Print Friendly

Per Stenmarck; Ryktet om kostnaderna för EUs utvidgning överdrivna

Av Redaktionen | 31 december 2000


2000


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ro
c.
o,_
::l
UJ
et om kostnaderna
l av Per Stenmarck
Kostnaderna för EU:s utvidgning ryms inom den nuvarande budgeten.
På längre sikt måste dock EU:s bidragspolitik reformeras i grunden
om inte budgettaket skall spräckas.
T
IO ÅR EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET var sex
av Västeuropas länder i färd med att avsluta
bildandet av den största handelsgemenskapen i Europa. Tio år efter Berlinmurens fall
väntar länderna i Central- och Östeuropa
fortfarande på att bli medlemmar i den Europeiska Unionen.
Den utvidgning som EU just nu står inför är speciell
både i räckvidd och mångfald. Aldrig förr har EU förhandlat med så många länder samtidigt. Tretton länder
har formellt ansökt om medlemskap; Estland, Lettland,
Litauen, Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Slovenien
Bulgarien, Rumänien, samt medelhavsländerna Cypern,
Malta och Turkiet. Om man undantar Turkiet, som har
status av kandidatland, men som EU av politiska skäl
inte förhandlar med, så kommer detta att öka EU:s yta
med 34 procent och befolkningen med 105 miljoner.
EU:s medlemsstater deklarerade vid toppmötet i
Köpenhamn 1993 att ”de associerade stater i Centraloch Östeuropa som så önskar skall bli medlemmar i
Europeiska unionen. Anslutningen skall äga rum så snart
som en associerad stat kan möta kraven för medlemskap
genom att uppfylla de ekonomiska och politiska villkoren”. Europeiska rådet fastställde villkoren för medlemskap, som bland annat utgörs av stabilitet hos de institutioner som garanterar demokrati, en fungerande marknadsekonomi liksom beredskap att stå emot konkurrenstryck och marknadskrafter inom unionen samt förmåga att uppfylla medlemskapets skyldigheter. De ekonomiska och politiska villkoren formulerades först i
Köpenhamn och justerades senare vid Europeiska rådets
möten i Madrid (1995) och i Luxemburg (1997).
strategin inför anslutningen har utvecklats för att
underlätta anslutningsförfarandet. Huvudsakligen består
denna av Europaavtal med de tio Central- och Östeuropeiska länderna och anslutningsavtal med Turkiet, Malta
och Cypern. Dessa avtal handlar om samarbete i en lång
rad frågor, om så kallad tillnärmning av lagstiftning samt
till att fastställa ett frihandelsområde mellan EU och
kandidatländerna. Till detta skallläggas nationella program för vart och ett av kandidatländerna, för antagande av Europeiska unionens regelverk, och olika föranslutningsinstrument såsom PHARE, ISPA för miljö- och
transportinfrastrukturer och SAPARD för anpassningsstöd på jordbruksområdet. Det belopp som beräknats
för föranslutningsstödet fastställdes av Europeiska rådet
i Berlin till3 120 miljoner euro eller knappt 27 miljarder
kronor per år under budgetplanens giltighetsperiod.
Den 31 mars 1998 startade anslutningsförhandlingarna med sex kandidatländer i den så kallade Luxemburg-gruppen: Estland, Polen, Ungern, Tjeckien, Slovenien och Cypern. Vid toppmötet i Helsingfors i december 1999 tillfördes sex länder i Helsingforsgruppen: Lettland, Litauen, Slovakien, Bulgarien, Rumänien och
Malta. Därmed utvecklades förhandlingarna från det
som i massmedia brukar kallas 5+l tilll0+2.
Det finns för EU anledning att se på utvidgningen
ur flera olika perspektiv. Inte minst är de ekonomiskaoch budgetmässiga aspekterna viktiga. Systemet för egna
medel är avsett att gälla även för de nya medlemsstaterna. Dessa kommer inte att vara ”nettogivare” till budgeten. När Finland, Sverige och Österrike blev medlemmar kunde en övergångsperiod medges därför att dessa
länder anslöt sig till unionen med fullt deltagande i systemet för jordbrukspriser. De nuvarande kandidatländerna åtnjuter redan stöd via ED-instrumenten. Därför
kommer dessa att tillämpas fullt ut i de nya medlemsstaterna från och med anslutningsdatum. Systemet för
egna medel borde därför också kunna tillämpas detta
datum.
TILLVÄXTEN ÖKAR
Ett stort antal undersökningar har genomförts som redogör för kostnaderna i samband med EU:s utvidgning.
Metoder och resultat skiljer sig åt. Endast några av
undersökningarna innehöll en direkt budgetmässig
kalkyl.
De flesta internationella undersökningarna visar på
en makroekonomisk vinst av utvidgningen i form av en
årlig ökning av tillväxten på omkring 0,2 procent av BNI
fl!llSvensk Tidskritt l2ooo, nr s-61
1
m
c
–.
o
-o
Q)
U.su idgn1ng d l~
•••
t
Tio år efter Berlinmurens fall väntar
länderna i Central- och
Östeuropa fortfarande
på att bli medlemmar i
den Europeiska
Unionen.
inom dagens femton medlemsstater. Detta innebär en liten
men positiv effekt som mer än
väl täcker merkostnaderna för
utvidgningen. För de nya medlemsstaterna kommer vinsten att
bli mycket större.
0,2 procents årlig ökning av
BNI är självklart inte skäl att
vara vare sig för eller emot
utvidgningen. Utvidgningen har
många fördelar, som ofta är svåra att uppskatta i siffror:
• utvidgad och stabil demokrati och goda förutsättningar för varaktig fred i Europa
• delaktighet i den största gemensamma marknaden
i världen med nästan 500 miljoner människor och
25 procent av världshandeln,
• ökad konkurrens och snabbare reformprocesser i
Västeuropa,
• förbättring av miljön,
• en möjlighet till ökad ekonomisk tillväxt i hela
Europa,
· i ett längre perspektiv en gemensam valuta.
Det är också viktigt att se skillnaderna mellan de budgetmässiga effekterna av utvidgningen och de kostnader
som skulle finnas även utan utvidgning. Budgeteffekterna är tydligast inom jordbrukssektorn och för strukturfonderna och har mer att göra med EU:s politik på
dessa områden och mindre med kandidatländerna. Kostnader som är förknippade med bland annat miljö och
energi kommer under alla omständigheter att påverka
EU. Det är till exempel svårt att se hur Estland skall
kunna ha råd- eller hållas ansvarigt för- att själv bekosta saneringsarbetet efter Sovjetunionens, ockupationsmaktens, brytning av vapenuran.
lSvenskTidskrift l2ooo,nr s-61 f.D
ro
0..
o
1.–
:::::l
w
Det extra EV-toppmötet i Berlin i mars 1999 tog
beslut om budgetplanen för utvidgningen. Detta infördes i det interinstitutionella avtalet i maj 1999 som en
överenskommelse mellan EU:s olika institutioner:
Budgetplanen utgår från dagens femton medlemsstater. EU:s tak för så kallade egna medel är sedan många
år tillbaka begränsat till 1,27 procent av medlemsländernas totala BNI. För 2000 har budgeterats en utnyttjandegrad av 1,12 procent vilket ger en viss marginal för
att kunna öka anslagen för stöd till kandidatländerna. I
själva verket har endast 1,07 procent utnyttjats, vilket
ger en allt snabbare utveckling mot en budgetnivå där
utvidgningen lättare blir genomförbar.
EU:S BUDGET ÄR STARK
I mars 1999 beräknade EV-toppmötet att utvidgningen
skulle inledas 2002. Därför avsattes särskilda medel för
utvidgningen från detta år. I budgeten har därför reserverats omkring 4,3 miljarder euro, 37 miljarder kronor, av
vilka 1,6 miljarder euro avser jordbruksutgifter, för att
stödja de nya medlemsstaterna. Fram till2006 växer beloppet till 14,8 miljarder- 112 miljarder kronor- varav 3,5
miljarder euro handlar om jordbruk. Beloppet är 0,05 procent av Europeiska unionens BNI för 2002 och 0,15 procent
för 2006. Allt detta är avsett att finansieras genom att EU:s
betalningar för den ordinarie verksamheten, för de nuvarande medlemsstaterna och då främst jordbruk och strukturella åtgärder, minskar från dagens 1,12 procent till 0,97
procent 2006. Efter en budgetmässig försämring i mitten
av perioden kan EU därmed ha samma ”marginal för oförutsedda utgifter” i slutet av den period som man tagit in
nya medlemsländer som innan detta arbete påbörjades.
Det finns som jag ser det ett antal slutsatser som kan
dras av detta:
l. Min allra tydligaste slutsats är att EU budgetmässigt
klarar utvidgningen inom de nuvarande ramarna. Det
innebär att det inte är nödvändigt med någon revidering av de budgetramar som fastslogs vid Berlintoppmötet Bakom denna bedömning står ett närmast enigt
budgetutskott i Europaparlamentet Det finns självklart sådant som vi idag inte kan bedöma, och som
kan tillkomma under de närmaste åren. Men av det
som vi idag känner till så går utvidgningen att klara
inom de nuvarande budgetramarna.
De ledamöter som talar för en annan linje gör det ofta
utifrån andra grunder. En hel del Europapolitiker vill
att EU skall få en betydligt större budget än idag. Det
innebär att de tar varje tillfälle i akt för att spräcka de
nuvarande budgetramarna. Det är ungefär samma
ledamöter som hävdar att utvidgningen kommer att
spräcka budgeten som röstade nej till hela budgetuppgörelsen 1999.
fil j Svensk Tidskrift l2ooo, nr s-61
2. Min andra slutsats är att mycket återstår, även sett i
ett budgetmässigt perspektiv. De beräkningar som låg
till grund för Berlinbeslutet utgick ifrån att EU skulle börja ta emot nya medlemsländer 2002 och därefter
under en följd av år. Idag kan vi med tämligen stor
säkerhet säga att det blir tidigast 2004. Ett antal olyckliga formuleringar i den Progress Report som kommissionen presenterade i november kan tolkas som
att 2005 är ett troligare årtal. Detta ändrar en del av de
ursprungliga förutsättningarna. Det gör att det blir
nödvändigt att följa upp med nya beräkningar. Men
det ökar inte kostnaderna för utvidgningen.
3. Kommissionen måste också göra beräkningar utifrån
ett antal olika variabler. För EU:s del blir det nämligen
en väldigt stor budgetmässig skillnad beroende på
vilka länder som tillkommer vid olika tillfällen. Om till
exempel enbart Estland och Slovenien blir medlemmar så blir de ekonomiska förutsättningarna helt
annorlunda än när Polen tillkommer. Detta beror mindre på kandidatländerna och mer på att EU:s jordbrukspolitik omfattar över 40 procent av budgeten.
Det gör att ett litet land som Estland, med 1,5 miljon
invånare och ett tämligen litet jordbruk, kommer att
belasta EU:s budget mycket mindre än Polen med
39 miljoner invånare och där jordbrukssektorn är
totalt dominerande. Utifrån detta bör kommissionen
kunna lägga fram ett antal olika budgetmässiga
bedömningar.
4. För de kommande bedömningarna av de ekonomiska
konsekvenserna av utvidgningen bör kommissionen
också ta ställning till frågan om och i vilken form
nytillkommande länder ska ha tillgång till EU:s
gemensamma jordbrukspolitik. Ur budgetsynpunkt
blir det väldigt stor skillnad om EU tillämpar samma
form av direktstöd som dagens medlemsländer har
även för de nytillkommande. Och det är inte självklart
att alla skall ha samma stöd.
Även om det går att visa att EU klarar utvidgningen budgetmässigt så är det nödvändigt att redan nu tänka långsiktigt. I detta sammanhanget måste vi fundera över dels
vad som händer när den nuvarande budgetperioden
utgår 2006 och dels vad som gäller när de nuvarande
kandidatländerna blivit medlemmar. EU:s jordbrukspolitik borde ha förändrats för länge sedan. Ett EU med
27 medlemsländer och där kanske länderna på Balkan
förhandlar om medlemskap kommer att göra en reformering av jordbruks- och strukturpolitiken till en absolut nödvändighet.
Per Stenmarck (per.stenmarck@moderat.se) är ledamot av
Europaparlamentet och ordförande för dess delegation för Estland.
Han var ansvarig för budgetutskottets granskning av budgeteffekterna av utvidgningen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner