Print Friendly

Reinfeldt går i amiralens spår

Av Per Selstam | 23 juli 2010

I våras kom Bonniers förlag ut med en bokserie om Sveriges statsministrar. Nästan samtidigt kom historieskribenten Anders Edwardsson ut med en bok om en av doldisarna i serien: Arvid Lindman, två gånger statsminister i början av seklet. Frågan är: Finns det någon enhetlig bild av honom?

– I seriös litteratur talar man om en glad, kompetent och seriös handlingens man, svarar Anders Edwardsson. I den allmänna nidbilden, som ofta spridits genom skolböckerna, beskrivs han dock oftast som en representant för en cynisk bolagshöger, samtidigt som man mest lyft fram hans misstag. Det hänger mycket samman med att man från socialdemokratiskt och liberalt håll ofta försökt att demonisera honom då han och framförallt den dåtida liberala ledaren Karl Staaff inte gick ihop.

Är det orsaken till hans undanskymda plats i historien?
– Efter sin död 1936 retuscherades han snart bort. Han var en högergubbe som införde den allmänna rösträtten för män, det passar inte in i den gängse historieskrivningen vare sig för socialdemokrater eller liberaler.

– Lindmans skäl för reformen var praktiskt konservativa: systemet var föråldrat och fungerade inte längre. Då var det dags att byta.

Vilka avtryck efter Lindman går igen idag?
– Framförallt det proportionella valsystemet. Det var unikt för Sverige att de konservativa genomdrev det. Ute i Europa var liberaler och socialdemokrater normalt för, medan de i Sverige ville ha kvar majoritetsval i enmansvalkretsar. Han startade också rörelsen för dagens välfärdsstat. Under hans tid initierades bland annat folkpensionen.

Under Lindmans tid etablerades nazismen och fascismen som politiska krafter, hur var hans inställning till dem?
– Han var en av de första att ta aktivt avstånd från nazismen redan på 1920-talet. Han kastade slutligt ut sådana element ur sitt parti i samband med den så kallade SNU-striden på 1930-talet.

Går inställningen igen i moderaternas förhållande till de rörelsernas nutida svenska arvtagare, Sverigedemokraterna?
– I motsats till många högerpartier i Europa har man ingen historia att skämmas för. Man kan sträcka på sig och med gott samvete säga att man fullföljt arvet efter Lindman.

Lindman vann vad som kallats kosackvalet 1928 och blev statsminister. Varför var det avgörande, finns likheter med dagens politik?

– Nederlaget för socialdemokraterna blev så stort att man dumpade Marx. Per Albin Hansson förstod att det inte säljer till Sveriges i grunden kungatrogna medborgare. Partiet blev en mittenrörelse som inrikespolitiskt tog sig bort från kommunismen, även om man inte fullt levt upp till det utrikespolitiskt.

– Tills nu. I år har socialdemokraterna backat från 80 års avståndstagande från kommunisterna och går till val med vänsterpartiet. Historien talar för att det kommer att gå illa.

Kan du se en ideologisk linje mellan Arvid Lindman och Fredrik Reinfeldt?
– Lindman var praktiskt konservativ: se på verkligheten, ha målet klart, låt medlen variera. Moderaterna under Bohman, Adelsohn, Bildt och Lundgren står ut i högerns historia som mer marknadsideologiska än vad högerpartiet traditionellt varit. Reinfeldt har medvetet eller omedvetet hittat tillbaka till rötterna.

Finns andra likheter?
– Lindman ville ha ett brett parti för bönder och borgare, Reinfeldt talar om arbetare och företagare. Det är dagens motsvarighet. Likaså statsmannaskapet och det praktiska handlaget hos Reinfeldt (och Anders Borg). Plus en kameral syn på staten som går igen från Arvid Lindman.


Per Selstam är chefredaktör för Svenska Nyhetsbyrån (SNB).

Läs även Mats Johanssons artikel om Leif Lewins Lindman-bok i Bonnierserien och Axel Lindhes recension av Edwardsson.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner