Print Friendly

Narvaminnet

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NARVAMINNET
_”:iv överstelöjtnant OLOF RIBBBING, Stockholm
EFTER slaget vid Narva lär den på
krigsskådeplatsen närvarande franske
gesandten, greve Guiscard, ha varit »så
surprenerad av denna affairen, att han
på några dagar intet kunnat tala».
Man kan lätt finna, att många personer, långt mera omdömesgilla än den
nämnde diplomaten, blivit gripna av
likartad häpnad. Det var icke blott slagets resultat, som var ofattbart. Ä ven
dess anläggning och utförande voro för
samtiden obegripliga. Den unge konungen hade som fältherre brutit mot
krigskonstens konvenans. Han hade
trampat de hårt fastslagna reglerna under sina fötter. Han hade utan vedertagna ceremonier gått till anfall mot en till antalet mångdubbelt överlägsen motståndare, vilken
därtill stod i starkt utbyggda försvarsställningar. Och han syntes
härvid inte ha gittat följa en enda av de Regulm bellarum generales,
som förtidens och samtidens teori byggt upp till segerns absoluta
säkerställande. Men icke desto mindre hade han vunnit den mest
fullkomliga framgång, som någonsin kan beskäras en fältherre:
att på slagfältet i öppen strid tvinga den vida starkare fienden
till oinskränkt underkastelse. Och detta därtill med minimala
egna förluster.
Vad var det då som hade sketU Vad var det, som gjort framgången möjligT- Själva slagets yttre konturer äro för denna tidskrifts läsare med visshet så välbekanta, att ett utförligt referat
av händelseförloppet är obehövligt. Här må endast erinras därom,
att den ryska belägringslinjen framför Narva med båda sina flyglar stöddes mot den buktande Narovafloden. Jämnlöpande med
denna kontravallationslinje drogs till skydd mot undsättningsför- 617
Olof Ribbing
sök utifrån en mot väster riktad cirkumvallationslinje. Mellanrummet mellan de två var ytterst snävt tillmätt; ännu fullt
tydliga spår i marken visa på sina håll ett avstånd mellan linjerna om endast 50 m. Blott i norr, där utbredda sumpområden
ännu i dag göra slagfältet svårt att beträda, vidgades avståndet,
och cirkumvallationslinjen drogs längre västerut. Detta var för
övrigt nödvändigt även av den orsaken, att den ryska härens enda
förbindelseväg över floden, en nyanlagd pontonbro, måste skyddas.
Den permanenta broförbindelsen låg ju oåtkomlig bakom Narvas
fästningsverk. Längden av cirkumvallationslinjen kom på sådant
sätt att bli avsevärd: omkring 7 km.
Redan dessa korta antydningar böra ha visat den ryska ställningens svagheter: den stora utsträckningen, det ringa djupet
samt återtågsvägen direkt ur norra flanken. Härtill kom grupperingens rent defensiva prägel, ytterligare accentuerad av starka
befästningsarbeten med bastioner samt hinderlinjer och spanska
ryttare. Särskilt kraftigt utbyggd blev en stödjepunkt – furst
Trubetskois läger – ungefär i ställningens mitt, där landsvägen
västerifrån ledde in mot de ryska linjerna.
Utan tvivel stämde anordningarna väl överens med härskande
uppfattning om sådana arbetens utförande. Väl hade ryssarna
själva ringa erfarenhet om den kontinentala skolans teorier och
konstmässiga förfaringssätt. Men tsaren hade genom August den
starke fått till sin hjälp ett antal i västerländska krigsbruk förfarna officerare, främst hertigen av Croy och generallöjtnanten
von Hallart, vilken senare hade uppgjort planen för samt haft ledningen av befästningsarbetena.
Den arme, som samlats inom de ryska linjerna, syntes icke heller
vara att förakta. Enligt svensk tradition skulle dess numerär ha
uppgått till 80,000 man. Man vet emellertid, att endast ungefär
hälften av styrkan utgjordes av »reglerade troupper», medan återstoden kännetecknats som »sammanraffsat cannaille». Också de
ryska källornas uppgifter om antalet taffeltäckare, kockar, betjänter och andra icke stridande göra en sådan uppdelning sannolik. Men även om den ryska armens stridande styrka endast uppgick till inemot 40,000 man, vill det synas, som om detta bort vara
väl tillräckligt mot å ena sidan Narvas lilla garnison om 1,800
man, å den andra Konungens arme om tio och ett halvt tusen
krigare.
Kvaliteten på de ryska trupperna var givetvis ojämn; general
618
Narvaminnet
J
Schemati8k skiss över den svenska genombrytningen vid Narva.
Hallart säger dock i sin dagbok efter inspektion på ett frontavsnitt, att »alle Regmenter wahren nicht allein wol gekleidet, besondern auch wol exerciert, auch wol armiert». – Eliten utgjordes av de Preobraschenska och Semjonovska gardesregementena,
vilka den ryska ledningen klokt nog placerat inom ställningens
norra del, där varje hot mot pontonbrons återtågsväg med alla
medel måste kunna tillbakavisas.
619
Olof Ribbing
De åtgärder, vilka vidtagits på rysk sida, voro emellertid avpassade för att hejda en motståndare, som väntades uppträda efter
den lineara krigskonstens internationellt fastslagna »principer».
Allt borde, såsom nederländskt skolade befälhavare i annat sammanhang uttryckte saken, gå »ordentligen till». Man ägde rätt
att förutse, hurusom en annalkande fiende först av allt borde anlägga fasta stödjepunkter för att därefter systematiskt arbeta sig
fram mot de ryska linjerna. Han skulle helt säkert besluta sig
för ett regelmässigt och långsamt förlöpande ställningskrig; framförallt skulle han komma att endast »sagteligen avancera». –
Det var så tidens skick och bruk. Med en befälhavare och en
arme, vilka icke voro sinnade att strida efter de på kontinenten
sedan länge vedertagna reglerna, var närmare umgänge icke
önskvärt!
Men om sedvänjorna från nederländska krigsskådeplatser blivit
följda vid Narva, skulle avgörandet ha kunnat taga dygn oeh
veckor, om det nu alls stått att vinna. Till sådan väntan fanns
icke tid för den svenska ledningen. Landet hade plötsligt och
utan varning angripits av tre fientliga makter, sammanslutna i
fast och målmedvetet förbund. Mer än någonsin förr g~illde det
statens tillvaro oeh folkets frihet. Niir så var fallet, kunde de
lineara kabinettskrigens konstmässiga manövreringar och schematiska fäktningar icke leda till målet. Hiir farins ett obetingat
krav på snabbt a n f a l l och på a v g ö r a n d c – mot den ene
först, mot den andre därefter.
Sådant hade det svenska väldets läge varit från statens ursprung och början. Från första stund hade land och folk varit
omgivna av fientligt sinnade grannar, som ville förviigraden framväxande nationen riitten till fritt liv. Och svårigheterna hade
skiirpts, då dessa grannar träffat avtal om gemensamt uppträ-
dande. Redan i 1400-talets sista decennium hade den danske kung
l-Ians med I van III Vasiljcvitj i Moskva undertecknat en traktat
om »kärleksfullt förhållande och hroderligheb, ett förbund, som
i sina verkningar ledde till Sten Stures fall. Det svenska väldets
nödtvungna och naturliga strävan att vidga det trånga utrymmet
mellan omgivande fiender förde senare till konflikter med nya
grannar. Gustaf II Adolfs tre ärvda krig hade givit en fingervisning om, vad man skulle kunna vänta. Vid det stora nordiska
krigets utbrott var fienderingen fullt sammansvetsad.
För oss, som under världskrigets år varit vittnen till det kring- 620
Narvaminnet
slutna tyska rikets kamp på alla fronter, måste innebörden av
det forna svenska väldets läge framstå med större tydlighet än
för äldre generationer. Vi kunna lättare fatta det oavvisliga behovet av att äga tillgång till en hastigt stridsberedd krigsmakt,
duglig och utbildad att genom avgörande slag vinna bestämda
framgångar i den ena riktningen för att därefter kunna insättas
till lösande av motsvarande uppgifter i den andra. Vid det på-
tvingade nordiska krigets utbrott framträdde för Sverige – på
samma sätt som för Tyskland år 1914 – detta behov med ökad
styrka.
Kravet på den svenska krigsmakten år 1700 var alltså fullt
klart.
Möjligheten till detta kravs uppfyllande låg i den urgamla
svenska krigsorganisationens grund och byggnad.
Det är, enligt författarens bestämda åsikt, just dessa två faktorer, som med fullt fog berättiga till påståendet om en specifik
n o r d i s k k r i g s k o n s t, en offensiv och till avgörandet syftande krigskonst, i skarp motsättning till den kontinentala, västeuropeiska, vilken alltjämt var dröjande och defensiv. I Norden
framträdde med full tydlighet det krigspolitiska och strategiska
lägets fordran på avgörande; möjligheten att ernå detta gavs genom truppernas kvalitet, deras organisation, krigsduglighet och
ledning. Var och en, som vill följa de svenska allmogehärarnas
prestationer under Engelbrekt och Sturarna, för att därefter ägna
en tanke åt samtida företeelser på det kontinentala Europas slagfält, skall utan svårighet finna de vittskilda utvecklingslinjernas
grundorsaker.
Karl XII k u n d e av sin arme . framför Narva fordra vida
mera, än som varit tänkbart för en befälhavare över mellaneuropeisk trupp. Och han m å s t e – med hänsyn till läget – fordra
det allra högsta. Den saken var fullt klar, redan då Konungen
från armens sista nattläger vid Lagena den 19 november lät skjuta
dubbel svensk lösen »till teckn åth Staden att Succursen wore
ankommen». Till och med inom de ryska linjerna måtte man,
trots den stora numerära överlägsenheten, ha hyst en oroande
känsla av att något ovanligt skulle komma att inträffa. Tsaren
själv fann sig plötsligen nödsakad »wegen hochwichtiger Ursachen
nacher Moseau zu reyssen»! Befälet överlämnades till den högst
motvillige hertigen av Croy »in dem Nahmen Gottes».
Den 20 november, då Konungen från den svagt sluttande jord- 621
Olof Ribbing
åsen Hermanusberg personligen iakttagit de ryska linjerna,
träffade han också sina dispositioner »mot alla regler». Han
grupperade sitt infanteri i två mäktiga anfallskolonner, avsedda
att genombryta de ryska linjerna, en på vardera sidan om Trubetskois läger. Artilleriet skulle, ordnat i två grupper, understödja fotfolkets framryckning och genombrytning samt dessutom
vara berett att verka nedhållande mot fiendens starkare utbyggda
stödjepunkter. Utanför infanteriets anfallskolonner disponerades
delar av kavalleriet för att hindra ett tänkbart ryskt utbrytningsförsök i västlig riktning.
Mot de två genombrottspunkterna samlade Konungen sålunda
absolut överlägsenhet. De inom den långa och tunna försvarslinjen grupperade ryska krafterna skulle endast i starkt begränsad
omfattning kunna avgiva eld mot anfallskolonnerna eller stödja
de angripna frontdelarnas försvar.
Genombrytningen skulle spränga den ryska försvarsfronten i
tre delar. Därmed vore dock icke vunnet något avgörande av det
slag, som här m å s t e falla. Efter genombrytningen borde fördenskull följa en upprullning av den ryska ställningen från mitten
och ut mot flyglarna. Viktigast var därvid den norra anfallsgruppens uppgift: det gällde den enda ryska återtågsvägens avklippande. Här förde också generallöjtnanten Rehnschiöld själv det
omedelbara befälet.
Sådana voro i all korthet grunddragen för anfallsplanen vid
Narva. Som den var uppgjord, så blev den också utförd.
Visserligen berättas, att fienden »sköt som en faan i förstone».
Men ryssarna fingo inte lång tid på sig. Dessutom försvårades
deras riktning i någon mån av det bekanta snögloppet, »som fölgde
Armeen på ryggen».
På svensk sida sköts reglementsenligt endast en enda salva.
Ingen stannade för att ladda om. I stället grep man genast till
de blanka vapnen och fullföljde anfallet. Det hela var så enkelt:
»Dherpå luppo wij strax till, wärjan i handen, och reef neder
dheras spanska ryttare, och gingo så in – -.»
I en värld, där den orimligt överdrivna tron på eldens betydelse
eljest behärskade allt och alla, löste Konungens arme utan minsta
konstigheter eller lineartaktiskt krångel sin uppgift att genombryta en starkt befästad linje. De karolinska krigarna följde endast helt lugnt sin Konungs befallning och sina befälhavares föredöme. De luppo strax till– och gingo så in!
622
Narvaminnet
Det låg helt säkert en säregen offensiv anda och kraft över de
svenska anfallskolonnerna. En deltagare lämnar denna skildring:
»så snart att Såldaterna fingo see ryska lägret woro de intet att
hålla, utan önskade .alla och begärade med en mun att straxt gå
på fienden löst oacktat de fyra dagar marcherat i diupa och wåta
vägar, seijandes Dalekarlarna, som mycket wäl giorde, släpp oss
i Gudz nampn i håret med ryssen, som förorsakat att wij måst
marchera så lång och swår wäg- -».
Klockan var 2 på eftermiddagen, då anfallet sattes i gång. På
en kvarts timme var den ryska fronten splittrad i tre delar och
all gemensam ledning omöjliggjord. 4,000 kosacker under genemlen Scheremetjew, vilka varit grupperade längst i söder, vid
J oala, störtade sig besinningslöst i floden och funno till stor del
sin död i den strida forsen.
Och så började upprullningen.
Om svenskarnas framfart i norr berättar Hallart: ».•• und
jagten sie die Russen aus einem Werck in das andere – – dass
alless wie eine Herde Schaef ineinander lief, ein Regment in das
ander.» Under tyngden av flyende hopar brast pontonbron- den
enda reträttvägen.
I närheten av dess landfäste hunno dock de ryska gardesregementena i sitt desperata motstånd mot det framsvepande anfallet
att ordna ett slags »vagnborg», vars betvingande krävde både tid
och omgruppering av de insatta krafterna. Konungens fasta ledning övervann dock steg för steg varje hinder. Gardesregementena,
vilkas minne hedrats med ett ryskt monument på platsen för striden, måste slutligen kapitulera. Samma öde övergick Trubetskois
läger, och till sist kom, sent på natten, turen till den södra ryska
flygeln. Pontonbron var nu återställd – av ryskt manskap men
under svenskt befäl – och över den skickades det ryska manskapet
att tåga åter till sitt land. Den stora ryska armen hade upphört
att existera.
En av österns väldigaste anstormningar mot det svenska väldets gräns var bruten och avslagen. Visserligen kom slagets resultat icke att bli omedelbart bestående. Men i sina verkningar
betecknar kampen omkring Narva dock ett bevarande av östersjö-
området vid västerlandets kultur, vid dess samhällsskick och
rättsordning. Härutinnan är slagets betydelse enorm. N a r v a
623
Olof Ribbing
borde för oss svenskar framstå som ett samlande begrepp i långt
högre grad, än vad Maraton varit värt att göra för hellenerna.
N a r v a är en fackla, som i stormaktstidens skymning belyser
den av Estlands folk i tacksamt minne bevarade »gamla goda
svenska tiden». N a r v a ger oss slutligen en riktig. bild av svensk
mannadygd och mannakraft i Konungens och rikets tjänst.
Därför skall ett. svenskt minnesmärke ha sin plats på slagfältet! –
Norr om Finska viken står invid Viborgs slott och fäste, trots
gränsområdets skiftande öden, alltjämt Tyrgils Knutssons befallande gestalt. Än längre norrut har Gustaf II Adolf vid gränsdragningen intill Ladoga bortom Salmis låtit rista orden: »Fausto
numine duret opus.»
Med samma önskan- att en nådig försyn må låta verket bliva
beståndande- vill man gärna hälsa det svenska minnesmärket pit
slagfältet vid Narva.
Tyrgib Knubson vid Vihorgs slott.
624

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner