Print Friendly

Pragmatismens gränser

Av Nils Karlson | 3 maj 2013

Ideologiernas död, som Herbert Tingsten förutspådde för 50 år sedan, tycks till sist ha inträffat. Men räcker pragmatismen för att utveckla Sverige? Nils Karlson, redogör för pragmatismens förtjänster, och dess svagheter.

Under de senaste decennierna har pragmatismen dominerat svensk politik. Den politiska debatten präglas av diskussioner om finjusteringar av redan etablerade system, stegvisa reformer, ett ständigt lyssnade på väljaropinioner och avsaknad av mer principiella debatter kring värden och verklighetsuppfattningar. Kontroversiella frågor tonas medvetet ner, till förmån för små steg framåt på mindre omtvistade områden. Striden står kring trovärdig krishantering och budgetbalans. Ideologiernas död, som Herbert Tingsten förutspådde för 50 år sedan, tycks till sist ha inträffat.

Frågan är dock hur man ska se på denna utveckling. Finns det gränser för pragmatismen? Detta är temat för denna artikel.*

Om man lyssnar på de ledande politiska partierna förefaller det onekligen som om allt vad ideologier heter har slängts på historiens sophög.

För något år sedan tydliggjorde statsminister Fredrik Reinfeldt sin syn: ”att dela upp rätt från fel idéer går emot min idé om att man måste förena detta med pragmatism och lyssnande.” Bilden förstärks av partisekreteraren Kent Persson som i sin blogg slog fast att politiskt ledarskap just handlar om ”att vara lyhörd och villig att hitta breda och pragmatiska lösningar”.

På motsvarande sätt har socialdemokraterna, åtminstone efter den juholtska parentesen, uttalat anammat ett pragmatiskt synsätt på politikens centrala områden. Exempelvis sa Stefan Löfven nyligen i en TT-intervju angående det tidigare hårt kritiserade jobbskatteavdraget: ”Man måste vara lite pragmatisk i politiken, nu får vi inse att det ser ut så här för vanliga löntagare. De ska inte ha någon skattehöjning.”

Frågan är dock om pragmatism verkligen räcker för att utveckla Sverige?

Ideologi eller pragmatism?

Politisk pragmatism kan enklast definieras som politik utan ideologi, dvs politik som bedrivs utan att styras av principiella uppfattningar om värden eller verkligheten.

En renodlad politisk pragmatiker har inga bestämda ideal som frihet, jämlikhet eller rättvisa. Inte heller har hon eller han starka uppfattningar om exempelvis arbetarklassens särskilda roll eller marknadsekonomins företräden. Alla sådana principiella uppfattningar betraktas av den politiska pragmatikern som osäkra eller tentativa – de behöver alla prövas och utvärderas mot den empiriska verkligheten, för att se om de verkligen ”fungerar” i praktiken, innan de accepteras.

Motsatsen är den politiske ideologen som har bestämda idéer, starka principer och normativa ideal, liksom bestämda uppfattningar om hur världen fungerar.

Pragmatismens styrka

Pragmatismens styrka är förstås den empiriska förankringen och intresset för en politik som fungerar praktiskt. Att förankra beslut i aktuell forskning, offentliga utredningar, testverksamhet i mindre skala osv är en klok strategi för den som vill genomföra reformer. Aktuell forskning, bl a vid Ratio, bekräftar att så är fallet. Särskilt betydelsefull är pragmatismen kanske för att undvika dåliga radikala reformer, där falska, oinformerade uppfattningar, styr handlandet.

Eftersom den politiska pragmatikern inte är låst vid några bestämda uppfattningar, vare sig om hur världen fungerar eller vilka värden som är viktigast, är det också enkelt att kompromissa i olika frågor när det gäller beslut och genomförande.

Pragmatismens svaghet

Pragmatismen har dock två svagheter. Den första är preferensen för status quo.

Väljaropinioner och olika intressen tenderar att försvara det bestående på bekostnad av framtidsinriktade reformer, oavsett hur stora fördelar dessa har. Särskilt gäller detta förändringar där existerande ordning gynnar vissa grupper, men där folkflertalet skulle tjäna på förändringen. Väljare reagerar dessutom mer negativt på försämringar jämfört med deras positiva reaktion på motsvarande förbättringar.

I denna typ av situationer står politiker som saknar principiella uppfattningar eller ideal sig lätt slätt. Att ”lyssna på folket” riskerar att blockera önskvärda förändringar.

Den andra och största svagheten i den politiska pragmatismen är att den underskattar betydelsen av kognitiva paradigm – mentala kartor – i det politiska beslutsfattandet. Vi använder alla förenklade modeller för att göra världen förståelig. Hur vi tänker bestämmer sedan i hög grad hur vi agerar.

Oavsett vad politikerna hävdar så spelar ideologier – mer eller mindre bestämda verklighetsuppfattningar och värden – betydande roll såväl för deras eget handlande som för väljarnas reaktioner. En socialist ser samma objektiva verklighet med andra glasögon än en liberal, och agerar följaktligen också annorlunda.

Därför måste även ideologisk förändring, det vill säga förändrade värden och verklighetsuppfattningar, vara ett centralt inslag i all mer genomgripande politisk utveckling.

Den svenska reformpolitiken

Svensk politik de gångna 25-30 åren kan illustrera pragmatismens styrkor och svagheter.

Pragmatismen är en viktig förklaring till Sveriges framångar. 1980-talets tidiga socialdemokratiska reformer, krishanteringen under Bildt-regeringen på 1990-talet och Göran Perssons skuldsanering och strukturreformer senare under samma decennium, liksom Alliansens insatser under de senaste åren, kan i betydande utsträckning ses som politik utan ideologi.

Ett pragmatiskt sökande efter fungerande lösningar på akuta samhällsproblem har framgångsrikt dominerat utvecklingen. Ett stort antal reformer har genomförts av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Den svenska välfärdsstaten har förändrats i grunden.

Men det är inte hela sanningen. Politikens förändring i marknadsliberal riktning under dessa år kan inte enbart ges en pragmatisk förklaring.

En ideologisk förändring i form av nya idéer, principiella uppfattningar, normativa ideal och bestämda verklighetsuppfattningar är den viktigaste förklaringen till Sveriges framgångar.

Även den skenbart pragmatiska politikern styrs i betydande utsträckning av olika kognitiva paradigm i sitt beslutsfattande. Idéer och ideologier spelar roll. Likaså krävs fasta principer och bestämda uppfattningar för att kunna stå emot olika särintressens försök att blockera önskvärda reformer.

Förändringen stimulerades i hög grad av motsvarande idéskifte i andra länder. Viktigast är sannolikt ändå den ideologiska omsvängningen i marknadsliberal riktning under 1970- och 1980-talen, före reformerna. SAF:s långsiktiga satsning på idéutveckling och opinionsbildning, liksom moderaternas kursändring under Gösta Bohman, är av avgörande betydelse. Där bidrog även enskilda akademiker och tjänstemän på finansdepartementet.

Kommunikationen med väljarna har dock inte riktigt hängt med i förändringen. Socialdemokraternas pragmatiska politik i regeringsställning har skett utan att politiken har förankrats i en ideologisk omprövning. Retorik och faktisk politik har inte hängt ihop.

Intressant är emellertid att moderaterna sedan katastrofvalet 2002 i stort sett har avskaffat sin mer ideologiskt orienterade agenda, till förmån för en uttalat pragmatisk politik. Det var också den som förde Alliansen till makten 2006.

Genom att delvis överta tidigare socialdemokratiska ståndpunkter och använda en retorik som försvarar välfärdsstatens bidrag och regleringar, lyckades partiet attrahera nya väljargrupper. I regeringsställning genomfördes sedan en politik som i många avseenden var väl så radikal som den förkastade. Med hänvisningar till aktuell forskning och opinionsundersökningar stärktes bilden av ett pragmatiskt, odogmatiskt parti.

En paradoxal situation

Sverige befinner sig idag i en närmast paradoxal situation. Trots att politikens innehåll har förändrats markant i marknadsliberal riktning de senaste 25 åren låter ofta den politiska debatten, från såväl socialdemokrater som moderater, som om Sverige fortfarande befann sig på 1980-talet.

Socialdemokraterna har svårt, både internt och externt, att försvara många av de viktiga och nödvändiga liberala reformer de varit med om att genomföra. Alliansen har på motsvarande sätt uppenbara problem med att stå upp för alltifrån vinstdrivande företag i välfärden till fortsatta privatiseringar och lagar om valfrihet inom vård, skola och omsorg. När det gäller frågor om rättvisa, fördelningspolitik och marginalskatter råder närmast handlingsförlamning.

Följden är att den svenska reformpolitiken har gått i stå. När den pragmatiskt förda politiken saknar ideologisk förankring i principiella uppfattningar om värden eller verklighet, saknas också förutsättningar för att utforma och i val söka stöd för en framtidsinriktad politik. Den ideologiska kompassen saknas, liksom det politiska ledarskapet. Konsekvensen är att väljare och medborgare känner sig vilsna och osäkra om vart Sverige är på väg.

Precis här befinner sig Sverige idag. Det är hög tid för ideologisk förnyelse.

* För en utförlig analys, se kapitlet ”The Limits of Pragmatism in Institutional Change” i den nya antologin på Knowledge and Policy Change, red. Henrik Lindberg (Cambridge Scholars Publishing).

nils_karlsonNils Karlson är docent och vd för Ratio. Den 13 maj anordnar Ratio ett seminarium om kunskap och politisk förändring: är det kunskap eller idéer och ideologi som utgör grund för politisk förändring?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner