Print Friendly

Rysk och sovjetisk religionspolitik

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

,·.;
RYSK OCH SOVJETRYSK
RELIGIONSPOLITIK
Av forfattaren IGNAS J.-SCHEYNIUS, Stockholm
DE RYSKA kommunisternas religionsfientlighet är ingenting
att förvåna sig över. De äro härvidlag fullt konsekventa. Deras
världsåskådning är byggd på den primitiva marxistiska materialismen, och den har ej plats för några andliga värden eller ännu
mindre för ett överjordiskt liv. Deras uppfattning om maktfullkomlig diktatur låter sig dessutom inte förenas med den kristligt
demokratiska principen om allas broderskap och likställighet inför
Gud och lag. I likhet med andra moderna diktaturregimer vet
sovjetmakten med sig, att så länge kristendomens trossatser hållas
vid liv, kan den kommunistiska diktaturens fortbestånd aldrig
anses tryggat.
Åven rent lokala och historiska betingelser ha medverkat till,
att den sovjetryska kommunismens inställning till den kristna
religionen har blivit vad den i dag är. Som man vet, var den
bysantinsk-ortodoxa kyrkan i Ryssland mer än enbart en statskyrka. Sedan mitten av fjortonhundratalet och Konstantinopols
erövring genom turkarna stod den i ett oupplösligt förbund med
den moskovitiska statsmakten. Peter den store gick ännu längre
och underordnade kyrkan helt och hållet staten. I mångt och
mycket lyckades han modernisera det ryska samhället, men sitt
lands kyrka rådde han i alla händelser endast ytligt på. Den förblev som den alltid varit: traditionens orubbliga värn och på
samma gång ett det säkraste tillhåll för alla reaktionära krafter.
I Europa förmådde renässanstiden och senare de liberala och
demokratiska strömningarna rensa bort åtskilligt av det som
under medeltidens mörka lopp hunnit lägra sig över de religiöst
dogmatiska föreställningarna. I Ryssland trängde dessa moderna
strömningar djupare först under andra hälften av adertonhundra–
talet, men de åstadkommo i alla fall en ganska snabb sinnesändring bland de bildade folkskikten. Den ortodoxa kyrkan ensam
förblev, med lätt räknade undantag, sin gamla stelnade värld
trogen. Efter det olyckliga rysk-japanska kriget syntes den nya
ideströmmen omöjlig att hejda. Till sist hejdades den ändå, och
härtill bidrog inte endast de tsartrogna kosackerna och gendat’–
346
~-·
_…..,.___….__……,..~-~-‘—~~~-….._—-~—–L—~- —- ~~:_·:_………,_.:_______~_.__________
Rysk och sovjetrysk religionspolitik
merna utan även i ännu högre grad den av staten styrda kyrkan.
Under åren 1907-1916 utvecklade den ryska kyrkans män en verksamhet som kanske aldrig förr. Bannbullor regnade över Leo
Tolstoj och alla dem, vilka propagerade de västerländska åskådningarna: tankefrihet, religionsfrihet, samhällsklassernas likställighet och de olika folkens frändskap. Tsaren var ju inte bara
formellt- utan även faktiskt den ryska kyrkans överhuvud, och
därför betraktades hans regim, oavsett alla dess iögonfallande
brister, av de andliga tjänarna som en helig och oantastlig institution. Det är inte förvånande att under sådana förhållanden motsättningarna mellan kyrkan och de demokratiska och marxistisksocialistiska strömningarna i Ryssland blevo betydligt skarpare
än på andra håll i :BJuropa. Som ett ytterligt radikalt parti gingo
bolsjevikerna även här ytterst radikalt tillväga. Från de första
dagarna av sitt makttillträde förklarade de utrotningskrig mot
prästerna och kyrkan. Och de ha fört detta krig så grundligt, att
i dessa dagar i Ryssland endast några få poper finnas kvar och
av tusenden kyrkor endast några hundratal återstå. Uppfostrad
i en strängt marxistisk och ateistisk anda är bolsjevikungdomen
främmande för religiositetskänslan. Den lever likväl ännu kvar
hos äldre personer, som innan Sovjetunionen råkade ut för krigsolyckor knappast vågade visa den offentligt.
Till den snabba kommunistiska segern över kyrkan i Ryssland
ha utom de hänsynslösa G. P. U.-metoderna även andra orsaker
bidragit. Den bysantinsk-ortodoxa kyrkan stelnade mycket tidigt
i sin utveckling, och dess efterblivenhet blev ännu mer framträ-
dande, då den slutligen på rysk mark blev ställd ansikte mot
ansikte med den rika västerländska idevärlden. Det dröjde därför
inte länge, förrän de ryska bildade förlorade all aktning för sin
kyrka. Bondebefolkningen hade redan förut missaktat sina poper,
vilkas låga bildning och ytterst dåliga avlöning höll dem på
samma nivå som de enklaste tjänstemännen och bypoliserna. För
att kunna stå väl med sina församlingsbor och skaffa sig förmåner
i form av kyrkliga skänker eller högre betalning vid kyrkliga förrättningar voro de ofta starkt familjebetungade poperna tvungna
att delta i böndernas dryckeslag. I bästa fall betraktade den ryske
bonden popen som sin supbroder. Annars var han i bondens ögon
inte bättre än varje annan besvärlig tsartjinovnik, som han i sitt
mödosamma liv inte hade så litet att göra med. Popen blev allt
mera förlöjligad i den moderna ryska litteraturen, och de ryska
studenterna, som från och med början av åttiotalet räknade det
347
. J . •
lgnas J.-Scheynius
som sin höga plikt att gå till folket och upplysa det, spredo popernas förlöjligande över hela landet. När sedan bolsjevikerna togo
itu med att agitera bland arbetarna och bönderna, funno de jordmånen även i religiöst avseende väl förberedd. Deras paroll under
omvälvningen >)Slå ihjäl godsägare, poliser och poper!» behövde
inte upprepas många gånger.
Och ändå kunde bolsjevikerna inte undgå att ärva en hel del
från den i sina ·dogmer och förstelningar helt stenbundna ryska
kyrkan. Först och främst ärvde de J osif Stalin, som då han relegerades från prästseminariet var en nära nog färdig pop. Och
inte endast genom honom övertog ·de den ryska ortodoxa kyrkans
ofördragsamhet gentemot de i Ryssland annorlunda troende. Denna
kyrka gav de blivande kommunisterna och landets nya herrar
redan genom modersmjölken· något väsentligt mera. Hur fattig
och av ständiga umbäranden pinad ryssen än var, visste han
genom sin kyrka, att han tillhörde Guds utvalda folk, vilket av
Honom hade fått sig anförtrott en helig världsmission. Ryssland
fick inte förgäves kallas, som det sedan hedenhös kallats, för ett
heligt land och dess huvudstad Moskva för ett tredje Rom. Enligt
ryssens ingrodda övertygelse upphörde Rom att vara kristenhetens
centrum, sedan denna kristenhet kluvits i en östlig och en västlig
del. Efter denna skilsmässa övergick kristendomens säte till Konstantinopol, som på så sätt blev det andra Rom. Och när det 1455
föll för de otrogna turkarna, flyttades det andliga Rom till
Moskva, sin sista och definitiva bestämmelseort.
Denna visshet stärkte ryssens självmedvetande och ökade ham;
ansträngningar att sprida den ryska, den rätta tron, istinno
prat’oslavnuju vjeru, till nya, okristna eller halvkristna länder.
Det är historiskt fullt ådagalagt, att Moskvatsarerna med detta
mål för ögonen lyckats förena Rysslands söndrade delar och
efteråt lägga sig till med icke-ryska områden, de kaukasiska,
sibiriska länderna, Finland, Litauen och en större del av Polen.
Ryska kyrkan, starkt förbunden med tsarens makt, har förhjälpt
ryssarna till väldiga framgångar. Men så inträngde i landet den
västerländska smittan, som de halvt vidskepliga ryska andliga kallade de västerländska ideerna. Och har det inte med deras inträngande börjat gå Ryssland illa~ frågade de sig. Har inte Ryssland förlorat Krimkriget, Balkanfälttågen, inte kunnat värja sig
mot det hedniska Japan, och var det inte därför som det i kriget
1914-1917 dukat under för det protestantiska och katolska Tyskland~ -De ryska kyrkamännen sågo i dessa misslyckanden inte
348
-·—- -~·
Rysk och sovjetrysk religionspolitik
bara ett välförtjänt straff från Gud utan även andra, rent psykologiska orsaker. Det måste medges, att de i detta hänseende hade
ett visst fog för sina påståenden. Den västerländskt inställde ryssen kunde ej uthärda jämförelsen mellan Västeuropa eller Förenta
Staterna och sitt eget starkt efterblivna land. Det han såg i Tyskland, England eller Amerika tycktes honom vara alldeles ouppnåeligt. Han greps av stark kriticism mot allt som var ryskt.
Och då det i det egna landet inte gick att ändra så snabbt som
han önskade, förlamades han av pessimism och blev ett lätt byte
för mindervärdeskänslan. Under det allt flitigare umgänget med
Europa och de västerländska bildningskällorna blev denna känsla
verkligen förhärjande bland de ryska bildade klasserna och de bildningstörstande bredare massorna. Det är bekant att Lenin själv,
genom sin landsflykt tvingad till en längre tids vistelse i Schweiz,
starkt led av denna sjukdom. Redan han själv och ännu mera hans
efterträdare, den prästerligt utbildade Stalin, insåg faran. Ett av
mindervärdeskomplex förlamat folk kan ingenting uträtta. Kanske
därför med naturnödvändighet iden om världsrevolution sprang
fram hos Rysslands nya härskare. Och är den inte lika bärkraftig
som den gamla, något primitiva ryska messianismen ~ Den har
under inbördeskriget förmått att svetsa samman de ryska arbetaroch bondemassorna och även i dag, fastän inte högt uttalad, bidrar
den säkert till att stärka ryssarnas kampanda och uthållighet.
Den ryske mannen har fått en ny religion, något nytt att tro på
och kämpa för, och detta ökar givetvis hans självförtroende och
kraften i av honom utdelade slag.
Genom detta arv har den sovjetryska kommunismen fått något
andligt över sig, något som lyfter den från jorden och skänker
den högre mening än den rent timliga. Denna till sin form nya
men till sitt ursprung lika primitiva anda har genom den kommunistiska omstöpningen blivit ännu trängre, ännu starkare nationalistiskt betonad än den som innebott i den ryska ortodoxa religionen. Ryssarnas gamla religion fordrade, att varje ryss skulle
bli rättrogen pravoslav och alla folk som kom under Ryssland
förvandlas till ryssar. Trots detta existerade i Ryssland andra
religioner och sekter, och de underkuvade folken kunde om även
under en hård försvarsstrid värna sin nationella egenart och sin
sociala struktur. Till och med olika politiska partier kunde uppstå och de vi:isterländska ideerna och åskådningarna frodas i landet. Den nya ryska religionen erkänner ingen annan Gud än den
som tidigare representerades av Lenin och numera i en förklarad
349
•.
– \
lgnas J.-Scheynius
upplaga av hans efterträdare Stalin. Inga andra religioner få
eller kunna praktiskt existera vid sidan av i det nya tsarriket
Sovjetunionen. En enda samhällsklass är erkänd, inga om än de
allra minsta åsiktsavvikelser tolereras. Russificeringen av de
underkuvade folken bedrives försiktigare, slugare men desto
effektivare. Nästan hermetiskt avstängd från yttervärlden kunde
den nya regimen utbygga sitt försvar som slagit världen med
häpnad genom sin anfallsstyrka. Den nye härskaren förenar makt
och tro i en och samma person i en sådan fullkomlighet, som gammaldagsryssen aldrig kunde ha drömt om.
Den äkta ryssen kunde förr berömma sig över sin lättillgänglighet och stora öppenhjärtighet. I stort sett förblev han sådan
till för ett kvarts sekel sedan. Han saknade inte grymhet då han
blev på misshumör och slughet kunde han i fall av behov även
visa prov på. Den sista dygden har han lärt genom sitt långa
umgänge med de listiga och krigiska tatarerna. Ett annat mongolfolk, kalmuckerna, behärskar denna levnadskonst i lika hög
grad. Det är tack vare kalmucken Lenin som de ryska bolsjevikerna så skickligt byggde ut sin underjordiska verksamhet i Tsarryssland och sedan som inget annat medtävlande parti förstod att
utnyttja de 1917 uppkomna inre svårigheterna. Men inget annat
folk inom Rysslands gränser är så slugt och listigt som det lilla
kaukasiska bergsfolket ossetinerna. Dessutom är det högst tålmodigt och energiskt. På mödernet ärvde Stalin dessa ossetinska
dygder och de kommo väl till pass såväl för honom personligen
som för sovjetpolitikens vidare utformning och fullkomning.
Denna politik är intressant att följa även i sovjetregeringens
fortsatta förhållande till religionen. För bolsjevikerna själva
blevo alla religionsfrågor lösta på några få år. Ur deras dogmatiska synpunkt vorode också ytterst enkla. De rymdes inte i programmet, och det som var överflödigt eller hindersamt blev helt
enkelt undanröjt. Mänskliga hänsyn eller några andra »fördomar» fingo inte spela någon roll. Hänsynen till utlandet
i vingade emellertid bolsjevikerna ibland till vissa formella eftergifter och till utspridning av rykten om, att man var på god väg
till religionsfrihet i Sovjetunionen. Så var fallet i början av 1934,
medan förhandlingar om handelsavtalet med Förenta Staterna
vågingo. Utom ekonomiska förmåner ville man vinna sovjetrikets
erkännande de jure och därför ville man inte »för småsakers skull
se en mörk uppsyn hos de bigotta amerikanerna». Stora religionslättnader i Sovjetunionen blevo omtalade av de utländska nyhets- 350
Rysk och sovjetrysk religionspolitik
byråerna. En och annan kyrka blev då verkligen öppnad för gudstjänst. Men när större kyrkliga högtidligheter skulle hållas, passade de kommunistiska organisationerna på att anordna gatudemonstrationer eller andra kommunistiska tillställningar. Och
den som då »sökte gömma sig i kyrkan» blev stämplad som folkets
fiende och behandlades som sådan. Amerikanerna kommo och
sågo, att de bästa kyrkorna voro förvandlade till antireligiösa
museer. Ryssarna ursäktade sig och förklarade att de erkände ju
religionsfrihet och därför inte kunde hindra att enskilda församlingar hade upplåtit sina kyrkor till det antireligiösa förbundet
för inrättandet av propagandamuseer. På samma sätt förklarades
uppkomsten av restauranger, danssalonger och biografer i kyrkorna. Amerikanerna kunde tro det eller ej, men de kunde ingenting göra åt det. Handelsavtalet var redan undertecknat, den
amerikanske ministern installerad i Moskva, och de överenskomna
leveranserna måste verkställas.
Under den ryska ockupationen av de tre baltiska staterna 1940–
1941 fingo esterna, letterna och litauerna stifta närmare bekantskap med den sovjetryska antireligiösa politiken. De ohyggliga
lidanden, som den romersk-katolska kyrkan fick utstå i mitt eget
fädernesland, lämnar jag en skildring av på annan plats i detta
häfte. Om den hänsynslösa förföljelsen av Estlands protestantiska
kyrka har prorektorn vid Tartu universitet, professor Harald
Perlitz nyligen på svenska utgivit en skrift, »Estlands kyrka
under Sovjetväldet 1940-1941». Målet var överallt i Baltikum ett
och detsamma: att utrota religionen, som sades stå i »utsugarnas
tjänst» och vara »en motståndare till varje framsteg och varje
vetenskap». Men de baltiska folkens kyrkliga valde hellre döden
eller martyrskapet än de gjorde våld på sitt kristna samvete.–
Hur maktkombinationerna och frontbildningarna under detta
krig än gestalta sig har varje sann människa att vänta, att de
kristliga, de demokratiska principerna utgå segrande ur striden.
Annars vore ingen mening med alla offer och oräkneliga lidanden.
Annars komma de bara att föda nya, än mera ödeläggande stormar.
När vapnen tala tyckas orden betyda föga. Men Kristi lära har
ord som betyda, som måste betyda mera än alla moderna vapen
tillsammans. Kyrkan måste höja sin stämma till försvar för de
höga principerna och de grundläggande mänskliga rättigheterna:
f r i h e t f r å n v å l d o c h f ö r t r y c k, l i k a f r i h e t f ö r
a l l a f o l k o c h r a s e r.
351

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner