Print Friendly

Sicilien

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SICILIEN
SICILIEN och kanske i all synnerhet
huvudstaden Palermo hör till de
platser som jävar Kiplingspåstående
att öst och väst aldrig skulle mötas.
Frågan är om dessa någonstans
smält samman som på Sicilien.
Den som vill kan se Siciliens äldre
historia som en oavbruten kamp
mellan öst och väst, där väst representeras av den storgrekiska kolonisationen på 700-talet före Kristus,
den romerska provinsregimen som
installerades fem århundraden senare och de normandiska vikingaättlingar som på 1000-talet skapade
en av alla tiders sällsammaste statsbildningar på ön, medan kartager,
Bysans och araber står för öst.
Man behöver inte vara länge på
Sicilien för att frapperas av den
kulturblandning detta givit upphov
till. Man finner helgedomar, där
folk efter vartannat offrat åt grekiska gudar, vördat den romerske
kejsaren, förrättat gammalkristen
och ortodox andakt, prisat Allah
och nu följer katolsk mässa, mosaiker lagda på bysantinskt sätt som
”förhärligar normandiska monarker
omgivna av arabiska ornament, och
majestätiska doriska tempel samsas
med palmskuggade moskeer och
trotsiga normandiska riddarborgar.
Av pol. mag. TORSTEN ÖRN
Framför allt i Palermo finns talrika
prov på vad man kallar normandisk-arabisk stil- en säregen korsning. Befolkningselementen är inte
längre klart urskiljbara. Den inte
bara för sin tid enastående språkliga och religiösa tolerans som gjorde
det möjligt för en Roger Guiscard
och en Fredrik av Hohenstaufen att
ena greker, italienare, araber, judar
och många andra till krigiska och
kulturella stordåd fick under den
spanska tid som följde på 1282 års
sicilianska aftonsång ge vika för
den katolska renlärighetens krav.
På dagens Sicilien finns nästan
bara italiensk-talande romerska katoliker, även om ansiktsdrag och
namn ofta erinrar om något tidigare
skede i öns historia. Den enda kvarvarande minoriteten utgörs av den
albano-grekiska folkspillra som på
1400-talet fann en fristad på Sicilien
och alltjämt i mycket lever sitt eget
liv i det inre av västra Sicilien, ehuru
utan att ge upphov till något minoritetsproblem.
Den ö som upplevt Platon söka
förverkliga sin idealstat, Arehimedes dra cirklar, Paulus grunda en
av de första kristna församlingarna
i Europa och Fredrik II samla sin
tids kulturella elit nedsjönk under
spansk och bourbonsk tid till att
bli en av Europas fattigaste och
mest efterblivna utposter. Förtryck,
försämrat handelsläge, jordförstö-
ring, jordbävningar och vulkanutbrott samspelade. Sicilien kom att
stå utanför århundradens kulturella
och ekonomiska utveckling i västerlandet. Sporadiska uppryckningsförsök kvävdes av regimen eller
»mafian», denna säregna företeelse
som sociologerna numera är ense
om att betrakta som en funktion
av den bristande kontakten mellan
styrelse och undersåtar, som en slags
självanställd men accepterad förvaltare som utöver den rella makten
med de medel han finner gott. Införlivandet med Italien efter Garibaldis och hans ett tusen tappras seger
vid Calatafimi 1860 innebar ingen
vändpunkt. Siciliens liksom det övriga Syditaliens intressen underordnades konsekvent det segrande och i
alla avseenden mera utvecklade
Norditaliens.
Självstyrelse
Missnöje med de rådande förhållandena ledde inte bara till en
omfattande utvandring utan också
till en rad väpnade uppror och krav
på självstyrelse. Flera misslyckade
försök att installera någon sorts
autonom regim gjordes, men det var
först sedan en växande siciliansk
opinion medmafiansgoda minne och
folkhjälten-banditen Salvatore Giuliano som symbol under intryck av
det »lyxliv» den amerikanska ockupationsarmen förde börjat kräva an- 577
slutning till Förenta Staterna som
kung Umberto utnämnde en särskild
ståthållare för Sicilien och i maj
1946 utfärdade en vittgående autonomistatus för ön. Republiken har
sedan bekräftat självstyrelsen genom
en s. k. konstitutionell lag 1948.
Till den autonoma regionen Sicilien
räknas också en rad kringliggande
mindre öar såsom de vulkanrika
Lipariska öarna dit bl. a. Stromboli
hör, förvisningsön Ustica och Pantelleria, som Mussolini sökte göra
till ett italienskt Malta. Liknande
regional självstyrelse har medgivits
också Sardinien och de tvåspråkiga
områdena Tentino-Alto Adige och
Valle d’Aosta, men Siciliens autonomi är vidsträcktare än dessas,
och Sicilien har t. ex. egna lagar för
jordreform och oljeexploatering.
I den autonoma regionen Sicilien
har den italienska centralregeringen
i Rom i stort sett endast behållit
kontroll över utrikespolitik, försvarsväsen, mynt, tullar och statsskatter. Prefekterna för regionens
nio provinser utnämns av Romregeringen men står till den regionala regeringens förfogande. Som
ett mellanting mellan ståthållare
och ambassadör har Romregeringen
en »Commissario delle Stato» i Palermo.
Självstyrelsen utövas av en folkvald, lagstiftande assemblee med 90
medlemmar, en av denna vald president och tolv assessorer, vilka tillsammans med presidenten utgör
den regionala »giuntan», som i förhållande till församlingen fungerar
5.78
som en parlamentarisk regering.
statskommissarien har makt att
inlägga veto mot lagförslag han
anser strida mot regionstatuten eller
republikens författning men får
finna sig i att regionens president
kan överklaga hans veto hos författningsdomstolen i Rom. Dit kan
presidenten också vända sig mot
lagar och beslut fattade i Rom,
som han anser inkräkta på autonomin eller eljest strida mot regionstatuten. Ett stående stridsämne
mellan region och republik är storleken av det belopp centralregeringen årligen skall ställa till regionens förfogande.
I det sicilianska parlamentet är
samma partier företrädda som i det
italienska. Liksom i Rom har det
kristligt demokratiska partiet under
hela perioden varit det i särklass
största, ehuru ofta utan att förfoga
över absolut majoritet. Monarkisterna har ett av sina säkraste fästen
på Sicilien med dess nedärvda monarkiska tradition, medan liberaler
och socialdemokrater har svårare
att göra sig gällande än på fastlandet. Den yttersta vänstern – Nenni·-
socialister och kommunister – har
liksom i det övriga Italien som
regel samlat omkring en tredjedel
av rösterna. Regeringarna, vilka
undantagslöst letts av någon kristlig
demokrat, har oftast sökt stöd till
höger, vilket ibland förorsakat konflikter med regeringen i Rom, vars
politik ofta varit mera vänsterorienterad.
Existensen av ett separat sicilianskt parlament hindrar inte att
Sicilien är företrätt i centralparlamentet i Rom på samma villkor
som övriga landsändar och att det
som regel sitter minst en sicilianare
med i den italienska regeringen.
Den kristligt demokratiske förre
konseljpresidenten och inrikesministern Mario Scelba och förutvarande liberale utrikesministern Gaetano Martina torde vara de sicilianare vars insats på den nationella scenen blivit mest uppmärksammad. I den nuvarande regeringen är den kristligt demokratiske
ministern utan portfölj Giardina
sicilianare.
Flertalet bedömare är ense om
att autonomin visat sig fungera
tillfredsställande såväl ur siciliansk
som allmänitaliensk synpunkt. Det
finns emellertid många som hävdar
att den reella makten på Sicilien
varken tillkommer de nya självstyrelseorganen eller Romregeringen
utan hans högvördighet ärkebiskopen av Palermo kardinal Ernesto
Ruffini. Mafian åter synes efter sin
senaste storhetstid åren efter den
allierade landstigningen 1943 ha
mist mycket av sin betydelse som
politisk maktfaktor, även om åtskillig korruption och många våldsdåd
i de västra provinserna alltjämt
måste skrivas på dess konto.
Jordreform
Under romersk tid var Sicilien
en av världsrikets värdefullaste
kornbodar. Sedan dess har emellertid jordförstöring, rovdrift, skogs- ——-,…….———-~.–!!!!”!””—””‘-””-…,..,.,_.,…_.,……,,…..,F–=- ·c~~–~-.-
skövling och allmän efterblivenhet
degraderat det sicilianska jordbruket. Särskilt ödesdigert var det utbredda latifundiesystemet. Mera sällan var latifundierna föremål för
rationell stordrift; oftast förpaktades jorden bort i småplättar tilllantarbetare och omfördelades dem
emellan vart eller vartannat år.
Mussolini övervägde genomförandet
av en jordreform men drog sig i det
längsta för att stöta sig med det
jordägande skiktet, vars stöd han
behövde i andra sammanhang.
1950 års revolutionärt provocerade
jordlagstiftning på fastlandet föranledde dock slutligen en siciliansk lag
om jordreform, som trädde i kraft
l januari 1951. Enligt denna lag,
som åtskilligt avviker från den nationella lagstiftningen, skall jordegendomar som inte fyller vissa ganska
högt ställda krav på produktivitet
exproprieras ner till en storlek av
200 har, den exproprierade jorden
uppdelas i lotter om tre till sex har
och fördelas bland tidigare lantarbetare. Jordägarna ersattes med
obligationer för det värde de själva
uppgivit vid senaste självdeklaration
men gavs möjlighet att före lagens
ikraftträdande sälja den jord som
annars skulle exproprieras. Många
begagnade denna möjlighet och
undgick därigenom betydande förluster. I många fall, påstår reformens kritiker, utgjordes köparna av
lantarbetare, som övertalades sätta
sig i skuld för att köpa den jord
som annars skulle blivit deras till
följd av exproprieringen. Samman- 39- 583449 Svensk Tidskrift H. 10 1958
579
lagt har dock cirka 140000 har
exproprierats, varav 73 000 har
fördelats bland drygt l 7000 lantarbetare. Återstoden håller myndigheterna på att iståndsätta för jordbruk eller har tagits i anspråk för
allmänna ändamål. Innan jorden
övergår i lantarbetarens ägo, måste
han under en treårig prövotid visa
sin driftighet som egen företagare.
Antalet vräkningar har dock bl. a. av
politiska skäl varit oerhört litet.
Det är emellertid inte bara fråga
om en omfördelning av jorden.
Därmed vore föga vunnet. Det allmänna – och här är det italienska
staten i form av »la Cassa per il
Mezzogiorno» som agerar – ser
till att de nya bönderna får hus,
redskap, kreatur, utsäde och goda
råd. Vidare sätter man jorden i stånd
åt dem genom dikesanläggningar,
gödsling m. m., bygger vägar, kraftoch vattenledningar samt inte minst
vattenreservoirer, som är av den
största betydelse på den regnfattiga
ön. De sammanlagda kostnaderna
för dessa investeringar uppges genomsnittligt vara sju a åtta gånger
så stora som utgifterna för själva
jordförvärvet. I princip är det meningen att bönderna i sinom tid skall
återbetala något av detta till det allmänna.
En social revolution innebär försöken att spränga byarna och flytta
ut de nyvordna bönderna å sina
ägor. Det är malarians och banditväsendets framgångsrika bekämpande som gjort detta möjligt. sedan får man väga vinsten av flera
580
arbetstimmar per dygn, som förut
måst tillbringas på åsneryggen, mot
förlusten av den tidigare gemenskapen. Reformens tillskyndare hoppas
att de förbättrade kommunikationerna – övergång från mula till
vespa – och televisionen skall
bidra till att försona bönderna med
denna förlust.
Det sicilianska jordbrukets produktivitet har inte undgått att höjas
under de senaste åren. Dels och i
första hand tack vare de stora investeringarna, dels genom den större
omsorg brukarna lägger ner som
ägare. För närvarande fungerar reformagenturerna som storgodscentraler och tillhandahåller försöksanläggningar, maskinpark och instruktörer. Målet är emellertid att
denna verksamhet så småningom
skall övertas av kooperativa sammanslutningar mellan bönderna.
Dit har man dock ännu långt kvar.
Att först förvandlas från kuschade
lantarbetare till självägande, individualistiska bönder för att sedan
omskolas till lojala kooperatörer
har blivit väl koncentrerat för en
och samma generation. Man sätter
också allt mer sitt hopp till nästa,
läskunniga och motoriserade generation.
Industriell revolution
Den frihandelsvänliga politik Sardinien påtvingade Italien efter 1860
fick en förödande effekt på denindustri bourbonerna med hjälp av tullskydd byggt upp i Syditalien. Svavelutvinningen, som sedan årtioli•
den måste subventioneras för att
uthärda den amerikanska konkurrensen, var den enda egentliga industri Sicilien kunde visa upp för
ett årtionde sedan. Messina var visserligen av gammalt Italiens och
en av världens största utskeppningshamnar för citrusfrukter, och Marsala var berömt för det vin som utskeppades därifrån, men ingen var
någon modern storhamn. Endast
Catania kunde glädja sig åt en mera
betydande allmänindustriell aktivitet.
Med hjälp av de milliarder lire
»la Cassa per il Mezzogiorno» pumpar in i öns näringsliv har detta
emellertid nu börjat radikalt förändras. Till en början koncentrerade man sig på jordbruket och
infrastrukturen – vägar, broar,
vattenledningar, kraftverk, kraftledningar, telefonnät, sjukhus, skolor etc. Nu har man börjat övergå
till att via särskilda institut bevilja
industrikrediter i stor skala. Åven
genom att medge lättnader i fråga
om tullar, skatter och allehanda
avgifter söker man uppmuntra inhemskt och utländskt kapital att
söka sig till ön. Något sicilianskt
kapital att intressera för industriella
investeringar finns inte. Man kan
redan se vissa resultat. Bland de
produkter man hittills fått i gång
industriell framställning i större
skala av märks cement, konstgödsel
och andra kemiska produkter för
jordbruket, fruktemballage, saftoch andra fruktprodukter. Därtill
kommer en raskt framväxande verkstadsindustri och sist men inte minst
en verkligt betydande oljeindustri.
Redan 1949/50 genomfördes en
regional lagstiftning om oljeexploatering, som genom sin välvilja mot
utländska bolag väsentligt skilde
sig från den nationella. 1953 gjorde
man de första stora fynden kring
Ragusa som alltjämt är oljeindustrins centrum. Även vid Gela har
betydande fyndigheter påträffats.
Vid Fonanarossa har man börjat
utvinna metangas i växande kvantiteter. Den stora oljehamnen är
Augusta, som med pipelines förbundits med Ragusafälten, och där
man också har anlagt raffinaderier.
Produktionen uppgick 1957 till
1260 000 ton, vilket motsvarar omkring 90 % av Italiens samlade oljeproduktion och l O% av dess totala
konsumtion. I år beräknar man nå
upp till över 1600 000 ton. Till det
ekonomiska värdet kommer det
psykologiska, att sicilianarna fått
nytt hopp om sin ös rikedom och utvecklingsmöjligheter.
Till öns industrier bör man också
räkna turistväsendet, som årligen
inbringar milliarder lire. Även här
har gjorts stora investeringar i allmän och privat regi. Om vägnätets
utbyggnad har nämnts tidigare. Ön
har dessutom fått en serie utmärkta
hotell och motell även utanför de
traditionella turiststråken, historiska
minnesmärken och museer har
rustats upp.
Vad handeln beträffar må erinrås om de årliga industrimässorna
i Palermo och Messina, planerna
581
på att göra Augusta och eventuellt
även Catania till frihamn samt Siciliens förbättrade handelsläge till
följd av de södra medelhavsländernas växande ekonomiska betydelse. Av Europamarknaden hoppas man att västtyskt kapital via
marknadens investeringsbank, som
har förre ministern för Syditalie!l
Campilli till chef, skall söka sig till
ön och att den l 7-åriga övergångstiden skall vara tillräcklig för att
öns industrier sedan skall klara sig
utan tullskydd gentemot medlemsländerna och med reducerade tullmurar gentemot utanförstående länder.
Överbefolkning
Sicilien är åtta gånger så stort
som Gotland och har nittio gånger
dess folkmängd. Befolkningen har
det senaste århundradet ökat från
cirka 900000 till 4,5 millioner, dvs.
femdubblats medan hela Italiens
befolkning under samma tid »endast» fyrdubblats. Folktätheten uppgår till 171 invånare per km2 jämfört med 158 i hela Italien och 16 i
Sverige. Vet man dessutom hur
begränsad den samlade produktionen varit och alltjämt är, förstår
man att varken levnadsstandard
eller sysselsättningsnivå kan vara
särskilt hög. Överbefolkningen är i
själva verket ett av öns svårast bemästrade problem. Att emigrera –
vilket förr l O000-tals sicilianare
gjorde om året – har blivit allt
svårare till följd av allehanda restriktioner i flertalet länder, i all synner- 582
het för sådan okvalificerad arbetskraft Sicilien har att erbjuda. Åven
här knyter man förhoppningar till
Europamarknaden, som ju bl. a.
också innebär gemensam arbetsmarknad. Till det italienska fastlandet kan ingen hindra sicilianarna
att utvandra, men även där är arbetslösheten stor. Katolska kyrkans
väl kända inställning till födelsekontroll utesluter frivillig barnbegränsning som ett radikalmedel.
Återstår att finna sysselsättning åt
så många som möjligt på Sicilien.
Närvaron av ett stort arbetskraftsöverskott har i hög grad verkat
hämmande på rationaliseringssträ-
vandena. Inom jordbruket har man
måst ta hänsyn till att ökad mekanisering visserligen kan höja produktiviteten men samtidigt ökar
arbetslösheten. När det gäller industriföretag är de lokala myndigheterna ofta mera intresserade av att få
i gång anläggningsarbeten, som ger
nya arbetstillfällen, än att få dessa
avslutade och komma i gång med
produktionen. Den begynnande industrialiseringen har emellertid absorberat allt fler av städernas arbetslösa, medan de allmänna arbetena
har givit sysselsättning åt många av
de undersysselsatta eller arbetslösa
på landsbygden. Samtidigt söker
man genom ökad elementar- och
yrkesundervisning höja bildningsnivån och göra den sicilianske arbetaren mera konkurrensfähig på
den italienska och den internationella arbetsmarknaden. Åven de
tre universiteten i Catania, Messina
och Palermo håller på attrustas upp.
Vid sidan av det allmänna och
industriföretagen arbetar också en
rad enskilda sammanslutningar och
individer på att minska nöden
och okunnigheten. En av de mest
uppmärksammade socialreformatorerna är arkitekten Danilo Dolci,
som tagit sig an den fattiga fiskarbyn Trappetto väster om Palermo.
Full sysselsättning och frihet från
nöd är dock ännu en långt avlägsen
hägring.
Mot ett bättre Sicilien
Det är obestridligt att det uträttats
storverk på Sicilien de senaste åren
och att ön äntligen tycks vara på
väg uppåt i kulturellt och ekonomiskt avseende. Men man bör för
den skull inte glömma att Rom inte
byggdes på en dag, att Sicilien har
sekler att ta igen. Till det Sicilien
med ett rationaliserat jordbruk, en
mångfacetterad och blomstrande
industri, ett förstklassigt undervisningsväsen och full sysselsättning
och där det inte längre finns plats
för analfabeter och »mafiosi>>, okunnighet och korruption, som utgör
reformpolitikens mål, är vägen alltjämt mycket lång. Man bör också
ha i minnet, att det demokratiska
systemet, vars parlamentariska marginal är hårfin, och dess reformpolitik hela tiden har kunnat rida på
en ihållande högkonjunktur. En tid
av lika ihållande depression kan i
grund förändra hela situationen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner