Vitryssland ser vi en regim som bara kan överleva i symbios med den ryska. I de senaste årens utveckling i Ukraina ser vi hur Ryssland vill destabilisera Ukraina, hålla landet kvar i isolering, beroende till Moskva och i ett korrupt styre. Det är en samhällsutveckling som denna som hotar Rysslands grannar och riskerar dela Europa.

I den doktrin som präglat utvecklingen i Ryssland sedan början på 2000-talet har kriget blivit politikens förlängning. Sedan 2003, året innan Sverige påbörjade en ensidig nedrustning i skuggan av Rysslands upprustning, har demokratins, pressfrihetens och rättsstatens institutioner i Ryssland gradvis monterats ned.

Ett alltmer korrupt näringsliv lever i en symbios med en allt mer korrupt och centraliserad politisk maktutövning. Utifrån denna politiska utveckling har vi sett en omfattande och strategiskt syftande militär upprustning som syftar till att öka närvaro, kontroll och påverkan på grannländerna. De stora invasionsövningarna, de militära provokationerna över gränser och över Östersjön liksom det allt mer intensiva propaganda – och cyberkriget syftar till att demonstrera makt och förmåga.

Men det är den nötande undermineringen av demokratin, tillsammans med stöd till vissa politiska grupperingar, som utgör det främsta hotet mot Europa, inte trupperna på andra sidan gränsen. Rättslösheten, kontrollerade media och korruptionen i den ryska staten blir till verktyg för att påverka och påtrycka mot andra länder. Osanningar och desinformation förmedlas via ryska media i Europa. De bärs upp av trollfabriker och aktiv desinformation från ledande politiska företrädare liksom från Tv-kanaler som har till uppgift att blanda sanning med lögn. Den västerländska medietraditionen – att det finns två sätt att se det och sanningen ofta ligger nånstans mittemellan, utnyttjas till fulländning.

Det främsta målet för desinformationen är de europeiska stater som en gång tillhörde sovjetiskt territorium. Där riktar sig propagandan, osanningarna och desinformationen i första hand till ryska grupper och syftar till nostalgisk och nationalistisk lojalitet till Moskva. Man riktar sig också till nationalistiska och extrema politiska grupperingar – till höger och till vänster – runt om i Europa och stöder dem med banklån, finansiering och politiskt understöd. Desinformationen riktar sig också mot länder som Sverige och Tyskland och ett övergripande syfte är att misstänkliggöra det euroepiska samarbetet.

Ryskt företagande blir till ett medel för korruption och beroende. Ryska banker lånar pengar till extremistiska rörelser i Europa med samma nationalistiska agenda som regimen Putin understöder. Ryska media underblåser intolerans och förakt gentemot flyktingar liksom mot homosexualitet.

Rysk underrättelseverksamhet har ökat kraftigt i Europa. Den svenska säkerhetspolisen har noterat det liksom andra nationella säkerhetsorgan. Målet är påverkan och desinformation men också kartläggning av svaga punkter i militärt och psykologiskt försvar. Cyberattacker och hacking pågår mot vårt land liksom mot andra, liksom i den amerikanska valrörelsen. Den syftar till att skapa osäkerhet, pröva hur viktiga institutioner kan slås ut och att påverka den politiska utvecklingen.

Den ryska energipolitiken har ett uttalat syfte att skapa ett beroende och monopolisera energimarknader i Europa. Nord Stream 2 är ett exempel men Gazproms många olika köp av energiföretag och infrastruktur i hela Europa är än mer omfattande.

Ryska media verkar i dag över hela vår kontinent och allra mest aktivt där den politiska utvecklingen präglas av instabilitet eller osäkerhet. På Balkan liksom i de baltiska staterna söker ryska intressen blåsa upp nationalistiska stämningar och motverka att länder söker sig till europeiskt samarbete.

Bakom alla dessa skuggor pågår en upprustning som är unik i Europa. Den syftar till en ökad förmåga till snabba militära operationer, expansion av intressesfär samt invasionsförmåga, som man också storskaligt övar. Och under skuggorna finns ett utrymme för en kriminalitet som går nationalismens och de ryska intressenas väg. Överallt där vi ser ökad rysk påverkan kommer vi se en försvagad demokrati och rättsstat om vi inte förmår att försvara oss.

När vissa säkerhetspolitiska debattörer försöker hävda att vi måste förstå Moskvas intressen uttrycker de i själva verket förståelse för att skuggorna av korruption, ekonomisk krigföring, desinformation maktmissbruk och rättslöshet ska sträcka sig längre in i Europa och hota vårt oberoende och vår suveränitet.

Det svenska försvaret har sedan 2004 nedrustats i den naiva förhoppningen om att Ryssland skulle söka sig mot demokrati, europeiskt samarbete och nedrustning. Så blev det inte. Det är nu dags att göra upp med en försvarspolitik som under mer än ett decennium byggt på felaktiga förhoppningar. För att kunna möta den påtryckningspolitik och de hot som nu möter oss behöver Sverige återhämta den styrka och förmåga som vi borde ha behållit från 2004 och framåt. Nu handlar det om att både komma ifatt många års försummelser och att rusta oss för hoten som de ser ut. Försvaret måste tillföras ekonomiska resurser för uppdatering och förlängd livslängd för materiell och vapensystem, och för att nu införskaffa de vapensystem som under dessa år godtyckligt avförts från materielanskaffningen.

Det kan ske genom ett engångsbelopp tillförs materielbudgeten för att kompensera för de resurser som under de senaste åren borde ha kommit försvaret till del. Det kan finansieras genom lån medan höjda årliga anslag måste ligga inom ramen för budgeten. På det viset kan vi snabbt återta försvarsförmåga genom befintlig och lagrad materiel utan att inskränka på förbandsverksamhet, övningar och pågående insatser.

Framförallt måste vi nu bli medvetna om – och det gäller försvars- och säkerhetspolitiken liksom energipolitik och IT-säkerhet, och inte minst media – att vi är utsatta för en pågående krigföring där hotet om väpnat våld finns i förlängningen. Det måste prägla svensk politik och våra viktiga vägval i EU och om Nato framöver.

Gunnar Hökmark är delegationsledare för Moderaterna i Europaparlamentet

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism