Print Friendly

Rysk charmoffensiv i Östersjön

Av Ann-Sofie Dahl | 6 mars 2009

Den ryska gasledningen i Östersjön kan studeras ur många olika vinklar. Ann-Sofie Dahl, som är docent i internationell politik och verksam som utrikes- och säkerhetspolitisk forskare och debattör, konstaterar att gasledningsfrågan kan användas som underlag för en studie i politiskt och moraliskt förfall.

Trots att det vid det här laget torde vara bortom alla tvivel att Nord Stream inte bara handlar om något så enkelt som leveranser av energi till kontinenten, utan ingår i en större geopolitisk offensiv från rysk sida, behandlas gasledningen så gott som uteslutande som en fråga om miljö från politiskt håll.

Den långa tillståndsprocessen verkar till exempel bara ha handlat om en enda sak: miljöhänsyn och åter miljöhänsyn. Alltmedan den ryska flottan bereder sig på att patrullera vattnen kring gasledningen med kärnvapenbestyckade fartyg är svenska politiker strängt upptagna av den ekologiska balansen i Östersjön.

För den som till äventyrs inte redan noterat prioriteringarna förklarade Sveriges utrikesminister efter riksdagens utrikesdebatt att regeringens behandling av den ryska gasledningen i Östersjön är ”en miljöprövning, ingen politisk prövning”.
För en utrikesminister som i sitt tidigare liv ägnade avsevärda mängder tid och kraft åt att spana efter ryska ubåtar i svenska farvatten kan det uppfattas som en viss positionsförflyttning.

Det är också helt andra tongångar än i augusti förra året, när Moskva brutalt kastade sig över det lilla grannlandet Georgien. Det överfallet utlöste – med rätta – en ursinnig svensk reaktion som fick omvärlden att ömsom häpna och ömsom applådera, alltmedan Moskva surmulet meddelade att utrikesminister Bildt inte längre var välkommen på besök. (Det ryska beslutet har sedan dess reviderats).

När det gäller ryska framflyttningar tätt in på den egna svenska knuten är tonen däremot långt mer försonlig från Stockholm. I och för sig är det inte mycket bättre på andra håll. Här i Köpenhamn, där utrikesministern också – till allmän förvåning – tog till de högre tonlägena i kommentarerna till Georgienkriget, hörs knappt ett knyst från regeringshåll om gasledningen, trots att den ska dras strax utanför de danska köksfönstren på Bornholm.

Gasledningen har dessutom en sällan skådad förmåga att korrumpera. Listan på toppolitiker och näringslivsfolk som har sålt sin själ till den ryska staten via feta lönecheckar från Gazprom blir längre för var dag som går. Prominenta herrar och damer, rådgivare och konsulter, trängs som packade sardiner i Gazproms stall. Moraliska hänsyn far all världens väg när Moskva viftar med checkboken; samma väg som varje uns av fosterlandskänsla.

Att Gerhard Schröder ingår i den moraliskt tveksamma skaran är förstås inte särskilt överraskande. Under åren som tysk förbundskansler gick han mången gång Moskvas ärenden, och krönte därefter sin regeringskarriär med att godkänna gasledningsprojektet som ett av sina absolut sista beslut. Knappt hade han hunnit flytta ut ur förbundskanslerkontoret förrän pressmeddelandet nådde världen om hans nya karriär på lönelistan för Gazprom.

Nu är samme Schröder just hemkommen från en runda till Teheran å tjänstens vägnar. I Iran har han intensivt sökt övertyga sina värdar om det stora värdet för den islamiska republiken av att skrota avtalet med EU om den alternativa gasledning som planeras att dras söder om Ryssland. Bättre då att satsa på South Stream från Ryssland till Italien, förklarade den charmante Schröder i Teheran.

Några större betänkligheter mot att umgås i sådana kretsar hyser den förre tyske förbundskanslern tydligen inte. Vad kvittar väl det att Ahmadinejad är huvudsponsor för Hizbollahs och Hamas terrorverksamhet, eller att han har utplåningen av Israel och det judiska folket som sin speciella favoritpunkt på den politiska dagordningen, när ytterligare några nollor kan läggas på det Schröderska bankkontot.

Om det nu bara hade handlat om en enstaka förvirrad tysk. Men Schröder har möjlighet att luncha även med en rad nordiska kolleger i Gazproms personalmatsal. I Finland har förre statsministern Paavo Lipponen satts upp på de ryska lönelistorna. Från svenskt håll anslöt sig förre Handelsbanksdirektören Lars O. Grönstedt i början av året, liksom Ulrika Schenström, som tidigare var statsminister Reinfeldts allra närmaste medarbetare.

Men den ryska charmoffensiven håller sig även på betydligt lägre nivåer. På Gotland har en förundersökning inletts om mut- och bestickningsbrott mot en professor som fått fem miljoner i forskningsanslag från Gazprom. Professorn fick sitt ryska anslag för studier i sitt specialområde, alfåglar – varvid hans tidigare kritik, som sakkunnig vid högskolan, mot dragningen av gasledningen raskt upphörde. Ett intressant sammanträffande.

Att tjäna staten har alltid varit en gynnsam karriärväg. Men att gå en viss främmande makts ärende är tydligen det allra mest lönsamma i dessa dagar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner