Print Friendly

SKAPA ETT N ORDEUROPEISKT PARTNERSKAP FÖR FRED

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SKAPA ETT N ORDEUROPEISKT
PARTNERSKAP FÖR FRED
CARL BILDT
Med basert i ett förstärkt nordiskt samarbete också på försvarsområdet skulle ett
Nordeuropeiskt Partnerskap för Fred kunna byggas. Ett sådant samarbete skulle vara ett bra
alternativ till ett utvidgat Nato i vår del av världen. Artikelrt bygger på Carl Bildts
anförande inför Paasikivi-Samfundet i Helsingfors den 3 september 1996.
är Jag senast
hade äran att
tala inför Paasikivi-Samfundet
får nästan
exakt ett decennium sedan,
december 1986 – var det ett alldeles
annat Europa och en alldeles annan
framtid vi diskuterade.
Även om det sovjetiska imperiets
inre svaghet då börjat att träda fram,
var det ändå dess yttre kraftutveckling under de två föregående
decennierna som präglade mycket av
utvecklingen.
Hela det nordeuropeiska och
nordatlantiska området levde fortfarande med effekterna av den
strategiska chock som den snabba
uppbyggnaden av de ubåtsbaserade
strategiska kärnvapenstyrkorna kring
Kola-halvön inneburit. Och fortCARL BILDT är moderaternas
partiordförande och EU:s Höge
Representantför återuppbyggnaden av
Bosnietl.
18
farande var det möjligt att tro att det
sovjetiska systemet kunde ”reformeras” med en dos av den kosmetiska ”perestrojka” som Gorbatjov
ordinerade.
På ett decennium har allt förändrats. Historien har kastats om i ett
drama som ra vågade att sia om.
O moderna kärnvapen
Vi har ännu en gång under detta
sekel fatt uppleva ett imperiums
sammanbrott. De fårment moderna
kärnvapnen har plötsligt blivit
omoderna, samtidigt som klassiska
frågeställningar gjort en återkomst på
ett sätt som gör att historiker i dag är
långt mer eftertraktade än kärnvapenstrateger när det gäller att
forklara de skeenden vi fårsöker att
påverka och fornu.
Om forklaringarna till denna
snabba scenväxling har mycket redan
skrivits och sagts. Men låt oss inte
glömma den skarpa politiska debatt
som under decennierna före scenväxlingen fårdes i snart sagt alla
SVENSK TIDSKRIFT
Europas länder om hur fårhållandet
till det sovjetiska imperiet skulle
hanteras.
Realpolitikens krav kunde ingen
undgå. Det hade varit dåraktigt. Men
ställningstagandet mellan ideologisk
fasthet och ideologisk undfallenhet i
grundläggande frågor var därn1ed på
intet sätt en självklarhet.
Samtidigt som president Reagan
vid Brandenburger Tor i Berlin
fårklarade att ”denna mur måste
rivas”, skrev de västtyska socialdemokraterna överslätande ideologiska dokument med de östtyska
kommunisterna. Och många av de
politiker som då talade om gemensam säkerhet i Europa gjorde det på
basen inte av det öppna kravet på
halva Europas frigörelse, utan i stället
med det tysta accepterandet av halva
Europas underkastelse.
I dag är så gott som allt detta
annorlunda.
Och det är svårt att illustrera det
bättre än med den verklighet som
sedan mer än ett år tillbaka är min
dagliga – arbetet med att överbrygga
nationella och etniska konflikter i
Bosnien och i sydöstra Europa efter
den jugoslaviska statsbildningens
blodiga sammanbrott.
Det stora omvandlingsskeendet i
samband med det sovjetiska imperiets
sammanbrott innebär historien om
skeenden som kom att gå långt mer
smärtfritt än vad de flesta hade vågat
att föreställa sig.
Tysklands återförening och de tre
baltiska staternas befrielse var avgörande händelseutvecklingar också för
vårt vidkommande, och även om
dramat ofta var nära, kom de att ske
i allt väsentligt utan våld och i allt
väsentligt i politiskt samförstånd.
M
ed medlemskapet i
EU avvisade Sverige utanförskapet,
och blev delaktigt i
en process där målet – en ständigt allt
säkrare fred – är klart, men där
medlen ständigt formas efter ständigt
förändrade förutsättningar. Vi gick
med i EU för att vara med och forma
denna process.
Trots att steget till medlemskap
ligger så nära – här i Finland står ni
nu inför det första direkta valet till
Europaparlamentet- står vi redan nu
inför nya viktiga avgöranden i den
samlade europeiska integrationsprocessen. Avgöranden där valet åter
står mellan utanförskapet och
delaktigheten.
Vi ser det i fYra viktiga avseenden.
För det första: Det handlar om vårt
ställningstagande till den ekonomiska
och monetära unionen EMU med
dess tredje steg i form av en
gemensam valuta. Där måste vi vara
beredda att ge besked hösten 1997
för de beslut våren 1998 som avgör
vilka länder som är innanför och
vilka som är utanför när det tredje
steget inleds 1999.
För det andra: Det handlar om vår
position i det arbete som nu bedrivs
inom EU:s regeringskonferens för att
fördjupa samarbetet inte minst när
det gäller den gemensamma utrikesoch säkerhetspolitiken. Här bjuder
de närmaste månaderna upp till
viktiga avgöranden.
För det tredje: Det handlar om vårt
agerande inför den kommande
utvidgningen av EU:s medlemskrets.
Här kommer kommissionsrekommendationer om inte mindre än tio
ytterligare länder att föreligga efter
sommaren 1997, för att förhoppningsvis leda fram till förhandlingsstart 1998 och medlemskap där
sådant är möjligt omedelbart efter år
2000.
Och för det fjärde: Det handlar om
vårt ställningstagande till den
utvidgning och reformering av Nato
som konuner att att beslutas mer
formellt någon gång mot mitten av
nästa år. Natos ministermöte i juni i
Berlin visade vägarna till det nya
Nato, och konsultationer om nya
relationer pågår med inte mindre än
15 länder.
Bekvämast vore måhända att se alla
dessa som isolerade skeenden som vi
SVENSK TIDSKRIFT
kan ta ställning till var och en för sig
utifrån sedan gammalt etablerade
doktriner.
Men det vore att blunda för det vi
står inför – avgörande och sanunanhängande beslut om strukturerna för
Europas säkerhet och samarbete vid
steget in i det 2l:a århundradet.
Och till dessa måste också vi ta
ställning. När omvärlden förändras
förändras även vår situation
antingen genom att v1 passivt
accepterar det som sker, eller genom
att vi aktivt tar ställning och söker
forma våra egna möjligheter.
Mot nya positioner
Det linjeskifte som icke utan
inrikespolitiskt tumult drevs fram i
Sverige under åren efter 1991 – med
dess betoning av närområdets och
inte minst de baltiska staternas
avgörande betydelse, dess starka
engagemang i de europeiska samarbetsstrukturerna och dess klara
distans till förlegad neutralitetsretorik
har dag, efter ett visst
återfallsskede 1995, upphöjts till
hyllad nationell konsensus. statsminister Göran Persson har mitt
uttalade och starka stöd för sitt
engagemang för denna linje.
Men under de närmaste åren handlar det inte bara om att förvalta det
linjeskifte som redan skett, utan
också om att- i nära samverkan med
Finland och andra länder – kunna
föra det vidare till nya ställningstaganden.
Av stor betydelse inte minst när det
gäller samarbetet mellan våra bägge
19
z
>
o
z
>
Jänder är ställningstagandet till det
det tredje steget i EMU.
Skulle Sverige och Finland här
hamna på olika linjer skulle det vara
det allvarligaste brottet i våra sarnarbetsförutsättningar på mycket
länge.
Hitintills har så gott som vatje steg
kunnat tas parallellt – EFTA i slutet
av 1950-talet, frihandelsavtalet med
EEC i början av 1970-talet, EESavtalet och sedan snabbt därpå
medlemskapet i EU under 1990-
talet. Skulle vi efter detta gå olika
vägar i EMU-frågan skulle brottet
vara betydande.
Bördan ligger nu mycket tydligt på
Sveriges regering att med samn1a
engagemang och övertygelse som
Finlands söka föra sitt land in i detta
viktiga samarbete. Och det kräver ett
aktivt politiskt ledarskap.
Och ledarskap måste vara tydligt.
Det går inte att säga att det inte
handlar on1 ”ja-nu” eller ”nej-nu”
när det faktiskt är ett ja eller ett nej
som kommer att krävas och det är nu
som väljare och allmänhet vill veta
vad regering och riksdag vill i denna
fråga. Inte minst socialdemokraterna
i Sverige borde av erfarenheterna av
BU-debatten lärt sig otydlighetens
alla problem.
Kärna eller periferi
De ekonomiska argumenten för den
ekonomiska och monetära unionen
och integration av ekonomierna, är
det uppenbart att nackdelarna med
utanförskapet skulle komma omedelbart i form av högre räntor och ökad
osäkerhet.
”Ett Nordeuropeiskt
Partnerskap för Fred
skulle kunna innebära ett
mönster där gemensamma
förbat1d för internationella
operationer av den typ vi
nu ser i Bosnien förbereddes, utbildades och övades
i olika sammanhang.
”Men därtill kommer de politiska
konsekvenserna. Det handlar om att
tillliöra samarbetets kärna eller dess
periferi. Och det val vi träffar i det
avseendet har konsekvenser som
sträcker sig över det strikt monetära
eller ens ekonomiska området. Det
handlar också om vår position och
ställning i Europa.
Om vårt val när det gäller EMU
avgör vår position, handlar avgörandena om den gemensamn1a
utrikes- och säkerhetspoliriken och
om utvidgningen av såväl EU som
Nato på ett mer påtagligt sätt om
stabilitetsförutsättningarna i N ordeuropa under kommande decennier.
De tre baltiska staterna bör –
europeiska debatten kan man då och
då höra ett malande mummel om att
de nog mår bra av att vänta ett tag.
Det måste upphöra. Våra bägge
länder bör ge klart besked om att en
utvidgningsförhandling som inte ger
Estland, Lettland och Litauen samn1a
startmöjlighet som de främsta i
övrigt, icke kommer att vara möjlig
genom att den inte kommer att
godkännas av oss.
Utvecklingen därefter avgörs till
stor del av de baltiska staterna själva.
De skall veta, att om de i sin inre
reformpolitik tar de steg som
medlemskapet kräver, kommer de att
ha vårt starka och odelade stöd för ett
snabbt medlemskap, och att vi är
beredda att ge dem all den hjälp som
kan krävas för att så skall bli fallet.
Men de måste också veta, att
tvekan i refonnpolitiken aldrig kan
kompenseras genom våra nationers
stöd, och att deras möjligheter till
medlemskap ytterst ligger i deras
egna händer. Vi bör vara beredda att
tala klarspråk om vi skulle se
reformpolitiken på ex det
ekonomiska området i något land
börja falera på ett sätt som sätter det
för stabiliteten i det vidare området så
viktiga medlemskapet för alla de tre
länderna i fara.
Det är ingen tvekan om att ett
medlemskap i EU också har säkerhetspolitisk betydelse. Jag tror
knappast att någon kan föreställa sig
är tydliga och klara. Även om därom råder enighet i våra bägge att EU:s övriga medlemsstater eller
fördelarna med delaktigheten må- länder – tillliöra de första länder som dess institutioner skulle stå likgiltiga,
hända konuner först gradvis i takt nu bereds möjlighet till medlemskap handlingsförlamade eller neutrala om
med en strukturell modernisering i EU. Men på sina håll i den någon annan medlemsstat utsattes för
20 SVEN SK TID SKRIFT
z
>
o
z
-l
>
hot eller t o m krigshandlingar.
Och därtill kommer, att medlemskapet i EU for den nation som så
önskar också öppnar upp dörren for
medlemskapet Västeuropeiska
Unionen. Dess faktiska säkerhetsbetydelse må vara begränsad, men
det formella säkerhetsåtagandet
mellan des~ medlemsstater är desto
starkare.
Men den avgörande säkerhetspolitiska frågeställningen handlar
dock om effekterna av den utvidgning av Natosom nu kommer att äga
rum.
Polen, samtidigt som de baltiska
statema lämnades utanfor, skulle
kunna innebära inte bara att en
möjlighet till stabilisering av deras
säkerhetspolitiska situation f6rsummades, utan att de han1.nade i ett
sämre läge än tidigare.
Sannolika fakta
Lägg därtill att en sådan utvidgning
kon1.mer att ske parallellt med att ett
nytt och djupare forhållande mellan
Nato och Ryssland också på det
militära området utvecklas, och vi
kan hamna i den underliga situaEn situation vilken Nato tionen att dels de baltiska statemas
Sveriges och Finlands relation till det
allt viktigare Nato skulle bli svagare
än vad Ryssland skulle vara.
En sådan ordning ligger icke i vårt,
och borde icke ligga i någon annans
intresse heller. Och däm1ed har vi
anledningt att aktivt söka vägar for att
se till att den process som nu ligger
framfor oss leder till en stärkt
säkerhet for alla i området.
Om vi utgår från sannolika fakta
kan sägas, dels att de tre baltiska
statema inte konm1er att tillhöra dem
som far Natomedlemskap i den fOrsta
omgången, dels att vare sig Sverige
eller Finland nu står redo att söka
utvidgades med de centraleuropeiska säkerhet kunde uppfattas som medlemskap i Nato. Detta är fakta att
länderna, och främst bland dessa forsämrad i kritiska lägen och dels utgå från i det läge som är dagens.
SVENSK TIDSKRIFT 21
Naturligt förefaller därmed att vara
att söka vägar till nordeuropeisk
säkerhet och delaktighet i denna nya
situation genom en utvidgad
försvarssamverkan inom den vidare
ram som PFP-samarbetet innebär.
Detta ar ett instrument vars
flexibilitet bättre skulle kunna
utnyttjas för att söka lösningar som
förenar regionala arrangemang med
förankring i de vidare europeiska och
atlantiska strukturerna.
Med basen i ett förstärkt nordiskt
samarbete också på försvarsområdet
skulle det kunna byggas upp en
struktur av Nordeuropeiskt Partnerskap för Fred (NPFP) som förenade
de tre baltiska med de fYra nordiska
staterna i ett nätverk av samarbete
också på det militära området.
Ifrågasatt svenskt forsvar
En sådan struktur skulle arbeta inom
den vidare ram av säkerhetssamarbete som det nya Nato
kommer att erbjuda, samtidigt som
den inte skulle innebära någon
förändring vare sig i Danmarks och
Norges alliansanknytning med den
fortsatta betydelse som denna har för
den nordeuropeiska säkerheten eller i
Sveriges och Finlands alliansfrihet.
Och den skulle självfallet inte
rubba behovet av en yttersta
säkerhetspolitisk trygghet i form av
ett nationellt existensförsvar – i dag
dessvärre ifrågasatt av de stora
försvarsnedskärningar som sker i
22
Sverige.
Ett Nordeuropeiskt Partnerskap
för Fred skulle kunna innebära ett
mönster där gemensamma förband
för internationella operationer av den
typ vi nu ser i Bosnien förberedes,
utbildades och övades olika
sammanhang.
Den skulle bilda en ram för
gemensamt deltagande i olika vidare
PFP-aktiviteter. Det skulle därmed
kvar.
I vår del av Europa möts det ryska
riket och det egentliga västra Europa.
Det ger Östersjö-området speciella
förutsättningar i ett utvecklingsskede
där vi har anledning att hoppas att
inte minst den ekonomiska kraften i
de ryska omvandlingen kommer att
bli allt tydligare. St. Petersburgregionen kommer med denna
utveckling att kunna bli norra
också kunna bädda för det vidare Europas ekonomiska kraftcentrum.
sarnarbete som efter nationella beslut Men för att detta skall vara möjligt
skulle kunna bli möjligt. krävs säkerhetspolitisk stabilitet. Och
ju tidigare vår region finner sin nya
Avspända rysslandsrelationer plats i de nya europeiska strukturerna
Den skulle förhindra att Östersjö- desto starkare kan denna bli.
området blev ett tomrum för samarbete när ny helt nya europeiska
säkerhetsstrukturer kommer att växa
fram.
Stabila säkerhetsstrukturer
Under lång tid framöver kanuner det
nya och det gamla att strida mot
Och den skulle – inte minst varandra i den ryska omvandlingen.
kunna bli en naturlig bas för ett Det VI sett under de senaste
vidare samarbete med Ryssland också
i dessa frågor. Icke minst för de
baltiska nationerna skulle den kunna
bereda vägen för ett mer naturligt
och avspänt förhållande till det
Ryssland som också har ett ansvar för
den forna ockupationen av dem.
Diskussionen om de nya europeiska säkerhetsstrukturerna förs hela
tiden mot bakgrund av den stora
samhällsomvandling som sker
Ryssland. Ända sedan den påbörjades
har jag tillhört dem som sett mer av
det nya som växer fram än av det
gamla som fortfarande dröjer sig
SVEN SK TID SKR.IFT
månaderna – och dagarna – när det
gäller det ryska militära uppträdandet
i Tjetjenien, liksom den påtagliga
politiska osäkerheten kring konfliktens hantering, är ett memento vi har
all anledning att begrunda. Det finns
ingen garanti för att ryskt agerande
som detta axiomatiskt skulle vara
begränsat till norra Kaukasus.
Stabila säkerhetsstrukturer runt
Rysslands gränser skapar stabilare
förutsättningar för den ryska inre
refonnpolitiken, genom att de reser
spärrar mot de äventyrligheter som
annars skulle kunna vara frestande.
z
>
o
z
>

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner