Print Friendly

Saarområdet in memoriam

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SAAROMRÅDET
IN MEMORIAM
Av docenten N. G. EHRNROOTH, Stockholm
DEN l mars 1946 hade 11 år förflutit sedan Saarområdet genom
Nationernas Förbunds befullmäktigade representant baron Aloisi
överlämnades till Tyska riket, som vid detta tillfälle företräddes
av inrikesminister Frick. Sedan i fjol har Saarfrågan åter blivit aktuell genom general de Gaulles krav på dess totala och definitiva införlivande med Frankrike. Den kommande fredskonferensen kommer alltså att ånyo upptaga ett Saarproblem på
dagordningen, vilket måhända motiverar en kort återblick på vad
som tidigare förefallit i saken.
Saarområdet, som skapades genom den s. k. Saar-statuten i
fredstraktaten i Versailles, hade sin uppkomst att tacka framförallt en konkret orsak – sina kolgruvor. Under reträtten i Nordfrankrike 1918, där tyskarna för första gången i modern tid tilllämpade den ominösa »brända jordens taktik», förstördes mer eller
mindre fullständigt de nordfranska kolgruvorna. För att i möjligaste mån kunna kompensera denna förlust, som allvarligt hotade det franska näringslivet, beslöts i Versailles att Frankrike
som vederlag för en viss tid skulle övertaga äganderätten till
de kolgruvor, som befunno sig i den preussiska statens ägo i det
s. k. Saar-bäckenet i Sydvästra Tyskland. För att möjliggöra
gruvornas exploatering blev det dock nödvändigt att ställa ett
visst begränsat område under särskild administration, skild från
det Tyska rikets och detta skedde genom att konstituera det s. k.
Saar-området, som ett självständigt förvaltningsområde under
Nationernas förbunds överhöghet.
Var alltså grundorsaken till Saarområdets uppkomst av välmotiverad ekonomisk natur, skall icke förnekas att vissa sekundära politiska element jämväl spelade in. Såväl Olemeneeau som
marskalk Foch hade utan tvivel helst sett Rhen som gräns mellan
Tyskland och Frankrike och även om de under trycket av Englands och Amerikas kompakta motstånd blevo tvungna att uppgiva de positioner som även Napoleon en gång försökt uppnå,
fasthöllo de med så mycket större seghet vid de mål som Lud- 187
N. G. Ehrnrooth
vig XIV:s utrikespolitik ställt för sig i gränstrakterna mellan
Frankrike och Tyskland. Det är i ljuset av denna inställning de
franska fredsdelegaternas framförda mening bör ses, att de trakter som det s. k. Saarbäckenet omfattade, i lika hög grad som
Elsass och Lothringen vore gammal fransk mark. Något vällättvindigt tillfogades att befolkningen på detta område även innefattade 150,000 franska saarländare. Detta påstående var icke med
verkligheten överensstämmande, med mindre man utsträckte Saarområdets gränser ett gott stycke in i Elsass eller Lothringen.
Däremot kan sägas, att den materiella kulturen i Saarbäckenet
och f. ö. långt in i Pfalz, i mycket hög grad var franskt influerad,
likaväl som Code Napoleon fortfarande var i kraft. Voro elsass- 1othringarna till sin politiska inställning nästan helt franskt orienterade, med undantag för de elsassiska autonomisterna, vilka
dock icke sympatiserade med Tyskland, var detta icke fallet med
saaländarna. Reminiscenser från Ludvig den XIV:s tid funnos
kvar i namn som Saarlouis (vilket allmänt användes i stället för
den tyska formen Saarlautern), i Vanbans befästningsverk på
olika ställen och i bruket av franska ord som »vite» (schnell),
men det var också allt.
Såsom gränserna uppdrogos för Saarområdet kom det att uteslutande omfatta delar av den förra preussiska Rhenprovinsen
och en del av bayerska Pfalz, utan några elsassiska eller 1othringska element. Gränsen mellan Saarområdet och Frankrike blev
alltså identisk med riksgränsen mellan Tyskland och Frankrike
före år 1871. Själva området hade en areal av 1,912 km2 med en
befolkning på 828,128 personer, eller 433 per km2, vilket utgjorde
den största befolkningstätheten i Europa (1934).
Sin betydelse och sin raison d’etre erhöll Saarområdet, som sagt,
genom sina kolgruvor och den av dem beroende metallindustrin.
Genom freden i Versailles åstadkoms emellertid vissa industriella
strukturförändringar, vilka kommo att spela en betydande roll för
den kommande utvecklingen. Saarområdet befann sig nämligen
i tullunion med Frankrike, medan tullgränsen mot Tyskland hela
tiden upprätthölls. Detta hade till följd, att den saarländska metallindustrin fortfarande kunde begagna sig av den 1othringska
minettemalmen, den ena grundförutsättningen för dess existens.
Samtidigt uppträdde saarkolen som en faktor på den franska
marknaden, i stället för att som tidigare ha konkurrerat med
Ruhrkolen hos de sydvästtyska konsumenterna. När de nordfranska gruvorna åter blevo satta i stånd, vilket skedde snabbare
188
Saarområdet in memoriam
än beräknat, kom denna konkurrens från saarkolets sida att på
vissa håll i Frankrike kännas besvärlig, en faktor som spelade en
roll för Frankrikes inställning till den slutliga Saaromröstningen.
I fransk regi sköttes saargruvorna genom en statlig förvaltning,
medan de franska intressena i metallindustrien voro av privaträttslig natur. Sålunda ägdes betydande aktieposter i de stora
stålverken i Dillingen, vilka bl. a. levererade pansarplåt till den
tyska krigsmarinen, av franska intressenter. I andra företag var
den luxemburgiska stålkartellen A. R. B. E. D. en av de största
delägarna.
I ekonomiskt-geografiskt hänseende var Saarområdet alltså ett
mycket utpräglat industridistrikt, med något jordbruk i den pfalziska delen av landet. Märkligt är att inga vinodlingar funnos
på det politiska Saarområdet. Det påstås att de franska vinodlarna velat undgå konkurrensen från Saarvinerna och i den riktningen påverkat gränsdragningen, vilket i och för sig icke verkar
särskilt sannolikt i betraktande av att den franska vinkartan icke
innehåller viner av Saarvinets typ.
Saarbefolkningen, som till sin majoritet bestod av gruv- och
metallarbetare, var till konfessionen till 2/3 delar katolsk och tillhörde centrumpartiet eller något av vänsterpartierna. Ett undantag utgjorde de tidigare preussiska ämbetsfamiljerna. Rent politiskt sett innehade den katolska hierarkien en mycket stark
ställning. Den preussiska delen av området hörde under biskopen
i Trier, den bajerska under biskopen i Speyer. Inom affärslivet
och särskilt då i huvudstaden Saarbriicken, belägen endast 7 km.
från den franska gränsen i sydväst, spelade även judarna en viss
roll. Deras antal uppgick dock icke till mer än 4,000 personer.
Saarområdet förvaltades på uppdrag av Nationernas förbund,
av en regeringskommission, vars fem medlemmar valdes av förbundsrådet på ett år i sänder. En av dessa medlemmar skulle
städse vara fransman och en saarländare. styrelseformen var
kollegial och de olika ministrarna skötte sina ministerier med den
största självständighet. Saarbefolkningen representerades, utom
av resp. medlem i regeringskommissionen, även av en folkvald
församling på 30 personer, de s. k. »Landesrat». Detta hade dock
uteslutande rådgivande funktioner.
Saarförfattningen bottnade ju, som nämnts, i helt praktiska orsaker och representerade icke något försök att giva uttryck åt
befolkningens självbestämmelserätt. Fransmännens ansatser att
driva utvecklingen i riktning mot en annektering strandade på
189
N. G. Ehrnrooth
president Wilsons motstånd. Vid ett tillfälle hotade presidenten
t. o. m. att avbryta fredsförhandlingarna och resa hem. Kryssaren
Washington låg redan med ångan uppe i Brest, men Clemenceau
föll undan och Lloyd George lyckades få till stånd en kompromiss.
Den gjordes i flygande fläng – Saarstatuten skrevs ihop på en
enda natt av Tardieu -, och som en koncession åt amerikanarna
infördes bestämmelsen, att en allmän omröstning om Saarregimens
bestånd skulle äga rum efter 15 år.
Om Saarbefolkningen alltså icke åtnjöt fulla politiska rättigheter kompenserades den härför på olika sätt. Området var sålunda
befriat från alla krigsskuldbetalningar. Värnplikt infördes ej heller. Till en början svarade en interallierad styrka (en fransk
infanteribataljon, förstärkt med ett engelskt och ett belgiskt kompani) för ordningens upprätthållande, sedermera övertogs denna
uppgift av ett svagt detachement saarländska gendarmer i förening med en inhemsk polisstyrka.
Medan centralförvaltningens tjänstemän till stor del voro utlänningar,· utom fransmän, även schweizare, holländare, luxemburgare o. s. v. och regeringskommissionens officiella språk var
franska och myntet franska francs, förblev lokalförvaltningen
tysk. Trots detta förekom under större delen av Saarområdets
existens knappast någon infiltrering av nazistiska element. Katolikerna dominerade starkt och endast 2 av de 30 medlemmarna i
Landesrat tillhörde det nationalsocialistiska partiet.
Den tyska regeringens officiella inställning till Saarfrågan var
från början av samma slag som dess attityd gentemot de besatta
zonerna i Rhenlandet, d. v. s. i princip avvisande. Saarbefolkningen, som visade många prov på stor skicklighet i att på alla
sätt profitera av den mellanställningen den hamnat i, lät även
den i det offentliga hela den nationalistiska orkestern spela. Hela
regimen förklarades konstituera ett eklatant övergrepp på befolkningens nationella rättigheter och ärliga försök till samarbete
med den utländska regeringskommissionen sågos icke mycket till.
A andra sidan kunde de uppenbara fördelar den nya regimen
förde med sig, icke minst i ekonomiskt avseende, icke undgå att
utöva ett visst inflytande, och många inofficiella uttalanden till
förmån för dess bibehållande även utöver de 15 åren förekomma
titt och tätt.
De första åren från 1920 framåt betecknade, liksom även i andra
delar av världen, en övergångsperiod. Frankrikes inflytande i
regeringskommissionen var vid denna tid starkt och baserat på
190
Saarområdet ·in memoriam
de i Saarområdet och i dess omedelbara grannskap garnisonerade
franska trupperna. Det kan icke råda något tvivel om att icke
den första presidenten, Seineprefekten Rault, och hans medhjälpare rent tekniskt sett, med kunskap och skicklighet fyllde sitt
värv, men i den Stresemannska internationella utjämningspolitikens hägn genomfördes likväl en övergång till en neutralare
sammansättning av landets regering. År 1926 blev en kanadensare president för att följande år ersättas av engelsmannen sir
Ernest Wilton, som sedermera efterträddes av en landsman, sir
Godfrey Knox. De engelska presidenterna skötte både inrikes- och
utrikesportföljerna. I betraktande av att Nationernas förbunds
råd genom sin rapportör aldrig tog någon befattning med löpande
Saarärenden och ytterst sällan med andra, betydde detta att presidenten i Saarområdet utövade ett avgörande inflytande på de
viktigaste politiska frågornas handläggning. I synnerhet den
diplomatiskt mycket förfarne Knox visade även under ganska
brydsamma förhållanden stor skicklighet i detta avseende.
Den tyska regeringen, stödd av Saarpressen, gjorde städse allt
för att framhålla, att Saarområdet utgjorde en anakronism, vilken så snart som möjligt borde bortskaffas. Man gick t. o. m. så
långt som till att förklara, att en förvaltning sådan som Saarjärnvägarna saknade ekonomiska existensmöjligheter. I själva
verket verifierades dessa utsagor alls icke av den ekonomiska utvecklingen. Saarregeringen, som på svenskt initiativ bl. a. fått
en finländsk medlem (1928), senator Leo Ehrnrooth som chef för
kommunikationerna och de allmänna arbetena, utförde en verksamhet som uteslutande tog sikte på befolkningens egen fördel.
Ett betydelsefullt arbete utfördes på det sociala området, under
världskrisens år inleddes en omfattande kolonisationsverksamhet,
särskilt i form av trädgårdsodlingar för industriarbetarna och
synnerligen omfattande allmänna arbeten kommo till utförande.
Bl. a. ombyggdes hela vägnätet, telefonsystemet automatiserades
och järnvägarnas driftsmetoder moderniserades.1 Det visade sig
t. o. m. möjligt att införa vissa skattelättnader och arbetstiden i
gruvorna var 8 timmar mot 9 i Tyskland. Överhuvudtaget levde
Saarbefolkningen under ekonomiska villkor, som hela tiden överträffade Tysklands och under världskrisen även Frankrikes. Saarregeringen hade utan tvivel lyckats utföra betydligt mera och
1 Det förtjänar nämnas att det härigenom lyckades att driva dessa banor med
vinst. Dessa vinstmedel disponerades sedan för allmänna ändamål till en höjd av
över 32 miljoner francs.
191
N. G. Ehrnrooth
åtgärder vidtogos även för att anskaffa ett internationellt lån för
genomförandet av olika sociala och ekonomiska reformer. Detta
projekt, som under medverkan av svenska bankinstitut redan
avancerat rätt långt omintetgjordes slutligen genom den tyska
riksregeringens åtgärder, emedan man på tyskt håll ville förhindra
att Saarregeringen framstode som en positiv institution.
Den inre politiska utvecklingen förflöt i stort sett lugnt ända
till Hitlers »Machtiibernahme» år 1933. Trots nazisternas svaga
ställning inom själva området vidtog nu en synnerligen aktiv
propagandaverksamhet, som icke skydde några medel och som
hade sina centraler på rikstyskt område. Särskilt farlig blev
denna verksamhet sedan Saarnazisternas oduglige ledare Spaniol
ersatts med den senare så beryktade ganledaren Biirckel. Situationen var så mycket betänkligare som de enda poliskommissarier
som ur regeringens synpunkt kunde anses pålitliga voro tyska
emigranter och gendarmeriet inte var tillräckligt övat och effektivt beväpnat och inte heller tillförlitligt ur politisk synpunkt.
Under de lugna åren fram till 1933 hade Saaromröstningen, som
skulle gå av stapeln 1935, knappast kastat någon skugga framför
sig. I allmänhet var man inställd på att omröstningen skulle giva
ett klart utslag för Tyskland. Någon propaganda eller andra åtgärder för att påverka stämningen i annan riktning hade icke
vidtagits. Oviljan emot nazismen var emellertid mycket utpräglad i alla politiskt inflytelserika kretsar inom Saarområdet, vilket
även förklarar Blirekels febrila verksamhet. Gentemot förhållandena i det tredje rikets förlovade land började den relativa idyllen vid stränderna av Saar framstå som något synnerligen eftersträvansvärt. Utrensningen den 30 juni 1934, som ju även drabbade vida katolska kretsar, väckte mycken anstöt och ännu mer
kuppen i Wien och det under ovanligt anstötliga former begångna
mordet på Dollfuss. Skarp kritik, särskilt inom tysk-nationella
kretsar, åstadkom Hitlers solidaritetsförklaring med Beuthenmördarna. Rikskansler v. Papen hade genom släkt och egendomar
starka försänkningar inom Saarområdet, men den roll han eventuellt har spelat för den politiska utvecklingen där har aldrig
kommit i dagen. Under alla omständigheter växte oppositionen
mot nazismen och gav bl. a. upphov till en svag rent separatistisk
rörelse, som huvudsakligen hade sitt stöd hos tyska emigranter.
Katolikerna voro emellertid den avgörande faktorn.
För en uppmärksam iakttagare blev det ju längre det led alltmera tydligt att Saarbefolkningens majoritet helst önskade en
192
Saarområdet in memoriam
förlängning av regimen, då man hoppades på förändringar i antinazistisk riktning i Tyskland. Saarstatuten förutsatte även detta
alternativ, tillika med möjligheterna att rösta på antingen Tyskland eller Frankrike. Svårigheten var blott den att det i statuten
ingenting fanns utsagt om att Saarregimen kunde förlängas på
b e g r ä n s a d tid. För att kunna motsvara befolkningens önskningar i det fallet – och det var mycket tydligt att endast en
bråkdel ville taga risken av en förlängning på obestämd tid –
hade fordrats Nationernas förbunds beslut om en ändring av Saarstatuten. De stormakter som närmastvorointresserade voro Tysk·
land, Frankrike och, om än i mindre grad, England. Åven Vatikanen betraktade Saarfrågans lösning som ett problem av betydlig
storleksordning.
Vad det nazistiska Tyskland beträffar, så hade det redan alltför
tydligt demonstrerat sin åsikt i Saarfrågan, som även den en
gång hörde till vad som av den tyske rikskanslern förklarats utgöra »det sista hindret för en definitiv fred i Europa». Englands
intresse var givetvis betydligt mera periferiskt vid en tid då
Medelhavsproblemen fångade huvuduppmärksamheten hos dess
utrikesledning. T. o. m. den uppåtgående stjärnan Anthony Eden
ägnade Saarfrågan en blott förströdd uppmärksamhet. Betydligt
egendomligare var Frankrikes passivitet. Det var i själva verket endast den franska representanten i regeringskommissionen,
M. Morize, som med någon energi verkade för den »franska» lösningen av Saarfrågan. Men ganska tydligt är att betydande storindustriella kretsar i Frankrike både på gruv- och metallområdet
vid denna tid icke hade något emot att slippa konkurrensen av
Saarindustriernas produkter. Den militära ledningen kännetecknades av ytterlig försiktighet och krigsministern Maginots skapelse hade börjat taga gestalt i form av en kraftig befästningslinje, som emellertid på höjden av Saarområdet gick ett par mil
inne på franskt område längs kanten av den 1othringska högplatån, ett konkret tecken på att Saarområdet icke var avsett att
ingå i det nya försvarssystemet.
Vatikanen, som under hela saartiden genom biskoparna i Trier
och Speyer hållits underkunnig om de växlande stämningarna
bland den katolska befolkningen, sände på sensommaren 1934 en
särskild rapportör, sedermera biskopen av Antiokia Gustavo Testa
till Saarbrlicken för att införskaffa slutgiltig »inside information».
Huru Testas sonderingar i detalj tillgått är icke känt, men säkert
är att de katolska ledarna efter vidlyftiga förhandlingar fingo
193
N. G. Ehrnrooth
order att rösta för en anslutning till Tyskland. Detta beslut avgjorde faktiskt omröstningen på förhand. Testa själv nämnde i
ett samtal, att katolikerna med säkerhet kunde räkna på 40% av
väljarna, men att antalet förmodligen skulle bli mycket större.
Rent praktiskt framstod för regeringskommissionen mot slutet
av år 1934 som huvuduppgift att organisera folkomröstningen så,
att fria val kunde garanteras (Kommissionens sammansättning var
vid denna tid följande: President sir G. G. Knox, fungerande som
utrikes- och inrikesminister; J. Morize, Frankrike, finansminister;
senator Leo Ehrnrooth, kommunikationsminister; dr. M. Zoricic,
Jugoslavien, justitieminister; B. Kossman, saarländare, social- och
jordbruksminister). Härvid måste för det första tagas i betraktande att regeringskommissionen icke hade till sitt förfogande
något säkert instrument ens för att upprätthålla den vanliga ordningen, för att icke tala om de särskilt tillspetsade förhållanden
under vilka folkomröstningen måste gå av stapeln. Tillgången
vid de tyska valen i mars 1933 utgjorde ett avskräckande exempel. Fransk militär fanns visserligen tillgänglig i Saarområdets
omedelbara närhet, men kunde knappast användas för detta ändamål i betraktande av att Frankrike var intressent i själva folkomröstningsfrågan. De 1,000 saarländska gendarmerna voro som
nämnts ej fullt pålitliga. Under sådana omständigheter lyckades
regeringskommissionen hos förbundsrådet genomdriva, att en internationell militärstyrka skulle detacheras till Saarområdet för att
upprätthålla ordningen. Italien ställde huvudstyrkan med ungefär
3 bataljoner infanteri, medan England representerades av en något
mindre styrka och Sverige och Holland slutligen av ungefär ett
kompani var. övervakandet av själva omröstningsproceduren anförtroddes åt en särskild omröstningskommission under ordfö-
randeskap av landshövding G. Rodhe och till dess förfogande
ställdes en mycket stor internationell personal, vars viktigaste
uppgift var att göra upp vallängderna. Ett antal utländska polisofficerare, bland vilka märktes Narrköpings polismästare Kleberg,
tillkallades även. Åven Quislings beryktade polisminister Lie
hörde till denna grupp och vissa av hans ämbetsåtgärder tyder
på att han redan nu slagit in på den ödesdigra bana som senare
fört fram hans namn i rampljuset. Hans verksamhet blev dock i
tid neutraliserad av hans uppmärksamma kolleger.
Utom omröstningskommissionen tillsattes även internationell
omröstningsdomstol för att avgöra besvär över vallängderna m. m.
Till medlem i denna kallades bl. a. hovrättsrådet Nordenfalk.
194
Saarområdet in memoriam
Efter det den katolska kyrkan genom ett upprop av prästerskapet kort före valdagen, fattat position till förmån för anslut.
ning till Tyskland kunde ingen tvekan om folkomröstningens utgång föreligga. Valet förrättades den 13 januari 1935 och gav till
resultat att 447,000 av 540,000 röstberättigade avgåvo sitt votum
till Tysklands förmån. För status quo alternativet röstade 46,500
:personer eller 8,s % och för anslutning till Frankrike 2,124 personer, medan 11,500 underläto att rösta.
Regeringskommissionen fortsatte sin verksamhet med avvecklingen av den internationella förvaltningen till utgången av februari, då området överlämnades till Tyskland.
Tillsättandet av Saarregimen utgjorde förvisso ett experiment
för att lösa de ekonomiska och politiska problem som uppkomma
mellan segrare och besegrade efter en väpnad konflikt. I och för
sig torde man kunna säga att det lyckades. Vid förra världskrigets slut hade det icke varit möjligt att ordna den detalj av
reparationsproblemet som saarindustrierna skulle stå för på annat
sätt än genom en internationell förvaltning. Det visade sig även
vara till fördel för den tyska befolkningen, som på detta sätt undgick många av de vådor utvecklingen i moderlandet förde med sig.
195

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner