Print Friendly

Noterat

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Grass – en nobel man
D
AGENS NYHETERS kulturchef Ingrid Elam
letar linjer i Svenska
Akademiens val av litteraturpristagare. Kan
det vara att poeterna skall vara lärda
modernister eller romanförfattarna
ha ett socialt engagemang, undrar
DN-drottningen. Svaret är: det var
förr.
Idag gäller inte bara att ha pennan rätt i mun, utan också att vara
politiskt korrekt.
Toni Morrison var det, med sin
feminism. Dario Fo var det, med
stöd för vänsterextremism i Italien.
Jose Saramago var det, av mer stalinistiskt snitt. Och vad skall man då
säga om Gunter Grass, utöver hans
gripande Blecktrumman?
Jacob Heilbrunn, redaktör i den
liberala tidskriften New Republic,
porträtterar politikern Grass i USA:s
ledande dagstidning Wall Street
Journal (1110). Det som kommer att
bevaras längst i minnet av årets pristagare är hans ”illusioner om kommunism och frihet”, hans upprepade
Problem för Annika
Jag är för snabb. Det går för fort.
Göran Persson i radiointervju.
Det är vi också
Jag är glad att jag inte kom in i
riksdagen.
Therese Rajaniemi, f d professionell
arbetslös, numera kommunalpolitiker.
Sant redan då?
Det finns ingen tredje väg…
Gustav II Adolf(1630)
IIISvenskTidskrift 11999, nr si
påstående att tysk glömska kring
Förintelsen skulle bero på ”amerikansk konsumtionskultur”, hans
beskyllningar mot USA för att ha
orsakat det kalla kriget, hans plä-
dering för att DDR skulle bestå som
suverän stat även efter Murens fall.
Heilbrunn påminner om att
Grass, som tjänade Hitlerjugend och
Luftwaffe, på 60-talet kallade det
proamerikanska Tyskland för postfascistiskt: ”Herr Grass och andra
presiderade över inget mindre än en
kulturrevolution i vilken USA blev
fienden.”
Under 80-talets kamp för ensidig
nedrustning kritiserade Grass i
Frankfurt (30 januari 1983) den
västtyska regeringen för att vara alltför ”tanklös och kraftlös för att
kunna försvara Tysklands speciella
intressen gentemot den allierade
supermakten och vår granne Frankrike.”
Formuleringen känns igen från
den revanschism som förde Hitler
till makten, menar Heilbrunn –
Tyskland som offer för omvärlden,
Utanför tullarna
Jag tror inte att så många av dem
som bor i glesbygden är intresserade
av datorer- eller har förutsättningar att lära sig använda dem i sitt dagliga liv.
Författaren Kerstin Ekman i tidningen
Land.
Tack, snälla Johan
Jag har inget emot att man använder
pengar. Jag tycker att det är
jättebra om det finns radikala människor med pengar.
Johan Ehrenberg, utgivare av ETC, i
Resume (efter fyra konkurser).
den man borde undvika och avvika
från för att bevara särarten.
1986 angrep Grass president Reagan för krigshets och uppmanade till
motstånd mot ”laglösheten” i att
stärka västs försvar mot den sovjetiska SS-20-upprustningen.
Som supporter till sandinistjuntan i Nicaragua jämställde han
denna med den polska demokratirörelsen solidaritet och uppmanade påven att stödja revolutionen där.
Vid Berlinmurens fall, noterar
Heilbrunn, rämnade världsbilden för
Grass och andra vänsterintellektuella. De hade baserat sin politiska analys på att DDR behövdes som
motvikt till västs fascistiska förflutna. Återföreningen betecknade Grass
som en obscen erövring.
För detta har han mött mycket
förakt i Tyskland, skriver Heilbrunn,
men menar att Akademiens ställningstagande för denne ”vänsterdinosaur” är föga förvånande med
tanke på dess senare val av pristagare.
Det är den linje Elam inte ser hos
Horace & Co.
134 år före Fittstim
Bland de många viktiga uppgifter,
som vår tid uppställt tilllösing, är
äfven den om qvinnans ställning.
Det är ock naturligt; ty vår tid gör
med skäl anspråk på att kallas ett
upplysningens tidevharf; och det
är en gammal, erkänd sanning, att
qvinnans ställning i samhället är
ett säkert kännetecken på folkets
civilisation […] Frågan är hufvudsakligen om att undanröja de hinder kanske ej så mycket afjuridisk,
som af social natur, hvilka ännu
ligga i vägen för hennes utveckling
till fri, sjelfständig mensklighet.
CR Nyblom i Svensk Tidskrift 1865
Rolf läser rätt
D
ET VAR SOM VANLIGT
en ganska trist dag på
Aftonbladets ledarredaktion. Coola Lena
och heliga Helle hade
loggat ut, så rolige Rolf satt där helt
ensam i ett tomt rum med Karl-Olof
Andersson.
Här skulle randas för att fylla sidan.
Fast med en stor bild och en stor rubrik
och en stor vinjett i helfigur skulle Rolf
klara sig undan dagens pensum ganska enkelt. Läsarna krävde inte mer.
En titt ut genom fönstret gav
ingen inspiration. Förrådet av Värmlandsvitsar var slut. Klockan tickade nervöst mot pressläggning. Rolf
tog ett grabbatag i den ständigt överfyllda korgen märkt ”läsning” och
hittade Svensk Tidskrift (3/99).
Döm om Rolfs förvåning när han
däri läser ett berömmande ord om
Clinton och Blair. I en högertidning!
Rolf finner tidningen ”pigg”, ett oberoende forum för moderata liberaler och liberala moderater. Särskilt
beröm får folkpartisten Svend Dahl
som i en artikel skrev att tredje
vägens socialdemokrater har en bild
av politikens och statens uppgift i
framtiden, medan högern saknar en
sådan vision. Det finns även högerpolitiker i USA och Storbritannien
som accepterar nivån på de offentliga utgifterna, jojomensan.
Med risk för credit ännu en gång
i Aftonbladet vill vi bekräfta att även
vi accepterar nivån på de offentliga
utgifterna i USA och Storbritannien, fast de är lite höga. Clintons och
Blairs skattetryck vore inte så tokigt
i Sverige. Även Schröders ansträngningar att minska de offentliga utgifterna i Tyskland nedåt 45 procent är
ett steg åt rätt håll.
Ekonomipriset till outsiders
S
Å HAR EN NY nobelspristagare i ekonomi utsetts.
Dock inte en nobelpristagare i krutgubben Nobels
mening, eftersom priset
instiftades först 1968, när Riksbanken fyllde jämt. Men vinstsumman
är densamma som för övriga pris, så
det fälls väl inga tårar vid de amerikanska toppuniversiten för det. Där
är man, enligt en doktorand vid
Mundells läroanstalt Columbia University, strängt monoteistiska: ”Det
finns ingen Gud utom Gud, och
hans nationalekonomer är hans profet”, som en känd professor i ekonomi inleder sin terminsföreläsning.
Mundell är inte som andra pristagare i år. Grass visste redan när
morgonsamtalet kom att pengarna
inte skulle belasta hans checkkonto
och fysikpristagaren bestämde
snabbt att donera arvodet till uppbyggnaden av Danzig.
Mundell planerar att lägga slantarna på något viktigare: Ett gammalt slott på 65 rum i Toscana behö-
ver renoveras och han har bara hunnit halvvägs än.
Så är ekonomipristagarna också
lite av outsiders i dessa sammanhang. Förra året gick priset till den
indiske ekonomen Amartya Sen som
alltid stått lite utanför nationalekonomins innersta kretsar. Aret före
gick priserna till ett par ekonomer
vid namn Merton och Scholes som
hade kommit på en placeringsmodell, men den gick åt pipsvängen.
Och i år Mundell, som också han är
en outsider i ekonomisammanhang.
I alla fall enligt Paul Krugman, en
annan som sägs ska få priset fast
ingen vet varför. I en några år gammal bok, Peddling prosperity, skriver
han:
”Faktum är att Mundell omkring
1970 började visa sig okonventionell
på olika sätt. I en del avseenden var
det bara ytligt: han lät håret växa och
talade med en låg mumlande stämma. Andra förändringar var mer
betydelsefulla: Mundell hoppade av
från den vanliga akademiska rutinen
med konferenser och seminarier, och
började hålla sina egna konferenser i
en förfallen, halvt beboelig villa som
han ägde nära Siena. Framför allt
övergav Mundell fullständigt sin
tidigare akademiska stil; han har inte
skrivit mycket efter 1970, och det
som han skrivit är till stor del färgat
av otyglad retorik och av anklagelser mot kollegerna för att vara ‘rena
kvacksalvare’, eftersom de själv hyllat
åsikter som han själv hade när han
var yngre.”
Kollegial stämning det är
bland ekonomer ”over
there”.
Vi väntar nu på
en polemisk föreläsningsturne av professor Mundell.
Kanske går han lika
långt som Friedrich Hayek (illustrationen), som i sitt
pristal funderade
högt om ämnet
ekonomi överhuvudtaget går att
studera på det sätt
som ekonomer av
facket föreskriver.
Då blir Mundell
en riktig outsider.
lSvensk Tidskrift !1999, nr siIJ
Fårskallar 1.0
H
UR ÄR DET fatt, Uffe?
Har du alldeles kissat på dig den här
gången?
Vadan denna hysteriska överstyrning när det gäller vår
tids samhälle?
Visst, ungdomar idag är inte lika
mycket rebell som du var- de knyter
ju inte ens näven i fickan utan passar
på att dra innan de gamla gubbsen
blir för tröttsamma. Och visst har
det varit roande att se hur du försökt klä av rökrutefeministerna.
Ja, inte kläderna alltså.
Sånt håller väl inte du på med nu
för tiden?
Men är det inte lite för konservativt för en radikal som du att malB lSvensk Tidskrift 11999, nr si
ligt tro att det var bättre förr? Låt
vara att gamle greve Stenbock är
upprörd över att flickorna inte tvingas bära långkjol numera. Men du,
Uffe?
Tiderna ändras. Människor
också. Även om du- förlåt, bokkaraktären Tom Wasser i din senaste
roman- rör dig i överklassområden
i Italien, har gård på Österlen, röker
dyra direktimporterade cigarrer,
samlar på whiskysorter över femhundralappen och inte orkar med
att ta ett hederligt arbete, kunde du
väl vara radikal nog att åtminstone
försöka förstå vår samtid innan du
skriver en hel bok om den.
Leva i den, förstå värderingarna.
Det gör man inte med själen och
tanken kvar i 1967 – för det är väl
favoritåret? Le Corbusier, spänd väntan på revolutionen.
Men en modernitet kan inte stiga
ner i en annan. Har du inte läst Baudelaire?
Visst, tröttsamma djävlar överallt numera. Reklamare. Tabloidare.
Även i de öppna landskapen. Även
nära havet.
Men är vi ett samhälle utan idealister? Ett samhälle i upplösning?
Bronx?
Gubbe lilla.
Sommaren måste ha slutat dåligt
för dig.
Vad är det som är så förskräckligt, som skrämmer dig så?
saknas flickvän?
Fårskallar 2.0
D
ET ÄR EN NY ekonomi,
nu. Funky business.
När Lundsberg och
kadettskola inte längre
gör näringslivstoppar
av unga pojkar behövs nya lärospån
som kan skapa och spegla det moderna näringslivet. Därför har tidningsprojektet Dolly klonats och
Bonnier har startat sin motsvarighet.
Guru, är det ödmjuka namnet. Förebilden är USA, där affärsmagasin
som Fast Company och Business 2.0
blivit kassasucceer. Många annonser,
korta artiklar, inga siffror, mycket
människa. Enkel affärspublicistik
Dolly har preciserat konceptet.
Tidningen ska vara ett affärsmagasin
för den nya ekonomins entreprenörer
och idealister- ja, så heter numera
kapitalister som vill tjäna kosing. Det
journalistiska idealet är Janne Josefsson, ”en granskare som brinner för att
förmedla äkta känslor”. Det låter som
ett Lundeliepos (fårskalle 1.0), men
också sagt med glimten i ögat.
Kloningen har däremot inte gått
särskilt bra. Dolly är en sämre version av originalet, hrr Elmlunds,
Oddbergs och Söderqvists magasin.
Mer upptagen med prylar, mat och
livsstilar än med entreprenörer och
ideer. Mer yta än innehåll.
Dessutom: kan inte någon berätta för redaktionen att Dolly (fåret,
alltså) är ett projekt av provrör,
maskiner och vita rockar. Inte av
känsla och idealism. En annan sorts
kunskap, typ.
Men låtgå-de vill ju ha fårskallar som läsare.
Guru lever inte direkt upp till sitt
namn, men den är mer genomarbetad än Dolly. Både som ide och i
finish. En tidskrift som faktiskt speglar något nytt och berättar vad som
händer bakom kulisserna. Bonniertidningen har också värdighet nog
att hålla sig med skvallerspalt.
Men Dolly och Guru har två stora
problem. Det första är att de alltid
kommer att bli tvåa. USA ligger långt
före Sverige och den målgrupp tidningarna vänder sig tillläser redan de
amerikanska förebilderna. Det andra
problemet är att de, precis som förra
Dolly, blir alldeles för bejakande av det
nya. Visst, det är nytt. Men är det bra?
Det intelligenta ifrågasättandet, som
Dollyredaktörerna tycks tro, stavas inte
Jan Myrdal och Lars Ilshammar.
Visst är de fårskallar. Men deras
kritik är varken ny eller funky.
Med pappa i baksätet
D
ET ÄR LITE inne att
vara man nu. Man
med barn, helst. Pappa.
Men det är också
problematiskt. Jobbet,
karriären. Winberg, dumfeministerna. Orback, samvetet. Kropp, självförverkligandet.
Tillräckligt många ligger sömnlösa om nätterna för att det skall gå
att sälja en tidskrift för pappor. Det
var tydligen Urban Svenssons
bedömning när han förra året startade tidningen Dunderpappa.
Iden är säkert bra. Män har aldrig
haft någon motsvarighet till kvinnatidningar; tidningar för män, om män,
utan tuttar. För män somfaktiskt sätter
staken i fönstret om jul. I spåren av
nyvaknande feminism och upplösningen av kärnfamiljen finns det behov
av att uttrycka en modern mansroll.
Ett forum där man kan vara en riktig
karl, men ändå sitta i baksätet. Mjuk
och kärleksfull. Pappaledig flanellskjorta och blöt stickad ulltröja.
Men den moderne man som
beskrivs i tidningen känner nog
ingen. Dunderpappa känns mer som
tredje akten i HasseäTages ”Glaset i
örat”. Dräktighet, präktighet, mäktighet. Då var det CPBH(r):s ideologi – ni vet, fälldinisternas motorganisation, den med Såningsmannen Naturfront som
organ. Nu är det faderskapets
raster.
Dräktig? Ja, ni vet. Ända
mot ända. It takes two to tango.
Präktig? Kortspel och grogg,
nännemensan. Det ska lekas,
läsas, resas, planeras. Checklistor på kylskåpet, ordning och
reda. Lövbiff på fredag.
Mäktig? Den moderne mannen ska ta tillbaka det som inmutats av kvinnor. Han har rätt till
halva köket och hela barnet. Gör
din disk, kräv ditt barn! Föräldraskapet måste demokratiseras.
Dunderpappa, snart i en man
nära dig.
Dunderpappa med y-front, vilken ytterlighetsman.
lSvensk Tidskrift 11999, nr s/D

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner