Om att bygga städer
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
att bygga städer
Redan i och med den industriella revolutionen flyttade människorna från
landsbygden in till städer och tätorter.
Deras avsikt var att ändra – läs förbättra – sina villkor. Strömmen in till
tätorter pågår alltjämt. Orsaken är densamma.
En särskilt intressant egenskap hos
den stora staden – och det är mot stora
städer den s k utvecklingen går – är
att den är ett instrument för accelererande förändringar. En stor koncentration av människor inom ett litet område
ökar sannolikheten för förändringar –
kulturellt, socialt och teknologiskt. Jämför molekylerna i en gas som pumpas in
i en behållare under högt tryck. Antalet
kollisioner mellan dem ökar.
Om det nu i huvudsak förhåller sig
på det här sättet, varför bygger man
då alltjämt städer som om de vore ämnade för evigheten? Svåra att förändra!
skapare av nya villkor – förändringar
– men utan egen flexibilitet! Hur mycken stelhet och konvention, vilken brist
på förutseende, fantasi och insikt om
vad tätortsmiljön som kulturell, social
och politisk förändringsfaktor, går inte
i dag under beteckningarna arkitektur
och stadsplanering!
Ansvällningen av tätorterna under
den industriella revolutionen innebar i
praktiken att man kasernerade lantbefolkningen. Kaserner är uttrycket för
något grått, trist, enahanda. Man tänker
gärna på något fyrkantigt och stort med
många fönster, konstruktioner som utstrålar varaktighet över decennier.
Många fönster – litet fantasi.
Det kunde väl te sig rimligt för den
tidens människor, att man skulle bygga
hus i städer som man byggde hus på
landet. De skulle överlämnas från far
till son, släktled efter släktled. Agrarsamhällets stabilitet och kontinuitet
överflyttades på industrialismens samhällsbyggande. Man kan inte begära att
någon skulle inse revolutionens hela
vidd.
Men är det rimligt att vi i dag, 100 år
senare, fortsätter att bygga kaserner, låt
vara med modernare bekvämligheter?
Agrarsamhällets beständighetssträvan
lyser oförändrat ur de fyrkantiga, mångfänstrade stål- och betongbelätena i den
teknologiska civilisationens Järva och
Skärholmen. Kasernering av lantbefolkning har i dag blivit ensilering av arbetskraft.
Det som i agrarsamhället var stabilitet och beständighet är i den teknologiska civilisationen stelhet och hinder för
handlingsfrihet. Modellen som fungerade så väl i den dåtida bondevärlden är
oförenlig med kunskapsexplosionens och
teknologins värld. Det är inte bara varaktighetskulten vi har släpat med oss
över i den nya epoken. Vi söker de facto
också omsätta agrarvärldens hela livsrytm på den nya tillvaron, vilket –
föga förvånande – skapar en rad problem.
Liksom bonden arbetar vi på dagen.
För honom fanns inte något val. Han
kunde inte se att arbeta oå natten. Vi,
407
däremot, kan göra natt till dag. Vi far
till jobbet samtidigt, äter samtidigt, rekreerar oss samtidigt, går på semester
samtidigt, stiger upp och går i säng ungefär samtidigt. Det mesta av detta sker
på dagtid. Resultatet är också välkänt.
Köer till arbetet. Köer hem. Trångt på
lunchrestaurangen. Överbelagt på semestern, trängsel. Dessa problem försö-
ker vi lösa genom att göra allt bredare
genomfartsleder och matargator, vilka
excellerar i asfalterad ödslighet under
tre fjärdedelar av dygnet och fungerar
som testbana för krypväxlar resten av
tiden; genom att med stora kostnader
försöka dimensionera olika faciliteter
efter toppbelastning – sjukhus är bara
ett exempel; genom att överlasta tillgängliga rekreationsanläggningar under
veckosluten och låta dem stå praktiskt
taget övergivna resten av veckan. Allt
eftersom urbaniseringen tilltar, accentueras den här typen av problem.
Måste inte nästa stora sociala, kulturella och politiska förändring bestå i att
vi äntligen accepterar att vi lever under
radikalt förändrade betingelser?
I många fall gäller satsen att vi bygger för framtiden. Men när det gäller
våra städer tror jag att vi gör framtiden
en otjänst om vi har ambitionen att
bygga för den. Låt oss se till att vi bygget för nutiden – i så måtto att vi inte
låser framtidens möjligheter att förändra! Låt oss slutligen bygga för Människor – inte för ”arbetskraft” eller nå-
got lika vettlöst. Kanske är detta den
största förändring som krävs.
Gustaf Delin
Redan i och med den industriella revolutionen flyttade människorna från
landsbygden in till städer och tätorter.
Deras avsikt var att ändra – läs förbättra – sina villkor. Strömmen in till
tätorter pågår alltjämt. Orsaken är densamma.
En särskilt intressant egenskap hos
den stora staden – och det är mot stora
städer den s k utvecklingen går – är
att den är ett instrument för accelererande förändringar. En stor koncentration av människor inom ett litet område
ökar sannolikheten för förändringar –
kulturellt, socialt och teknologiskt. Jämför molekylerna i en gas som pumpas in
i en behållare under högt tryck. Antalet
kollisioner mellan dem ökar.
Om det nu i huvudsak förhåller sig
på det här sättet, varför bygger man
då alltjämt städer som om de vore ämnade för evigheten? Svåra att förändra!
skapare av nya villkor – förändringar
– men utan egen flexibilitet! Hur mycken stelhet och konvention, vilken brist
på förutseende, fantasi och insikt om
vad tätortsmiljön som kulturell, social
och politisk förändringsfaktor, går inte
i dag under beteckningarna arkitektur
och stadsplanering!
Ansvällningen av tätorterna under
den industriella revolutionen innebar i
praktiken att man kasernerade lantbefolkningen. Kaserner är uttrycket för
något grått, trist, enahanda. Man tänker
gärna på något fyrkantigt och stort med
många fönster, konstruktioner som utstrålar varaktighet över decennier.
Många fönster – litet fantasi.
Det kunde väl te sig rimligt för den
tidens människor, att man skulle bygga
hus i städer som man byggde hus på
landet. De skulle överlämnas från far
till son, släktled efter släktled. Agrarsamhällets stabilitet och kontinuitet
överflyttades på industrialismens samhällsbyggande. Man kan inte begära att
någon skulle inse revolutionens hela
vidd.
Men är det rimligt att vi i dag, 100 år
senare, fortsätter att bygga kaserner, låt
vara med modernare bekvämligheter?
Agrarsamhällets beständighetssträvan
lyser oförändrat ur de fyrkantiga, mångfänstrade stål- och betongbelätena i den
teknologiska civilisationens Järva och
Skärholmen. Kasernering av lantbefolkning har i dag blivit ensilering av arbetskraft.
Det som i agrarsamhället var stabilitet och beständighet är i den teknologiska civilisationen stelhet och hinder för
handlingsfrihet. Modellen som fungerade så väl i den dåtida bondevärlden är
oförenlig med kunskapsexplosionens och
teknologins värld. Det är inte bara varaktighetskulten vi har släpat med oss
över i den nya epoken. Vi söker de facto
också omsätta agrarvärldens hela livsrytm på den nya tillvaron, vilket –
föga förvånande – skapar en rad problem.
Liksom bonden arbetar vi på dagen.
För honom fanns inte något val. Han
kunde inte se att arbeta oå natten. Vi,
407
däremot, kan göra natt till dag. Vi far
till jobbet samtidigt, äter samtidigt, rekreerar oss samtidigt, går på semester
samtidigt, stiger upp och går i säng ungefär samtidigt. Det mesta av detta sker
på dagtid. Resultatet är också välkänt.
Köer till arbetet. Köer hem. Trångt på
lunchrestaurangen. Överbelagt på semestern, trängsel. Dessa problem försö-
ker vi lösa genom att göra allt bredare
genomfartsleder och matargator, vilka
excellerar i asfalterad ödslighet under
tre fjärdedelar av dygnet och fungerar
som testbana för krypväxlar resten av
tiden; genom att med stora kostnader
försöka dimensionera olika faciliteter
efter toppbelastning – sjukhus är bara
ett exempel; genom att överlasta tillgängliga rekreationsanläggningar under
veckosluten och låta dem stå praktiskt
taget övergivna resten av veckan. Allt
eftersom urbaniseringen tilltar, accentueras den här typen av problem.
Måste inte nästa stora sociala, kulturella och politiska förändring bestå i att
vi äntligen accepterar att vi lever under
radikalt förändrade betingelser?
I många fall gäller satsen att vi bygger för framtiden. Men när det gäller
våra städer tror jag att vi gör framtiden
en otjänst om vi har ambitionen att
bygga för den. Låt oss se till att vi bygget för nutiden – i så måtto att vi inte
låser framtidens möjligheter att förändra! Låt oss slutligen bygga för Människor – inte för ”arbetskraft” eller nå-
got lika vettlöst. Kanske är detta den
största förändring som krävs.
Gustaf Delin