Print Friendly

Randanmärkningar till propositionen om ändrad företagsbeskattning

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RANDANMÄRI(NINGAR
TILL PROPOSITIONEN OM ÄNDRAD
FÖRETAGSBESKATTNING
Av direktör TORSTEN GENBERG
FöRETAGSBESKATTNINGSKOMMITT:ENS i höstas avgivna betänkande med förslag till ändrad företagsbeskattning blev föremål
för en mycket stark och bärande kritik inte bara från näringslivets egna organisationer utan även från många andra remissinstanser. I den till riksdagen nyligen avlåtna propositionen i ämnet
har denna kritik givit en- man skulle vilja säga förvånansvärt –
liten effekt. Med hänsyn till den ringa betydelse som näringslivsorganisationernas remissyttranden numera i dylika sammanhang
brukar tillmätas från regeringshåll kanske man dock bör avstå från
ordet »förvånansvärt». Kvar står emellertid det beklämmande faktum att en för samhällsekonomins fortsatta utveckling mycket betydelsefull fråga här håller på att lösas efter linjer, som inger allvarliga betänkligheter, därför att de kommer att beskära näringslivets möjligheter till fortsatt konsolidering och försämra dess förmåga till anpassning efter det ekonomiska livets snabbt skiftande
förhållanden.
Som bekant går förslagen ut på en genomgripande begränsning
av den ordinarie skattelagstiftningens bestämmelser ifråga om rätt
till skattefri avskrivning på maskiner och inventarier, lagervärdering, avsättning till pensionsstiftelser m. m. Det skall villigt erkännas att hittillsvarande regler på området – om man bortser från
de senaste årens provisoriska inskränkningar – varit mycket liberala, inte minst i förhållande till motsvarande bestämmelser på
andra håll i världen. Men en jämförelse haltar, om man inte samtidigt tar hänsyn till att andra länders skattelagstiftning ger favörer,
som vår saknar. Dit hör bl. a. den rätt till kvittning mellan vinster
och förluster under olika år, som medges i ett flertal främmande
skattelagstiftningar, medan vår egen alltjämt står kvar på den stel- 149
‘· ”- \.
_____, ________
Torsten Genberg
benta ståndpunkten att varje beskattningsår skall betraktas som en
sluten enhet för sig. Dit hör vidare också frånvaron i många länder
av den dubbelbeskattning av aktiebolags och ekonomiska föreningars vinster, som är utmärkande för vår egen skattelagstiftning
på området.
Motivet för de föreslagna begränsningarna har angivits huvudsakligen vara av konjunkturpolitisk art. Man har gjort gällande
att nuvarande frihet på inventarieavskrivningens och lagervärderingens område stimulerar företagen till nyinvesteringar, som i
extrema högkonjunkturlägen verkar inflationsdrivande och att friheten därför måste beskäras. Uppfattningen ger plats för åtskilliga
frågetecken. Man kan t. ex. fråga sig om det inte är statens och
kommunernas våldsamma utgiftsansvällning som i långt högre
grad än investeringarna inom den privata företagssektorn utgör den
verkligt inflationsdrivande faktorn. Man kan vidare fråga sig, om
det är skattelagstiftningens – i varje fall den ordinarie skattelagstiftningens- sak att fungera som regulator härvidlag och om inte
konjunkturpolitiken i stället främst bör föras med penning- och
kreditpolitiska medel. Och varför inte också ställa frågeställningen
så: Är det överhuvudtaget den väsentligaste uppgiften nu att genom
tvångsvis införd försämring av näringslivets betingelser söka
bromsa upp en konjunkturtopp? Är den verkligt väsentliga uppgiften inte i stället att se till dels hur vi kommer att klara oss i den
allt hårdare internationella konkurrensen, dels hur vi kommer att
få det ställt i ett kärvare ekonomiskt klimat?
Det är allmänt vitsordat att den ordinarie skattelagstiftningens
hittillsvarande bestämmelser om fri avskrivning på maskiner och
inventarier och fri lagervärdering varit av utomordentlig betydelse
för det svenska näringslivets konsolidering och kraft till produktiv
utveckling. Man kan peka på att denna frihet i enstaka fall missbrukats. Låt gå för att så varit fallet. Men den omständigheten att
vissa missbruk förekommit är i och för sig inget skäl för ~tt i den
ordinarie skattelagstiftningen införa skärpningar över hela linjen – skärpningar som kommer att inverka menligt även på dc
mest vällovliga rationaliseringssträvanden och som inte minst därigenom kan få allvarliga återverkningar för folkhushållet i dess helhet. Det måste i själva verket kunna förebringas mycket starka motiv för att förgripa sig på regler, som haft ett så odiskutabelt värde
för det ekonomiska framåtskridandet och man har en beklämmande
känsla av att förslagsställarna icke gått i land med den uppgiften.
Dc frågeställningar, som här endast antytts, har redan tillräck- 150
Randanmärkningar till propositionen om ändrad företagsbeskattning
ligt ventilerats i näringslivsorganisationernas och andras remissyttranden och det finns därför icke anledning att nu gå närmare in
på dem. Det må endast med särskild förvåning noteras, att Landsorganisationen i sitt remissyttrande inte bara tillstyrkt ett genomförande av företagsbeskattningskommittens förslag utan krävt än
längre gående inskränkningar än de av kommitten förordade och
nu i propositionen upptagna. Det hade legat närmare till hands att
tro att LO, som ju dock har till huvuduppgift att tillgodose de anställdas intressen, skulle föredra att så mycket som möjligt av företagens bruttoöverskott kunde hållas kvar hos dem själva till företagens och därmed de av företagen beroende anställdas egen ökade
trygghet framför att tvinga fram så mycket som möjligt av dessa
överskott i skattepliktiga vinster, av vilka den ojämförliga huvudparten kommer att försvinna i statskassan.
I förhållande till företagsbeskattningskommittens förslag innebär den nu avgivna propositionen vissa uppmjukningar och vissa
skärpningar. Till de förra hör framförallt att propositionen följer
kommittereservanten Hedborgs förslag om en lägsta gräns för den
tillåtna lagervärderingen på 40 % av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet mot av kommittemajoriteten förordade lägst 50 %.
Finansministern har dock försett sitt ståndpunktstagande med vederbörlig brasklapp. Han förklarar sålunda, att det endast är med
tvekan han följer 40 %-linjen och att vunna erfarenheter och fortsatta överväganden kan motivera att frågan upptas till förnyad
prövning. Det hela smakar betänkligt av »steg för steg»-politiken.
40 % idag, 50 % i morgon och ytterligare någon annan procentsats
längre fram. Andra uppmjukningar, som i och för sig må med tillfredsställelse noteras, är dels att kommittens förslag om att nedskrivningen i händelse av lagerminskning skall få beräknas på medeltalet av beskattningsårets och de två närmast föregående årens
lagervärden ändrats så att beskattningsåret uteslutes vid medeltalsberäkningen, dels att kommittens förslag om omräkning av i lagret
ingående rå- och stapelvaror efter lägsta marknadspriset under de
sista fem åren ändrats till lägsta marknadspriset under de sista tio
åren, dels slutligen att de av kommitten föreslagna avskrivningsreglerna för aktiebolag och ekonomiska föreningar i propositionen
utsträckts att gälla samtliga rörelseidkare med ordnad bokföring.
På en annan punkt innebär emellertid propositionen en icke ovä-
sentlig skärpning i förhållande till kommitteförslaget. Hittillsvarande liberala regler beträffande inventarieavskrivning och lagervärdering har delvis haft sin grund i den inledningsvis omnämnda
11- 553443 Svensk Tidskrift 1955 151
Torsten Genberg
frånvaron i vår skattelagstiftning av rätt till kvittning mella
vinster och förluster under olika år. Det var också i insikt häron
som företagsbeskattningskommitten, när den föreslog en begrän1
ning i dessa regler, samtidigt förordade nyinförande av viss rätt al
under en tioårsperiod få från senare års överskott avräkna tidigar
års förluster. Kommittens förslag på den punkten har emellerti
överhuvudtaget icke tagits med i propositionen. Den sistnämnd
innebär m. a. o. en stark begränsning av avskrivnings- och lager
värderingsreglerna utan samtidig – av kommitten själv förordad –
kompensation i form av rätt till öppen resultatsutjämning mellm
olika år. Finansministerns motiv härför är endast att en sådan re
sultatsutjämning erbjuder så svårlösta och komplicerade probien
att han inte är beredd att tillstyrka kommittens förslag i denna del
Några ord må särskilt nämnas om den s.k. »först in-först ut»
metoden vid lagervärderingen. Den innebär i princip att det alltic
anses vara de först inköpta varorna som blir först sålda, dvs. atl
lagret vid beskattningsårets utgång anses bestå av de senast inköpt2
varorna och skall värderas med hänsyn till anskaffningsprisern2
för dessa. Metoden strider klart mot allmänt erkända företagsekonomiska principer, eftersom den under perioder av stigande priser
tvingar till ett successivt uppskrivande av lagren till gällande prisnivå eller m. a. o. till ett framtagande av rent fiktiva inflationsvinster. Den företagsekonomiskt riktiga principen, som bl. a. i Amerika tagit sig uttryck i ett allt allmännare praktiserande av den
rakt motsatta »last in-first out»-metoden, innebär ju tvärtom att
man skall sträva efter att hålla kvar åtminstone ett normalt baslager vid en oförändrat låg prisnivå utan att låta det influeras av
stigande priser. Företagsbeskattningskommitten förordade emellertid ett knäsättande inom skattelagstiftningen av den förstnämnda
metoden, och finansministern har gått på samma linje. Till försvar
härför åberopas, att företagsekonomiska principer är en sak men
beskattningsprinciper en helt annan!
Och så till sist något om skattesatserna. I direktiven för företagsbeskattningskommitten ingick bl. a. som uppdrag att pröva om
kommittens kommande förslag borde föranleda någon samtidig
justering av gällande skattesatser för företagen. Kommittemajoriteten fann för sin del icke behov härav föreligga. I näringslivsorganisationernas remissyttranden erinrades därför med skärpa om att
det vid införandet av nuvarande höga skattesatser som försvar för
dessa uttryckligen hänvisades till den samtidiga friheten ifråga om
inventarieavskrivningar och lagervärdering. Eller, som finansminis- 152
‘ :
Randanmärkningar till propositionen om ändrad företagsbeskattning
ter Wigforss då uttryckte sal<.en: »Det ena får väl vägas mot det
andra.» Detta har nu helt negligerats i propositionen. Finansministern ansluter sig till kommittens uppfattning att någon ändring av
skattesatserna i förevarande sammanhang icke bör förekomma,
men använder den motiveringen att frågan om regler för inkomstberäkningen och frågan om skattesatsernas höjd överhuvudtaget
saknar sammanhang och därför bör behandlas var för sig. Varav
optimisten möjligen kan utläsa att frågan om skattesatserna eventuellt kan bli föremål för behandling någon annan gång i något annat sammanhang.
När 1945 års statsskatteberedning på sin tid föreslog att den statliga inkomstskatten för företag skulle utgå med 40 %, gällde förslaget både aktiebolag och ekonomiska föreningar. Dåvarande finansminister Wigforss förordade likaledes i sin proposition till
riksdagen samma skattesats av 40 % för båda företagsformerna.
Inom bevillningsutskottet, vars yttrande sedan dikterade riksdagsbeslutet, genomtrumfades emellertid en sänkning av skattesatsen
för ekonomiska föreningar till 32 % mot 40 % för aktiebolagen.
Näringslivsorganisationerna ha i sina remissyttranden över företagsbeskattningskommittens förslag framhållit, att tillfället nu
borde tas i akt att rätta till denna uppenbara felaktighet och genomföra samma skattesats för de båda i detta hänseende helt likvärdiga företagsformerna. I propositionen har emellertid finansministern lyckats undgå den besvärliga frågan genom att hänvisa till att
den icke har sammanhang med en av konjunkturpolitiska skäl betingad ändring av företagsbeskattningen. Man kunde annars tycka
att när företagsbeskattningen nu i andra avseenden är under reform, så borde det inte vara ur vägen att samtidigt rätta till ett
uppenbart missförhållande, helt oavsett om detta har något direkt
samband med de skäl, som i första hand dikterat det aktuella reformarbetet.
Såsom framhålles i propositionen kommer även efter ett genomförande av de nu aktuella skärpningarna våra regler för inventarieavskrivning och lagervärdering att alltjämt vara mera liberala än
i flertalet andra länder. Detta är i och för sig sant, men som redan
förut påpekats haltar jämförelsen om man inte samtidigt nämner
de favörer i främmande skattelagstiftningar som vår saknar – särskilt sedan kommittens förslag om viss utjämning mellan förlust
och vinst under olika år uteslutits i propositionen. I vilket fall som
helst kvarstår det faktum, att skärpningarna innebär en klar försämring av näringslivets betingelser och en påfrestning på före- 153
…. ·.-~’ . •–‘ –~’ill:.”e. r ·’. …, ,
Torsten Genberg
tagens likviditet vid en tidpunkt, då man på många andra håll
världen tvärtom söker att genom skattelindringar och andra åtgä
der på allt sätt stärka de egna företagens ställning i den inte1
nationella konkurrensen. Därtill kommer att vi redan förut arbeh
med en internationellt sett mycket hög kostnadsnivå och att de n
aktuella skärpningarna försvårar de rationaliseringssträvanden, SOI
skulle kunna bidra att sänka kostnaderna eller i varje fall motväg
ytterligare kostnadsstegringar, strävanden som därför ligger direl;
i linje även med de konjunkturpolitiska skäl, vilka sägas ha fön
stavat hela förslaget om ändrad företagsbeskattning.
Kanske allra mest betänkligt – sett på längre sikt – är emel
lertid att när man väl en gång övergivit den hittillsvarande fri
beten på området och ersatt den med fixa procentsatser, så ligge
frestelsen alltför nära att längre fram rucka på procentsatserna
en för företagen oförmånlig riktning, så snart nya konjunkturpoli
tiska överväganden anses motivera detta eller kanske snarare si
snart statskassan behöver mera pengar. Finansministerns uttaland1
beträffande lagervärderingsprocenten pekar i sådan riktning. Ocl
vad näringslivet mer än något annat är i behov av är att de reg.
ler, som kan komma att införas, blir för en längre tid förskonadt
från ytterligare skärpningar så att den ekonomiska planläggninger
kan ske efter något så när fasta linjer och i vetskap från ett år tili
ett annat om vad man har att rätta sig efter.
154

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner