Print Friendly

Samhällsläran i läroverken

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SAMHÄLLSLÄRAN
I LÄROVERI(EN
Av docenten OLOF SÖRNDAL, Lund
VÅR högre undervisning ligger i stöpsleven. Den bildningsintresserade svenska allmänheten avvaktar med spänning framiäggandet av de förslag, som äro under utarbetande. Det är också
dess uppfattning, som bör vara avgörande för den slutliga utformningen. Vårt högre skolväsen är icke som det borde vara,
och många problem pocka på sin lösning. Debatten har i hög grad
inspirerats av professor Cassels bok Vår bildnings fåfänglighet
och de uppslagsrika uppsatserna i Social årsbok 1943. Den kritik
och de reformförslag, som här framföras, kan ingen skolreform
gå förbi.
Det har med rätta ofta anmärkts på att det levande livet omkring oss i ett flertal ämnen icke ges den uppmärksamhet, som
bör tillkomma det. Vår skolbildning har icke tillräcklig kontakt
med nutidens liv och problem. studenterna lämna läroverken med
ytterst bristfälliga kunskaper i detta avseende, huru kunniga de
än må vara i sina ämnen i övrigt. De lärare äro lätt räknade, som
icke någon gång för sina elever citerat det gamla välkända »non
scolae sed vitae discimus», men hur står det i verkligheten till
med detta. Lära våra skolpojkar och skolflickor verkligen för
liveU I vissa ämnen göra de det i varje fall icke i den meningen,
att de inhämta goda kunskaper om vår egen tid och dess problem.
Skulden är emellertid i regel icke lärarnas utan kursplanernas i
de olika ämnena, som i vissa fall hindra att tillbörlig uppmärksamhet ägnas häråt.
Vår tid kräver en något annan inriktning av kurserna i vissa
ämnen än för 25 år sedan. Vårt demokratiska samhällssystem och
den forcerade utvecklingen på alla områden göra ändringar nödvändiga. Tiden löper fort, och det är beklagligt, om undervisningen i våra läroverk blir alltför långt efter. Vårt bildningsideal
har behov av en förändring. Mycket gammalt måste bort, och
utbildningen i våra läroverk måste närmas det levande livet. Den
281
….’ ;_-:
Olof Sörndahl
får icke bli något fint, som står i förnäm avskildhet och saknar
tillräcklig kontakt med detta. Att rubba våra läroverks undervisningsplaner hör för visso icke till det lättaste, men det bör ske
och ske snart.
Det är ett gammalt önskemål, att skolorna bibringa sina elever
kunskaper om samhället. Var detta önskvärt i gångna tider, är
det helt enkelt nödvändigt. nu. Vårt demokratiska system fordrar
för att rätt kunna fungera ett kunnigt och upplyst folk. Kunskaper om och intresse för samhälleliga frågor äro nödvändiga
betingelser för en god demokrati. Av vilka har man rätt att fordra
detta om icke av studenterna~ Det finns emellertid åtskilliga –
ehuru deras antal alltmera reduceras – som mena, att huvudsaken är, att en student blir en god lärare, läkare, ingenjör, officer
eller präst och att kunskaper om samhället äro onödiga eller åtminstone mindre viktiga. Skickliga yrkesmän äro givetvis utomordentligt värdefulla, men detta är icke tillräckligt för den som
vill utöva något litet inflytande på vårt samhälles gestaltning.
Våra studenter äro icke de bestämmande, men de skulle sannolikt
kunna vara det i större utsträckning än nu. I varje fall bör man
se till, att skolan gör vad den kan för att en person med studentexamen bland sitt bagage av kunskaper även medför en försvarlig
last av insikter rörande vårt samhällsliv.
Den nyligen framlagda utredningen angående den högre tekniska undervisningen i vårt land framhåller, att utbildningen på
gymnasiet ur de tekniska högskolornas synpunkt är otillfredsställande i vad angår bl. a. modern svensk samhällslära. Med rätta
anse utredningsmännen, att en blivande ingenjör måste äga goda
kunskaper häri. Då fackhögskolorna ej ha tid att bibringa sina
elever sådana och detta ej heller kan anses ingå i deras uppgifter,
måste samhällskunskaperna inhämtas redan i gymnasiet. Samma
anmärkningar, som målsmännen för den högre tekniska undervisningen framställt, kunna med lika stor rätt föras fram från representanter för annan högre undervisning. Så har också skett bl. a.
från teologerna.
Många mena, att detta är rök utan eld. Allt är bra som det är,
säger man, och pekar på skolämnet historia med samhällslära, där
nödiga kunskaper meddelas. Vad först historieundervisningen beträffar, lägges en oproportionellt stor vikt vid tiden före 1809, och
de sista 100 årens historia ägnas alltför ringa uppmärksamhet,
detta trots att skolöverstyrelsens metodiska anvisningar för läroverken framhåller, att framställningen, ju närmare den kommer
282
-~’ . L ___
Samhällsläran i läroverken
vår egen tid, i stort sett kan göra anspråk på ökad uppmärksamhet. Beträffande läroböckerna hänvisas till en artikel av J. Westerstål i ))Tiden)) 1941. Som exempel på deras disproportioner i behandlingen av olika århundraden i vår historia skola här nämnas
endast två fall. I Odner-Westman, Fäderneslandets historia för
realskolan, 1942, behandlas tiden 1611-1718 på 52 sidor, 1718-1815
på 52 sidor och tiden efter 1815 på 60 sidor. Falk-Tunberg, Svensk
historia för gymnasiet, 1942, anslår 69 sidor åt tiden 1611-1718,
65 sidor åt tiden 1718-1815 och 75 sidor åt tiden efter 1815. Skulden till denna disposition får emellertid icke helt läggas på läroböckerna. Dessa rätta sig efter gällande kursplaner, och det är
dessa, som först måste ändras. En ändring av läroböckerna kommer sedan automatiskt. I det fyraåriga gymnasiet användas de
tre första åren till studiet av tiden före 1850 och under det sista
året skola de senaste hundra årens historia, samhällslära och repetition av studentkursen medhinnas. Kunna våra studenter under
sådana förhållanden få tillräcklig kunskap om och förståelse för
utvecklingen av det samhälle vi leva i och få de ett riktigt historiskt perspektiv på det moderna skeendeU Svaret måste bli nej.
För samhällslärans vidkommande är det än mera betänkligt.
Den läses i gymnasiets sista ring, där den i konkurrens med historien oftast får nöja sig med inalles 15-20 timmar. Att kunskaper
om samhället äro nödvändiga bestrides väl knappast av någon.
Men ge verkligen 15-20 timmars undervisning tillräckliga så-
dana~ Säkert icke. Enligt skolöverstyrelsens metodiska anvisningar skall ämnet i huvudsak omfatta: sociala rörelser och organisationsformer, social lagstiftning, Sveriges författning, svensk
stats- och kommunalförvaltning, svenskt rättsväsen samt några
viktigare ekonomiska företeelser. Detta är en omfattande kurs,
och några grundliga kunskaper kunna omöjligt ges på den korta
tid, som står till förfogande. Att studenternas kunskaper i samhällslära äro minimala kan intygas av den, som i egenskap av
lärare och examinator vid universitetet får hand om deras vidare
utbildning i näraliggande ämnen. studenterna känna själva de
påtalade bristerna i gymnasieutbildningen som en orättvisa, vilken
ställer dem efter den ungdom, som i folkhögskolan eller studiecirklar erhållit fostran och kunskaper. Vad åter angår intresset
för samhällsfrågor synes detta f. n. bland flertalet studenter vara
tämligen ringa. Orsakerna härtill falla utanför ramen för denna
framställning, men så mycket torde kunna sägas, att någon skuld
måste läggas dels på gymnasiets ringa undervisning i samhälls- 283
~~ ~—- ———————–
Olof Sörndahl
lära, dels på bristfälligheten i denna undervisning. Den tid, som
anslås till ämnet, är så kort, att eleverna endast få till livs utanverken, formerna för samhällsverksamheten. Men formerna äro
relativt tråkiga att inhämta, och den som ej får tränga djupare,
kan icke få verkligt intresse för ämnet. Samhällsläran blir alltför ofta författningskunskap, ett inlärande av osmälta fakta.
A v den som endast får höra talas om riksdagens och kommunernas »maskineri» kan man knappast begära, att han skall gripas
av intresse. Detta kan lättare ske, om han får en djupare inblick
i riksdagens och kommunernas arbete, om han får se livet bakom
formerna. En bredare framställning är nödvändig, men detta tilllåter ej den knappt tillmätta tiden och, som strax närmare skall på-
visas, frånvaron av samhällsvetenskaplig utbildning hos lärarna,
vilket givetvis icke kan undgå att påverka undervisningen.
Ä ven om bristerna ligga huvudsakligen i det ringa antal timmar, som ägnas samhällsläran, kan också allvarliga anmärkningar
riktas mot lärarnas utbildning. Man kan nu bli lärare, t. o. m.
lektor, i historia med samhällslära utan att under sin universitetsutbildning ha ägnat en dag åt studiet av statskunskap eller nationalekonomi, de universitetsämnen som få anses närmast motsvara
samhällsläran i läroverken. Ä ven på denna punkt är en ändring
absolut nödvändig. De lärare, som skola undervisa i samhällslära,
måste vid universitetet erhålla utbildning i statskunskap och nationalekonomi eller i varje fall i ettdera av dessa ämnen. Detta krav
är oeftergivligt, om god undervisni’ng skall kunna presteras och
framför allt om elevernas intresse för samhällsfrågor skall kunna
väckas. Bristen i lärarnas utbildning är särskilt framträdande i
fråga om folkskoleseminarierna, där samhällsläran har tilldelats
tre veckotimmar på den fyraåriga och fyra veckotimmar på den
tvååriga linjen. Ej heller här finnas föreskrifter om obligatorisk
utbildning för lärarna i de ovannämnda universitetsämnena.
Hur skall då samhällsläran i läroverken kunna erhålla den ställning, som i vår tid bör tillkomma den~ Det antal timmar, som nu
ägnas detta ämne, måste utökas, och detta kan ske på två vägar.
Antingen kan det föreskrivas, att samhällsläran får ett visst timantal per vecka inom historiens ram, eller också att den helt skiljes
från historien och blir ett särskilt ämne. I båda fallen blir en
beskärning av kursen i historia ofrånkomlig. Det första alternativet är otillfredsställande, då dess realiserande icke skulle medföra en ändring i samhällslärans ställning som askunge i kombinationen historia med samhällslära. Vill man att våra studenter
284
‘_.:-· -~-
Samhällsläran i läroverken
skola bibringas grundliga kunskaper om vårt nuvarande samhälle
är endast det andra alternativet, ett särskilt ämne, tillfredsställande. Det bör emellertid framhållas, att det är lämpligt, att
samme lärare handhar undervisningen i både historia och samhällslära.
I folkskoleseminarierna läses nu i sista klassen ingen historia
utan endast samhällslära. Liknande kursplan för gymnasiet skulle
icke kunna genomföras, då under sista året före studentexamen
repetition av vissa kurspartier måste ske. Däremot skulle historiens timantal i högsta ringen kunna reduceras från nuvarande
fyra till två, varigenom samhällsläran skulle kunna tilldelas två
veckotimmar. Mot detta förslag kommer givetvis att resas den
invändningen, att det är omöjligt att hinna med den nuvarande
kursen i historia, om timantalet minskas. Detta är riktigt, och
kursen måste beskäras. Då de senaste 100 åren icke äro tillräckligt
tillgodosedda i läroböckerna, måste reduceringen gå ut över tidigare århundraden. Att detta är möjligt visar folkskoleseminariernas kursplan. Då denna 1937 genomfördes, betydde detta beskärning av historien och lika stark utökning av samhällsläran.
Frågan är emellertid, om tillfredsställande samhällskunskaper
kunna bibringas våra gymnasister på de två timmar, som kunna
tagas från historien. Svaret beror givetvis på vad man menar
med tillfredsställande. Klart är att en sådan anordning skulle
betyda ett stort framsteg i jämförelse med nuvarande förhållanden, men den är icke tillräcklig. I folkskoleseminariernas sista
klass är samhällslärans timantal tre på fyraåriga och fyra på
tvååriga linjen, och den som själv handhaft sådan undervisning
kan omvittna, att tre veckotimmar äro minimum, om goda resultat
skola kunna uppnås. Under sådana förhållanden skulle utom de
två timmarna från historien ytterligare en erfordras. Detta önskemål är givetvis svårt att uppnå på grund av ämnesträngseln på
gymnasiet, men om man tillmäter samhällskunskap en dominerande betydelse i vår högre utbildning, då bör man vara beredd
att giva ämnet det antal veckotimmar, som kräves.
Den andra punkten, där avgörande brister ovan konstateratslärarnas utbildning – måste också avhjälpas. Nödvändigheten
härav erkändes av såväl de representanter för universiteten och
läroverken som för studenterna, vilka avgåvo yttrande till 1936
års lärareutbildningssakkunniga. Förbättring av lärareutbildningen kan äga rum efter två linjer. Antingen kan vid universiteten anordnas obligatoriska kurser i statskunskap och national- 285
..i.

Olof Sörndahl
ekonomi för blivande lärare i historia och samhällslära, eller också
kan betyg i dessa båda ämnen föreskrivas. För det förstnämnda
alternativet talar att studietidens förlängning blir mindre än enligt det sistnämnda. Kompensation för de nya kurserna bör kunna
lämnas däri, att vissa partier ur forntidens och medeltidens historia uteslutas. Kurserna må~te emellertid bli tämligen omfattande,
så att alla viktigare delar av samhällsläran kunna behandlas.
För det sistnämnda alternativet, fordran på betyg i statskunskap
och nationalekonomi, talar att utbildningen blir grundligare än
enligt det första alternativet. Med hänsyn till studietidens förlängning skulle dock den anordningen kunna tänkas, att för
adjunktskompetens erfordrades betyg i endast ett av dessa ämnen,
under det att fordran för lektorskompetens skulle vara betyg i
båda ämnena. Historia och statskunskap eller nationalekonomi
skulle alltså sammanbindas i analogi med vad nu är föreskrivet
om nordiska språk och litteraturhistoria. Den blivande läraren i
historia och samhällslära skulle erhålla den fördelen, att hans
kunskaper i dessa ämnen finge tillgodoräknas honom i den sammanlagda betygssumman i examen, medan det förstnämnda alternativet, kurser inom ämnet historia, gör en förlängning av studietiden i detta ämne ofrånkomlig.
Önskemålet om grundlig undervisning rörande vårt moderna
samhällsliv är gammalt och har framförts vid många tillfällen
från skilda håll. Krafttag måste till för att på denna punkt modernisera läroverken, och man får livligt hoppas, att den blivande
skolreformen kommer att tillbörligt beakta detta.
286

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner