Print Friendly

Politik och historiskt tänkande av idag i Östra Mellaneuropa

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

….
POLITIK OCH HISTORISKT TÄNKANDE
AV IDAG I ÖSTRA MELLANEUROPA
Av professor HERBERT LUDAT, Munster
DEN 20 juni 1950, några få dagar före Koreakonfliktens utbrott,
när det kalla kriget mellan öst och väst nalkades en höjdpunkt,
lät Stalin i Pravda offentliggöra ett brev, i vilket han- för första
gången på 11 år – uttalade sig i en ideologisk fråga och fördömde
den sovjetryske språkforskaren Marrs dittills oantastliga språkvetenskapliga dogmer. Därmed prisgavs den marxistiska uppfattningen om språket som uttryck för materiella och sociala villkor,
som skapelse av en härskande klass, och förkunnades språkets allmänt nationella karaktär och dess giltighet för samhällets alla
medlemmar och klasser som den numera enda rätta ståndpunkten
för sovjetrysk vetenskap. Språket är inte längre en produkt av en
enda epok utan fortlever ojämförligt mycket längre än varje tillfällig social under- eller överbyggnad, det är oberoende av enskilda
historiska perioders längd, dvs. evigt. Och om under den historiska
utvecklingens lopp olika folks språk sammanstråla, uppstår inte
längre, såsom den hittills gängse marxistiska teorin gjort gällande,
ett nytt språk genom blandning, utan det starkaste av dem- hittills alltid ryskan- utgår som segrare, berikat och styrkt genom
ordförråd från de främmande språk, i vilkas ställe det träder.
Betydelsen av Stalins här endast i korthet antydda förklaring,
som kompletterades genom ytterligare fyra brev i frågan, kan
knappast överskattas, men är ej heller lättbegriplig för den västerländske betraktaren. Orsaken är att söka däri, att de fem stalinbreven ej endast behandla språkvetenskapliga frågor, utan därutöver innehålla den nya giltiga uppfattningen om statens roll,
läran om den självständiga aktiva överbyggnaden och utgestaltningen, ja, relativiseringen av hela det marxistiska systemet.
Dessa nya teser motsäga visserligen enligt den officiella tolkningen ej Marx’ lära, då socialismen på grund av tidsläget kan
förverkligas blott i ett land och ännu ej i hela världen, såsom Marx
och Engels ville. Likväl går det ej att förneka, att i den nya tesen
267
-\ ._..
.• ,. -~————–_.._ _ _……,_ _~…2_::___;__ _ _ _ _ _ _ _ _ __
Herbert Ludat
om den aktiva överbyggnaden, som utvecklas till en självständig
kraft och självständigt kan förvandla och likvidera den gamla basen och de gamla klasserna, ligger något fullkomligt nytt, som går
utanför gränserna för den klassiska läran, kort sagt, att den ideologiska tyngdpunkten avsevärt förskjutits genom Marrs avsättning.
Det som ger stalinbreven deras stora vikt och epokbildande betydelse är följande: Det är i dem inte endast fråga om åsidosättarrdet av en abstrus och med den gällande språkvetenskapliga
uppfattningen oförenlig teori, som hittills gällt som det fullkomligaste uttrycket för den rena ekonomiska marxismen. Dessa brev,
som åberopa de nationella språkens egenvärde och varaktighet,
måste uppfattas som det starkaste betonande och bejakande av den
nationella traditionen. De bilda slutlänken i en kedja av talrika
dekret och förordningar, bakom vilka står den principiella förskjutningen av åskådningarna från en sfär av iskall dialektik till
glödande sovjetpatriotism. De äro s. a. s. sigillet under proklamationen om en ny sovjetrysk historielära, som bestått eldprovet i
det fosterländska krigets kamp för livet, och som under efterkrigsåren byggts upp som kronan på den marxistisk-leninistiska tankebyggnaden.
Början till denna förvandling kan dateras till åren 1931-1934,
när Stalin med ett penndrag undanröjde den marxistiska historievetenskapens dittills giltiga dogm och inledde en fullkomlig omvärdering av världshistorien. Den bild, sovjethistorikerna dittills
skapat i den klassiska marxismens anda med tillämpning av den
historiska materialismens metoder, fri från alla nationella värderingar, var nu inte längre tillräcklig. Begreppen hembygden (Rodina) och patriotismen upptäcktes och ställdes i centrum, och
man återvände till traditionerna från Rysslands förflutna. Därmed ökades väsentligt den psykologiska stötkraften i iden. Den
sammanstrålade med det ryska folkets messianska föreställningar
och känslovärden och sammansmälte intimt med marxismens befrielsemission. Men nu blev det de sovjetryska historikernas uppgift att ge världshistorien en ny innebörd och skapa en fast lärobyggnad, i vilken Sovjets folk, och framför allt det ryska, skall
intaga den ledande platsen, och som förkunnar för världen, att inte
endast det klasslösa samhället – såsom den marxistiska teorin menade- utan Sovjetunionen representerad av Ryssland ända från
mänsklighetens begynnelse varit hela den historiska utvecklingens
mål.
268
—————–~–.~—-~~~~~—-~——-
~—
Politik och historiskt tänkande
Denna uppfattning drar med sig oerhörda konsekvenser. Det
väsentliga är den väldiga utvidgningen i tid och rum av den
sovjetryska historiebilden. Historiska företeelser hos alla de folk,
som tillhöra Sovjetunionen eller ha lyckan att med denna som
pionjär ryckas med på marschen mot det klasslösa samhället, få
här sin plats och nya tolkning, så att Sovjets historia redan nu,
tack vare arkeologiska forskningar i Centralasien, sträcker sig
bakåt i tiden till tredje årtusendet före Kristi födelse, medan den
ännu för ej så länge sedan började med oktoberrevolutionen 1917.
Forskningen lägger hela tyngdpunkten på två områden: för det
första på den i marxistisk anda passande uttydningen av den gradvisa ekonomisk-sociala utveckling, som det berörda folket genomgått från ursprunglig egendomsgemenskap över slavdrift, feodalism och kapitalism till övergången till socialismens läger; för det
andra påvisandet av en pionjärroll i det förgångna, dvs. att folket
i fråga nått det ena eller det andra utvecklingsstadiet tidigare eller rent av hoppat över det, i motsats till den övriga, särskilt den
västliga världen. En välorganiserad kader av vetenskapsmän från
alla ämnesområden arbetar på att upprätta denna tankebyggnad.
Denna historiska lärobyggnad är i dag ett faktum, och den tjänar
enbart till att förhärliga Sovjets folk, vars fosterlandskärlek och
nationalstolthet här ha funnit sin plats och tagit gestalt.
Som resultat av det senaste kriget ha nu även östra Mellaneuropas folk mellan Östersjön och Svarta havet dragits in i Sovjetunionens maktsfär. Sovjets inflytande sträcker sig i dag över
balter, väst- och sydslaver och ungrare och djupt in i CentralEuropa. Och ingenstädes visar sig nu tydligare, hur diametralt
motsatt den sovjetryska historiekonstruktionen är den bild, som
man i Västeuropa har av mänsklighetens historia. I denna zon kom
det till en oförsonlig sammanstötning mellan de båda historieuppfattningarna: å ena sidan i brokig mångfald nationella, delvis
övernationella kristligt-västerländska föreställningar om detta
områdes mer än tusenåriga historia, å andra sidan en konsekvent
tillämpning av det sovjetryska schemat om österns tidiga självständiga och t. o. m. överlägsna pionjärartade utveckling i förhållande till den antik-kristna germansk-romanska världen.
Omstörtandet av de politiska förhållandena i östra MellanEuropa innebär därför inte endast ett historiskt utan samtidigt
också ett historiskt-ideologiskt fenomen av första ordningen, som
förtjänar att uppmärksammas av västerländska historiker. Alla
folks och staters historia inom denna zon, i Sovjetrepublikerna och
269
Herbert Ludat
folkdemokratierna, blir i dag föremål för en fullständig omtydning
och nyvärdering. Med tillämpning av den historiska materialismens principer och metoder betonas, att dessa folks inhemska traditioner och egenartade krafter äro de egentliga historiebildande
elementen i deras historiska utveckling. Folkets breda massor –
ej längre dess övre skikt – förklaras vara den verkliga historiebäraren och jämföras därvid med det ryska folkets positivt hjälpande roll som befriare från Västerlandets kulturnedrivande inverkan. Tillvägagångssättet framgår klart av talrika exempel:
l) I Estland visades för ett par år sedan en av den sovjetryska
vetenskapen livligt välkomnad utställning. I denna firades perioden från 500- till 1200-talet som den stora tid, då ester och slaver
lärde känna varandra och samarbetade mot Västerns erövrare,
danskar, tyskar och svenskar. Tiden från 1700-talet fram till första
världskriget betecknades som en period, under vilken de vänskapliga relationerna mellan de båda folken fördjupades. Mellanperioden var en tid, då de med våld skilts från varandra, och den
»gyllene Sverige-tiden», som ännu står som ett levande begrepp
för· Estlands folk, brännmärks såsom en epok av värsta slaveri
och utpressning, från vilken esterna befriades av Peter den store.
Denna tolkning finner man såsom resultat av ett estniskt-sovjetryskt samarbete i den halvofficiella framställningen i »Estniska
SSR:s historia», vilken i slutet av förra året annonserades som ett
verk av estniska och sovjetryska historiker i gemenskap och som
sedermera publicerats.
2) I Lettland granskades första bandet av »Lettiska SSR:s historia» på ett sammanträde i Lettiska vetenskapsakademien i Riga
i slutet av år 1951. I detta arbete betecknas letternas inlemmande
i den västerländska kulturkretsen genom Tyska Ordens välde likaledes såsom en tillbakagång för letterna i deras nationella liv, som
redan långt före 1200 existerat som en historisk enhet med feodal
organisation. Efter 1200 råkade de så in i en period av förtryck, utpressning och slaveri.
3) Från Tjeckoslovakien ha vi liknande vittnesbörd om försök
att omtolka den tidigare historiebilden i historiska framställningar, såsom i första häftet av Ceskoslovenskij Casopis Historicky,
och i ansträngningarna att samordna det historiska förloppets
perioder med det ryska folkets och de andra östliga grannfolkens.
Med särskild skärpa gör man här upp räkningen med de »kosmopolitiska böjelserna» i den tjeckiska historieskrivningen alltsedan
1800-talet, vilka efter 1918 i den nya staten ledde till en andefattig
270
,,
Politik och historiskt tänkande
beundran för den europeiska västern och förfalskade tjeckiska folkets historia.
4) Även för Rumänien har 1952 en ny historieteori förkunnats
av försvarsministern och armens överbefälhavare, general Bodnaras. Enligt denna har Donaufurstendömets oavhängighet alltid varit ett mål för den ryska politiken, medan den ständigt saboterats
av Turkiet, England, Österrike och Tyskland.
Även i Ungern och särskilt tydligt framför allt i Polen, vartill vi skola återkomma mera i det följande, märker man denna
»historierevolutiom. Det är uppenbart frågan om en enhetlig, planmässigt framskridande process, som i sin första fas omedelbart
efter krigets slut 1945/46 i det närmaste blev resultatlös, men som
överallt kommit i full gång fr. o. m. början av detta årtionde. Det
gäller att tvinga den sovjetryska historieuppfattningen på de i
Sovjetunionens maktsfär nykomna folken i östra Mellaneuropa.
Var och en, som med sina traditionella historiska föreställningar tänker på detta områdes historia, är kanske först böjd att
inte alltför mycket fästa sig vid den revolution i den gamla historiebilden och det traditionella historietänkandet, som den sovjetryska historietolkningen innebär. Det står dock fast, att dessa
folks inträde i den europeiska kulturgemenskapen var en följd av
deras kristnande, och att deras historiska utveckling till fullvärdiga och jämbördiga medlemmar av denna gemenskap vid sidan
av och i nära förbindelse med medeltidens romersk-germanska
värld byggt på antik-kristlig grund. Det övriga, av Moskvas uppstigande präglade Östeuropas historia fick som bekant ett helt annat förlopp. Detta förlopp är även till sin inre struktur väsensskilt från sina motsvarigheter hos folken i östra Mellaneuropa. Det
faktum att Moskva övertog antik-kristliga traditioner från det
gamla riket i Kiev och mottog västerländska kulturelement från
och med 1500-talet är för vår och de mellanösteuropeiska folkens
traditionella historiebild fullkomligt otillräckligt och alls icke
ägnat att slå en bro över den djupa klyftan mellan de båda områ-
denas historia.
Men den fulla betydelsen av denna omvärdering av det förgångna, hela vidden av detta angrepp mot västerländska traditioner inom det berörda området genom den ifrågavarande nyskapande historieuppfattningen låter sig helt uppskattas först genom
ett detaljerat studium av förfaringssättet och etapperna. Det bästa
exemplet är Polen, vilket som bekant har en mer än tusenårig,
obruten västerländsk tradition, ett utpräglat historiskt medve- 271
Herbert Ludat
tande och en metodiskt och institutionellt framstående och välutrustad vetenskap. Då dessutom här den historievetenskapliga
produktionen åter kom i gång genast efter det att staten återupprättats år 1945, kan man tack vare det rika materialet i detalj tydligt följa den sovjetryska historieuppfattningens uppgörelse med
den traditionella forskningen och dess historiebild. För att helt
förstå detta historiskt-ideologiska förlopp borde man egentligen
också ta hänsyn till hur alla politiska, sociala och ekonomiska betingelser förändrats sedan folkrepubliken Polen skapats. Här skall
jag emellertid medvetet bortse från detta och begränsa framställningen till vad som enbart rör historievetenskapens område.
Först ett par anmärkningar för att karakterisera huvuddragen
i det traditionella polska historietänkandet. Det första karakteristiska draget, medvetandet om att tillhöra den latinskt-västerländska kulturkretsen, har alltid varit så rotfast i polskt historietänkande, att det ej fordras något speciellt bevis härför. Ända
från medeltiden, så länge det funnits en polsk historieskrivning,
har man aldrig övergivit denna grundsats. Trots mycken spänning och irritation vid västra gränsen ha de band, som oupplösligt
binda Polen vid de västerländska kulturtraditionerna, aldrig på
allvar satts i fråga eller ens försvagats till fördel för östliga kulturelement. Politiska eller andliga rörelser, som kommit eller inspirerats österifrån, som t. ex. panslavismen, ha därför aldrig
väckt nämnvärt gensvar. Polens historiska utvecklingsförlopp till
adelsrepublikens undergång är bästa belägget för detta påstående.
Med detta förlopp hänger så det andra karakteristiska draget samman, nämligen kluvenheten i det polska historietänkandet: med
minnet av medeltidens piastiska stat blandade sig sorg och smärta
över förlusten av de gamla gränserna mot Oder och Östersjön,
och med stoltheten över den polsk-litauiska unionens stora förflutna under Jagellonernas och adelsrepublikens tid blandade sig
en kulturmissionsartad överlägsenhetskänsla, en känsla av att
vara bärare av västerländska traditioner i Östeuropa. På så sätt
lades den historiska traditionen till grund för två historisk-politiska uppfattningar, som bäst kunna betecknas såsom den >>piastiska» och den »jagellonska».
För polskt historietänkande har det varit av avgörande betydelse, att den moderna polska nationen under senare hälften av
1800-talet bildades under dominerande inflytande från nationaldemokraterna, som hade sin tyngdpunkt i de västliga områdena
och i tyskarna sågo arvfiender till det polska folket. Sedan alla de
272
– Politik och historiskt tänkande
tre makter, som delat Polen, brutit samman, blev den piastiska
uppfattningen ledande. De gränser, som uppnåddes i Versailles,
syntes på ett strålande sätt rättfärdiga tron på den egna kraften
och uppfattades som ett minimum av vad Polen historiskt sett var
berättigat till. Då Pilsudskis förhoppningar att kunna återställa
det jagellonska Polens historiska gränser i öster ej gingo i uppfyllelse, och då Sovjetunionens självisolering också hämmade diskussionen rörande den jagellonska uppfattningen, vann den västerut riktade piastiska historieideologien ökad betydelse och aktualitet tack vare den politiska spänningen gentemot Tyskland och
de livliga meningsskiljaktigheterna gentemot tysk vetenskap.
Betecknande härför var grundandet av betydelsefulla forskningscentra, framför allt i Posen, Thorn och Kattowitz, som propagerade även i utlandet genom skicklig publikationsverksamhet
för polska forskningsresultat och uppfattningar. De flesta av vetenskapsmännen utgingo i sina arbeten från en föreställning, som
till måttstock hade en piastisk stormakt från 900- och 1000-talen
med inriktning mot norr och väster. I skenet av denna föreställning framstod västslavernas historiska utveckling som en ständig
reträtt inför tyskarnas »Drang nach Osten». I jämförelse med detta
trädde östra Polens historiska problematik långt tillbaka, emedan
det knappast fanns någon kontakt med sovjetrysk vetenskap.
Dessa drag hos den polska historieskrivningen mellan de båda
världskrigen ha fått stor betydelse för vad som hänt på senaste
tiden. Tillsammans med alla smärtsamma erfarenheter under den
tyska ockupationen ha de jämnat vägen för ett avståndstagande
från den jagellonska uppfattningen och ha i utomordentligt hög
grad främjat uppfattningen av en historisk forskning i antitysk,
piastisk anda. Folkrepubliken Polens historievetenskap fr. o. m.
1944/45 knöt genast an till förkrigstiden i sin organisation, sina
metoder och ideologiska inriktning. Medan statens politiska, ekonomiska och sociala struktur i grund förändrades, förblevo vetenskapen och med den historieforskningen och historiebilden oförändrade, och kanske ingenstans blev diskrepansen gentemot den
nya socialistiska verkligheten så påtaglig, som på just detta område. Försök att få till stånd en användning av den dialektiska och
historiska materialismens principer och metoder strandade, och
man söker förgäves spår av marxistisk historietolkning i de första
efterkrigsårens historiska publikationer. Den polska historievetenskapen var alltigenom traditionellt och nationellt inställd. Den
bestämdes av föreställningar och metoder, som enligt marxistisk
21- 543446 Svensic Tidskrift 1954 273
·f •.~
Herbert Ludat
uppfattning tillhörde den övervunna borgerliga kapitalistiska epoken. Den bekymrade sig varken om den »progressiva» sovjetryska
historieforskningens resultat eller gjorde sig till förespråkare för
dennas axiom, att klasskampen är drivkraften i historieutvecklingen. Kort sagt, den polska historiebilden förblev orubbligt kvar
i de västerländska traditionernas hägn. Den måste därför enligt
sovjetideologien betecknas som reaktionär, kosmopolitisk och västerländsk.
Den sovjetryska vetenskapen kritiserade naturligtvis denna
hållning och fordrade en omfattande revision av polska föreställningar och metoder, med den överlägsna sovjetryska historieskrivningen som ledstjärna för en »progressiv» polsk forskning. Redan
i denna kritik från åren 1946/49 blev det klart vad saken gällde:
i stället för att ta hänsyn till polska folkets breda massa i dess
sociala och ekonomiska utveckling vid sidan av de övriga östliga
folken och framför allt det ryska, hade polskt historietänkande
hittills endast, såsom förhäxat, sysslat med överklassens andliga
prestationer och politiska avgöranden inom ramen för västerländsk kulturutveckling. Det hade därför varken tjänat nationens
sanna intressen eller förstått det sovjetiska och framför allt det
ryska folkets revolutionära pionjärrolL Den polska vetenskapen
var däremot på rätt väg genom sin piastiska ämnesinriktning, som
betonade de urslaviska traditionerna. Därmed hade man förklarat
krig mot alla kosmopolitiska och västerländska sympatier, mot den
borgerliga nationalismen och objektivitetsidealet
På historikerdagen i Breslau hösten 1948 märktes ännu ingen
förändring i historievetenskapens hållning. Det första framträ-
dandet av marxistiska forskare kom att sakna betydelse för helhetsbilden. Ännu i början av 1950 tycktes den polska forskningens
metodiska och ideologiska grundvalar stå orubbade. Men då började inom ramen för den nyss tillkännagivna sexårsplanen förberedelserna för den polska vetenskapens första kongress och därmed den statligt dirigerade omvandlingen inom alla vetenskapliga discipliner, varvid man tog itu med den forskning, som förblivit traditionell. Inom den historiska vetenskapen, liksom på alla
andra områden, leddes diskussionen av »progressivt» inställda
kadrer, vilka på oräkneliga konferenser och möten avslöjade de tidigare tankekategoriernas och forskningsmetodernas klassbundna
karaktär och förklarade den dialektiska och historiska materialismen som den enda legitima vetenskapliga principen.
Det motstånd, som måste övervinnas, var avsevärt. Men redan
274
==
Politik och historiskt tänkande
händelserna 1950 betydde ett avgörande ingrepp och inledde revolutioneringen av historietänkandet. Bland mängden av händelser nämner jag endast de två viktigaste: de polska historikernas
arbetskongress i Breslan i juli och de sovjetryska och polska
forskarnas konferens i Moskva i oktober 1950. I Breslan reviderades den piastiska dogmen om ständig och immanent arvfiendskap mellan det tyska och polska folket med hjälp av ren ekonomisk materialism. Man avsvor sig här alla metafysiska och idealistiska premisser, vederlade föreställningen om att de polsk-tyska
motsättningarna skulle vara klara och oföränderliga, och såg orsaken till spänning och konflikter i produktionsförhållandenas utveckling och i klasskampen. Även i denna rent marxistiska tolkning förblev det obestritt, att Polen hade Västerlandet att tacka
för de krafter, som genomfört dess historiska uppbyggnad, och
var en ständig medlem i det västerländska traditionsområdet. Ty i
denna nationellt indifferenta materialistiska historieuppfattning
frågades enbart efter sociala och ekonomiska villkor, och därför
hälsades och erkändes alla element som tjänade framåtskridandet
på vägen till socialism (jfr referaten och diskussionerna i polska
tidskriften Sob6tka V, 1951, s. 1-90). ·
Det är tydligt, att detta försök att revidera den polska historiebilden i hög grad var oförenligt med den ryska uppfattningen. På
Moskvakonferensen ett par månader senare förelades de polska
marxistiska historikerna det sovjetryska schemat för den polska
historiska utvecklingens förlopp, vilket skulle tjäna dem som
rättesnöre i deras kommande arbete. Den stora betydelse sovjetrysk vetenskap tillmätte Moskvakonferensen har sannerligen tillfullo berättigats genom schemat självt och dess följder [jfr konferensprotokollet med schemat för den sovjetryska historiebilden
betitlat »Osnovnyje problemy istorii Pol’si» (Grundproblemen i
Polens historia) i Kratkie Soobscenija, nr 4/5, Institut Slavjanovedenija, 1951, Akad. Nauk SSR].
Enligt sovjetrysk uppfattning tolkas Polens historia liksom
Rysslands såsom en social-ekonomisk process, i vilken uppstigandet av en regerande klass ger en kommande epok dess prägel genom åtföljande förändringar i produktionsförhållandena. Klasskampen får spela rollen av motor, faserna i den polska och ryska
processen äro desamma och visa en överraskande överensstämmelse i tid. För att till resultat få en sådan kronologisk parallell
blev det visserligen nödvändigt att efter ryskt mönster antedatera
även den polska historieutvecklingen med flera århundraden, så
275
Herbert Ludat
att den polska statens födelse inte längre sammanfaller med den
enligt källorna första påvisbara existensen i mitten av 900-talet,
utan är att söka redan på 500-talet. Polsk och rysk historia ha vidare ett framträdande gemensamt drag i att båda folken genast
trädde fram under feodal-statliga former. Därmed hoppade de över
stadierna i slavhushållningens för övriga samhällsbyggnader ka~
rakteristiska stadium och övertogo genast rollen av framstegsbärare. Den polska feodalismen, vilken enligt denna uppfattning
kan uppdelas i fem etapper, varade till1864 och sammanfaller därmed nästan på året med avslutandet av Rysslands feodala period.
Från denna tidpunkt daterar man den borgerligt-kapitalistiska
perioden, som i Ryssland fick sitt slut med Oktoberrevolutionen.
I Polen hindrades utvecklingen emellertid genom inblandning av
västerländsk kapitalism, och perioden avslutades först efter upphävandet av den tyska ockupationen genom röda armens befrielse.
Såsom gräns mellan perioderna har man satt 22 juli 1944, den dag
då polska kommitten för nationell befrielse bildades.
Först genom en detaljgranskning, som vi här måste avstå från,
kan man med full klarhet se, hur grundligt man samordnat Polens och Rysslands historia, och hur tillspetsat den polska autonoma utvecklingen, inom ramen för en historisk gemenskap med
övriga östliga folk, sättes i motsatsställning till Västerlandet.
Men så mycket är tydligt: det för Polens förflutna avgörande
kännetecknet ser man i den med Ryssland gemensamma utvecklingen av de sociala och ekonomiska förhållandena och ej längre
som enligt den traditionella uppfattningen i den prägel, som den
polska kulturen inom ett övre skikt fick genom sammansmältning
av västerländska livsformer med specifikt polska traditioner. Genom denna nya belysning får Västerns insats en helt negativ värdering. Anammandet av kristendomen i dess latinska form blir en
huvudorsak till Polens kulturella efterblivenhet och sena utveckling och en anledning till tyskarnas ständiga angrepp. övertagandet av västerländska produktiva krafter under tiden för tyskarnas
östliga kolonisation bär skulden till böndernas utsugning och
adelns växande makt, som förhindrar uppbyggandet av en centraliserad statsmakt och som genom sin expansiva östpolitik framkallat statens undergång. Krig mot tyskheten betecknas alltid som
rättfärdiga krig, krig mot ryska folket däremot som orättfärdiga.
Polen blir med andra ord i denna historiebild förvandlat från en
bärare av västerländska traditioner till en länk i den östliga historiska gemenskapen.
276
Politik och historiskt tänkande
Moskvakonferensens tolkning gör ett slut på alla traditionella
»borgerliga» historieuppfattningar och alla experiment med materialistiska uttydningar. De protester, som från början höjdes
rörande avgörande punkter i periodindelningen av det historiska
förloppet, ha sedermera återtagits. Konferensen i Otwock i början
av år 1952 förklarade den i Moskva givna tolkningen bindande för
polsk forskning. De båda sista årens vetenskapliga produktion går
redan helt i stil med den officiellt fastställda linjen. Emellertid har
inte endast det omedelbara ingripandet av sovjetryska historiker
bidragit till segern för den »progressiva» vetenskapen. Den piastiska tanken i deciderat antitysk och urslavisk anda och det genom en högt kvalificerad social och ekonomisk forskning skolade
sinnet för den historiska utvecklingens materiella grundvalar äro
de kanaler, som omvälvningen av de traditionella principerna och
metoderna och anpassningen av polskt historietänkande efter ryskt
mönster följa.
Denna uppfattning av Polens historia uppfyller alla den sovjetryska ideologiens villkor. Syntesen av materialistisk och nationalistisk historieuppfattning, av marxistisk eskatologi och sovjetpatriotism tillämpas konsekvent. Genom att förklara folkets breda
massa för bärare av den historiska utvecklingen splittras och omvälves den traditionella historiebilden. Den hävdvunna nationalismen ompräglas ändamålsenligt och förvandlas till en proletariatets patriotism, som betraktar det förflutna genom klassideologiens prisma.
Det polska exemplet visar förfaringssättet på ett eftertryckligt, nästan klassiskt sätt och klargör dessutom bakgrunden till
och verkningarna av den historiebildens revolution, som pågår i
hela östra Mellaneuropa. Den väl sällan ännu i hela sin räckvidd
insedda betydelsen av denna fråga för europeisk samtid och framtid gör det angeläget att påvisa denna företeelse, som har till mål
att göra våra dagars politiska verklighet till även en historisk så-
dan. Att häremot vädja till den europeiska vetenskapens traditioner, av vilka det objektiva sanningssökandet är den förnämsta, utgör huvudändamålet med denna framställning. Ty endast strävandet att gemensamt tjäna sanningen sine ira et studio kan lägga
grunden till en äkta förståelse och gemenskap, så att vetenskapen
inte skiljer utan förenar folken.
277

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner