Print Friendly

Näringsfriheten ett sekelminne

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NÄRINGSFRIHETEN
ETT SEKELMINNE
Av fil. d:r TOM SÖDERBERG, Linköping
I EN allmänbildningstävlan frågades: hur gammal är den svenska näringsfriheten~ Två var för sig riktiga svar finns, nämligen
från 1846 och 1864. Den ännu gällande lagen från det senare tillfället heter ju Förordning om u t v i d g a d näringsfrihet och anger därmed både att begreppet vunnit stadga tidigare och att
– självklart – en fullständigt oinskränkt näringsfrihet är praktiskt utom fråga. För eftervärlden står nog 1864 års reglering
.som monumentet över den ekonomiska liberalismen på de historiska »stadsmannanäringarnas» område, eftersom den blev utvecklingens väsentliga slutresultat, näringsfrihetens Magna Oharta.
Ser man emellertid till det avgörande steget, bör svaret utan tvivel bli, att den svenska näringsfrihetens hundraårsjubileum infaller i år. Firandet skulle infalla i vintersolståndet: den 22 de·Cember utfärdade Oscar I den hantverks- och fabriksordning, som
bl. a. begrov skråväsendet, och den handelsordning, som äntligen
avskrev det gamla brottsbegreppet »landsköp» genom att göra
vanlig handelsrörelse utanför städerna laglig.
De båda förordningarna trädde i kraft följande l juli, och efter
detta datum är verkligen ett slags jubileumsfirande att emotse.
En av reformens grundtankar var, att hantverket även framdeles
behövde en lokal organisation, och för städernas del ålades därför
hantverksutövarna att bilda en för varje stad gemensam hantverksförening. Fabriksidkare fick rättighet men inte skyldighet
att bilda en fabriksförening, och köpmännen kunde likaså bilda
en handelsförening. Vidare var det tillåtet att bilda en gemensam
förening för två till tre av dessa grupper. Tvånget att hålla dessa
lokala hantverksföreningar upphörde 1864, men i många fall be- .står de ännu i dag och står sålunda nu inför ett sekelminne, som
väl mestadels kommer att begås traditionsenligt med en högtidssammankomst och en minnesskrift. Dock kommer inte de lokala
hantverkshistorikerna att uppgå till hela antalet dåvarande stä-
575
,·.
Tom Söderberg
der eller 83. I många fall har föreningarna upphört eller ombildats så att man räknar senare grundläggningsår, i andra återfanns äldre föreningar eller- med 1700-talets term- »societeter»
att bygga vidare på år 1847, så i Malmö (1826) och de fyra sydligaste Norrlandsstäderna (1756-80). De bestående organisationerna är merendels fabriks- och hantverksföreningar, som till tidigare minnesår redan utgivit smärre skrifter, så 1847 års föreningar i Karlshamn, Karlstad, Köping, Lund, Uppsala och Örebro, men flertalet torde återkomma med som man får hoppas.
större och något djupgående skildringar. Ett gott föredöme har
de i A. E. Faleks Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping
(1928). Vad som emellertid dröjer är den brett lagda undersökningen av näringsfriheten i och för sig och ur rikssynpunkt. För
hantverkshistoriens del planeras glädjande nog en stor forskningsinsats till riksorganisationens hundra år, som infaller 1955.
Då näringsfrihetens sekeldag bringas i erinran på efterföljande
sidor, kan det självfallet endast bli några översiktliga synpunkter,
endels fotade på forskningens tidigare insatser och endels avsedda
som en värderande skiss av den senaste utvecklingen av vårt nä-
ringsliv ur frihetssynpunkt. Den insats som beträffande näringsfrihetens tillkomst främst bör nämnas är lektor Henry Lindströms
arbeten Näringsfrihetens utveckling i Sverige 1809-36 (ak. avh.
1923) och Näringsfrihetsfrågan i Sverige 1837-64 (1929). Vad man
där finner är visserligen endast reformernas historia, icke de reformerade näringarnas. Och ännu sämre är det beställt med överblicken av butikshandelns och hantverkets allmänna utvecklingslinjer efter 1864.
Den svenska näringsfriheten var den första stora frukten av
den ekonomiska reformandan kring vårt 1800-tals mitt, men internationellt sett är den en rätt sen frukt av den ekonomiska liberalismen. Dess huvudman i regeringen civilminister O. I. Fåhrams
kunde 1846 åberopa förebilder från Frankrike, tyska stater och
Norge m. fl. Frågan hade under Karl Johans hela tid stått långt
framme i debatt och dagordning, och lösningarna var sedan ett årtionde i huvudsak formulerade. Eftersläpningen får då inte förklaras huvudsakligen med den långsamma faktiska utvecklingen i
industriell och kommersiell riktning. Vår bruksrörelse gav oss
tvärtom en rangplats i industrihistorien, men såväl den som vår
äldre textilindustri hade av många skäl vuxit upp vid sidan om
skråväsendet utan att motsättningarna inför lagen mellan fabrik
och hantverk ställdes på sin spets. Under sådana förhållanden in- 576
Näringsfriheten – ett sekelminne
verkade Sveriges efterblivna statsskick utan tvivel fördröjande.
Fyrståndsrepresentationen-i detta fall borgarståndet- var som
skapad enkom för att förhindra framsteg på bekostnad av urvuxna ståndspriviliegier och förlegade uppfattningar om socialgrupperingen.
Både 1846 och 1864 tillkom ju reformerna i förordningsväg, genom tänjning av begreppet Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftning, som numera inte anses gälla ändringar i näringsfriheten
(bortsett från ingripanden enligt fullmaktslagstiftning). Vidare
fick man 1846 bygga på tidigare treståndsbeslut under bestridande
i möjlig mån av de borgerliga rättigheternas privilegiekaraktär
och på särskilda medgivanden av borgarståndet. Som reformens
förste upphovsman får kanske räknas Oscar I, vilken redan som
kronprins riktat sin mannaålders kända liberala iver och grundlighet på detta frågekomplex och med 1846 års förordningar
gjorde sin egentliga debut som ekonomisk reformator. I synnerhet bestämmelserna till landsbygdens och till den folkliga små-
företagsamhetens fromma, den s. k. självförsörjningsrätten, återgår på konungens ideer.
Att reformen kom sent belyses för övrigt bäst av en blick på
de faktiska förhållandena närmast förut. Det svenska hantverket
kan varken i anor eller senare utveckling mäta sig med t. ex.
det tyska, och skråväsendet blev därför hos oss en jämförelsevis
sen och spröd planta. Under Karl Johan var den ännu överskuggande men utblommad. Bl. a. upphävdes då skråtvånget för det
halvt fabriksmässiga vagnmakeriet och för repslageriet, där det
inkräktade på det viktiga och aldrig helt skråbundna skeppsbyggeriet, och de labyrintiska bestämmelserna om lanthantverk uppmjukades avgörande. Förutom att som sagt fabrik och hantverk
jämförelsevis föga kolliderade kunde näringstvånget förmodligen
främst därför uthärdas ända till 1846, att tyngdpunkten i Sveriges ekonomiska utveckling under seklet 1750-1850 låg dels på
grosshandeln och storsjöfarten, vilka föga berördes därav, dels på
jordbruket, som frodades i bl. a. skiftesreformernas hägn. För
övrigt besörjdes utvecklingen då mer än kanske någonsin av tolererade lagbrott och formellt sett mycket tvivelaktiga dispenser.
Särskilt i fråga om lanthandel var myndigheterna på 1830-talet
medvetna om att ett ur lagsynpunkt oefterrättligt tillstånd rådde.
Formellt var 1846 års reform vad den säger sig vara, två »ordningar», ej allmän »frihet». Därför är bestämmelserna alltför vidlyftiga för att här kunna bringas i erinran; till stor del var de
577
Tom Söderberg
dock- som Fåhrreus betonade i sitt konseljyttrande – paragrafer under avveckling, motiverade av att ett invecklat system inte
kunde slopas i ett enda drag. De viktigaste begränsningarna var
mästerskapstvångets bibehållande och lanthandelns tremilsgräns,
d. v. s. att den endast i stadshandelns ordning fick idkas inom en
tremilsräjong kring städerna. Förmodligen var landsbygdens öppnande för vanlig butiksrörelse det främsta praktiska resultatet.
Bygdehistoriska skildringar med ekonomisk blick är för tiden
från halvsekelskiftet rika på vittnesbörd om hur den lantliga diversehandeln växer upp med amerikansk snabbhet vid vägkors
efter vägkors. I Kopparbergs län var antalet uppgivna lanthandlare 15 år 1832, 179 år 1870 och 688 år 1900. Mästareprovets bibehållande motiverade Fåhrreus närmast med att det efter lärlingsoch gesälltvångets bortfall vore den enda garantin för yrkesskickligheten och en barriär emot en plötsligt växande konkurrens;
emellertid överflyttades prövningen av mästerstycket från de nu
utdömda skråna till sammansatta organ med övervikt för ickefackmän-konkurrenter. Från mästerskapstvånget undantogs vidare av olika skäl ett stort antal hantverksyrken, i synnerhet så-
dana som redan »huvudsakligen övergått till egenskapen av manufakturer eller fabriker». ·
1846 års verk fick ett för mogna reformer typiskt öde. De första
åren hördes en myckenhet gnissel och jämmer, men efter hand inträdde en om trivsel vittnande stillhet i hantverkar- och stadshandlarkretsar. 1850-talet bevittnade ju ett första genombrott för
modernt ekonomiskt liv i Sverige- förvisso inte minst tack vare
reformen – och snart var tiden inne för den liberala opinionen
att kräva nästa stora steg. Ett väsentligt hinder för principiell
näringsfrihet låg i den föråldrade kommunalstyrelsen, särskilt
städernas, som var fotad på borgarrätten och därmed främst på
städernas erkända handlande och hantverkare. Den fortsatta vä-
gen röjdes därför av 1862 års stora kommunalreform, och redan
smma år tog civilminister Lagerstråle upp frågan om näringslagstiftningen och bragte den inför riksdagen. Här kom nu en radikal opinionssvängning sedan 1840-talet till synes. T. o. m. borgarståndet, där då ingen enda hantverkare hade säte, gick på flera
punkter längre än Lagerstråle, och resultatet blev ett klart förord för nya starkt förenklade förordningar utan bl. a. mästerskapstvång och tremilsgräns. Kommerskollegium har sedan äran
av upptäckten, att det borde räcka med en enda förordning, och
Lagerstråle har skickligt begränsat den från kollegietextens 45
578
Näringsfriheten – ett sekelminne
paragrafer till endast 31. Likaså har han och i viss mån ständerna äran av förordningens suggestiva huvudord »näringsfrihet». Detta ord och dess klassiska definition i första paragrafen
har blivit en av vårt demokratiska rättssamhälles vackraste skyltar, som kraftigt bidragit att befästa den ekonomiska friheten i
våra sinnen:
»Svensk man eller kvinna är berättigad att i stad eller å landet
idka hantverk eller fabriksrörelse; att till utrikes ort utföra eller
därifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa varor, ävensom att reda i skepp för såväl inrikes som utrikes fart.»
Synpunkterna trängs, när man vill göra sig en bild av näringsfrihetens verkan under de gångna hundra åren. Dess betydelse
kunde mätas med tankeexperimentet, att skråtvånget bestått och
landsköp förblivit olagligt under Oscar Il:s och Gustav V :s spira.
Skråtvång för skomakeri t. ex. hade uteslutit våra skofabriker,
skomakare hade fortfarande betytt skotillverkare och Kumla stad
hade förblivit en bondby. Under lanthandelsförbud hade en huvuddel av svensk butiksrörelse aldrig uppkommit, ej heller exempelvis handelsresandekåren, postorderförsäljningen eller den motoriserade kringföringen av dagliga förbruksvaror till lanthushållen. Näringsfriheten är kort sagt en för oss självklar och därför nästan osynlig hörnpelare i nutida svensk samhällsbyggnad.
För att bortsett från reformkampen se ett problem i detta får
man gå på jakt efter de möjliga skadeverkningarna. Hur har de
svenska småstäderna stått sig efter förlusten av de till monopol
gränsande förmåner, som länge ansågs (och i någon mån varit)
omistliga~ Det kunde nästan räcka med att hänvisa till »flykten
från landsbygden», till att numera halva vår befolkning bor i stä-
der och samhällen mot för hundra år sedan 1/10. Inom detaljhandeln ligger ju förklaringen i dess oerhörda utveckling genom att
inköp ersatt egenhushållning och att färdigvaror som kläder och
bröd ersatt hemberedningen av t. ex. tyger och spannmål. I vår
egen tid har utvecklingen vidare gått i den riktningen, att landsborna alltmer anlitar staden för de mer krävande konsumentuppköpen. Nämnvärd klagan från stadshandlarhåll över landsbygdens kommersialisering förspordes naturligtvis inte. Och i tillverkningsbranscherna överröstades skråtraditionerna snart av det tilltagande maskinbullret. Givetvis har hantverket som ekonomisk
typ gått tillbaka, d. v. s. vuxit väsentligt långsammare än indu- 579
Tom Söderberg
strin. Något tillförlitligt mått på denna utveckling erbjuder vår
statistik inte, eftersom gränsen mellan de två blivit alltmer svä-
vande. Ett alls inte mekaniserat hantverk såsom tapetserarens är
nämligen numera undantag, hantverk och småindustri har kommit varann så nära, att de sedan 1942 har gemensam riksorganisation, SHSO. Men naturligtvis har en ännu större del av det
forna hantverksfältet täckts av medelstor och större industri.
Hantverkets tillbakagång blir då av samma typ som landsbygdens: dels överflyttning till massproduktionen liksom till stä-
derna, dels det gamlas egen industrialisering liksom stationssamhällenas inträde i municipernas och städernas krets.
Järnvägarna, motorismen och elektrifieringen omvandlade land
och arbetsliv. Protektionismens seger, klasspartierna och fackföreningarna påbörjade den ekonomiska liberalismens upplösning.
Första världskrigets krishushållning kom och gick, inte utan varaktiga spår. Näringsfrihetens grunder stod i alla dessa skiften
orubbade. Ty näringsfrihet är i lag och gott språkbruk en bestämd sida av den ekonomiska friheten, nämligen företagarefrihet. Denna är inte inskränkt genom t. ex. arbetsmarknadens moderna organisation, inte heller av det allmännas ingripande som
medlare och som skiljedomare i rättstvister. Inte heller den moderna socialvården med alla sina omkostnader, omsorger och formaliteter för arbetsgivarna inkräktar i grunden på näringsfriheten.
År 1928 framlade kommerskollegium »Riktlinjer för revision av
näringsfrihetsförordningem. Aktstycket är ett gott exempel på
hur väl denna stod till boks ännu för en halv mansålder sedan.
Det aktuella bekymret var främst krisårens rekordartade flora av
nyetablerade handlande med föga kapital och moral och av dito
småföretagare i surrogatbranscher och liknande. Under efterkrigskrisen drog de med sig mången äldre konkurrent i fallet.
Men kommerskollegium, som höll rundabordskonferenser med organisationerna men själv förde pennan, höll sig till den liberala
hälften av intresseopinionen och förde konsumentens talan. Visserligen kunde hantverket och detaljhandeln i stor utsträckning inte
under dåvarande konkurrensförhållanden ge sina utövare nödtorftigt uppehälle, hette det. »Vid ett mera vidsynt betraktelsesätt
måste emellertid främst hävdas, att hantverket och detaljhandeln
ha till uppgift inom samhällets ekonomiska liv att i konsumtionens intresse frambringa och omsätta nyttigheter men icke att
såsom självändamål bereda utkomst för sina utövare.» Icke en
580
Näringsfriheten – ett sekelminne
skyddsparagraf eller ett öre i understöd föreslogs. De fria företagarna hade sitt eget ansvar och fick stå sitt kast. Kollegiets
riktlinjer innebar nästan endast en påkallad teknisk modernisering av bestämmelserna; en något ökad kontroll av kringföringshandeln mer än väl uppvägdes av en liberal anpassning av reglerna för utländska företagare.
Näringsfriheten hade fått traditionens helgd.
Till jämförelse bläddrar vi nu lite i 1940-talets kommittebetänkanden. Ett (1941: 14) har till huvudord »Åtgärder för främjande
av hantverk och småindustri», det allra senaste (1946: 40) slutar
i stället på »befrämjande» och föregås av ett om »Ordnande av
kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet för hantverk och små-
industri samt bildande av företagarnämnder» (1946: 22). Redan det
första inledde det skede, då denna näringsgrupp ansågs behöva
och förtjäna billig offentlig kredit och fördenskull måste förse sig
med officiösa korporativa organisationer, garantiföreningar. Så
skedde utan hänsyn till en reservant, som visserligen inte förde
näringsfrihetens talan men väl det s. k. praktiska livets, och
samme man kunde i sin reservation till 1946: 22 tala om »det numera ovedersägliga misslyckandet av det förslag från 1940 års
hantverks- och småindustriutredning, vilket ledde till inrättandet
av fonden för hantverks- och småindustrikredit samt ett antal s. k.
garantiföreningar». 1946 års förslag – som inte här ska bedö-
mas – syftar till en omläggning av främjandets former men till
synes utan intrång på dess princip eller dess omfattning.
Vad som hänt på en av näringsfrihetens stora historiska valplatser är kort sagt, att man vandrat den numera vanliga breda vä-
gen från självansvar och enskild organisation till offentlig stödkredit och halvoffentlig organisation – subventionsvägen alltså.
Lika märkligt är dock, att hantverket-småindustrin hunnit mindre långt in på denna väg än åtskilliga andra näringsgrupper.
Och en av anledningarna är uppenbar nog: näringsfrihetens ännu
mäktiga tradition har stått hindrande i vägen. Tar man hänsyn
till hela det nutida system av »främjande», varigenom olika nä-
mnde och tärande grupper betalar till varann och till sina »främjare» – byråkratin – kan det utan tvivel sägas, att hantverketsmåindustrin är klart missgynnat och kan göra anspråk på betydligt mer av kakan än det fått.
Det sagda är visserligen inte huvudsaken i historien om näringsfrihetens väg utför. Den största begränsningen i företagarfriheten i vår tid skapas av den offentliga- statliga och kommunala- 43- 46847 Svensk Tidskrift 1946 581
Tom Söderberg
driftens väldiga och stigande omfattning. Rättsligt sett består
inskränkningarna framför allt i A.B. Svenska Tobaksmonopolet,
A.B. Vin- & Spritcentralen, den statliga sockertrusten och vad allt
monopolen heter.
Den näst största faktorn, som i bästa fall inte i full utsträckning kommer att höra framtiden till, kan symboliskt anges med
or·det licens. Så länge mer än varannan detalj, varpå en företagsgrundning eller utvidgning hänger, är beroende av särskilt tillstånd och så länge licenserna är eller befaras vara beroende av
andra synpunkter än ofrånkomlig ransonering, kan man inte tala
om verklig näringsfrihet.
En tredje avgörande faktor är skattenivån. Utan tillfälle till
privat kapitalbildning i någorlunda stor omfattning blir näringsfriheten mestadels ett tomt sken. I sina nuvarande former innehiir
skattetrycket i synnerhet, att den inre kapitalbildningen inom
stora företag har en helt annan chans än kapitalbildningen för den
öppna kreditmarknaden. Aven av andra drag i tidens regim
– bortsett alltså från vad klassikerna kallade naturliga ekonomiska faktorer – gynnas storföretagen. Vad man 1846 och 1864
främst hade i sikte var den driftige småborgarens möjlighet att
bli sin egen. »Svensk man och kvinna är berättigad att idka hantverk eller fabriksrörelse, att utföra eller införa samt fortskaffa
varor …» Att han eller hon i mån av driftighet och förmåga att
inge förtroende också hade en rimlig chans att bli företagare förutsatte man då som självklart. Det är inte längre fallet.
5H2

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner