Print Friendly

Reflektioner om demokrati

Av Sten Niklasson | 23 augusti 2019



Få uttryck har blivit föremål för så många tolkningar som begreppet ”demokrati”. Enighet råder visserligen om att ordet, som har grekiskt ursprung, betyder ”folkmakt” eller ”folkstyre”. Men åsikterna går vitt isär om hur det styrande folket skall definieras, och hur det skall utöva sin makt, konstaterar Sten Niklasson.

I de antika demokratierna innehades den politiska makten av de vuxna män av god familj som åtnjöt fulla medborgerliga rättigheter. Mindre bemedlade medborgare av lägre börd hade begränsade rättigheter, eftersom de ansågs bidra mindre till landets utveckling och försvar än mer välbeställda landsmän. Kvinnor, utlänningar och slavar saknade all formell beslutsmakt. I Athens demokrati, som är en av de bäst kända, fördelades högre ämbeten genom lottning. Dessutom var ämbetstiden begränsad till ett år för att undvika att en kår av yrkespolitiker uppstod.

De religiösa motsättningar som ledde till puritanernas revolution i England på 1600-talet kulminerade med halshuggningen av Karl I. Avrättningen av kungen försvarades med hänvisning till folkets rätt att göra motstånd mot tyranni, vilket tolkades som en grundläggande demokratisk rättighet. Efter en oblodig statskupp 1689 fastställde engelsmännen parlamentets överhöghet. Vissa av överhusets medlemmar i denna församling ärver visserligen än i dag sina uppdrag och innehar dem på livstid. Men engelsmännen kan med det folkvalda, lagstiftande underhuset skryta med den äldsta obrutna, demokratiska författningsutvecklingen i Europa.

Upplysningstidens politiska tänkare, ironiskt nog inte minst engelsmännen Hume och Locke, inspirerade Nordamerikas frigörelse från England. Den amerikanska oavhängighetsförklaringen 1776 grundades på folksuveränitetens princip och alla medborgares oförytterliga rättigheter. I den författning som antogs tretton år senare fastslogs tros-, yttrande-, förenings-, och församlingsfrihet. Denna författning anses av många, inte minst amerikaner, vara de demokratiska idéernas största seger.

Den som emellertid tror att amerikansk politik utan avvikelser rört sig mot en gradvis alltmer förädlad demokrati, kan ha intresse av en närmare tusensidig men likväl läsvärd volym av Sean Wilentz, med titeln The Rise of American Democracy (2005). Där beskrivs på ett övertygande sätt det tidiga 1800-talets extrema svängningar mellan elitism och populism, korruption och ädla ideal, brutal aggression och djup humanism. Grundlagsfäderna i USA var i stor utsträckning elitister, vilkas idéer låg långt ifrån immigranternas demokratiska ideal. I själva verket tog det lång tid för Jeffersons elegant uttryckta idéer om lika rättigheter att genomsyra amerikanernas dagliga liv. Men om tillämpningen av dessa idéer råder det som bekant tvivel också idag. Kanske var det detta som föresvävade Clemenceau, när han formulerade sin elaka, men roliga karaktäristik av USA:

”Amerika är den enda nationen i modern historia, som på ett mirakulöst sätt har gått direkt från barbari till degeneration utan det sedvanliga mellanspelet av civilisation.”

Den demokratiska utvecklingen i Europa skedde språngvis. Åtskilliga varianter av föregivet demokratiska statsskick, som skulle förefalla många nutida människor främmande, såg dagens ljus. Inte förrän efter första världskrigets slut fick de demokratiska strävandena påtagligt genomslag. Då utvidgades rösträtten betydligt, denna gång också till kvinnor.*

Men ekonomiska kriser och en stark känsla av förödmjukelse i de besegrade staterna ledde snabbt till att de demokratiskt sinnade regimerna i centrala länder som Italien och Tyskland sopades undan av fascistiska och nazistiska diktaturer.

I Ryssland myntade Lenin begreppet ”demokratisk centralism”, som vid närmare påseende visade sig bygga på en helt annan tolkning av demokrati än den vi i västerlandet blivit vana vid. Hans tolkning innebar att varje kader i en politisk hierarki måste utses av närmast lägre instans, och att ett beslut som fattats på högsta nivå inte kan ifrågasättas. Det blev i det leninistiska systemet förbjudet att organisera grupper av individer med en gemensam uppfattning, om inte denna överensstämde helt med den högsta ledningens. I praktiken blev därmed den demokratiska centralismen ett uttryck för den kommunistiska partiledningens totala kontroll över den politiska processen. Ingen kritik eller verklig politisk debatt blev möjlig. Flera länder med elitistiska enpartisystem av kommunistisk typ, till exempel DDR, Kina och Nordkorea, har oblygt beskrivit vad som i verkligheten är autokratier eller diktaturer med hjälp av benämningar som ”folkrepublik” eller ”demokratisk republik”.

Medan freden 1945 beredde vägen för nya demokratiska framsteg i Västeuropa, kvävde kommunismen i Östeuropa effektivt folkligt inflytande. Hösten 1989 skedde emellertid ett genombrott för de demokratiska principerna också i öst, genom att flera länder i Warszawapakten, uppmuntrade av perestrojka-politiken i Sovjetunionen, förkastade de kommunistiska system de påtvingats.

I flertalet västländer anses det självklart att folkviljan bör komma till uttryck i politiska partier, vilkas representativitet mäts i allmänna val och återspeglas i parlamentariska församlingar och regeringar. Politiska uppfattningar formas och förmedlas enligt principerna för åsikts- och yttrandefrihet, och beslut grundas på den uppfattning majoriteten hyser, med reservation för att minoritetsintressen skall skyddas mot majoritetens maktmissbruk. Det finns skäl att påminna om att en sådan ordning för bara etthundrafemtio år sedan ansågs vara odemokratisk, därför att ”allmänintresset” fick stå tillbaka för partiernas ”särintressen”. Då föreställde man sig att folkets vilja bäst skulle företrädas av opartiska förtroendemän.

Det hävdas ofta att det finns ett samband mellan demokrati och nationalism. Erfarenheten visar att ur folkdjupet sprungna demokratiska idéer ofta lett till en stark nationell samhörighetskänsla, medan nationalistiska stämningar som piskas upp av makteliten långt ifrån alltid mynnat ut i demokratiska statsskick.

Historiskt sett är nationalismen en modern företeelse, vars idémässiga grund är svårfångad och föga enhetlig. Ingen Marx eller Hobbe har definierat begreppet ”nation” på ett allmängiltigt sätt. Nationalstaten som företeelse grundas på en mängd olikartade föreställningar, sprungna ur lokala förhållanden.

Under franska revolutionen blev ”nationen” det samlade uttrycket för det nya rättvisa och jämlika samhälle som ersatte det gamla stånds- och klassamhället. Efter befolkningens reaktion mot godtycke och förtryck från en centralmakt utan legitimitet, blev det kampen för demokratiska fri- och rättigheter som förenade medborgare inom landets gränser. Detta möjliggjordes inte i första hand av medborgarnas språkliga och kulturella samhörighet. I själva verket talade bara en del av den starkt heterogena befolkningen franska på 1700-talet. Men den demokratiska republiken Frankrike blev den nation, i vilken alla medborgare, oavsett språk, härkomst och etniskt ursprung, integrerades.

I Tyskland däremot hade nationalismen sin grund i romantikens föreställningar om djup etnisk gemenskap och den rena tyska rasen, vars styrka bäst kunde säkerställas inom ramen för ett auktoritärt samhälle, i vilket de demokratiska principerna var avlägsna. När dessa föreställningar blandades med socialdarwinistiska tankar om nationernas inbördes kamp för överlevnad, blev resultatet en brygd som senare skulle visa sig ha förödande explosiv kraft.

I Italien utgick nationalismen från uppfattningen att en nation är etniskt och kulturellt avgränsad, och att en genom historiens nycker splittrad nation måste återfödas i en gemensam stat under stark ledning. Det skulle ta lång tid innan demokratiska idéer gjorde sig gällande i det enade Italien.

I Tredje världen blev nationell stolthet en samlande kraft som bidrog till frigörelsen från kolonialmakternas välde. I samband med avkoloniseringen gjordes åtskilliga försök att förse de många nya staterna med demokratiska styrelseskick. Sorgligt nog ersattes efter kort tid flera demokratiska regimer i de nyfödda nationerna av diktaturer. Efterhand har många av dessa enväldiga härskare störtats av befrielserörelser, som i många fall bekänt sig till demokratiska ideal, men som genom manipulerade val och korruption i praktiken ersatt en diktatur med en annan.

De territoriella gränser, som på många håll i världen fastlagts i internationella traktater, har inte sällan motiverats av strategiska och säkerhetspolitiska överväganden, snarare än befolkningens identitet och gemenskapskänsla. Segrarmakternas uppdelning av Tredje riket efter andra världskriget ledde till en konstlad gräns genom Tyskland, som markerades med en mur mellan tyskar på ömse sidor och upprätthölls med vapenmakt. När de geopolitiska förutsättningarna ändrades, raserades muren, och de båda tyska staterna enades i nationalistiskt glädjerus. Sovjetunionens sönderfall och upplösningen av det forna Jugoslavien utlöste en våg av separatistisk nationalism som grundades i kravet på egna oberoende stater, byggda på vissa befolkningsgruppers etniska och kulturella samhörighet.

Nationalistiska idéer har ofta främjats uppifrån av en styrande maktelit, som inte alltid vägletts av demokratiska ideal, utan insett att patriotisk likriktning kan få människor att identifiera sig med nationen och därmed känna större lojalitet med dess ledning. Historien uppvisar åtskilliga exempel på hur de styrande i detta syfte eldat massorna med dunkelt mytiska bilder av en ursprunglig, men förlorad storhet, som det är en gemensam medborgerlig plikt att återerövra.

I Grekland utnyttjades det ”antika arvet” i detta syfte, trots att detta arv härrör från mängder av småstater med olika språk och kultur. I Italien fick uttrycket ”återuppståndelsen” (risorgimento) beteckna strävandena mot en enad stat. Själva ordet återuppståndelse byggde på en illusion, eftersom något enat Italien aldrig tidigare funnits. I Sverige återupplivades under 1800-talet Rudbecks med flera fanatiska beundran av våra påstådda förfäder goterna. Götiska förbundet med Geijer, Tegnér och Ling i spetsen samlades i nationalistisk väckelse för att efter förlusten av Finland 1809 återuppliva ”de gamle göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. Denna typ av nationalism hade inte mycket med demokrati att göra.

Demokrati infördes i flera länder inte tack vare, utan trots, sådana nationalistiska strömningar.

Den gradvisa upplösning av nationsgränserna som globaliseringen medfört under senare decennier innebär ett systemskifte för de demokratiska statsskick som utvecklats i de traditionella nationalstaterna. Begreppet folkvilja förlorar sin politiska laddning, när ”folket” inte längre går att klart definiera och beslutsmakten i viktiga frågor flyttats någon annanstans. Men, intressant nog, har den begynnande erosionen av nationella värderingar och identiteter fått rotlösa människor att fästa allt större vikt vid sitt ursprung, sin tro och sin kultur. Globaliseringens krafter är säkert i längden ohejdbara, men leder till etniskt och religiöst motiverade motreaktioner och kanske till våldsamma konflikter. Detta kan vara en av flera förklaringar till motståndet mot enhetsarbetet inom EU, ett motstånd som sannolikt bottnar i bristen på en tydlig paneuropeisk värdegrund och svårigheterna att etablera ett trovärdigt demokratiskt styrelseskick på unionsnivå.

Det är svårt att föreställa sig ett gränslöst samhälle. I någon mening bygger alla samhällen på uteslutning av obehöriga. Även öppna demokratier försvarar sitt nationella territorium mot intrång, utövar kontroll över invandring och plågas av stundtals extrem nationalism och rasism riktad mot utanförstående. Även om nationalstaterna i Europa tvingats öppna sina gränser och uppge en del av sin suveränitet för att uppnå gemenskapens styrka i EU, består gränserna mot världen utanför unionen.

Eftersom våra föreställningar om demokrati grundas på principerna om rättvisa, frihet och jämlikhet, antas ett demokratiskt system eliminera eller åtminstone reducera konflikter som beror på bristande tillämpning av dessa principer. Därför sägs demokrati i princip innebära ett samhälle, fritt från politiskt våld. Men demokratin är inte främmande för att utnyttja våld. Den föddes i åtskilliga fall genom att rådande samhällssystem störtades med blodiga metoder. Demokratin måste dessutom försvaras, vilket ibland förutsätter våld eller hot om våld. I sina böcker The Human Condition (1958) och On Revolution (1963) uttrycker den av Heidegger inspirerade filosofen Hannah Arendt saken utan omsvep. Ingen stat, menar hon, har infört demokrati, utan att de förut obehöriga med våld eller hot tvingat sig till en plats i de bestämmandes krets. Ingen stat har heller förverkligat demokratin utan att med våld eller hot etablera en gräns mellan det egna folket och utanförstående.

Demokrati är ingen standardiserad statsvetenskaplig produkt som tas från hyllan och omgående sätts i verket. Den mognar långsamt och blir aldrig färdig. Den kräver kontinuerlig anpassning till föränderliga förhållanden. Den utmanas av en rad fiender och hålls endast vid liv genom medvetna medborgares vilja och förmåga att påverka och försvara den. När medborgarnas vilja blir otydlig, och deras engagemang sviktar, försvagas demokratin.

Demokrati förutsätter kunskap och kritiskt tänkande hos medborgarna. De flesta människor i vår del av världen, hämtar information för sina politiska ställningstaganden från massmedierna. Dessa medier beskriver oftast sig själva som opartiska granskare och sanningssägare, vilkas existens utgör det demokratiska systemets bålverk. Verkligheten överensstämmer inte alltid med denna idealiserade bild.

Många mediers urval av de händelser som rapporteras, liksom deras tolkning och slutsatser av dessa händelser, är präglade av brist på källkontroll, lösa påståenden, ogrundade anklagelser och sensationslystnad. I flera länder som kallar sig demokratiska hotar till och med public serviceföretag att förvandlas till propagandafabriker för regimen. Existerande etiska regler och egengranskning har inte visat sig utgöra tillräckligt effektiva korrektiv.

Framväxten av digitala plattformar tillgängliga för alla har komplicerat situationen genom att utanför yrkesjournalistikens ramar och i tvivelaktiga syften möjliggöra massförmedling av åsikter som fakta. Den digitaliserade världens välsignelser har åtföljts av dess förbannelser.

Detta svåröverskådliga landskap ställer stora krav på medborgarnas orienteringsförmåga. Om det kritiska omdömet saknas, och viljan att skaffa allsidig och objektiv information är begränsad, blir människor hjälplöst utlämnade till de krafter som genom lögner, förtal och vanställande av verkligheten undergräver demokratin.
Oinformerade och vilseledda medborgare gör att folkviljan förlorar sin auktoritet som demokratins fundament.

Det är frestande att i en alltmer komplicerad värld sätta sin tillit till experter, vilkas bedömningar inger en känsla av trygghet. Det är dessa experter, som genom att åberopa insikter, siffror och statistik som vi andra saknar, tycks skingra mörkret och skapa klarhet och överblick. Genom att upprätthålla illusionen att allting går att förklara och förutsäga, bidrar de till en ny slags vidskepelse i vår tid, nämligen övertron på expertuttalanden. Experter är i allmänhet personer som vet mycket om lite. Det hindrar dem sällan att i kraft av sin expertstatus leverera lösningar på allehanda gåtor också utanför sina specialområden. Som Leif Zern påpekat i en kolumn: ”Det mest förnedrande en expert skulle kunna råka ut för, vore att inte ha något att säga när journalisterna sticker fram mikrofonen.

När medborgarnas okritiska förtröstan på andras åsikter ersätter det egna tänkandet, vittrar demokratin sönder. Dess rester visar fortfarande tecken på liv. Men är dess immunförsvar tillräckligt starkt för överlevnad?

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

*1921 fick kvinnor i Sverige rösträtt och blev valbara till riksdagen. 1935 fick de samma rätt till folkpension som männen. Först 1939 infördes förbud mot att avskeda kvinnor på grund av graviditet eller giftermål. 1949 fick också kvinnor rätt att vara förmyndare för sina barn. 1980 förbjöds könsdiskriminering i arbetslivet. Ett år senare beslöts att kvinnomisshandel skulle falla under allmänt åtal.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism