Print Friendly

När professor Kalkyl räddade republiken

Av Mats Fält | 23 juli 2010

Michel Rocard
Si la gauche savait
Robert Laffont, 2005

Politisk historia kan vara spännande och dramatisk. Åtminstone för de av oss som har varit i närheten av historiens mer omtumlande skeden. För andra blir det lätt abstrakt – mer som att läsa en skönlitterär text eller att se en fängslande film. Visst berörs man men det är ändå inte riktigt på riktigt.

Maj 1968 tycker jag är ett bra exempel på bristen på verklighetsförankring. Alltför många av diskussionerna även om de värsta avarterna av politisk kamp förs i en anda av välvillig och avfärdande förståelse. Få inser hur nära vi var våld och terror även i Sverige. Att det inte blev värre berodde på tillfälligheter – beredskapen för att gå mycket längre fanns bland fler än de flesta i dag vill erkänna.

När det gäller att skingra det mest romantiska skimret kan den tidigare franske premiärministern Michel Rocards bok ”Si la gauche savait” fylla en viktig funktion. Rocard var nämligen med och kan ge besked. Med sin bakgrund i det mindre och mer bångstyriga socialistpartiet PSU stod han relativt nära upprorsledarna ideologiskt.

Rocard berättar om den roll han kom att få som medlare mellan massornas ledare och myndigheterna. En roll som av nödvändighet hölls hemlig. Det gällde att behålla trovärdigheten åt båda håll, annars skulle uppdraget misslyckas. Något som troligen underlättades av ett mindre genomtänkt uttalande om det förträffliga i kinesiska folkkommuner i fransk version.

Rocards bedömning är att utan de egna insatserna hade ett blodbad varit fullt möjligt på Paris gator. Regeringen och polisen var inte säker på hur oroligheterna skulle hanteras. Den grundläggande avskyn mot de värsta extremisterna måste balanseras mot vad som i det rådande läget var den bästa handlingslinjen. Upprorsledarna pendlade mellan övermod och osäkerhet. Hur mycket var gatans makt verkligen värd? Hur mycket skulle regeringen tåla innan makten slog tillbaka med full kraft? Ideologiskt ville många av dem gå mycket långt – inspirerade av Maos folkkommuner, Vietnams krigskommunism och Kubas fortfarande unga söderhavsdiktatur.

Rocard vet hur allvarligt läget var. Han inser också i vilken utsträckning som historiens bild av kravallerna blivit just den oskyldigt romantiserade. Vilket kan vara ett problem nästa gång utvecklingen går oss ur händerna. Det handlade inte om att vare sig makten eller revoltörerna ville ha ett blodbad. Ändå kom man så nära.

Efter 1968 blev Rocard en av vänsterns mest uppskattade politiker. Stödet bland befolkningen var ofta betydligt större än hans möjligheter att utöva praktisk makt. Liknelserna med professor Kalkyl ska tolkas som uppskattning. Till skillnad från Mitterrand rörde han sig successivt från vänster till höger och inte tvärtom. Konflikten med presidenten var evig och tiden som premiärminister under Mitterrand får Göran Persons härskarteknik att framstå som upptåg inspirerade av Madicken. Presidenten utnyttjade alla möjligheter för att metodiskt mala ned sin gamle trätobroder.

Även för övrigt innehåller boken intressanta interiörer från fransk politik – inte minst från de ständiga fraktionsstriderna inom socialistpartiet. Det enda som riktigt skämmer bilden av en självständigt tänkande modern politiker är de avsnitt där Rocard hemfaller till primitiv antiamerikanism. Inget unikt för att komma från en ledande fransk politiker men av somliga borde man verkligen kunna vänta sig mer.

Rocards kanske mest bestående insats var avtalet som skapade fred på Nya Kaledonien öster om Australien – en av Frankrikes större kvarvarande utomeuropeiska besittningar. Årtionden av konflikter och våld ersattes för en gångs skull av en uppgörelse som parterna kunde leva med.

Nicolas Sarkozy har förstås, liksom när det gäller så många andra oppositionspolitiker, även försökt ta vara på Michel Rocards kompetens. I hans fall har det handlat om att få ett särskilt ansvar för arktiska frågor. En troligen betydligt trevligare variant av att placeras i kylskåpet än den partikollegan Mitterrand tidigare svarade för.

Mats Fält har varit kommunalråd i Tyresö och är riksdagskandidat (M) i Stockholms län.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner