Print Friendly

Röda ikoner på Latinamerikas himmel

Av Anna Rennéus Guthrie | 7 maj 2010

Inger Enkvist
Latinamerikanska ikoner
Atlantis 2010

Vad har Frida Kahlo, Fidel Castro och Diego Maradona gemensamt? Förutom att de är födda under 1900-talet och det i Latinamerika, så är de centralgestalter i en kulturhistoria som är förblindande röd. Dessutom tillhör de den exklusiva samling människor som under sin levnadstid hunnit med att bli inte bara verkligt framgångsrika inom sina respektive områden, utan också mytomspunna. Man skulle kunna kalla dem för ikoner. Vilket är precis vad Inger Enkvist gör i sin nya bok ”Latinamerikanska ikoner”.

Till denna skara räknar Enkvist, som är professor i spanska och väl förtrogen med källmaterialet också Evita Peron, Che Guevara, Rigoberta Menchu, Carlos Gardel, Gabriel Garcia Marquez och Pablo Escobar.

”Ikon” är något som främst för tankarna till religiösa bilder. Men ikon kan också, som Enkvist diskuterar, vara människor som uppnått kultstatus och vars symbolvärde överstiger dem själva. Till skillnad från den mer flyktige idolen har ikonen en status som sträcker sig bortom det tidsbundna och personliga. Om idolen är en bergstopp, som är svår men inte omöjlig att nå upp till, är ikonen snarare en stjärna på himlen, något som är mer metafysiskt än fysiskt greppbart.

Under läsningen står det klart varför just Latinamerikas historia särskilt lämpar sig att studera genom några unika människor livsverk och öden. Med en stark attraktionskraft hos det som ska studeras följer en naturlig nyfikenhet hos betraktaren. Det känner den pedagogiskt skickliga Enkvist – som annars också särskilt intresserat sig för utbildningsfrågor – mer än väl till. Det är därför med lätthet som man som läsare tar sig genom det lapptäcke av händelser och fakta som varje ikons liv är späckat med.

Vad döljer sig bakom Kahlos teatraliska smink och utstyrsel? Hur kunde en fattig arbetargrabb från Buenos Aires slumområde med överlägsen bollkänsla bli indragen i politikens internationella maktspel? Och hur stor del av Castros framgång som diktator kan egentligen tillskrivas naiva journalisters arbeten?

Dessa frågor och många fler undersöker Enkvist, utan att hamna i skuggan av det digra källmaterial och referenser, som annars riskerar att ta över. Kärnfrågan som återkommer i de olika levnadsbeskrivningarna handlar om hur kommer det sig att just han eller hon blev en ikon? Vad var det med Evita Peron som gjorde henne till ”Evita”?

På den här sidan av jorden är vi mer än välbekanta med västerländska, inte sällan, amerikanska ikoner. Men frågan är hur pass förmögna vi är att uppfatta en annan kulturs ikoner? Om vi ändå vågar oss på en generalisering, som Enkvist tycks föreslå, så finns det någonting speciellt med de latinamerikanska ikonernas status. Kanske handlar det om jordmånen, som är så färgad av den katolska traditionen, vilket Enkvist också antyder.

Katolicismens genomslag i Latinamerika är påtaglig, för att inte säga en väsentlig del i förståelsen av kulturen. Befolkningar i Chile, Argentina, Colombia, Kuba och så vidare var långt innan Peron, Guevara eller Marquez vana vid att underkasta sig det som är större än de själva. Men det handlar lika mycket om tillgången på en retorik och mimik som närmast påminner teaterns språk.

Enkvist skildrar hur manipuleringskonsten tog Castro till makten, men än viktigare, var en förutsättning för att han kunde sitta kvar så länge som han gjorde. Eller kanske ännu gör.

Alla som minns hur nyhetsrapporteringen om Castros sviktande hälsotillstånd för några år sedan såg ut, vet att det inte gick att avgöra hur allvarligt sjuk han egentligen var. Någon gång 2007 när han redan överlämnat stafettpinnen till sin bror Raul, och försvunnit från rampljuset började spekulationerna om han överhuvudtaget fanns kvar i livet. Framträdanden som blivit kortare och färre, kunde med lätthet ha varit förinspelade. Men det mest intressanta med den här historien handlar egentligen om hur ringa betydelse hans närvaro i fysisk form har. Castros makt över Kuba och människorna som lever där tycks inte vara avhängigt av om han lever eller inte.

Med Enkvists beskrivning av desinformationens betydelse är det lätt att tolka skeendena kring sjukdomen och överlämnandet av makten som ännu ett steg i en dans vars takt trampats av samma regent de senaste 50 åren.

Till det teatraliska hör en betoning på det estetiska, vilket Enkvist också anger som en särskild ingrediens hos ikonerna. Det som slår en under läsningen är paradoxalt nog avsaknaden av just bilder: fotografiska såväl som konstnärliga avbildningar av ikonerna ingår inte i läsningen. Kanske är det ett medvetet val, då själva ikonstatusen tycks förutsätta att bilden redan finns på läsarens näthinna. Likväl vore det en extra krydda att kunna jämföra Enkvists tolkningar av ikonerna med de fysiska bilder som cirkulerar.

Även om himlen är densamma oavsett var på jorden man befinner sig, så är det tydligt att vissa kontinenter, kulturer och kanske tider är mer mottagliga än andra för ikoners framväxt. Latinamerika under 1900-talet tycks i detta avseende utgöra en särskilt stjärnklar plats. Och Inger Enkvists bok är en läsvärd och initierad ingång till närmare studier av en kultur som vi i den här tiden, från vår plätt i världen, kanske inte uppmärksammat i tillräcklig utsträckning.

Anna Rennéus Guthrie är ledarskribent på Svenska Nyhetsbyrån.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner