Print Friendly

Om Dramatens affärer

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

am Dramatens affärer
Kungl Dramatiska teatern i Stockholm
har på nytt tagit upp Brechts mästerverk Tolvskillingsoperan men har trots
alla sina resurser endast lyckats åstadkomma en medioker föreställning. Särskilt den långsläpiga sista akten, som
aldrig tycks vilja taga slut, är ett skolexempel på riskerna av att till varje
pris vilja ”förbättra” vad som redan är
bra. I denna akt har någon – vem som
är ansvarig är för denna tidskrift okänt,
men kanske är det någon s k samhällstillvänd grupp av de mest oerfarna eleverna – dessutom lagt in en ”aktuell”
kuplett, framförd av Mackie Kniven.
Den stackars mannen sjunger bl a ”vad
är en dolk emot en aktie” eller något
lika befängt. På detta sätt framställs
förbrytarkaptenen som enfaldig, något
som han förvisso aldrig var. Vad som
är viktigare: Brecht själv gjorde inte
sådant som på barnspråk brukar kallas
att larva sig.
För Dramatens ledning tycks däremot detta ligga naturligt till. Den har
stuckit ett finger i luften och känt hur
vinden blåser från Kina. Därför måste
man numera på Dramaten demokratiskt bylta ihop ytterkläderna under
stolarna utan att ens beredas tillfälle att
få dem inlämnade under kontroll i en
garderob. Den progressiva tanken bakom den nya ordningen är förmodligen,
att den som har råd att betala en slant
för att någon ett par timmar tar hand
om hans ytterkläder inte skall få tillfälle att utveckla en sådan lyx. Men
varför inte då låta honom få den tjänsten gratis?
Gratistanken är nämligen i annat
sammanhang aktuell för Dramatens
styrelse. Denna framförde i våras ett
förslag till regeringen att biljettpriserna
skulle slopas. Dramaten, redan förut
subventionerad, skulle helt befrias från
den kontroll på föreställningarnas standard, som en betalande publik utgör.
Helt naturligt reagerade man ute i landet: varför skulle just stockholmarna få
sina teaterbesök betalade av skattemedel? Dramatens styrelse begärde i den
situationen att få en utredning om biljettprisernas inverkan, inte på publikfrekvensen, som någon först trodde,
utan på publiksammansättningen. Dramaten har nämligen konstaterat, att de
dyrare platserna säljs före de billiga.
Styrelsen har förklarat att den vill ha
en ny publik. Den tycks föreställa sig
att socialgrupp 1 ockuperar parketten.
Om så vore fallet, borde styrelsen
vara nöjd. Den skulle ju få tillfälle att
uppfostra den motsträviga borgerligheten i revolutionär anda. Men den som
en gång hängde på Dramatens billigaste platser för 85 öre, dit styrelsen aldrig går, han kan tala om hur det förhåller sig.
Då och då brukade vi skolpojkar
samla ihop till en biljett som lät oss
komma så långt ned som till tredje nedre raden. Där, brukade vi säga, kunde
man åtminstone se taket. Därifrån kunde man också se Lars Hansson i mera
än halva Kung Lear: enligt tidens sed
klättrade han nämligen hela tiden i
branta trappor på scenen och försvann
emellanåt för publiken på tredje övre.
Men dit var det som våra ekonomiska
resurser vanligen förmådde oss att gå.
Numera har skolungdomar inte samma
bekymmer. De löser sina subventionerade biljetter till parkett. Och de flesta
som verkligen vill gå på teater torde
finna Dramatens priser, jämförda med
priset för andra nöjen, tämligen överkomliga.
Den så att säga lurviga publik, som
Dramaten önskar nå genom att spela
gratis medan den samtidigt vill slippa
409
ha oss andra i salongen, den finns där
redan, och inte bara bland skolungdomarna. Det kan var och en konstatera,
som numera vågar sig dit en vanlig
kväll. Skulle också den vara borta, bör
Dramatens styrelse söka förklaringen i
något annat förhållande än publikens
brist på pengar. Pjäsernas kvalitet har
faktiskt ett sammanhang med publikfrekvensen. Det gäller inte bara för oss,
som inte längre är välkomna. Också
dagens djupt allvarliga och engagerade
ungdom måtte väl till sist ledsna på att
gå på teatern för att ha tråkigt.
Thede Palm

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner