Print Friendly

Peeter Luksep; Ett besök på Eurostalinland

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ETT BESÖK PÅ EUROSTALINLAND
PEETER LUKSEP
Historiens nycker lämnar ibland något litet område ifredfor historiens gång, företrädesvis någon
isolerad bergsdal där en eller annanform av pittoresktfurstendöme tillåtsfortsätta in i modern tid.
En mindre pittoresk sådan historieficka är den så kallade Transdnestriska Republiken. Härfinns
inga skyddande berg men väl kvarlevor av rysk kolonialmakt, en hel rysk arme och ett systemfrån
en svunnen tid.
R
edan när man rullar in i
den i svenska historieböcker ihågkomna men
av världen i övrigt grundligt glömda staden Bender så tror man sig
forflyttad till en film om 70-talets Sovjet.
På stora röda plakat hyllas femårsplanen
och det socialistiska arbetet. Bender ligger på Dnestrs västra strand och är ett militärt ingenmansland, men politiskt hör
det till Transdnestr. Efter det obligatoriska sovjetiska tanksmonumentet – så-
dana som armenierna plockade ner och
gjorde till funktionsdugliga stridsvagnar i
striderna mot Azerbaidjan – passerar man
ytterligare ett antal checkpoints samt
bron över Dnestr.
Sju våningar Lenin
Väl över floden möter hammare och
skäror, röda fanor, leninstatyer och fler
PEETER LUKSEP är riksdagsman for moderaterna i
Stockholm
banderoller, plakat och socialistiska maningar. Blunda och tänk: detta kunde
vara Riga eller Pskov, Warszawa eller
Bratislava for några år sedan. Nåja, inte
riktigt. Såväl Bender som den transdnestriska huvudstaden Tiraspol saknar
varje tillstymmelse till medeltida charm.
Men de jättelika fororterna är desamma.
Tensta-Rinkeby i sovjetisk tappning.
Bland de forsta kvarter man passerar
på östra flodstranden är några bostadsområden for officerare med familjer. Innergården pryds av jätteplakat med instruktioner om hur man gör korrekt militär
hälsning, samt ett till monument konverterat MIG-plan.
Väl framme i Tiraspol möter oss
oblast-sovjetens pompösa byggnad.
Framfor den sju våningar Lenin – fyra
våningar piedestal och tre våningar revolutionär diktator.
Byggnaden kallas numera regeringsbyggnad och presidentpalats. ”Presidenten” Smirnov tar emot i ”parlamentets”
SvENsK TmsKRIFT 183
sessionssal, mot en effektfull fond av en
stor röd flagga och bakom en talarstol
med den transdnestriska moldaviska republikens mycket sovjetiska statsvapen.
Gester och framträdande visar att han
har studerat sin Lenin. Han skall nog
gärna stå staty strax intill.
Hur är denna anomali möjlig? Ja, som
en följd av sovjetisk gränsomstuvningspolitik Av rysk kolonialism. Och av omvärldens flathet.
Gränser på drift
Inget land erkänner den transdnestriska
republiken. Inte ens Ryssland, officiellt.
Enligt internationell uppfattning är
Transdnestrien en del av Moldova.
Namnet Moldova användes för övrigt för
att i någon mån särskilja den nuvarande
statsbildningen Moldova från det historiska Moldavien, som omfattar såväl nuvarande Moldova som områden i Rumä-
nien och i Ukraina. Redan här börjar
man ana komplikationerna. Faktum är att
Moldovas internationellt erkända gränser
utgör de gränser som Sovjetunionen gav
den moldaviska sovjetrepubliken. Gränser som dock inte överensstämmer med
historiska gränser eller etnisk uppdelning.
Under andra världskriget erövrade Sovjetunionen det rumänsktalande Bessarabien från Rumänien. Området hade tidigare under 1800-talet varit under ryskt
styre, då man hade erövrat det av turkarna, men hade återförenats med Rumänien under det första världskriget.
Under tiden mellan de två världskrigen
hade Sovjetunionen, för att påminna om
sma anspråk på Bessarabien, format en
moldavisk autonom republik av gränsande ukrainskt territorium. När Bessarabien erövrades under andra världskriget
skänktes huvuddelen av denna autonoma
moldaviska sovjetrepublik tillbaka till
Ukraina men en del – det nuvarande
Transdnestrien- slogs ihop med Bessarabien. Eller rättare sagt med det som var
kvar av Bessarabien sedan man hade tagit
områden i norr och söder och överfört
till Ukraina. Denna kombination av huvuddelen av Bessarabien och en bit
ukrainskt territorium blev då sovjetrepubliken Moldavien.
Det låter krångligt och resultatet blev
mycket riktigt elände.
Alfabets-strid
Under sovjettiden påstod man att det
språk som befolkningen i Moldavien talade inte var rumänska utan ett separat
språk, kallat moldaviska. Moldaviskan
påstods ha slaviskt ursprung och skulle ha
tltt inslag av latinska ord under romartiden! Som slaviskt språk borde det givetvis
skrivas med kyrilliska bokstäver. Först
1989, när sovjetsystemet vacklade i
Moldavien, återgick maldavierna till att
skriva sitt språk, alltså rumänska, med latinska bokstäver.
En stor majoritet av befolkningen i
Moldava är således rumäner. Den största
minoriteten är ukrainare och den näst
största ryssar. Dessutom finns det en
märklig minoritet av kristna turkar, som
dock i sammanhanget kan lämnas därhän.
Ukrainarna bor huvudsakligen i de om- 184 SVENSK TIDSKRU:T
råden som ursprungligen var Ukraina,
det vill säga de delar av Moldavien som
låg öster om floden Dnestr. Ryssarna bor
i städer över hela Moldavien, men ändå
företrädesvis i industriorterna öster om
Dnestr-floden. Moldaverna är alltså i minoritet öster om Dnestr.
Inga fria val
Nu är återigen inte verkligheten så enkel
art en majoritet av befolkningen öster om
Dnestr-floden beslutat sig för att utlysa
självständighet. Några fria val har det inte
varit fråga om. Öster om Dnestr råder en
kolonial situation. Ryssarna, som bara
utgör drygt 20 procent av befolkningen,
styr de facto landet. ”Presidenten” Igor
Srnirnov kom for några år sedan från
Kam~atka till TiraspoL Med i bagaget
hade han l;1ng KGB-erfarenhet. ”Vicepresidenten” kom också från den sibiriska delen av Ryssland relativt nyligen,
likaså är många andra i ”regeringen”
nyinvandrade från Ryssland. Undantaget
är egentligen Transdnestriens ”utrikesminister”, som är född i området.
Moldavisk konjak
Ukrainarna är satta på undantag. Deras
roll är att utgöra landsbygdsbefolkningen.
Ryssarna räknar gärna in ukrainarna i sin
”majoritet”, men det finns starka skäl att
ifrågasätta om ukrainarna ställer upp på
den bilden. Till den koloniala situationen
hör också att detta område hyser en del
pensionerade ryska officerare, inte minst
genom att den genom sin närhet till den
ukrainska Svarta Havskusten och staden
Odessa varit ett populärt område att bosätta sig i, med sitt milda klimat, sina viner och sin moldaviska konjak.
För den som ändå inte tror att det är
en rysk koloni så räcker det med art fråga
”president” Smirnov om hur han ser på
den ryska fjortonde armens närvaro i
Transdnestrien:
– Den kom hit under Katarina den
Stora och här har den varit sedan dess!
Mycket riktigt är det ”moldaviska”
språket i Transdnestrien inte rumänskt,
utan slaviskt, och skrivs med kyrilliska
bokstäver. Moldaviska föräldrar som forsöker undervisa sina barn med latinska
bokstäver utsätts for repressalier.
skådeprocess mot oppositionella
”Rättsväsendet” i Transdnestrien har
dömt en del moldaviska aktivister till
mycket stränga straff. Bland annat sitter
en känd moldavisk kristdemokrat, som
vid de moldaviska valen i februari valdes
in i det moldaviska parlamentet, i en
dödscell i ett transdnestriskt fängelse. Internationella observatörer från ESK som
följt rättegångarna har dömt ut dem som
skådeprocesser. Men det bekommer,
som kanske väntat, de transdnestriska
myndigheterna inte det minsta.
I Transdnestrien gäller inte den förhållandevis stabila moldaviska valutan.
Inte heller de rubler som är giltiga i Ryssland idag. Här använder man gamla sovjetiska rubel, sådana med Lenin på, på
vilka man klistrat ert litet märke med erövraren Suvorovs bild.
SVENSK TIDSKRIFT 185
———————-……………
Lillehammer-OS
Dock röner inte denna valuta riktigt den
uppskattning bland befolkningen som
dess ledare måhända hade önskat sig. Vid
ett forsök att skaffa mig lite transdnestriska souvenier ger kvinnan bakom
disken mig gladeligen en näve transdnestriska rubel i utbyte mot en amerikansk dollar. Senare far jag veta att hon
egentligen borde ha gett mig två nävar
med rubel, så hon var glad och jag var
glad for mina souvenirer.
Märkligt nog har detta Transdnestrien
också givit ut ett frimärke, till Lillehammer-Os av allt! Frimärket går dock
inte att köpa på postkontoret i TiraspoL
Det sägs vara slutsålt, men, tillägger kvinnan i kassan, hon råkar ha några egna exemplar som hon gärna säljer till ett pris
som är ungefår 60 gånger det nominella
värdet men som ändå inte är mer än halva
min näve transdnestr-rubel.
20 nävar rubler
En lunch i stadshotellet ger en värdig avslutning på besöket. För tio dollar (!) serveras vi något som bland deltagarna leder
till intensiv debatt: kyckling eller fläsk?
Hur som helst serveras det moldaviskt
rödvin till, och även om världen har smakat bättre vin så formår det minska
frågvisheten kring maten vartefter eftermiddagen lider. De tio dollar, alltså 20
nävar transdnestrrubel, som lunchen betingar, motsvarar ungefår en normal må-
nadslön och används formedligen till att
komplettera Smirnovs schweiziska bankkonto. Åtminstone finns det starka röster,
till och med inom den ryska armen, som
anklagar ”statsledningen” for omfattande
skumraskaffärer.
Skjutglada soldater
Alternativt går pengarna till att komplettera det transdnestriska vapenforrådet.
Den fjortonde ryska armen har visserligen varit relativt behjälplig, inte officiellt
men i praktiken – de stridsvagnar som
transdnestrierna disponerar kan knappast
ha smugglats ut under vapenrocken av
olydiga soldater – men lite kulor och krut
kommer säkert till pass hos de skjutglada
transdnestriska fOrsvarsstyrkoma, rekryterade bland annat från de svarta baskrarna från Riga och Vilnius och från Vita
Huset i Moskva i oktober 1993. Min irritation över att med mina tio dollar ha bidragit till den transdnestriska kassan kämpar med glädje över att snart a lämna
detta Stalin-Skansen.
Tömrosas slott
En ödets ironi gjorde att jag några dagar
efter Transdnesrrien besökte Eurodisney.
Det slog mig att Törnrosas slott påminde
en aning om oblatsovjeten i Tiraspol, om
än mindre fyrkantigt. Men forst i Spökhuset kände jag riktigt igen mig.
186 SvENsK T!DSKR.IFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner