Print Friendly

Nils Uthorn; Senaste nytt från Mynsjen och fjårdarna

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS UTHORN:
Senaste nytt från Mynsjen och fjårdarna
Språkets form får inte dra lyssnarnas uppmärksamhet bort från innehållet, påpekar
Nils Uthorn och ger exempel på språkliga
oriktigheter vid nyhetsuppläsning och kommentarer i radio och teve. Etersvenskan på-
verkar allmänspråket. Det är därfår viktigt
att den är vårdad och nyanserad och inte
forvanskas av modeord och felaktigt uttalade
namn.
Nyhetsläsaren i radio eller teve – J n
minns inte vilketdera – skulle delge l}
narna något som hade hänt i Munch
Men namnet lät som Mynsjen, alltså
sj-ljud, inte tj-ljud. Jag höll öronen s
sade tills ordet hördes nästa gång.
jämt Mynsjen. Fel på mottagaren? J
trodde det någon tid. Men efter att ha h
andra mottagare, tekniskt perfekta,
medla liknande uttal (Brecht som Br
Richterskalan som Risjterskalan osv)
såg jag att så inte fårhöll sig. Nyhet
saren sade helt enkelt Mynsjen, Br
Risjterskalan. Det fanns metod i galens
pen.
Eftersom tj-ljudet i vårt språk ej fii
kommer inuti ord, bara i början av ord, n
uttalsfelet ingalunda oförklarligt. Och
!igen misshandlas svenska egennam
den mån de nämns, lika illa i utländ
etermedier. Och bland de 6679 anstäl
vid Sveriges Radio finns förmodligen
och annan som vet hur Munchen m m
teligen ska låta. Och den lyssnande
månheten är nog inte dummare än att
förstår, att med Mynsjen menas M
chen, med Bresjt menas Brecht. Ja \.
allt det där är sant. Men ändå…
En gymnasieadjunkt berättar for
att hon tidvis brukar bokfora språkfel
nyhetssändningarna och att den verks
heten varje kväll kan avsätta ett fullskr·
A4-ark. Jag tror henne. Men skulle en et
dan katalog intressera uppläsarna själ n
J ag är inte lika viss om det. Svensklära h
utgör ju gudskepris en forsvinnande Ii st
del av teve- och radiopubliken. De lys
re, oavsett yrket, som reser borst mot c
naterslarv med språkformen, är dock
något fler än vad Sveriges Radio
med.
tänker här inte veklaga över hallå-
ideligen visade oförmåga att
Kirkenes eller Haugesund eller
Mäkinen. Ej heller ska jag gnöla
iiWISh<tndeln av vellpapp och schweicngelskt w-ljud). Riktighet som
finner jag ointressant. Men
påminna om det enda verkligt starsom finns för en störningsfri radiospråkets form får inte dra lyssnarhet bort från innehållet.
inte undantaget till regel
mån redaktörerna på SR bryr sig
och språkplanering, är icke
Men det finns bland lingvistiska tcoen \’Cttig synpunkt som jag tycker
kunna möta en viss förståelse också
det hållet: ju fårre undantag vi håller
,när det gäller uttal, böjning, stavfraseologi, dess lättare att använda
Om exempelvis alla ord, som slupå tryckstarkt -ern (intern, kasern, moosv), brukar uttalas -ärn, utom ett
(koncern) som alternativt också kan
a på björn, varför får man aldrig
en nyhetsläsare säga konsärn? Varför
llindigt ”konsörn”? Förnuftigare vore ju
försöka tiga ihjäl denna svamerikanska
awikelse från praktisk sedvana.
37
På samma v1s med }jord. I åratal har
nyhetsmedierna berättat för oss om ”Brofjården” och ”Sognefjården” och alla de
andra ”fjårdarna”. Att inte tala om tekniska nyheter som ”Statfjård” m fl. I de
delar av orden där fjordar finns, uttalas
ordet av de infödda så som det skrivs.
Enklast så. När vi säger ord, jord, gjord,
hjord, nord, bord, mord, smord, spord,
allesamman med o-ljud, varför belasta
språkminnet med den onödiga (och fö historiskt felaktiga) formen jjård? Vinner
man något på att upphöja undantaget till
regel? Jag tvivlar om att monopolföretaget
SR ägnar en halv tanke åt sådana spörsmål.
Också böjningen blir ofta en fråga om
analogi. Bestämd form flertal av massmedium heter på god svenska massmedierna,
ingenting annat. Jämför stadierna, premierna osv. Det är underligt att just nyhetsfolk, massmediernas egna handhavare, till den milda grad har förälskat sig i
”massmedia”, denna latinska plural som
fö inte medger tillkoppling av bestämda
artikeln, att dc aldrig låter oss höra den
bättre varianten. Till råga på olyckan har
många börjat missuppfatta ”massmedia”
som singular och säger ”massmedian”, en
ren dårhusböjning.
Små ord som fyllnadsgods
Mera sinne har nog eterredaktörerna för
fattbarheten, för lyssnarens situation. Jag
gissar att någon kommunikationsprofessor
har räknat ut för dem det maximala antalet fakta som Medelsvensson orkar smälta
38
per minut. Hur går man då till väga
praktiken? Det finns väl bara två sätt: antingen läser man upp budskapet i tillräckligt långsamt tempo, eller spär man ut
texten, fårlänger den, stoppar in betydelselösa småord på alla tänkbara ställen.
Mig förefaller den förra metoden rimligast. Men väljer inte radiofolket vanligen
den senare?
En i och får sig lovvärd omtanke om vår
formåga att tillägna. oss nyhetsstoffet
lockar därfår den, som redigerar texten,
att skyilla in allsköns fyllnadsgods: dubbelt subjekt (presidenten han sa, mötet det
ska hållas), dubbelt objekt (provborrningarna dom tänker man fortsätta), det lilla
pjollriga så (nästa år så ska den vara klar),
det salvelsefulla ja då (om inte exporten
ökar, ja då sjunker vår standard). I de
ursprungliga TT-telegrammen kan dessa
svärmar av tomma formord omöjligen ha
funnits. Värst är nogja och så. När upplä-
saren eller kommentatorn vevar ur sig detta pladder, liknar han närmast en kringresande lekmannapredikant. Lyssnaren får
lust att rusa upp ur sofThörnet och skrika:
Hoppa över så! U telämna ja! Sätt in
pauser i stället!
I allt detta snömos är det väl bäddat får
modeorden. Sådana har ju den olägenheten att deras synonymer faller i glömska,
dvs att språket på lång sikt blir fattigare.
Man underrättar ej längre någon om nå-
got, inte heller upplyser man eller meddelar eller delger, man informerar bara får
hela slanten. Vulgärsnack tränger in på
områden där det knappast har något att
göra. Barnkammaruttryck som dagis
(daghem), mamma (mor), främmande (g”
ter), ren slang som tjejer och killar, d
glosor som spola (avskaffa m m)
helt på sin plats i lätta underhållningsp
gram, inga tvivel därom, men varfår
de höras också i hallåsvenskan? I
språksituation som heter nyhetsläsn·
och kommentar borde väl en vårdad,
anserad sakprosa vara det självklara?
Slappt språk
Till det slappsnack som etermedierna
drar till att sprida, räknar jag också
(i st f de). Vare sig det gäller nyhe
programannonsering, tidningsresu
eller fårdigskrivna kommentarer, läses
numera nästan aldrig bokstavsrätt.
lyckas uppläsaren rent av klara ko
stycket att klämma in ett par extra
vad som på god TT-svenska heter ”
mare detaljer ska diskuteras senare” ..
rar man till ”dom närmare detaljerna d
ska diskuteras senare”. Språknämn
har rekommenderat SR att de åtminst
vid innanläsning får fårbli de, en vä
som inte har fått nämnvärt gensvar.
kan inte ”ålägga sina medarbetare
göra våld på sitt eget naturliga utt
heter det. Lyssnarna bör ”lära sig
tolerans”, har man också invänt.
Argumenteringen imponerar knap
Vad är natur och onatur i svenskan?
som med det ”naturliga” menar det fi.
och levande, vinnlägger sig nog i ro
hand om tempo, tonläge, frasering.
han därutöver gör, bestäms av språksi
tionen. En sådan är det spontana t
mer
ast.
)en
ska
·sta
‘ad
ualet,
dryftas inte här. En helt annan är
,_…….,.,~···Åtskilligt i den TT-prosa
foredras känns säkert främmande
personligen, ej minst vad
(t ex utelämningen
har i bisats), men någon
i det hänseendet sker aldrig.
– ….uv””‘ av typen innan dom hunnit,
flertalet lyssnare varken är
fisk, har blivit pinsamt vanliga.
fem västtyska delstater genom vilka
flyter” (så läste man i Aktuellt) skulledig stockholmska givetvis ha hetat
fem västtyska delstater som Rhen
genom”. Om etermediernas forsvadom hade haft intresse for logik,
‘ läsning har tycke av mannaslutligen är något man framfor
visa den svagare parten, den
befinner sig i underläge eller hotas av
Vilkendera formen som är på
i svenskan nu, de eller dom, råder
pporten
särskild form av hallåspråket utgör vä-
llerrapporten. Den fyller något bättre
iraven på sober stil. Helt fri från oarter är
clea dock inte. Varken högtryck eller lågtlyd brukarfinnas någonstans, man vanliP återfinns de här eller där på kartan,
ctint varför. Jag får stundom lust att gå
app på SMHI och fråga var Karl-Einar
Karlsson återfinns. Väderstrecket öst eller
ifllr kallas konsekvent ost. Varfor detta
39
smörgåspålägg mitt upp i all meteorologin? Därför, svarar SMHI, att vi vill forebygga forväxlingar med väst. Förklaringen
skulle klinga trovärdigare, om vi inte dagligen och stundligen matades med rapporter om östra (inte ostra) Svealand, östra
(inte ostra) Götaland osv. Här är alltså
tydlighetskravet plötsligen inte längre aktuellt! I danska och norska sändningar
heter öst sällan något annat än öst, och
några missförstånd är inte kända.
Den som möjligen inbillar sig att etersvenskan inte påverkar allmänspråket,
kan ju testa sina vänner och bekanta på
några ord eller ordvarianter, t ex massmedier – massmedia, och sedan dra sina
slutsatser. I själva Bohuslän – av alla
landsändar- har man börjat säga ”fjård”
på sistone. Vad angår den missly~kade
termen ost, med avledningen ostlig, är den
visserligen äldre än radion, men inga tvivel råder om att väderrapporten – tio
gånger om dagen enbart i Pl!- har medverkat till att hamra in den i medvetandet.
”Personligen är jag övertygad om att
massmedierna såsom formedlare av språknyheter och språkstandarder utövar ett
ansenligt inflytande på svenska folkets
språk”, säger professor Karl-Hampus
Dahlstedt. Han brukar veta vad han talar
om.
skolans roll
Svensklärarna nämndes i början av dessa betraktelser. På dem brukar etersprå-
kets forsvarsadvokater skjuta en del av
40
skulden, när saken kommer på tal: man
menar att det bristfälliga underlaget får
nyhetsläsarnas utbildning beror på gymnasiets undervisning. Håller den anklagelsen? Då eleverna lämnar grundskolan, har
de redan !att ca 85% av alla de svensklektioner som de överhuvudtaget !ar. Av återstående 15% gör gymnasielärarna verkligen det mesta möjliga. Att ändå några
elever blir studenter utan att ha lyckats
tillgodogöra sig särskilt mycket på svensktimmarna, är ett välkänt faktum. I den
mån just dessa människor väljer en så
olämplig bana som den publicistiska, bör
journalisthögskolan självfallet ge dem
kompletterande utbildning. Klarar man
inte det, !ar man väl med mild hand slussa
över dem till andra sysslor än den att läsa
och kommentera nyheter.
Viktigare än att leta fram syndabockar,
verkliga eller förmenta, är det naturligtvis
att fårsöka råda bot på eländet. Vad
göras? Hur ska vi förmå Sveriges Radio
vårda sig om språkformen lika samv n
grant som britternas BBC eller frans
nens RTF? Jag vet inte. Jag vet bara
ett samhälle, som kallar sig folkstyrt,
te makthavarna övervakas. Inte
makthavare med monopol. Ska vi ut
ombudsmännens skara med ännu en fi
tionär, SO, språkombudsmannen? Ja
något tveksam, men tanken tål kanske
tänkas.
Att kräva en störningsfri hallåsve
innebär ingalunda att yrka på ett i
enskildheter fastlåst eterspråk. Det
man inte heller i 1978 års radiopro
tion, enhälligt antagen av riksdagen,
den är tydlig nog ändå: ”Språket i
nyhetsprogram och programannanse
måste vara mönstergillt”. Är inte detta
ovanligt rakt besked från våra folkval

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner